Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Välkommen till Uppsala, välkommen hem

av | 10 jun, 2017 | Samhälle

Lästid: 12 minuter

De första månaderna av 2017 är fyllda av oroväckande nyheter från den tidigare så stillsamma universitetsstaden Uppsala. Tidigare har det skrivits en del om de stökigare områdena som Gottsunda och Sävja, men nu talas det om en ”förändrad gatubild” i själva hjärtat av staden. Jag har lite svårt att ta in detta. Kan det verkligen stämma? Jag läser reportagen om Uppsala och försöker förstå. ”Ensamkommande som är beroende av heroin”. ”Brott vid resecentrum”. De filmade våldtäkten och la ut den på Facebook”. Har det alltså gått så fort och blivit en sådan drastisk förändring? Uppsala får bli första stoppet på min Sverigeresa, i mars 2017.

Samma dag jag ska iväg för att träffa polischefen Jale Poljarevius läser jag om en 17-årig pojke som blivit våldtagen i Uppsala. Sexuella övergrepp mot pojkar och män ökar, visar statistiken. Både ensamma förövare och gängvåldtäkter. Pojken ska ha hittats i ett trapphus. Jag funderar på detta medan jag kör ut från Stockholm. Alla dessa namnlösa offer för det ökande våldet. Vilka är de? Hur påverkas deras liv? Vad händer med dem efter övergreppet? Så många fall av sexualbrott som aldrig blir lösta. Där ska de fortsätta gå sida vid sida i samma stad, offret och förövaren. Det är en outhärdlig tanke.

Jale och jag har ett fantastiskt samtal som varar i flera timmar. Han berättar om arbetet mot kriminaliteten, om gängen och klanerna, om det svenska rättsväsendet som inte når fram, om de blandade gängen som är svåra att få bukt med, jämfört med de mer homogena. Jag spelar in allting och kommer att använda det materialet längre fram. I slutet av vårt samtal frågar jag om jag kan följa med ett yttre befäl ut. Tidigare var det möjligt för en journalist att åka med i en radiobil. Det är det inte längre. Lika lite möjligt som att gå in till cockpit på en flygresa. Jag kommer ihåg hur jag som barn fick kika in hos piloterna och prata en stund. Sånt är otänkbart i dag. Och förr kunde en reporter följa med ett yttre befäl i dennes fordon. I dag kanske det skulle kunna vara möjligt efter en krånglig tur i byråkratins krångelapparat. Vi försöker inte ens.

– Du kan däremot följa med till fots, säger en av poliserna som kommer in på Jales rum.

Vi bestämmer att jag ska få förslag på datum när det kan bli möjligt.

****

29/3.

Än en gång sätter jag mig i bilen för att åka mot Uppsala. Dagarna har blivit ljusare men det faller stora våta snöflingor mot rutan den här eftermiddagen i slutet av mars 2017. Det är bilkö på E4:an. Jag och yttre befälet vid Uppsalapolisen, vi kan kalla honom Micke (han vill av olika skäl inte figurera under eget namn) har bestämt att träffas utanför entrén till Resecentrum. Dessvärre har jag tagit fel på tiden så när Micke ringer och undrar var jag är måste jag erkänna att jag står i bilkö någonstans vid Upplands Väsby.

– Det är ok, men om det händer något måste jag iväg, säger han och ber mig att höra av mig när jag är framme.

Det hinner klarna upp när jag anländer till Uppsala. Solen tittar fram och himlen blir klarblå. Det är mycket folk i rörelse runt Resecentrum. Bilar, bussar, cyklister, fotgängare. Alla är på väg någonstans, alla utom tiggerskan utanför Fridhems blommor som skramlar med sin mugg. ”Varsågod, tack så mycket”, upprepar hon med jämna mellanrum medan fotgängarna skyndar förbi.

Piketbussen står parkerad strax utanför den nybyggda delen av Resecentrum och Micke nickar mot mig där jag kommer gående över parkeringen. Han ser på mig med klarblå ögon och vi skakar hand. Det ser lite ensamt ut, tycker jag, men Micke försäkrar mig om att allt är som det ska. Han pekar mot busshållplatsen.

– Där borta vid B2 (busshållplatsen) brukar missbrukarna hålla till, säger han. De är egentligen inte farliga men de kan upplevas som otrevliga. Vi börjar med att gå dit och prata lite med dem. Det är alkoholförbud här.

Jag frågar vad för slags missbrukare det rör sig om och medan vi styr kosan mot B2 förklarar Micke att det är blandmissbrukare, av typen uteliggare, eller ”bänkalkisar” som man sa förr. De är en liten yvig skara bestående av två äldre män och en lite yngre kvinna med simmiga mörkbruna ögon. Det röks och dricks öl och Micke är rakt på sak.

– Nu är det tredje gången jag säger åt er. Häll ut ölen.

– Varför då, vi kommer ändå dricka mer, invänder kvinnan, men Micke ger sig inte förrän de alla tre hällt ut innehållet i burkarna och lommat iväg. Det går mer eller mindre på rutin.

Vi går tillbaka över parkeringen medan jag frågar Micke om hans bakgrund. Han har jobbat inom Uppsalapolisen sedan 2003, dessförinnan var det arresten, psyket och häktet, som han sammanfattar det. Han jobbar så kallat treskift. Förra veckan arbetade han fyra nätter. Dagens pass är mellan 13-22.15.

Precis när han svarat på min fråga kommer två unga killar gående. En av dem ropar ”fuck aina”. Micke reagerar blixtsnabbt. Han vänder sig mot killen.

– Vad sa du?

Den andra killen inser snabbt att han måste släta över.

– Eyy, han bara skojade! Det var på skoj, försöker han skämta bort det kompisen sa och viftar med telefonen. Micke ser inte helt övertygad ut.

– Jag lovar, det var inte på allvar!

Den första killen rycker på axlarna. Micke låter dem gå.

Medan vi kliver in på resecentrum berättar Micke att en tonårstjej blev indragen på toaletten och rånad på sin mobil. En restauranganställd såg henne gråta och frågade vad som hänt.

– Nu har vi sökt målsäganden. Vi vet vem en av de inblandade är. Men det är ganska ovanligt att vi inte har någon målsägande.

Två ordningsvakter står vid entrén. Micke hälsar vant, och får höra att det är ganska lugnt. Det är fler ordningsvakter här numera, på grund av upplevd otrygghet, som Micke beskriver det.

Vi går vidare genom resecentrum. Ett gäng ensamkommande killar sitter på en bänk. Ett annat gäng passerar oss. De synar Micke, glider med ögonen över oss. Vi går ner för trapporna, mot utrymmet med förvaringsboxarna.

– Här görs det upp affärer, säger Micke.

Vi pratar lite om stämningen i Resecentrum. Om personalen som är bra, om butiksägare som blir illa bemötta. Det är glåpord och stundtals hotfull stämning. En spänning ligger i luften, den är svår att sätta fingret på. Är det den berömda upplevda otryggheten? Sant är att de många unga killarna i sina grupperingar är svåra att få grepp om. Trots att vi befinner oss på samma område är det som om de glider runt i sin egen värld. Jag frågar Micke vad han vet om dem. Har alla någonstans att bo? Han nickar.

– Ja, såvitt jag vet. En del bor på hvb-hem, andra privat. Men det är väldigt olika var det hamnar. Det finns de som bryr sig, andra tar bara hand om dem för pengarna. Förut fick man 2400 per person och dygn. Ja, du kan själv tänka dig.

Ändå är Micke mån om att bilden av de ensamkommande ungdomarna nyanseras. Det är inte bara ett mörker med kriminalitet och utanförskap. Han berättar om sin tid som civilspanare, då han pendlade mellan Uppsala och Stockholm och hade möjlighet att iaktta ungdomarna och lyssna på vad de pratade om. han gjorde då även stickkontroller och många av dem han visiterade var vanliga killar, med ”ryggsäckar med skolböcker och fuktiga gympakläder” som han beskriver det.

– Jag fick intrycket att många, kanske de flesta, var skötsamma tonåringar som pluggar och sköter sig. De lär sig svenska och vill anpassa sig.

Men så är det individer och grupper som vill något annat. Det nyaste är att bara gå raka vägen in i butiken och ta en jacka för femtusen kronor och bara knalla ut igen. Eller att gå in på McDonalds och hota till sig maten gratis genom att vifta med en kniv. Ja, det hände häromdagen. Micke visar inte så mycket känslor medan han pratar. Han berättar mest bara sakligt.

Vi är på väg mot garaget, som är en otrygg plats under det moderna resecentrumet. Redan glasdörren är smutsig och när vi stiger in slår en frän lukt av urin emot oss. Här sover uteliggarna i hörnet. Här blev en tioåring rånad på sin bil medan han stod och väntade på sin pappa som skulle hämta sin bil. Hit går man liksom lite på egen risk.

Det går snabbt att anpassa sig till en annan verklighet.

– Rent objektivt är det annorlunda här än för ett år sen, konstaterar Micke. Och ja, det är tråkigt att Uppsala har förändrats. Det är trist att inget händer. För det är uppenbart att de här killarna behöver hjälp. Alla blir ju lidande, det är naturligtvis illa för dem som drabbas av brottsligheten.

Någon har slagit sönder en av lamporna på sidan av entrén till Stationsgallerian. Till vänster ligger Coop, till höger sitter en kvinna på marken i bara strumplästen. Micke frågar hur det är fatt, hon skakar på huvudet. Kan inte svenska. Kan inte heller engelska. Hon verkar vara en tiggare, ler, rycker på axlarna. Inte mycket att göra. Vi går vidare inåt.

– Det var där tjejen blev rånad, pekar Micke mot toaletterna. Ett ung par står och pussas utanför. När de ser Micke stelnar de till, men slappnar av när han inte tar notis om dem. På golvet sitter en man med stor ryggsäck bredvid sig. Han har packat upp en del av sina saker.

– hej, säger Micke. Mannen svarar på engelska och berättar att han är på väg till Tyskland, att han ska resa imorgon. NU ska han tillbringa natten i Uppsala och vill spara pengar på att inte ta in på hotell. Micke förklarar att stationen inte är ett hotell och att han inte kan övernatta där, och att det inte är tryggt. ”Its not safe for you too sleep here”. Tysken skakar på huvudet.

– Tror du att han förstår, undrar jag när vi går.

– Ja, det tror jag nog.

Patrulleringen fortsätter. Det händer alltid något här, berättar Micke. Ändå är det lugnt precis just nu, medan vi rör oss vidare genom Resecentrumet. Kanske är det just detta som gör det hela extra kusligt. Den tillrättalagda ytan, den som ser välmående och polerad ut. Ytorna uppe vid perrongerna är rena, centralstationen ger ett städat intryck. Förutom den trasiga lampan vid entrén då, den som någon försökt laga med lite tejp. Det lite sömniga Uppsala finns kvar, i alla fall om man betraktar valda delar av det. Men så kommer en grupp killar, någon med keps, någon med tajta slitna jeans, någon med neonfärgade sneakers. De liknar varandra, ser nästan ut som syskon vid en snabb anblick. Till och med frisyrerna påminner om varandra, och såklart de lite speciella, nästan platta ansiktsdragen. Klart de håller ihop. Gänget verkar vara den enda tryggheten. Tryggt för dem själva. Otryggt för alla andra.

– I och med att man byggde ut Resecentrumet så mycket, så blev det en naturlig samlingspunkt för ungdomar här, säger Micke medan samma gäng går förbi oss ännu en gång. Det är en besvärlig situation.

Att Resecentrum är en så kallad hot spot är inte att ta miste på, trots att just den här eftermiddagen är relativt händelsefri. Vi pratar lite om droger.

– Narkotikabrott är ju upptäcktsbrott, det syns inte på ytan som till exempel trafikförseelser. De anmäler ju inte sig själva. Det krävs en del hederligt old school polisarbete.

Ändå förblir de flesta brotten ouppklarade.

Solen går i moln. Vi lämnar resecentrum och börjar gå in mot centrum. I Svava-gallerian står två väktare lutade mot väggen. Per har jobbat här i sex år, Jones har varit väktare sedan han var 18 och nu är han en bra bit över fyrtio. De ser trötta ut båda två. Vi hälsar och Micke frågar hur läget är samtidigt som fyra ensamkommande killar passerar oss. De sänker rösten när de går förbi, glider liksom iväg.

– De går in på hemköp och snattar, säger Per. De maskerar sig, du vet, drar upp sjalar över munnen… Man ser bara ögonen…

– De byter kläder med varandra på några minuter, jackor, kepsar, lägger Jones till.

Snatterierna och stölderna är vardagsmat, nästan så normaliserat att det inte längre betraktas som något extraordinärt. Värre är när vakterna attackeras våldsamt. Jones berättar om vad han råkade ut för två veckor tidigare.

– Jag blev påhoppad av trettio afghaner, säger han. De samlades där borta – han pekar mot entrén – och sen var de över mig. De sparkade och slog.

Jag fick hjälp av en kille, sen kom två till.

– Hur snabbt var polisen på plats, undrar Danne.

– En och en halv minut. Det kom en hel patrull. Men du vet, de kaxade mot polisen också. De hittade narkotika i deras fickor…

Micke ser på mig.

– Nu får du en lite annan bild än den jag ger dig, säger han.

– Ja, men det är så här det ser ut numera i samhället, säger Jones. Alla måste hjälpas åt mer. Det har blivit våldsammare sista året. Kontorsanställda vågar inte gå ner här i gallerian. Äldre och barnfamiljer vågar sig inte hit heller, de vill inte komma tillbaka. En liten tant vågar inte gå hämta sin bil nere i garaget. Det många ensamkommande, och det som hänt är att de fått kontakt med andra, alltså afghanerna som är ensamkommande har lärt känna till exempel dem som bor i Gottsunda, och det är ingen bra kombination. De förstärker varandra i brottslighet.

– De ryker ihop också ibland, flikar Per in.

– Som sagt, de ger dig en mörkare bild, påpekar Micke ännu en gång när vi säger hejdå till Per och Jones och fortsätter vår ”grand tour”. Men det är så de ser verkligheten. Inte mycket att göra åt deras bild av hur deras vardag är.

Vi går ut från Svava och över gatan. Strax därefter står vi utanför Forumgallerian. Här hade jag och min exman en butik för tio år sedan. Några år tidigare var jag på Akademibokhandeln och signerade böcker. Det var en jul, och Uppsala var klädd i vit skrud. Jag kom med tåget då, utan en tanke på att stationen skulle kunna vara otrygg. Nu får jag mejl från en vän som skriver att hon inte vågar ta tåget till Uppsala längre. Jag funderar på om det är den upplevda otryggheten som spökar igen?

– Ska jag ta bussen på kvällen åker jag några stationer extra, säger Micke. Jag kliver inte av där. Han gör en gest mot Resecentrum. Sedan drar han med pekfingret under den lilla skylten som det står polis på över vänstra bröstet och blinkar menande:

– Men det är ju jag det.

Utanför Flash-butiken står Ali i sin ljusblå väktarskjorta. Han ler brett och vi skakar hand. Ali, som kommer från Iran, har jobbat 17 år i Forumgallerian. Jag frågar hur han upplever Uppsala av idag.

– Ska jag vara ärlig, säger Ali och ser på Micke. Ska jag vara ärlig?

Micke nickar.

– Ja, var ärlig du.

– Ja, det är tyvärr inte mycket resurser till polisen, säger Ali. Efter flyktingvågen 2015 har mycket förändrats här. Det är gäng, droger, det stjäls…

Han nickar mot ett gäng killar med utländskt utseende.

– De där fem… afghaner och kurder. Ett besvärligt gäng.

Han ler igen, ser lite förlägen ut, tittar åter på Micke.

– Vad, ska jag vara ärlig? Jag vill inte ha Säpo på mig bror, säger han och skrattar.

Sedan blir han allvarlig.

– Så här, säger han. Jag upplever att systemet inte fungerar. En ledning som inte består av poliser, bestämmer över poliskåren. De styr samhället åt fel håll.

En bit ifrån oss står en äldre man i svart skinnjacka. Han ser ut att lyssna på vårt samtal och jag undrar vem han är. Han presenterar sig som Nader. Han är civilklädd men arbetar med säkerhet i Forumgallerian sedan sex år.

– Jag vill gärna säga några saker, jag också säger han, och när jag undrar om vilka befogenheter han har visar han batongen som inte är synlig under jackan och säger att han är lika mycket väktare som Ali.

– Det har kommit så många män hit, samhället har förändrats, säger Nader. Lagarna som finns i Sverige är baserade på den demokrati som samhället skapat.

– De som kommer nu märker att deras brott inte ger några konsekvenser. Det värsta är att det är så ont om poliser, de räcker inte till. På 90-talet hade vi 5-6 patruller en vanlig dag, med färre brott. I dag är det 3-4 patruller samtidigt som brottsligheten ökat.

Nader skakar på huvudet.

– Det är inte bra.

– Men de poliser vi har, de är så bra, flikar Ali in. De är i mitt hjärta!

Rundan fortsätter, ut från Forum, mot stora torget. På tisdagarna är det här missbrukarna möts. Det är då de i metadonprogrammet får sin medicin, den som sedan byts mot droger utanför hamburgerrestaurangen. Då kan det bli ”lite stökigt”.

– Det är nästan som om alla bestämt på förhand vad de ska säga till dig, som om det är uppgjort, konstaterar Micke och syftar på det som väktarna berättat. Som om vi pratat med dem. Men det har vi ju inte.

Åter den upplevda otryggheten. Bakom Max ligger Påvel Snickares gränd. Här är det gott om upplevd otrygghet. Här samlas ungdomar, gängen står och skriker på varandra. Inne på Max sitter det några killar vid ett bord vid utgången. De äter inget, dricker inget, och blir vaksamma när de ser Micke i sin polisuniform. Jag gissar att även de drabbas av en släng av upplevd otrygghet.

Vi pratar lite om brott och straff medan vi korsar stora torget. Micke tycker att en justering av straffens längd och påföljd för olika typer av brott måste ses över. Vi går förbi några tiggande kvinnor. Som i förbifarten påpekar Micke att detta är en bra plats att sitta på, den vid entrén till Svavagallerian, den måste man betala för. Det är en romsk man som ”äger” platsen, det är han som hämtar tiggarna på kvällen och kör ut dem på morgonen.

– Jag vill verkligen inte dra alla över en kam, säger Micke medan vi korsar stora torget, och syftar på ungdomarna. Men de skötsamma får ju äta upp vad de kriminella gör. Alla döms ut genom att brottsligheten får fortsätta.

– De är utsläppta innan vi hinner avrapportera. Sedan går de och flinar åt oss. Det känns frustrerande.

Plötsligt kommer känslorna fram. Återhållsamt, ändå anar jag vreden i hans ord.

– Min låga börjar slockna. Jag är 43 år gammal och skitledsen för det. Jag har aldrig velat se det negativa, utan jag har tänkt att jag bidrar med min bit så blir det bra. men hur positiv jag än är så kan pusslet aldrig läggas så det blir bra, förstår du hur jag menar? Pusslet går ändå inte ihop.

Han berättar om vardagsmaten, om stenkastningen mot polisbilarna föregående kväll i Gottsunda. Åtgärder mot en så kallad ”känd” individ resulterade i reaktioner. En bil stacks i brand och när polisen kom, möttes de av en skur stenar. Han låter trött när han berättar. Historien är inte ny, den går på repeat likt en trasig grammofonskiva. Ändå är varje sten ett övergrepp. Micke har en önskelista:

– Vi borde bli fler synliga poliser. Hur kommer det sig att nyutexaminerade poliser försvinner in i polishuset efter sex månader?

– Och så behövs skärpta påföljder. Jag önskar också att vi blev tuffare. Det ska inte vara okej för en kille att ropa ”fuck aina”. Då ska jag kunna ta tag i honom och se honom i ögonen.

Han ser på mig med sin klarblå, genomträngande blick.

– Så här: Vad är det du säger?

Han behöver inte ta i särskilt mycket för att potentialen ska lysa igenom. Den respekt som behöver visas mer av.

– Det behövs fler poliser med rätt inställning. Jättesnälla mot små barn och gamla. Stenhårda mot dem som förtjänar det.

Vår grand tour börjar lida mot sitt slut. Jag funderar på om jag ska våga gå tillbaka till min bil. Jodå, ler Micke. Klart du gör. Men den upplevda otryggheten spökar lite, det ska jag erkänna.

Innan vi skiljs åt med samma fasta handslag som när vi möttes, ber han mig om en sak.

– Var snäll och nyansera bilden, jag vill inte att det ska låta som att allt bara är nattsvart. Jag vet att väktarna sa det, men allt är inte bara svart eller vitt.

Medan himlen visar upp sig från sin stiligaste vårvintriga sida, den där tonerna glider över från ljusblått till rosa som en kontrast till fortfarande kala, svarta träd, sätter jag mig i bilen och lämnar Uppsala bakom mig. Jag tar en omväg via Gottsunda, via fritidsgården på vägen mot Gottsunda centrum där en grupp ungdomar står och röker, genom ödsliga höghusområden och grå gräsmattor som väntar på att klä sig i grönt.

Välkommen till Uppsala, välkommen hem, ekar Labyrints gamla hitlåt i mitt huvud.

 

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta fri debatt och journalistisk? Bidrag tas tacksamt emot via swisch på 0733289122.

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer