Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Ung kvinna från Oskarshamn berättar: ”Det är de asylsökande männen som gör staden otrygg”

av | 22 dec, 2017 | Samhälle

Lästid: 8 minuter

Hon ber att få vara anonym och är orolig att någon ska få reda på vem hon är. Men hon vill berätta, och skickar mig därför sin redogörelse om hur livet förändrats för en ung tjej i den tidigare lugna småstaden Oskarshamn. Hon är less på lögnerna om att hennes hemstad är trygg. Oskarshamn fick i oktober utmärkelsen Purple Flag vilket innebär att staden är en trygg stad kvälls- och nattetid. ”Min sanning visar på något annat”, skriver hon. ”Hur ingen kan se kopplingar till att det är den ökade asylinvandringen som är orsaken till problemen är farligt, och naivt. Man vill upprätthålla en fasad att det är mycket synd om dessa män som kommer hit. Dem det är synd om är dock alla vi invånare som tvingas leva i denna stad som sakta men säkert förlorar sin charm, och övertas av män som vill upprätthålla sina seder och traditioner.”

”Den 20:e december 2017 utsätts Oskarshamn för stadens nionde butiksrån för i år, denna gång mot en Coop Konsum-butik – som är det andra rånet mot denna butik. Två svartklädda förövare rånar butiken med ett knivliknande föremål. Det har framkommit vilka en del av rånarna var som begått de tidigare brotten, de var syriska medborgare.

Jag väljer att skriva denna text här på Katerina Magasin eftersom jag är arg, ledsen, upprörd, rädd och orolig över stadens utveckling. Alla tror gott om den stora mängd asylsökande som har kommit till staden, och om det skulle komma ut att man är emot invandringen skulle man allra troligast bli lynchad och utstött. Denna text skulle aldrig publiceras i våra lokala medier, eftersom merparten verkar tro vi lever i en rosenskimrande utopi där vi är trygga. Tror ni mig inte? Oskarshamn fick i oktober utmärkelsen Purple Flag vilket innebär att staden är en trygg stad kvälls- och nattetid. Min sanning visar på något helt annat.

Ni kanske känner igen Oskarshamn efter den omtalade nyheten att vi har poliser som joggar med invånare för att öka tryggheten. Från Expressen uttalar polisinspektören Peter Karlsson sig följande om joggingturerna: ”Vi har fått till oss från olika håll att kvinnor känner en allmän otrygghet när de är ute kvällstid. Det här är nog mer en upplevd otrygghet, men det är illa nog om det är så att kvinnor inte vågar ge sig ut och springa själva på kvällarna”.

En annan uppmärksammad händelse från Oskarshamn är mordet på Claudia Quiroz i Stadsparken, där gärningsmannen heter Omar Ali Abdalsalam – en man som efter avtjänat straff kommer att utvisas till Irak. Innan mordet på Claudia 2015 var han dömd till fängelsestraff för att ha strypt och knivhuggit sin gravida dåvarande fästmö i magen och halsen och för kvinnofridskränkning. På Hamngatan, vilken jag senare kommer nämna, högg han även en man i halsen, bröstet, magen och ljumsken efter att mannen hade gått emellan ett bråk mellan Claudia och Omar. Omar gick då fri eftersom polisen inte hade tillräckligt med resurser, utan det var först när Claudia blev mördad som mannen kunde identifiera Omar som den man som även knivhögg honom.

Jag kan minnas tillbaka när jag som 13-åring kunde vistas obehindrat överallt i Oskarshamn. Jag var i simhallen med mina vänner, i stadens park Stadsparken utan att halvspringa eller ständigt se mig om, jag umgicks med mina kompisar i stadskärnan och jag kände mig fri. Jag kunde också motionera ensam i vilket joggingspår som helst och känna mig trygg i det. Nu är det inte längre så. Sedan 2015 har min omvärld sakta men säkert förändrats. Vintern 2015 minns jag en specifik händelse. I väntan på stadsbussen, 20 år gammal, gick jag som vanligt och satte mig i väntrummet för att värma mig. Lokalen hade en biljettkur som var stängd för dagen och en bänk längs långsidan. Jag var ensam, och jag skulle sitta där i tjugo minuter till. In kom fyra svarta män. De satte sig i andra änden på bänken där jag satt, med ett par meter från mig. De talar inte svenska. Jag märker hur ena killen sneglar på mig under kepsen. De sänker rösterna, som om de tror jag kan förstå dem. Det enda jag förstår är att de pratar om mig, utifrån deras blickar och gester. Jag möter ena killens blick. Han stirrar ogenerat. Han glider närmare mig och jag reser mig kvickt. De skrattar. Resterande femton minuter spenderar jag ute i tio minusgraders kyla. Det var starten på min upplevda otrygghet, i staden jag förr kunde känna mig trygg i.

Inte långt efter denna händelse kom det fram att skolelever som reste till och från Oskarshamn blev tafsade på av andra resenärer – rättare sagt resenärer som färdades till och från flyktingboendet i Figeholm. När stadens kommissarie fick kommentera händelsen sa han ”Vi hoppas ju att de på boendet kan lokalisera och se vilka det här är, eller om det är en liten klick som förstör för andra eller om det är flera”. För att lösa problemet sattes det in extrabussar för att separera flyktingarna från tjejerna. Men den negativa utveckligen har inte stannat av.

För att nämna ett axplock av händelser: En kvinna blev utsatt för överfallsvåldtäkt, en man frågade en 16-årig tjej på knagglig svenska om hon ville följa med honom hem varpå hon svarade nej och blev nedslagen bakifrån, och två män försökte våldta en kvinna i en buske i anslutning till Hamngatan under stadens stora festival Latitud 57. (Det är väldigt snålt om signalement när det gäller dessa våldshandlingar…) Jag kan berätta för er att jag tror att alla tjejer i denna stad vet exakt vilken buske det här handlar om. I staden finns en gata, Hamngatan, dit man går efter att uteställena stängt vid två eller för att besöka två andra av stadens uteställen. Ett tredje uteställe ligger en bit bort. För att komma dit krävs det att man passerar en parkeringsplats och en dåligt belyst gångbana. På denna sträcka uppehåller sig grupperingar av utländska män som trakasserar kvinnor när de går förbi. Det är två-tre olika grupperingar i varierande storlek. Det har hänt mig och mina tjejkompisar otaliga gånger att vi har blivit stoppade eller fått diverse ord ropade efter oss. Allra värst är det på sommaren. I min umgängeskrets kan jag ta ett exempel där vi en gång valde att gå i en större grupp tjejer för att våga oss bort till detta uteställe. Vi var fem tjejer. Framför oss stod sex eller sju asylsökande män. De ställde sig framför oss och försökte närma sig oss genom att sträcka fram armarna. De ville antingen ta tag i oss eller försöka på något vis omfamna oss. Vi fäktade med armarna omkring oss så hårt vi bara kunde och skällde högt för att freda oss. Jag själv har blivit tafsad på brösten av utländska män på denna sträcka, som skrattar åt mig när jag blir rädd eller förbannad, och det har även hänt flera andra tjejer i denna stad. Det är dock inget som man talar högt om. Själv går jag inte till dessa uteställen längre om jag inte har minst en manlig vän med mig. Det har självklart också medfört att jag är betydligt mer sällan ute och umgås med mina vänner, eftersom jag känner mig så fruktansvärt rädd och otrygg. För förutom att de asylsökande männen vistas på denna sträcka är de även inne på uteställena. Det kommer rapporter om ofredanden från uteställena praktiskt taget varje helg. Detta specifika uteställe man måste ta sig till genom den mörka vägen har infört att man bara kan komma in om man kan uppvisa giltig och godkänd svensk ID-handling, vilket orsakade ramaskri, men det fungerade. Nu befinner sig asylsökande utanför, och inte inne på utestället längre i samma utsträckning.

Andra egna upplevelser jag har är att stadens samlingspunkter mer och mer belamras av invandrargrupper. Min egen uppfattning är att det blir värre och värre. Nu när jag har ett ärende i stadens köpcentrum Flanaden skyndar jag mig kvickt för att utföra mina ärenden. Givetvis kan jag vara för mycket på min vakt, men jag vägrar att sänka på garden. Senast i november i år var det tre män som jag mötte när jag skulle ner för en rulltrappa i detta köpcentrum. Jag kände mig redan trängd eftersom det är en relativt trång yta där, men jag vägrade att flytta på mig. Männen gick rakt in i mig, så jag flög åt sidan. De sa några ord på sitt språk, och jag skyndande mig vidare. Jag kan tillägga att dessa män var 40 år och äldre. Jag uppehåller mig numera inte i stadskärnan en längre tid, särskilt inte ensam eller om det börjar bli mörkt. Jag gör mina ärenden fort och åker lika fort hem igen.

Jag har tidigare jobbat som lärarvikarie på skolorna runt om i kommunen. På en skola hade de problem med en flicka som hade godis i väskan som mamman hade lagt ner där, som hon tog fram på fruktstunden. När de skulle ha samtal med mamman hade hon burka, ett barn i en sjal på magen och en flicka i äldre skolåldern som fick försöka översätta till sin mamma på sitt språk när läraren fick tala engelska med flickan. I denna klass talade jag med klassföreståndaren, eftersom jag hade funderingar på att bli lärare, som berättade för mig om svårigheterna som har uppkommit. Hon berättade om hur svårt det var utan resurser och utan kunskap om hur man når fram till de unga barn som inte talar svenska. Jag har även som ensam tjej utan pedagogisk utbildning ensam fått ha hand om en svenska för andraspråk-klass, med över femton barn där endast ett fåtal kunde tala någorlunda svenska. Jag kan säga er att den lektionen var inte den bästa lektion jag någonsin haft, för att uttrycka det milt. Barnen for omkring och jag kunde inte säga till dem eftersom de inte förstod mig, och de slog varandra i magen och bråkade. Efter flera liknande händelser valde jag att säga upp mig som lärarvikarie. Numera har jag inte längre funderingar på att vidareutbilda mig till lärare.

Det finns många många fler saker att ta upp som händer i denna stad, och mycket mer att gräva i. Det handlar bland annat om knarkhandel och knarkuppgörelser mellan grupper, men det är en helt annan historia. För att inte tala om att grannkommunerna har liknande problem.

En trygghetsundersökning gjord i kommunen visade på större otrygghet. Anledningarna till den ökade otryggheten sägs vara en allmänt ökad oro, och att oron över att gå i Stadsparken beror på att det är mörkt och dåligt upplyst, och att många av rånen fortfarande inte var uppklarade när undersökningen gjordes. Jag ser denna slutsats som ett stort skämt. Poliserna är för naiva när de tror att rädslan bygger på ouppklarade rån och dålig belysning. Nej, vår rädsla beror på människorna som vistas ute i vår fina stad. Sätt er en kväll med full sikt över uteställena och observera grupperingarna av invandrarmän som stannar tjejer, observera de asylsökande männen som vistas på Flanaden och observera hur sällan ni kan se tjejer som går ensamma i Oskarshamn under kvällstid. Ni kommer bli förvånade av vad ni ser. Hur ingen kan se kopplingar till att det är den ökade asylinvandringen som är orsaken till problemen är farligt, och naivt. Man vill upprätthålla en fasad att det är mycket synd om dessa män som kommer hit. Dem det är synd om är oss, alla vi invånare som tvingas leva i denna stad som sakta men säkert förlorar sin charm, och övertas av män som vill upprätthålla sina seder och traditioner.

Men, troligtvis är detta bara en upplevd otrygghet och inget mer, eller hur?

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer