Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Svenska våldtäkter del 5, en mammas förtvivlade vittnesmål: ”Finns det ingen rättvisa för min minderåriga dotter?”

av | 1 nov, 2017 | Uncategorized, Samhälle

Lästid: 7 minuter

Det kom ett desperat mejl från en mamma vars 12-åriga dotter blev våldtagen i december 2015. Händelsen anmäldes i maj 2016. Jag har fått tillstånd att publicera mammans berättelse om hur ett barn offras som följd av nonchalans, ointresse, polisens omorganisation och ett rättsväsende i fritt fall.

Vi anmälde en våldtäkt på vår dotter den 6 maj 2016, på eftermiddagen. Jag ringde 112 och gjorde anmälan. Så här efteråt minns jag att jag hörde suckar från 112, då våldtäkten hade skett tidigare, rättare sagt 30 december 2015. De lovade skicka en patrull. Strax före klockan åtta på kvällen ringer två unga poliser på dörren, en kvinna och en man. Vi sätter oss i köket. Där får min dotter berätta vad som hände. Poliserna antecknar och filmar förhöret. Vi visar också bilder på gärningsmannen från skolkatalogen och Facebook, där han har två konton, och från hans Instagram. Anledningen till att hon inte berättat tidigare var för att hon skämdes och trodde det var hennes fel. Gärningsmannen var minst femton år. Han är flykting så hans ålder är inte fastställd, har jag förstått. Han kommer från Syrien.

Helgen passerar tung och dyster. Det finns inget stopp på hur ledsna vi är. Sedan ringer en brottssamordnare och förklarar vad jag ska göra, vem och vilka jag ska kontakta. Hon ber också om ursäkt för att polisförhöret inte skett enligt regelboken. Detta på grund av omorganisationen inom polismyndigheten… Polisen borde i stället för att komma hem till oss ha ordnat en akutkommitté med läkare, socialtjänst, BUP, på något som kallas “barnhuset” där man tar emot och förhör ett barn som blivit utsatt. Jag blev tillsagd att kontakta brottsofferjouren, där jag kunde få prata av mig och få ytterligare råd och tips vad jag som anhörig kunde göra, vilka jag skulle kontakta. Brottsofferjouren fick jag tag på och där blev jag informerad om “barnhuset” och hur förhör med barn gick till.

Ett av mina samtal gick till en extremt otrevlig kvinna, som skulle utse vilken polis som skulle göra ytterligare förhör med min dotter. Jag bad att de skulle kolla min dotter chattar i mobilen och fråga vilka kläder hon hade haft, om det fanns spår av honom på dessa kläder. Kvinnan hånskrattade åt mig och frågade om jag trodde att dottern verkligen skulle lagt undan dem otvättade? Jag svarade att min dotter ofta slängde kläder på golvet… kanske hade hon gömt dem. Var det inte viktigt att försöka samla bevis, om sådant fanns? Jag blev hånad och tillsagd att backa. Jag skulle låta polisen göra jobbet.

Socialtjänsten frågade om vi fått tid till “barnhuset”. Jag undrade vad de kunde hjälpa oss med?  Något svar på min fråga fick jag aldrig. Jag fick veta att när det är barn som blir utsatta så ska flera enheter träffas och det utsatta barnet ska åka dit, att det är där som förhören ska ske. Detta för att ett utsatt barn inte ska behöva åka till polisstationen. BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin, min anm) ringde upp och ville träffa oss. Det kom en person därifrån samt en läkare och träffade hela familjen. Dessa var varma, tillmötesgående människor. Vi fick höra av oss med kort varsel till BUP, och jag fick läkarintyg för att kunna vara hemma med vår dotter. Posttraumatisk stress läker på olika sätt. De var så förstående.

Socialtjänsten hörde av sig igen, de hade hittat en person som kunde komma hem till oss och prata med oss, främst med vår sjuttonårige son. Han hade byggt upp ett hat under dessa dagar mot gärningsmannen. Men personen som kom visste inte riktigt vad hon skulle göra och frågade oss om vi hade några idéer. Varför frågade alla om vilken hjälp vi ville ha, när de inte visste vad de kunde erbjuda? Jag kanske reagerade konstigt, men hur ska man reagera vid en sådan fruktansvärd händelse? Finns det något rätt och fel?

Dagarna går, blir till veckor. Någon berättar för mig att vi behöver ett målsägandebiträde. Jag får tag på åklagaren. En disträ och suckande kvinna. Jag gillar inte det där suckandet, jag upplever det som att hon inte vill ta sig an fallet, att hon redan dömt det som ett misslyckande. Killen måste ju förhöras, nämner jag. Hon bemöter mig kaxigt, säger att det är inte så säkert, hon säger att hon får läsa in sig på fallet och sen måste dottern förhöras fler gånger. Så det är inte alls säkert att det blir något förhör med gärningsmannen. En del barn ljuger om sånt här, säger hon, och jag blir iskall inombords.

De kommande veckorna… Vi lever som i dvala. Vi går till BUP och pratar av oss. Men frustrationen är stor. Ingenting händer. Så småningom hör målsägandebiträdet hör av sig, och den kvinnliga polisen som ska förhöra min dotter. Tänk att de lyckats få till några myndigheter på barnhuset. BUP, målsägandebiträdet, två poliser, socialtjänsten. Innan mötet kommer målsägarbiträdet hem till oss. Hon går raka vägen in med sina höga klackar och presenterar sig knappt, och ber att får prata med dottern i enrum. De två sätter sig i köket. Efter en stund får jag och min sambo prata med målsägandebiträdet enskilt. Hon säger att oftast berättar barn mer för sin advokat än för sina föräldrar. Hon visar ingen empati, men berättar om sina tidigare fall, att det är svårt att få en fällande dom, för förmodligen står ord mot ord. Hon vill inte veta av eventuella kläder som kan finnas som bevis, hon tycker inte heller att dottern ska utsättas för en läkarundersökning. Jag tar upp frågan om smitta, tänk om vår dotter fått en könssjukdom? Då blir det ett annat ärende, svarar målsägandebiträdet. Ni gör som ni vill, inget jag yrkar på.

Väl på plats i “barnhuset” en tid senare blir dottern förhörd. Jag får inte sitta med. Polis och målsägandebiträde anser att hon kan bli påverkad av mina tankar och åsikter. Det går veckor, vi hör ingenting, från någon. Semestern kommer. Under semestern får jag veta efter lite egen efterforskning att min dotter har slängt kläderna, byxorna hade spruckit…

Jag ringer ungdomsmottagningen, som inte vill ta emot henne på grund av hennes ringa ålder. Jag ringer barnmottagningen som inte kan ta emot henne på grund av de inte har personal till denna typ av undersökningar. Jag blir hänvisad till ungdomsmottagningen igen. Men de säger åter nej. Till slut blir jag så arg att jag brister ut i gråt. Ingen läkare på ungdomsmottagningen eller barnmottagningen vill undersöka mitt utsatta barn.

I slutet på september blir jag och min sambo kallade till BUP utan min dotter. Där blir vi informerade om att det inte är en våldtäkt utan att det har hänt flera gånger. Han har utnyttjat henne sexuellt vid flera tillfällen efter den 30 december 2015. Han har hotat henne med att han ska sprida ut rykten om att hon är en hora. Han har även sagt till henne att hon inte får ha någon pojkvän. Detta hade vår dotter berättat vid förhöret på barnhuset. Det vi inte fick veta var att de ändrat brottsrubriceringen från våldtäkt av minderårig till sexuellt utnyttjande av minderårig.

Vi blir kallade till förhör en gång till. De vill titta på dotterns mobil och surfplatta. Där hittar man inget. Den blir aldrig inlämnad för någon teknisk undersökning, vilket är för mig obegripligt. Jag ställer frågor till målsägandebiträdet: Vet ni förövarens verkliga ålder? Om han ljugit, vad händer då? Och om han lämnar landet, eller flyttar? Svaret jag får är att det står i hans papper att han är femton år och att det inte finns någon anledning att rota i det. Lämnar han landet, så får man väl efterlysa honom… Våldtäkt och/eller sexuellt utnyttjande blir svårt att bevisa, säger målsägandebiträdet. I princip får min dotter skylla sig själv.

Min dotter möter gärningsmannen på stan. Han stirrar på henne. Han syns till på vår gata. Hon vågar inte gå till skolan, hon är väldigt rädd att han ska komma efter henne när han vet att hon anmält. Detta har vi berättat för målsägandebiträdet men hon viftar bort oron och säger att sådant aldrig händer. ”Ni ska inte tro att en polisutredning är som i en Beckfilm”, skrattade hon.

Ett barnärende ska ta maximalt tre månader. Men tiden går. Anmälan gjordes i maj maj och i början av november svävade vi fortfarande i ovisshet. Omorganisation inom polisen hette ursäkten. Hur i hela friden kan man välja att omorganisera till något sämre? Och låta barnärenden ta sådan lång tid?

Så kom beslutet, på posten. Beskedet vi fick var att förundersökningen lagts ner i brist på bevis. Hade de ens förhört gärningsmannen? Jag kunde inte utläsa det av beslutet. Som mamma till ett utsatt barn känner jag mig dubbelt kränkt och bestraffad, både maktlös och idiotförklarad. Mitt förtroende för myndigheterna är i botten. Jag är så besviken på dessa vuxna människor som har fått ansvaret att försvara vår dotter. Deras inställning har varit nonchalant och negativ från start. Så här i efterhand förstår jag varför det inte anmäls eller varför många flickor/kvinnor ta tillbaka anmälan. Det blir kalla handen. Dessa kvinnors målsägandebiträden, polis, och åklagare visar ointresse och oengagemang.

Min dotter var bara tolv år när hon våldtogs.

Bara ett barn.

Tillägg: Mamman är sjukskriven sedan november 2016, då fallet las ner. Dottern har missat mycket av skolan på grund av att hon mått dåligt. Familjen går i samtal hos BUP. ”Oavsett vem jag ringt till för att få hjälp så får jag till svar att ärendet är komplext, att det inte finns några regler för hur vi ska gå vidare. Jag undrar, finns det ingen rättvisa för min minderåriga dotter?”

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer