Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

”Sverige klarar inte av att rehabilitera IS-barnen eller de barn som blivit utsatta för IS”

av | 15 apr, 2019 | Terrorism

Lästid: 8 minuter

En före detta behandlingsassistent tog kontakt med mig igår med anledning av de diskussioner som just nu förs om att ta barn till IS-terrorister till Sverige, Personen har i sju år (2010-2017) jobbat som behandlingsassistent på statens institutionsstyrelse (SiS) på en av Sveriges tyngsta avdelningar (av säkerhetsskäl skriver jag inte ut namnet) och har ett och annat att säga om individer som genomlevt svåra trauman. Pojken, som blivit svårt torterad av IS, har i texten ett fingerat namn och kallas Amir. Jag publicerar texten då den är ett skräckinjagande exempel på hur illa rustat Sverige är för att ta hand om individer, som av krig och andra omänskliga erfarenheter förstörts så pass att de inte går att rehabilitera. Jag hoppas att alla politiker läser detta, och att den före detta behandlingsassistentens text sprids till alla berörda instanser.

”Kalla stickningar for genom mitt blod och spreds i varje cell i min kropp när det gick upp för mig att svenska politiker vill ta hem barn till IS-terrorister. Värre blev det när jag insåg att många ”vanliga människor” stöttar detta. Jag satte mig ner och tänkte att om de bara visste vad jag vet, om de bara hade sett det jag har sett så skulle de känna samma skräck som jag känner inför tanken på att ta hit dessa barn. Jag skriver detta i hopp om att alla där ute ska ta sitt förnuft till fånga, politiker såväl som mina medmänniskor. Jag vill berätta varför det är fullständigt vansinnigt att ta hit dessa barn.

Jag är en medelålders kvinna som under många år arbetade som behandlingsassistent på en statlig institution för ungdomar. Min avdelning sägs vara Sveriges ”tyngsta”, alltså den avdelning som tar emot ungdomar med svårast problematik. De ungdomar som kommer till vår avdelning är mellan 9 och 21 år gamla. Vi som jobbar på denna avdelning är mycket hårt drillade och har betydligt hårdare hud än de flesta andra behandlingsassistenter. Jag har aldrig skrattat och gråtit så mycket som när jag jobbade där. Jag älskade mitt jobb. Dessa underbara ungdomar förgyllde mina dagar även om deras berättelser var mörka. Mitt jobb var att stärka dem och hjälpa dem att läka. Även de mycket små framstegen som ungdomarna gjorde fick betraktas som stora segrar eftersom de flesta av dem var mycket trasiga.

Ungdomarna som hamnade på vår avdelning led ofta av en rad olika psykiska störningar som fullt utvecklad schizofreni, antisocial personlighetsstörning och självskadebeteende. Allt detta kombinerades ofta med trauman. Trots allt det tunga som genomsyrade avdelningen så var det en fantastisk arbetsplats. Det fanns hopp. Vi var ett bra team som verkligen trodde på att dessa unga människor hade en framtid och att vi kunde hjälpa dem till att bli åtminstone hyfsat fungerande och självständiga medlemmar i samhället. Vi visste alla att det på riktigt egentligen bara handlade om en bråkdel som kom tillbaka till samhället på ett sunt sätt. Men man måste tro och hoppas på det bästa, annars kan man inte arbeta som behandlingsassistent. Den som tappar hoppet klarar inte jobbet. Men en dag hände det som inte fick hända. Verkligheten slog till med ursinnig kraft och jag, samt andra kollegor, förlorade hoppet.

Våren 2017 kom en ny ungdom till vår avdelning. Amir. Ingen visste hur gammal han var. Han själv gissade på 11 och vi bedömde att det kunde stämma. Han saknade två tår. Dessa hade IS skurit av när de hade kidnappat honom och när pappan inte kunde betala lösensumma. Han hade blivit våldtagen, svårt misshandlad och lämnad ute i öknen för att dö. När han till slut räddades och kom tillbaka till sin familj flydde de till Sverige. Men pojken var då så svårt traumatiserad att han blev en fara för övriga familjemedlemmar. Därför kom han till vår avdelning.

Det var omöjligt att förhålla sig till honom och förutse vad som skulle hända. För det var inte bara ord som kunde trigga igång ett anfall hos honom. Det kunde vara dofter, en viss rörelse eller färgnyans. Att jobba med Amir var som att ständigt gå på ett minfält. Jag som vanligen hade nötbrunt hår hade färgat det mörkbrunt en dag. När han såg det attackerade han mig. Han slog och sparkade och spottade. Han skrek att jag inte fick vara på avdelningen och att han skulle söka upp mig så snart han kom ut härifrån för att sprätta upp magarna på mina barn och våldta mig. Allt som så mycket som påminde om de människor som utsatt honom för allt det fruktansvärda triggade igång massiva reaktioner i honom. En nyans mörkare hår räckte.

Jag var knappast ensam om att dra på mig Amirs agg. I personalstyrkan fanns arabiska män och Amir fick anfall bara han hörde deras röster i korridoren. En annan i personalen blev attackerad när hon inte ville leka vattenkrig efter att Amir hade låtsats att hon var IS och leken hade blivit lite väl intensiv. Ibland var Amir så våldsam att ingen i personalen kunde gå in till honom. Rummet fick tömmas på alla föremål och möbler för han gjorde vapen av precis allt. Han slog i dörrar och väggar tills han fick frakturer på handleder och fötter. Inte ens plasttallrikar fick han ha eftersom han tog sönder dem och hotade att skära halsen av personalen med skärvorna. Vi kunde inte nå honom. Vi använde alla trick vi någonsin lärt oss. Lågaffektivt bemötande, lugnande samtal, försök att tala till hans rationella. Inget fungerade. Inte ens institutionens psykolog gjorde några som helst framsteg. Ibland kunde vi inte lösa den aggressiva och våldsamma situationen själva eftersom han hade beväpnat sig med diverse föremål. Polis fick kallas in. Ofta flera gånger i veckan.

Amir hade två och ibland tre egna behandlingsassistenter med sig under hela dagen. Hans vårdplats kostar 12.600 kr per dygn. Personalstyrkan började dock tunnas ut. En kvinna gick upp till cheferna och sa att hon inte ville jobba med Amir mer. Hennes ultimatum var att antingen få byta avdelning eller så skulle hon säga upp sig direkt. Hon fick byta avdelning. En annan sjukskrev sig.

En dag när det var min tur att vara med Amir brast det för mig. Han hade under morgonen upprepade gånger sagt att han hade lust att döda någon. Lite senare på dagen frågade han mig om jag kunde ta med honom till badplatsen. Innan jag lovade något åkte jag till badplatsen för att se om det var mycket folk. Det var det. Små barn plaskade runt med hinkar och spadar. Jag bestämde att det inte var läge att ta med Amir dit efter att han suttit i flera timmar och pratat om att döda andra människor. När jag kom tillbaka för att meddela honom om det inte skulle bli något badande stod han och fixade med sin cykel utanför avdelningen. Två vikarierande assistenter var med. Amir höll i en skruvmejsel. Då jag fick intrycket av att vikarierna var alldeles för oerfarna för att veta hur och när de eventuellt borde ingripa bestämde jag mig för att skjuta upp diskussionen kring badandet. Att de ens hade gett honom en skruvmejsel var en katastrof. När han hade kommit in och lagt ifrån sig skruvmejseln berättade jag vi kunde bada en annan dag. Som väntat attackerade han mig. Han slog mig i ansiktet med knytnävarna, fick tag i mitt hår och slet ner mig på golvet. Han skulle döda mig, sa han. Vikarierna larmade och snart övermannades han av personal som kom springandes. Men den kvällen rann mina ideal av mig och jag stod öga mot öga med verkligheten.

Aldrig tidigare har jag tänkt det jag tänkte då om en annan människa. Men mitt kalla konstaterande var att Amir inte går att rehabilitera och att det inte finns något som helst hopp om några framsteg. Han är för svårt traumatiserad och förlorad för alltid. Det är ett hopplöst fall. Hans blotta existens är ett hot mot andra människor. För första gången tänkte jag att det bästa för alla, inte minst för honom själv, vore om han inte levde. Denna tanke var så fruktansvärd och jag mådde otroligt dåligt efter att jag hade tänkt den. Det värsta var att det inte var någon tanke som slog mig i affekt. Det var en uppriktig tanke. En tanke som kom efter att jag funderat och analyserat länge och väl. En tanke som byggdes upp efter erfarenhet.

Jag hoppades att mina kollegor skulle hjälpa mig att återfå hoppet så jag berättade om min absurda tanke. Med det blev snarare som när trycket i atmosfären släpper när åskan går. Kollegorna började lufta sina egna frustrationer och det var skämmande att inse att jag var långt ifrån ensam om mina tankar. Ytterst få i gruppen hade något som helst hopp om att Amir någonsin skulle kunna släppas ut i samhället igen. För att hjälpa Amir skulle det behövas ständig uppvaktning av psykologer med särskild kompetens för mycket svårt traumatiserade barn. Ingen sådan kompetens finns i Sverige. Det finns inte pengar, kunskap eller personal. Den bistra sanningen är att vi inte kan hjälpa hur mycket vi än vill.

En del av mina kollegor sa upp sig och andra sjukskrev sig. Hösten 2017 gav jag själv upp. Man kan inte arbeta som behandlingsassistent om man inte tror på att det man gör kommer att hjälpa. Jag var rädd för Amir. Jag är fortfarande rädd för Amir. Jag funderar på om han kommer att söka upp mig om han lyckas avvika eller blir utsläppt.

Amir är inte ett barn till IS-terrorister. Amir är ett offer för IS. Han är givetvis helt oskyldig till alla de fasor som IS utsätter människor för. Likaså är IS-barnen oskyldiga. Men att vara oskyldig är inte ett argument för att vi ska ta hit dessa barn. Vi kan varken rehabilitera IS-barnen eller de barn som blivit utsatta för IS. Vi har helt enkelt inte det som krävs. Det här handlar om trauman och psykologiska tillstånd som är långt utanför vår begreppsvärld.

När jag läser om politiker och människor som tycker att vi ska ta emot IS-barnen blir jag rädd. De inser inte vad vi har att göra med. De förstår inte vilka faror dessa barns trauman kan utgöra och hur hjälplösa och orustade vi står inför detta. Vi klarade inte ens av att hantera lille Amir. Hur ska vi klara av en större mängd barn? Vilka institutioner ska de bo på? Vilken personal ska behandla dem? Vilka psykologer ska hjälpa dem? Det är redan stor brist på personal, pengar och kompetens. En enda vårdplats kostar som sagt 12.600 kr per dygn.

Sanningen är den att vi inte klarar detta. Vi klarar inte Amir och vi klarar ingen annan heller. Om dessa barn kommer hit kommer vi bli tvungna att sätta dem i vanliga familjer, för vårdplatser saknas. Och vad händer när deras obehandlade psyken exempelvis möter en ny hårfärg, en doft eller en viss rörelse på skolgården? Att förespråka att vi ska ta hit dessa barn utan att först ha gjort en grundlig konsekvensanalys och vara mycket väl förberedda, med allt vad det innebär, är fullständig omdömeslöst. Jag känner en uppriktig skräck inför tanken på att ta emot dessa barn och det borde alla med sunt förnuft göra. ”

/Fd Behandlingsassistent

******

Vill du gå med i 1,1 miljonersklubben? Välkommen!

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig påinfo@katerinamagasin.se– dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122

Paypal: info@katerinamagasin.se

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok heter ”Bilden av Verkligheten” och finns nu att köpa här:

https://www.vulkanmedia.se/bilden-av-verkligheten/

Min bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund heter ”Budbärarinnan” och kan köpas här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405163/budbararinnan/

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer