Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

”Vi försöker skaka av oss ett kolonialt förflutet vi aldrig haft genom att vara extra tillåtande gentemot islam”

av | 15 mar, 2018 | Samhälle

Lästid: 5 minuter

Sverige är idag det land som tar emot flest asylsökande per capita av samtliga europeiska länder. Vi ger också ojämförligen de högsta bidragen. Varför sticker vi ut som så extrema? Svaret kan mycket väl ligga i svensk missionshistoria. Nu verkar denna missionsiver ha förvandlats till att bejaka även värdegrundsfientlig islamisering av Sverige. Det skriver idag Chris Forsne, journalist och tidigare utrikeskorrespondent.

Ingen vet hur många, men det kan gott och väl ha varit 20 000 eller fler svenska missionärer som givit sig ut för att göra världens folk till goda kristna – med svenska värderingar. En över 150 år lång folkrörelse med vida förgreningar. ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar!” är titeln på Karin Sarjas bok som handlar om svensk utlandsmission. Den är insorterad på biblioteken under ”folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid”. Det räcker med att googla för att hitta flera hundra titlar om personliga missionärsöden under tiden från 1860 och fram till våra dagar. Titlar som ”Striden för Guds rike”och ”Allt för att vinna så många som möjligt” visar på vad resorna till främmande länder gick ut på. Svenska missionärer har verkat i Eritrea och Etiopien, i Kongo, Tanganyika och Tunisien. I Kina, Ryssland, Mongoliet, Indien, Latinamerika. Och så vidare. Många dog av sjukdomar och umbärande. I muslimska länder var det mer eller mindre hopplöst att kunna omvända människor till kristendomen rapporterar missionärer hem till de kyrkor som sänt ut dem. Men det enda riktigt dokumenterade bakslaget var när 56 svenskar, däribland 15 barn, mördades under det kinesiska boxarupproret år 1900. Det var en femtedel av alla dödade missionärer.

Svensk mission har varit verksam i hundrafemtio år utan att vårt samhälle har försökt analysera konsekvenserna av att dessa tiotusentals missionärer försökt omvända människor världen över. Inte heller hur det påverkat vårt samhälle ännu idag. Missionärerna och deras barn var sprungna från orter som; Vårgårda, Saleby, Tibble, Norrfjärden, Långbanhyttan, Backträsk, Siljansnäs och Gideå. Men också från Härån, Växjö, Insjö, Brunskog, Färgelanda och hundratals andra svenska småorter. Dessa resenärer har naturligtvis i sin tur påverkat sina släktingar, församlingar och hemorter i över ett sekel. Lärt ut hur vi bör betrakta den andre, den ännu inte kristnade, den som lever i armod och bara kan räddas av svensk godhet.

Jag har ringt runt till svenska kyrkan och till närmre dussinet frikyrkor för att försöka samla statistik och blivit förundrad. Den finns inte. Bara Evangeliska Fosterlandsstiftelsen har kunnat ge mig en siffra på 1200 missionärer under 150 års verksamhet. Det har skrivits motioner i riksdagen i syfte att kartlägga utvecklingsbiståndet och den omfattande utlandsmissionen( t ex Motion 1985/86:U217), det har skrivits doktorsavhandlingar om enskilda livsöden och hur länder eller folkgrupper påverkades av svensk mission. Men inget om hur vi svenskar påverkats i Sverige. Hur frikyrkliga ungdomsrörelser och folkhögskolor, hur riksdagsmän och veckopress, hur de många journalister som själva eller vars familjer har starka frikyrkliga kopplingar med missionen som en stark drivkraft påverkat.

Jag minns från min barndom en morbror och moster som i omgångar reste med sina barn till dåvarande Tanganyika. De kom hem med ”infödingsmasker”, spjut, elefantfötter som skulle användas som askoppar, rökta gräshoppor och den första passionsfrukt jag någonsin smakat. Jag minns också att de ingick i ett viktigt nätverk med tunga företrädare för såväl svenska kyrkan som rikspolitiken. I berättelserna från det exotiska Afrika fanns alltid ett ”från ovan” perspektiv. Utsända svenskar skulle ta hand om och visa vägen för den svagare, den oupplyste, den icke utbildade. Målet var naturligtvis att göra dessa människor så lika goda svenskar som möjligt. Den inställningen finns idag kvar när vi tar emot människor från de länder där vi ofta tidigare missionerat.

Sverige har ingen krass kolonial historia. I Frankrike, Storbritannien, osv. ligger kunskapen om vit härskarteknik som en del i det kollektiva minnet. Det är också en nationell historia med så mycket fler variationer och nyanser än den svenska. När de tidigare kolonialmakterna numera tar emot flyktingar och migranter från Afrika och Asien är det oftast människor som redan talar mottagarlandets språk. Det finns, om än ytliga, ändå kunskaper på bägge sidor om ursprungs- och mottagarländernas historia och administrativa system. Det här saknas helt i Sverige. Vi har endast ett kollektivt minne: vi är goda och vi vill göra gott gentemot de som inte nått vår intellektuella och materiella nivå. Har missionens arv nu flyttat hem till Sverige? Vi har fått en invandring som saknar motstycke i vår historia. Framför allt är det i huvudsak en utomeuropeisk invandring helt utan band till Sverige och vi saknar kunskap om hur vi ska förhålla oss till denna annat än via de gamla missionsreflexerna. När vi måste förhålla oss till muslimska föreningar som kontinuerligt flyttar fram sina ställningar, till hijab och burkini, till krav från människor som kommer hit från en rad länder och kulturer vi inte har någon erfarenhet av så har vi svårt att se dessa människor som jämlikar och ställa krav på dem. Vi har fortfarande ett arv från missionens starkaste dagar, där vi ständigt var den givande. Den starka kristna kopplingen ligger under ytan och har ersatts med begrepp som ”alla människors lika värde” och FN:sbarnkonvention.

Ska vi tillåta böneutrop? Ska heltäckande niqab vara ett problemfritt inslag i den svenska vardagen? Bör vi acceptera att kvinnan kan vara underställd på grund av religiösa traditioner? Idag försöker vi skaka av oss ett kolonialt förflutet vi aldrig haft genom att vara extra tillåtande gentemot islam. Svenska kyrkan är kanske det mest extrema exemplet.

Samhället i stort börjat först nu förstå konsekvenserna av religionens makt över vardagliga samhällsfunktioner. Den franske författaren Michel Houllebecq gav för ett par år sedan ut en uppmärksammad roman, Soumission,( svensk titel Underkastelse) där han ser ett Frankrike med muslimsk president och en nation som tyst böjer sig efter islams regler. En annan fransman, Pascal Bruckner, har knutit samman den europeiska tafattheten med de postkoloniala strömningarna som lägger all skuld på den vite europeiske mannen. I hans bok ”Den vite mannens tårar” försöker han analysera detta självhatets mekanismer.

I två europeiska länder tycks en annan mekanism styra. Skammen över andra världskriget. Att Sverige och Tyskland idag är de två europeiska länder som tar emot flest asylsökande och migranter kan till och med föra tanken till köpandet av sekulära avlatsbrev. En tradition i det protestantiska norr som de flesta av oss trodde försvunnit i samband med att Martin Luther spikade upp sitt budskap på en kyrkdörr. Tyskland som ännu inte befriat sig från arvet av att ha startat andra världskriget som angripare, Sverige som ofta lägger på sig en skuld för att bara ha varit åskådare. För det är åskådaren och angriparen som måste sona sina brott, den som gjorde och den som kunnat, men inte gjort. Ett offer har alltid skäl till att begära straff. Det är sorgligt att det är vi själva som bestämt oss för att vara åklagare, advokat och domare samtidigt. Genom bredden i vår historiska missionsverksamhet förblir vi alltjämt missionärer. Detta eftersom vi i grunden betraktar oss som klokare, kunnigare och de som kan hjälpa de som inte förmår, som man inte kan ställa för höga krav på. Målet, det är att givaren ska sova gott om natten.

CHRIS FORSNE

Chris Forsne är journalist, författare och mångårig utrikeskorrespondent med Frankrike och Nordafrika som bas.

********

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122 

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer). 

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer