Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Utvisningen av Denis, 6 år: Migrationsverkets iskyla mot ett litet barn är ren och skär sadism

av | 16 okt, 2018 | Uncategorized, Samhälle

Lästid: 5 minuter

Det är med bestörtning jag läser om 6-årige Denis som skyndsamt ska utvisas till Ukraina, eftersom hans mor är död och Migrationsverket anser att han saknar skäl att stanna i Sverige. Trots att den lille pojkens morföräldrar vill adoptera honom tycker alltså svenska statens Migrationsverk att barnet hellre bör placeras på barnhem i Ukraina. Är det en dålig fars? Vad är det som pågår i det fullkomligt vettvilliga landet Sverige? Har någon på Migrationsverket ens varit på ett barnhem i Ukraina? Det har jag, och den tillvaro jag såg där önskar jag att inga barn ska behöva ha.

Medan gränserna står öppna och allehanda kriminella stöldligor strömmar in (från bland annat Georgien) och kan stanna i Sverige trots att de endast reser in med en kofot och en verktygslåda i handen, eftersom det enda de behöver göra är att yttra ordet ”asyl”, vill man alltså idag utvisa ett litet barn till en oviss framtid.

Medan skötsamma skattebetalare utvisas bara för att man missat en inbetalning av någon irrelevant avgift, någon byråkratisk miss, så låter man mördare och våldtäktsmän stanna i landet, som om man faktiskt önskar att dessa ska begå nya brott och plåga befolkningen.

En ung kriminell bränner en synagoga i Göteborg, men utvisas inte. Man är orolig för vad som ska hända honom i Palestina… (domen har överklagats och jag hoppas det blir ett annat utslag och att synagogabrännaren får enkel bilett ut för gott!)

En företagsam man som startat ett bryggeri utvisas, trots att han bidrar med initiativ och pengar till det svenska samhället. Han har bott här i nio år och har gjort en miss med sitt visum. Nej, han bränner inte bilar! Men ut ska han, och det illa kvickt!

I debatten kallar man oppositionella partier som anser att återvandring är viktigt för det svenska samhället som just nu far illa av okontrollerad massinvandring för ”högerextrema” och betonar vilken katastrof sådan politik skulle innebära för landet. Men ett litet värnlöst barn är man redo att kasta ut – trots detta barns vedervärdiga öde, hans mamma är död och hans pappa vill inte kännas vid honom… En sådan liten människa anser Migrationsverket kan få utsättas för allehanda övergrepp. Är då Migrationsverket en högerextrem myndighet? Kanske rentav rasistisk, då man väljer att vända detta blonda och blåögda barn ryggen?

Över 10.000 män som har sina rötter i Afghanistan, där runt 70-80% ljugit om sin ålder och utgett sig vara barn trots att de var vuxna, får tack vare enträgna lobbyister en ny chans att stanna i Sverige. Dessa män har redan fått avslag i flera instanser då de inte har befunnit sig ha några asylskäl och som dessutom i många fall belastat samhället med drogmissbruk, kriminalitet och sexuellt våld. Inte alla, men tillräckligt många för att oro ska sprida sig i de orter där koncentrationen av dessa afghanska män varit stor, som till exempel Uppsala, där man räknade med att 90% av dessa afghanska ”ensamkommande” hade drogproblem… Nu ska dessa män få gå på svenska gymnasier ihop med verkliga ungdomar. Dessa män har familjer som har tänkt komma efter till Sverige när deras ”ankarbarn” fått uppehållstillstånd, och detta medverkar Migrationsverket till med sitt goda minne. Men en föräldralös pojke, en ensam gosse som verkligen mist sin mamma, nej, han ska UT. Ut från Sverige. Hur kan det ens vara möjligt? Hur kan den humanistiska stormakten som säger sig stå upp för ”varenda unge” vända en utsatt pojke ryggen?

Jag vet inte om någon handläggare på Migrationsverket någonsin satt sin fot på ett barnhem i Ukraina. Jag vet inte om de vet hur det ser ut på ett sådant? Då kan jag berätta, för jag har nämligen besökt ett sådant, och pratat med personalen som arbetar där. Det var i Kiev i slutet av 90-talet, och jag befarar att ingenting blivit bättre nu när Ukraina befinner sig i ett blodigt inbördeskrig. Barnhemmet var fullt med barn från 0 till 9-10 år. Här fanns barn med funktionshinder som Downs syndrom, samt medfödda missbildningar och FAS (fetalt alkohol syndrom, som man föds med då modern missbrukat alkohol under graviditeten, vanligt i de forna sovjetrepublikerna bland dem som står på samhällets botten). Här fanns bebisar som hittats på soptippar, barn till kriminella och narkomaner, barn till våldtäktsoffer och till människor som helt enkelt inte ville ha dem. Nyfödda i spjälsängar av stål i långa rader, barn som apatiskt stirrade upp i taket. Barn som inte utvecklades eftersom de saknade den viktigaste komponenten till harmonisk uppväxt, nämligen en nära relation till en människa som älskade dem. Kvinnorna som arbetade på barnhemmet hann inte med, ingen av dem fick någon lön (för det fanns inga pengar till löner, vanligt förekommande i socialistiska stater) men de hankade sig fram med hjälp av ekonomi i ”gråzonen”, det vill säga att sälja saker svart… tjänster och gentjänster… Jag pratade med föreståndaren (en man, den ende mannen på barnhemmet, han hade ett ganska fint kontor) och han berättade att ibland kommer det par från Kanada som vill adoptera ett barn, man vill då helst ha en liten baby, en flicka, en ljushyllt sådan… Man är beredd att betala en hel del för ett sådant barn (var pengarna hamnar fick jag inte veta). Det fanns dock gott om mörkhåriga barn på barnhemmet, kanske romer, kanske en mix av föräldrar från sydligare före detta sovjetrepubliker, dessa barn var inte ”attraktiva” för utländska barnlösa par. Jag tittade på alla dessa lite större pojkar och flickor i kläder som vänliga medmänniskor skänkt, barn som stod tysta bredvid sina sängar och stirrade framför sig, och tänkte på deras framtid.

Mitt hjärta brast för dessa barn och jag och min dåvarande man pratade seriöst om att adopetar ett av dem, vi hade ju råd, trots att vi redan hade flera egna barn kunde vi väl försöka hjälpa ett av dessa barn som samhället vänt ryggen? Det blev förstås ingenting av med det, vi mäktade inte… men upplevelsen lämnar mig aldrig, jag ser barnhemmet framför mig, tydligt och klart, och de föräldralösa oönskade barnens blickar, ljudlösa rop på hjälp.

Det är alltså till ett sånt ställe man vill sända Denis till. En pojke som Sverige utan problem kan ta hand om, en pojke som har sin mormor och morfar här, en pojke som skulle kunna kunna växa upp här och när han blir vuxen troligen dra sitt strå till stacken, studera, jobba, betala skatt.

Men Denis ska alltså ut nu, snabbt, det är bråttom att göra sig av med en föräldralös 6-åring. Migrationsverket ser kanske ett tryggt ärende. Denis kommer troligen inte stöttas av någon vänsterfinansierad aktivist som skriker i megafon på Sergels torg för att uppmärksamma världen på hans sak, fina kulturmänniskor kommer nog inte skriva långa debattartiklar om att pojken måste få stanna, politiker och opinionsbildare med rätt värdegrund kommer inte att gå man ur huse för hans sak. Det kommer nog inte heller bildas några grupper på sociala medier där medelålders kvinnor skickar handhjärtan till Denis. Feministerna verkar inte heller överdrivet intresserade. Några aktivister lär inte stoppa utvisningen och Svenska kyrkan visar svalt intresse för att gömma Denis, trots att de annars talar sig varma för att gömma flyktingar. För en gångs skull kan således Migrationsverkets byråkrati fungera smärtfritt och en pinne adderas till lyckade utvisningsärenden.

Här kan du skriva på för att protestera mot utvisningen av Denis, över 7000 har redan skrivit på:

https://www.skrivunder.com/stoppa_utvisningen_av_foraldralosa_denis_6_ar?a=77422

(Pojken på bilden är en genrebild och föreställer inte Denis.)

********

Vill du gå med i 1,1 miljonersklubben? Välkommen!

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122 

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer). 

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Min senaste bok heter ”Budbärarinnan” och är den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund.

https://www.bokus.com/bok/9789198405163/budbararinnan/

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer