Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Johan och Agnieszka: Våldtäktsförsöket har förstört vårt liv

av | 25 feb, 2018 | Uncategorized, Samhälle

Lästid: 9 minuter

Det har gått över ett år sedan Johan Widéns fästmö Agnieszka utsattes för ett brutalt våldtäktsförsök av två unga, arabisktalande killar, en händelse som uppmärksammades i media. Johan Widén och Agnieszka funderade länge och väl innan de bestämde sig för att publicera vad som hade hänt. Inte bara händelsen i sig, utan också hur det är att vara anhörig samt konsekvenserna efteråt, när man får vänta i nästan ett år på hjälp för att kunna bearbeta traumat. Det är fruktansvärd läsning, det som Johan och Agnieszka beskriver. I februari 2017 våldtogs även en 13-årig flicka i samma område. Det är samma signalement på gärningsmannen som på en av dem som överföll Agnieszka.

Dessvärre är detta en verklighet som allt fler tvingas uppleva. Ingen går längre fredad i Sverige. Inte små barn, inte skröpliga gamlingar, inte flickor, kvinnor, pojkar eller ens män. Det här är den första texten om människorna bakom rubrikerna, om brottsoffer som för det mesta bara är anonyma skuggor och vars egna ord vi sällan får läsa. Men bakom varje brott finns ett liv, anhöriga, familj, vänner. Den som utsätts får ofta enorma konsekvenser av våldet, och övergreppen lämnar fruktansvärda sår efter sig. Johan Widén har tidigare publicerat berättelsen om gruppvåldtäktsförsöket på hans fästmö på sin Facebooksida. ”Enligt statistik som jag läst, så kommer ungefär var fjärde kvinna i Sverige att utsätta för våldtäktsförsök eller fullbordad våldtäkt under sin livstid. Kom ihåg det imorgon när du sitter på bussen på väg till arbetet. Se dig omkring. Ser du fyra kvinnor, tjejer eller flickor i din omedelbara närhet? Titta på dem. Tänk dig att minst en av dessa fyra damer under sin livstid kommer att ha en liknande upplevelse att berätta om. Den upplevelse som du nu ska få läsa om. Det här är min fästmös egna ord om hur två stycken multikulturella invandrare förstört livet för oss, en helt vanlig flerbarnsfamilj på fem personer”, skriver Johan. Jag återger resten av hans inlägg efter att ha kontaktat Johan, som gav sin välsignelse. ”Publicera gärna texten på ditt magasin”, skrev han. ”Ju fler som får ta del av verkligheten desto bättre”.

Agnieszka, den 15 februari 2017, klockan runt 18:40:

Jag är på väg hem från affären där jag köpt bröd och kattmat. Har även köpt munkar med rosa glasyr till två av mina döttrar som älskar dem. Gångvägen är mörk och det är kallt. Bara en kort bit till så är jag hemma där tjejerna väntar på mig. Jag ser två unga killar komma emot mig en bit längre fram på gångvägen. Jag kan inte förklara varför men jag känner ångest och rädsla. Tänker för mig själv: ”Du överdriver som vanligt. Du är dum. Inget kommer att hända!” De kommer närmare och jag noterar att de ser ut som araber. De passerar mig. Jag slappnar av och känner mig lättad. Inget hände och mina tankar hade som vanligt varit överdrivna. Bara sekunden efteråt hoppar en av dem på mig bakifrån och griper tag i luvan på min jacka och börjar dra in mig i skogen. Jag blir helt apatisk. Jag reagerar inte alls. Jag är som en livlös docka och jag förstår inte riktigt vad som händer. Jag försöker inte fly. Jag analyserar inte situationen. Likt ett djur på savannen som attackeras av rovdjur låtsas jag vara död.
Det går instinktivt utan att jag tänker på det.

Jag är i vanliga fall en modig kvinna som tar mina fighter men nu gjorde jag absolut ingenting. Jag kommer att anklaga mig själv i flera månader efteråt för att jag inte gjorde motstånd på en gång. Rädslan och chocken tog över min kropp och förlamar mig. De drar mig på marken med hjälp av min luva och dragkedjan på min jacka pressar mot min hals. Jag börjar kvävas. Nu reagerar jag! Äntligen! Förlamningen släpper och jag försöker ta mig upp. Jag försöker dra av luvan på en av killarna för att se ansiktet. Jag känner hur mina naglar river hans hud. Med all min styrka försöker jag skada honom och riva honom. Jag börjar skrika och han slår mig hårt i magen med sin knutna näve flera gånger tills jag faller ner i snön. Jag minns inte om det gjorde ont men jag börjar spy. Båda killarna tar tag i mina ben och drar mig hjälplöst längre in i skogen, bort från vägen. Bort från vägen där jag just nu ser bilar passera. Räddningen som åker obemärkt förbi. Lika iskall som snön är känslan och tanken jag får: ”De kommer att döda mig!”

Mina älskade döttrar som väntar på mig därhemma. Snart kommer de att börja oroa sig för att jag är sen. Jag ser mina flickor framför mig i mitt inre och tanken ger mig styrka och väcker min aggressivitet. Jag börjar skrika. Jag skriker så högt jag kan men vet inte om det blir så mycket mer än ett hest väsande efter att dragkedjan skadat min hals. Jag försöker sparka dem och ta mig upp. En av killarna tar tag i mitt huvud. Han dunkar mitt huvud mot ett träd. Minst tre gånger slår han min skalle mot trädet. Jag försöker hålla fast i trädet när jag känner värmen i mitt ansikte. Det är mitt eget blod som forsar ned i ansiktet.

De slår mig. Deras händer är överallt och rotar och gräver, de försöker få av mig byxorna. De har inga bromsar, inga spärrar och jag inser att de inte har någon som helst respekt för mitt liv. Jag är inte värd någonting i deras ögon! Jag börjar bli yr och känner mig matt. Jag är rädd att jag ska svimma när som helst. Vad kommer dom att göra med mig då? Jag ser en lastbil som står parkerad på vägen. Föraren är ute vid släpet och kollar däcken eller något. Killarna med arabiskt utseende försöker hela tiden klä av mig och dra ned mina byxor.
Jag försöker så hårt jag kan att hålla emot och dra upp mina byxor igen. Jag ligger på marken med min nakna hud mot snön men känner ingen kyla. Jag har verkligen ingen styrka längre och med mina avtagande krafter försöker jag skrika så högt jag kan: ”Snälla hjälp!!!” Föraren vid lastbilen reser sig upp, stannar till, ser sig omkring. Med skräck inser jag att han inte kan se mig i mörkret.

Det är kört för mig!

Killarna som jag upplever som araber, de låter som arabiska när de talar till varandra också, som visat sådan bristande respekt för mänskligt liv blir rädda. Rädda för att det finns människor i närheten. De bara lämnar mig som skräp på en soptipp och flyr. Jag vet inte ens åt vilket håll. Jag ligger kvar med ansiktet i snön. Jag börjar skaka. Jag kan inte beskriva den rädsla jag känner och jag vet inte varför men jag är rädd att röra mig. Rädd att minsta rörelse ska locka dom tillbaka. Efter en stund vill jag ringa. Först till min Johan men jag har svagt batteri och är rädd att telefonen ska dö. Jag får fram min telefon och försökte trycka på skärmen för att ringa men mina händer skakar så mycket att jag först inte klarar av det. Jag lyckas och Johan svarar men han har svårt att förstå vad jag säger. Samtalet bryts.

Nu har jag en enorm smärta i magen och jag börjar spy igen samtidigt som jag lyckas ringa 112. Det tar dem 22 minuter innan polisen anländer till platsen. Medan jag väntar på polisen gråter jag. Ber larmoperatören att inte lägga på för jag är livrädd att jag ska dö. Jag vill inte dö ensam här i skogen. Sedan händer allt så fort att jag inte minns riktigt. Polisen kommer. Massor av blinkade blått ljus, hundar. Många frågor, många ansikte. Dom behandlar mig med respekt. Vi måste till SÖS säger dom men jag vägrar. Inte utan min Johan. De sätter en laddare i min telefon som hunnit dö och ringer honom och informerar vad som hänt. Ambulanspersonalen sitter med mig hemma och väntar tills han kommer. Mina barn behöver honom. Dem vet nu, inte allt, inte mycket, men dem vet. I förtvivlan har min mellandotter slagit sönder sitt rum. Nu ska bara Johan ta hand om henne så hon är trygg. Sen kan jag åka till sjukhuset.

Johan:

Det är en helt vanlig onsdagskväll mitt i livet. Jag sitter på Facebook och skriver ett av mina kritiska inlägg om den svenska utvecklingen. Telefonen ringer och i displayen står det Agnieszka. Kärleken min ringer och jag svarar glatt. I andra änden hör jag hur hon storgråter och orden stakar sig. Jag kan inte höra vad hon säger. Jag känner en iskall kår utmed min rygg.
Desperat säger jag: ”Vad har hänt? Jag hör inte vad du säger älskling!” Samtalet bryts och jag försöker ringa upp. Jag kommer inte fram.

Jag släpper allt jag har. Det är vinter och kallt. Rädd och förvirrad springer jag runt i huset och försöker få fram kläder att ha på mig. Jag måste slänga mig i bilen och åka till henne. Sju långa eländiga mil är det mellan oss vid denna tidpunkt i livet.
”Vad i helskotta har hänt!?” skriker jag högt så det ekar i huset. När jag sitter i bilen och äntligen är på väg ringer telefonen igen. Det är Agnieszka.
”Älskling, vad har hänt?” frågar jag direkt.
Det är fel kvinnliga röst som svarar. Den främmande rösten förklarar att hon är ambulanssjuksköterska och att hon är hemma hos Agnieszka. Min älskling har blivit överfallen och vägrar åka till sjukhuset utan mig.
”Jag kommer så fort jag kan” svarar jag. ”Jag är på väg!”

Det blir en tuff natt för oss alla i familjen. Vi är alla i chock. Döttrarna, jag och självklart min älskade Agnieszka. Jag går på automatik och instinkt under hela nästföljande vecka.
Gör allt jag kan för att stötta och ta hand om henne. Hela veckan går innan jag, ensam hemma, bryter ihop i soffan. Det är då jag för första gången får möjlighet att själv reflektera över det som hänt. Det är då jag ser mina egna inre bilder, som i en film, hur förövarna dunkar hennes huvud i ett träd. Hur blodet forsar. Det är då, först då, jag inser att jag kunde ha förlorat henne.
Jag gråter som ett barn.

Agnieszka:

Det tog elva månader innan jag fick psykologisk hjälp. Min psykolog sa att det beror på att invandrare som kommit hit har förtur för att bearbeta trauman från sina hemländer. Vem vet, kanske en av mina förövare har fått träffa psykolog före mig?
Killarna har inte hittats ännu men polisen har deras DNA från hudavlagringarna under mina naglar när jag rev dom. KIllarna kanske kommer att göra det igen och då kanske dom åker dit. Jag hade inte överlevt den här händelsen utan mina nära och kära, mina barn och framförallt min Johan. Han ställde aldrig några frågor om det som hänt. Pressade mig inte.
Han var bara där för mig. Lät mig berätta i min egen takt. Han var väldigt stöttande. Strök mitt hår och höll om mig tills jag somnade av utmattning. Det var oerhört svårt att sova under lång tid. I flera månader efteråt kunde jag fortfarande känna lukten av dessa killar. Det satt i näsan hela tiden. Äcklig lukt av dessa killar som hade betett sig som vilddjur.

Jag är en stark kvinna men detta är en av de mest nedbrytande upplevelser jag haft i hela mitt liv. De våldtog mig inte som kvinna men de våldtog mig som människa. Varje dag i Sverige utsätts kvinnor för ett helvete värre än mitt och jag kan inte ens föreställa mig hur de kvinnor och flickor som drabbas av fullbordade våldtäkter känner sig. Ingen gör något åt det! Vi kan inte ens räkna med psykologisk hjälp för att bearbeta våra trauman. Sverige har blivit helvetets väntrum.

Tillägg: I samband med att jag bestämt mig för att publicera Johans och Agnieszkas vittnesmål, får jag veta att en 13-årig flicka våldtagits i samma område några dagar tidigare i februari 2017. Hennes pappa valde då att lägga ut händelsen på Facebook. Det är samma signalement på gärningsmannen som på en av dem som anföll Agnieszka. Jag publicerar inlägget, som lagts upp av en annan Facebookanvändare.

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

Min kommande bok heter ”Bilden av Sverige” och släpps 28/2. Bevaka den gärna på Bokus.

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer