Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Vanvården av gamla måste få ett slut

av | 20 jun, 2017 | Samhälle

Lästid: 4 minuter

Det svindlar av fasa och sorg när jag läser om 91-årige Göran Klintmyr i Småland, som bara sex timmar efter sin hustrus bortgång fick besked att han måste flytta från äldreboendet. Det skär i hjärtat när jag läser om 87-åringen vars svåra magsmärtor inte togs på allvar, hon bollades mellan olika instanser och skickades hem med Alvedon, tills det uppdagades att hon hade långt gången allvarlig cancer. Det är bara två exempel på hur illa Sverige behandlar dem som i hela sitt liv arbetat och byggt upp landets välstånd.

Det gör så ont att läsa om alla dessa gamla människor vars sista år i livet blir allt annat än värdiga. De behandlas verkligen som skräp, som om de inte är något värda, som om deras ålderdom bara är en slutstation i väntan på att samhället ska bli av med dessa gamla, uttjänta kroppar. Jag blir både ledsen och förtvivlad. Göran Klintmyr har sedan hans fall uppmärksammades fått besked att han ska få bo kvar, men det spelar ingen roll, stressen och rädslan han utsatts för efter hustruns bortgång är ändå oerhört grov och jag anser att det finns en särskild plats i helvetet för dem som behandlar gamla människor så illa. Är de som arbetar med gamla helt inkompetenta? Saknar de kunskap om hur gamla människor fungerar? Har de inte fått lära sig att riktigt gamla människor på många sätt är som BARN, som behöver extra kärlek, omsorg, omtanke och hänsyn?

Det måste bli ett slut på denna vansinniga vanvård och misshandel av gamla människor. Därför anser jag att det krävs ett utvidgat skydd för de riktigt gamla. Ett skydd som motsvarar det skyddet som barn har, eller som till och med är större. För barn i Sverige har oftast sina föräldrar som står upp för dem, som för deras talan, vilket ju är naturligt, medan många gamla saknar dessa egna advokater. Långtifrån alla gamlingar har vuxna barn som orkar eller klarar av att kämpa för dem, eller ens några släktingar kvar i livet, som kan föra deras talan. Istället är de utelämnade åt hjärtlösa tjänstemän på kommuner, på personalens välvilja, på handläggare och administration. Nej, kramar och omtanke ingår inte i tjänstemäns anställningsvillkor. Uppenbarligen inte medmänsklighet heller.

Jag har med egna ögon sett gamla ligga i korridoren på akuten och gråta i bottenlös ångest, väntande timme efter timme på att få träffa en läkare. Jag har själv blivit stoppad av en gammal dam som med handväskan tätt tryckt till sitt bröst famlade efter min hand där hon låg på sin brits och viskade, med ögon fyllda av fasa, ”snälla, hjälp mig att dö”. Många gamla åker till akuten som en sista utväg att få kontakt med omvärlden. Vissa är stamkunder, eftersom samhället misslyckats med det mest grundläggande, att ge dem det stöd och hjälp de behöver. Mina egna föräldrar som är 77 och snart 86 år har blivit oerhört nonchalant behandlade och utsatta för onödiga påfrestningar i en tid i livet då deras krafter sinar. Sveket mot de äldre är monumentalt, och då har jag inte ens tagit upp exemplet på dem som tvingats bo i containrar och de 75.000 som svälter… Det är så många skandaler att de inte går att klämma in i ett enda inlägg.

Behovet av att bli sedd och respektfullt behandlad försvinner inte bara för att en människa går in i livets sista period. Tvärtom, vågar jag nog påstå. Jag tror att man behöver mer mänsklig kontakt, någon som kan sitta bredvid, smeka den rynkiga handen, lyssna. Någon som kan ta del av minnen, om dessa är bevarade, någon som kan delta. Individen försvinner inte bara för att kroppen blir skröplig, synen skum, huvudet grumligt och rörelserna långsamma. Det behövs kanske i ännu högre utsträckning upplevelser som att få känna blommornas doft, äta något riktigt gott, få en godnattsaga eller huvudet klappat. I stället är det tvärtom. De gamla behandlas många gånger sämre än djur, som trots allt har en massa skyddsföreskrifter inskrivna i hur de ska hanteras.

Jag får många brev från dem som är rädda för att åldras, rädda för att bli sjuka, rädda för att livets sista år ska bli en mardröm. Och jag förstår dem, för jag känner likadant. Ska vi medelålders behöva planera för att slippa Sverige på äldre dar? Det ser inte bättre ut. Finansministern Magdalena Andersson ondgör sig över pensionärer som lämnar landet för att slippa betala skatt, men i ärlighetens namn förundras jag över alla som har möjlighet som inte sticker. För sveket är för stort. I Sverige har vi blivit inlärda att bara vi betalar rikligt med skatt till staten, så ska staten ta hand om oss när vi så behöver. Men detta är en bild som krackelerar allt mer. Fortfarande går dock många omkring i villfarelsen att staten är en omtänksam partner som finns där när man kallar. Det är dock dags att omvärdera den synen. Staten vill gärna ha dina pengar, med vad får du i utbyte? Där ges inga garantier, inte på samma sätt som att fogden kommer om du missat att betala in dina slantar till Skattemyndigheten.

Ett land som inte kan ta hand om sina gamla har förverkat rätten att kalla sig för humanitär stormakt. Tvärtom, det som pågår är inget annat än rena övergrepp mot hundratusentals svaga individer som inte har några påtryckningsmedel gentemot makten.Hur får vi till en ändring? Och när? Under tiden gråter de gamla ensamma, de svälter, de lider. Övergreppen fortsätter pågå medan sittande politiker höjer sina löner och låter många miljarder rulla till ingen nytta.

 

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag tas tacksamt emot via swisch på 0733289122. Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. >3

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer