Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Vittnesmål från en mångkulturell förort: ”De flesta ”svennar” har flytt från Hallunda”

av | 10 jan, 2020 | Det nya Sverige

Lästid: 9 minuter

Jag fick ett mail från en kvinna som ville berätta om sina erfarenheter från uppväxten i mångkulturens Fittja/Hallunda utanför Stockholm. Så här skriver hon: ”Där och då bildade jag mig en uppfattning och gjorde min analys av mångkulturen, av skillnaderna och agerandet mellan de snälla svennarna och de utagerande ungdomarna och männen från flertalet länder med andra sätt att se på livet, kvinnor, jämställdhet och respekt. I fyrtio år har jag stått på mig. Blivit utskälld, bortvald och anklagad för rasism. Jag är långt ifrån konfliktbenägen, oälskabar eller rasist. Men när det kommer till erfarenheterna från Fittjaskolan, Hallunda centrum och Alby så skräder jag inga ord. Det var ett helvete att växa upp med dessa oliktänkande män och pojkar. Varje dag en klump i magen för att stiga av bussen och ta sig ned till skolan bakom Fittja centrum. Idag är området helt förstört med total anpassning för ett liv som muslim. En stor moské mitt i Hallunda väl synlig från motorvägen. Jag har förstått att flickor i tonåren inte längre går ut själva av rädsla att bli ofredade. Politikerna ska inte säga att de inte visste, att utvecklingen vi nu ser kommer som en överraskning, eller att de varit naiva!

För över 40 år sedan var jag en liten flicka. Född och uppvuxen med svenska föräldrar och i en svensk arbetarsläkt. Här hjälpte vi varandra, män i min släkt var snälla gubbar, de skulle aldrig lägga hand på flickor och kvinnor i familjen, sådant gjorde man bara inte. Yrkesstolthet, göra rätt för sig, folkhemmet, socialismen nådde långt ned i ådrorna. Inga borgerliga idéer här inte. Vår familj blev fem och livet i radhuset i Stenhamra väster om Stockholm blev för litet. Flyttlasset gick till Hallunda söder om Stockholm. Här var allt nybyggt, mor och far köpte ett fint kedjehus på Kryddgårdsvägen 45 i Slagstaområdet.

Det mesta var frid och fröjd, ny klass från 5:an, nya kamrater, alla utom en unge var boende i Slagsta. Villabarn. Sjunde klass, nu skulle alla till högstadiet, vi placerades i Fittjaskola, bussavstånd från villaområdet i Slagsta. Unga, oförstörda och förhoppningsfulla, fick klassen göra ett besök i skolan som skulle bli vår nya plats för utbildning efter sommarlovet. Redan den första gången minns jag mycket väl. Det började med glåpord och hot om stryk för dom där jävla villabarnen, ”svennarna”. Det kom från personer som var äldre än jag, såg annorlunda ut, talade bruten svenska och fler hade skäggväxt redan på den tiden i högstadiet. Barnen i den här skolan var helt klart inte av samma bakgrund socialt eller kulturellt som vi medelsvenssonbarn från villaområdet i Slagsta. Jag blev skrämd och ledsen, tror det var meningen förstås.

Det var här det började, jag hade aldrig ansett eller vuxit upp med annat än allas lika värde. Idag säger jag att värde är något precis som respekt man måste förtjäna.

Tidigt förstod jag att hålla mig undan. Pojkarna från diverse olika länder i världen (flest från Turkiet på den tiden tror jag) hade en mycket annorlunda syn på respekt och för jämlikhet än den jag hade. Dock var jag och en vän goda vänner med två pojkar en svart kille, och hans kompis från Grekland, så någon åtskillnad av rasskäl har jag aldrig ägnat mig åt. Det är värderingar och uppfostran som alltid styr om jag kan interagera med människor.

Jag var en blond blåögd liten flicka, älskade sport, spelade fotboll och var gymnast. Pojkar var inte aktuellt för mig. Helt plötsligt blev jag dock kallad hora, svennejävel, könsord användes och det från människor jag aldrig talat med, flickor med huckle och pojkar från andra delar av världen. Total kulturchock. Ska nämnas att vi i ”svenneklassen” också hade rötägg, en kille med mindervärdskomplex som gick ut över kamraterna i klassen.

Vi behövde åka buss till och från skolan, bussen stannade och avgick utanför det lilla Ica precis vid slutet av backen som gick från skolan upp till Fittja Centrum och bussterminalen. Det var skönt att hållplatsen låg nära och att det rörde sig vuxna vid affären, en liten trygghet om bussen var sen. Idag spelar det ingen roll, unga män misshandlar vuxna som inte visar respekt nog att hålla käft. Men då kunde man fortfarande känna vuxnas närvaro som en trygghet.

Flera gånger under skolgången blev vi tafsade på helt oprovocerat, ofta hörde man talas om hur flickor våldtagits (tror ingen anmälde). Min vän hade en äldre syster. Systern var tillsammans med en pojke från Albys invandrargäng. Hon gjorde slut med honom och blev tillsammans med en svenskfödd pojke. Vid ett besök i Alby centrum fick hennes nya pojkvän en kniv i ryggen, hämnd av gamla pojkvännen (redan då fanns hedersrelaterade brott), klart svenska killar drog sig för att se åt de här flickorna…

En flicka i min klass umgicks uteslutande med invandrarkillar, hon skjutsades runt i gruppen. En lunchrast åker hon hem med sin, för tillfället, pojkvän, hans kusin och en synskadad flicka som också gick i vår klass. När hon haft sex med sin pojkvän bestämmer sig kusinen och pojkvännen att de ska ge sin säd även till den ”stackars synskadade flickan”, regelrätt våldtäkt, ingen anmälde men alla visste. (Dessa sexuella övergrepp skedde redan då).

Mina föräldrar skilde sig när jag var 15 år, huset såldes till en familj från Kina. Min far flyttade till granntanten i ett radhus på gården bredvid vår. Där bodde de tillsammans några år och sålde sedan huset till en kvinnlig bekant. Då hade området hunnit byta ut medelsvensson till familjer med nya värderingar, man talade om ”intellektuella muslimer”. Vår kvinnliga bekant fick stora problem. Ensam kvinna med barn i ett hus i detta område resulterade i jordkokskastning på dörrar och fönster, glåpord när hon visade sig ute bland grannarna, avsikten var att denna ”hora” skulle bort. Hon kontaktade polis för att få hjälp med ofredanden och hotfulla påhopp, men icke, man sa till henne att flytta.

Nu var omvandlingen av min uppväxtort i full blom.

Jag flydde fältet och fick plats på Östra Real i Stockholm, underbart gymnasium med engagerade lärare, god mat, lugn och ro, härlig miljö. Här gick jag ut som kurstvåa, jag var ingen idiot tydligen.

Politiker, ansvariga! Säg inte att ni inte visste, det är klart ni gjorde, men ni valde att kalla alla som sa något rasister, fascister. Tänk om man sett på konsekvenserna av en urskillningslös invandring redan då, för fyrtio år sedan, dragit slutsatser, gjort en analys och kunnat ta fram plan för hur man ska motverka dessa skeenden. För inte har det varit bra? Idag kan man se utfallet i full skala. Få svenska personer bor kvar i Hallunda, Alby, Fittja och områden här omkring. I Norsborg en liten bit längre bort har det vittnats om att tonårsflickor väljer att inte gå ut själva ens på dagen. En moské står som kronan på verket mitt i Hallunda. Centrumet ger sken av att ligga i en stadsdel i ett land långt ifrån Sverige.

Mångkultur kan absolut fungera bra, tror jag, men förutsättningen är att respekt kommer från alla håll. I Sverige har vi begränsad respekt till svenskarna, däremot ska vi ha respekt för allt och alla. Idag har vi i Sverige omfattande hedersrelaterat våld, förnedringsrån, hat mot svennarna (”hundarna”) och allt fler krav på ny respekt från svennarna. Den snabbt växande islamska minoriteten vill ha fler moskéer, egen tid på fritidsanläggningar som badhus, religiösa dräkter för att visa sin egen uppfattning och egna värderingar som ska erkännas överallt. Män som väljer att inte skaka hand med kvinnor, busschaufför som väljer att inte ta med kvinnor som har fel klädsel, man ska utöva religiösa riter på arbetstid och svenska högtider som julafton kallas vinterfest, skynken som separerar kvinnor och män när de ska lära sig svenska (hur ökar detta integrationen).

Vi svenskar fråntas allt – och förväntas ge allt. Annars är vi främlingsfientliga.

Det finns så många saker som kan exemplifieras från min uppväxt i Hallunda och tiden i Fittjaskolan. Jag vet att det blev, med åren, än värre i skolan eftersom min bror, åtta år yngre än jag, vittnat om det. Hur skolan ser ut idag vet jag inte, men hur områdena runt om utvecklas går att se från motorvägen som går igenom platserna från min uppväxt. Var det så här våra politiker menade att vi skulle ha det eller är det så att de missat alla larmsignaler från sådana personer som jag, vi som bodde här men som senare flydde från området?

Det är lätt att vara nobel när man växer upp i Saltsjöbaden, Östermalm eller på den tiden de små orterna (som idag går omkull) där invandring var exotiska inslag eller representeras av en akademisk familj från annat land som flyttar in i grannhuset. Det är ju inte dessa invandrare som är problemet.

Men säg inte att ni inte visste eller kunde ha tagit reda på hur mångkultur utvecklar sig om man anser att integration är ett skällsord och alla kritiker av kravlöshet och särlagstiftning är rasister. Vem har vunnit på detta missbruk av förtroende till våra ledares beslut och retorik?

För allt man gör i livet krävs en plan, du behöver veta mer eller allt för att kunna dra slutsatser och genomföra rätt åtgärder i syfte att kunna gå vidare. Det vet alla som varit i kris, behöver komma tillbaka och klarat av att komma igenom. Alla kommer i kris någon gång i livet, en del får en massa hjälp men många har en plan och tar sig vidare med hjälp av den. En sådan plan för Sverige har uteblivit, vad hände? Varför tog man inte lärdom av historien som tydligt visat hur utvecklingen i segregerade områden såg ut?

Grovt uppskattat kan man ju säga att en yrkeskriminell hinner förstöra livet för minst 50 personer under ett år som sedan påverkar varje utsatt persons familj så i snitt gånger ytterligare 20 personer.

Vi har enligt polisen nöjet att försörja 5000 yrkeskriminella som läget ser ut idag. Är det allas lika värde att låta oskyldiga personer bli offrade till kriminella gäng och personer som tävlar om att göra de mest hänsynslösa brotten och visa sin totala brist på respekt och empati, visa sitt förakt för de som försörjer dem och ger dem ett nytt hem i vårt land?

Nej ni politiker, ni har sett denna utveckling och vetat om den i minst 40 år, men står nu som fån med öppna gap. Våldet sprider sig, blir grövre och fler utsätts på olika sätt. De som utsätts ändrar nu sin åsikt om allas lika värde. Men varför är det så att alla måste drabbas personligen av smärta, förnedring, våld ch skräck? Borde inte våra medmänniskors lidande vara varning nog?

Jag har fortfarande inga rasistiska åsikter, men anser att för att kunna interagera behövs värderingar som gör att man är intresserad av att vara en del av den struktur som råder i det land man bor i. Är man intresserad av att bidra så ska man också ha rätt att ta del av det landet erbjuder. Vill man ändra landet till sin egen annorlunda värdering ska man se sig om ett land som bättre kan tillfredsställa det behov av uppehälle man vill ha och kan respektera.

Åk till Hallunda, se er omkring. Tänk er att det för 40 år sedan var en blomstrande stadsdel med lagom mångkultur och att fler olika nationaliteter bodde där. Det ser inte riktigt ut så idag. De flesta svennarna har flytt.

Annika F.

Annika har av hänsyn till sin familj valt att inte framträda med hela efternamnet.

******

Vill du gå med i 1,1 miljonersklubben? Välkommen!

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl.

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd betalning bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Swish: 0733289122

Paypal: info@katerinamagasin.se

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min kommande bok är ”Anhörig Revisited” – om missbruk och medberoende, en reviderad utgåva av romanen Anhörig som kom ut första gången 2004. Beställ den här:

https://www.bokus.com/bok/9789151921303/anhorig/

Min bok ”Bilden av Verkligheten” finns att köpa här:

https://www.vulkanmedia.se/bilden-av-verkligheten/

Min bok “Bilden av Sverige” finns nu i pocket och kan köpas här:

https://www.bokus.com/bok/9789151921297/bilden-av-sverige-en-personlig-resa/

Den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund heter ”Budbärarinnan” kan köpas här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405163/budbararinnan/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer