Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Svenska våldtäkter del 2: Karin, 20

av | 18 sep, 2017 | Samhälle

Lästid: 10 minuter

Hon torkar bort en tår där vi står intill trappan som leder ner till en källare i Haninge utanför Stockholm. Det var här det hände, det hon ska berätta om. Natten den 4 juni 2017 blev hon utsatt för en våldtäkt precis just här och i dag har vi åkt hela vägen ut hit för att ta bilder på platsen där det hände. Våldtäktsmålet blev ännu ett i statistiken över sådant som skulle kunna bli kriminella handlingar, men som istället lades till handlingarna. Det är också skälet till att vi en kort stund funderar på att gå upp och ringa på hos förövaren. ”Tankarna på hämnd släpper inte taget, fast jag vet att de är fel”, säger hon tyst.

Tillägg: 

Innan du läser intervjun med Karin vill jag lägga till följande, då jag fått flera reaktioner på att Karin borde förstått, att hon får skylla sig själv, och att tjejer måste lära sig att inte ta risker. Ja, så är det absolut. Tjejer och kvinnor bör lyssna mer på sin magkänsla, och låta bli att följa med främlingar. Alla, oavsett kön, bör utveckla skarpare sinnen och försöka avläsa individer, miljöer och situationer för att skydda sig på bästa möjliga sätt och förebygga brott. Men samtidigt bygger vår mänskliga interaktion och våra relationer på tillit, på att vi är sociala. Vårt behov av kontakt är medfött, och vi dras till varandra. Är en tjej per automatik ett tillåtet sexobjekt om hon väljer att följa med en främmande kille till hans bostad? Har hon förlorat rätten till sin kropp, och har hon förverkat rätten att säga nej? Kan relationer mellan kvinnor och män inte handla om vänskap, utan går all interaktion ut på att mannen får fri tillgång till kvinnans kropp och kön? Och är det så att vi anser att vissa personer (till exempel invandrare) per automatik har en sämre kvinnosyn än svenskar, och att man därför bör undvika att umgås med dem, eller för den delen följa med dem hem en kväll? För att risken att bli våldtagen är större? Jag har pratat en del med Karin om detta efter att vi gjorde intervjun, då hon redan skuldbeläggs för att hon blivit utsatt för sexuellt övergrep. Att hon borde förstått. Att hon gjort alla fel som går att göra. Att kvinnor har ett eget ansvar i en situation som denna. Åter läggs mycket av ansvaret på offret. Jag vill hävda att man inte ska behöva acceptera att bli våldtagen, även om man begår misstag i valet av sällskap. Att man ska kunna säga nej även då man kanske gått så långt så att man faktiskt ligger i sängen. Att vi behöver samtycke i alla situationer, oavsett hur ”långt” något gått. Att män och killar måste lära sig respekt. För är det verkligen så enkelt att tjejer och kvinnor bara får skylla sig själva? Det är onekligen en intressant diskussion, och jag valde att intervjua Karin just för att visa att ingenting är svart eller vitt. Dessa diskussioner pågår runtomkring oss, och är en viktig del av samhällsutvecklingen i allmänhet och synen på kvinnor och kvinnors sexualitet i synnerhet. Men det är inte bara en fråga om kvinnor, det är en fråga om män också. Läs och avgör vad du själv anser – och varför. Kanske säger det en del även om dig själv? Kanske kliver vi på så sätt utanför vår bekvämlighetszon, i fråga om dömande, attityder, moral.

Vi pratar lite kring hur det skulle vara om vi faktiskt konfronterade killen just här, den här eftermiddagen i september. Hon vet vilken lägenhet som är hans, hon vet vad han heter. Han bor hemma hos sina föräldrar och det vore en intressant upplevelse.

– Ska vi, frågar hon mig ännu en gång och vi tittar på varandra. Jag försöker föreställa mig hur det faktiskt skulle vara, att stå där utanför hans lägenhet, säga hej. Släpper du in oss? Vi tänkte prata lite med dig, hur du tänkte. Hur din hjärna fungerar, vad du har för kvinnosyn. Du är en ung kille, fortfarande i de övre tonåren, du har sexuell lust, hur tänker du kring frågor som handlar om respekt och att ta ett nej för ett nej? Jag tänker på det reportage jag läst så sent som i dag, om den indiska kriminologen som intervjuat 1000 indiska våldtäktsmän i fängelserna, för att få en bild av hur dessa män tänker. Är de monster? Kriminologen kunde konstatera att dessa män mestadels hade en väldigt primitiv syn på kvinnor. Att kvinnorna i deras familjer var undergivna, i princip männens ägodelar. Att många av våldtäktsmänenn saknade utbildning. De var i högsta grad ”offer” för väldigt traditionella patriarkala strukturer där kvinnorna knappt ens kallades med sina egna namn utan främst med männens.

 – Det är svårt, svarar jag och det är det verkligen. För i min mage känns det fel att stövla upp och säga hej till killen som våldtog Karin. Jag funderar på om jag är feg, eller om min instinkt säger mig att det är rätt att låta honom vara. Han har redan blivit hämtad av polis en gång. Natten då Karin flydde, utan skor, ut till ett av radhusen i närheten, och bad om hjälp.

– För det är fel att han inte ska få något straff, säger Karin igen. Jag förstår det inte. Det är fel.

Men låt oss ta det från början. Jag ber Karin berätta.

– Jag var uttråkad den kvällen. Jag hade sagt till mamma att jag skulle sova över hos en kompis, bara för att kunna få gå ut. Jag skulle egentligen bara träffa en killkompis. Men sedan så blev jag ensam, var rastlös och bestämde mig därför för att sticka in till stan.

Jag gick och letade efter internet, men hittade ingen uppkoppling. Tanken var att höras med fler kompisar… Då märkte jag den här killen, att han tittade på mig. Sen kom han fram och började prata.

Karin beskriver killen som ”en invandrarkille”. Men fäster inte mycket vikt vid vilket afrikanskt land han kommer från, det är inte intressant.

De pratar lite och de vet inte riktigt exakt vad de skulle göra, antingen träffa hans kompisar, gå på fest eller dra hem till honom. Det är sent på kvällen och Karin undrar var han bor. Han nämner Jordbro men Karin har inte någon uppfattning om var det ligger. Hade han sagt att han bor i Haninge så hade hon förstått att det låg alldeles för långt bort. Redan på bussen blir han närgången, ”börjar kladda” som Karin beskriver det.Men han är ung och hon tycker inte han känns särskilt hotfull, eller att han skulle kunna innebära något slags risk.

– Jag tänkte att jag skulle hoppa av. Men sen gjorde jag inte det. Han var som en av mina klasskompisar, en ung kille, jag kunde inte föreställa mig att han inte skulle respektera mig, säger hon när jag frågar varför hon inte bara sa stopp. Jag sa åt honom att jag inte ville ha sex, att jag hade en pojkvän. Vi skulle typ chilla. Titta på en film.

Hon tycker hon var tydlig med att hon följde med på en vänskaplig nivå. Hon berättar vidare att killen sa att han bodde själv, men att han ändrade sig när de väl kom fram och sa då att han först skulle se om hans morsa var hemma. Istället för att gå upp till lägenheten visade han Karin ner i källaren, där de kunde hänga istället. Hon följde med, omedveten om att hon tog en risk. Det var när hon ville ge sig av därifrån, för att det inte fanns något att göra, som han vägrade låta henne gå. Han hindrade henne från att ta sig ut och tryckte upp henne mot en vägg. Han sa att han ville ha sex. Eller, som han uttryckte det, ”jappa”.

– Det betyder ”knulla” på ortenspråk, förklarar Karin.

Hon sa nej, men han släppte inte taget om henne. Medan han tog på sig kondomen försökte hon ta sig ut första gången, men han hindrade henne. Sedan tvingade han henne att ta hans penis i munnen.

– Jag sa till honom att jag inte ville, att jag var oskuld. Men han brydde sig inte om mina protester. Han bara fortsatte. Han slet av mig kläderna och förde in sina fingrar in i mitt underliv. Det kändes som knivar. Jag bad honom att sluta, men han struntade i vad jag sa. Han körde bara på. Han var ett huvud längre än mig, kanske mer än så, och stark.

Karin är liten och späd. Jag förstår, bara av att se på henne, att hon inte har särskilt mycket muskelstyrka.

Det sexuella övergreppet fortsatte.

– Sedan försökte han komma in i mig vaginalt. Det gick inte. Han försökte analt också. Det gick inte heller. Då tvingade han mig att ge honom ännu mer oralsex. Han hade slaknat då. Jag sa åt honom att han inte skulle kunna bli hård igen. Jag ville bara att det skulle vara över.

Karin beskriver tiden nere i källaren som att det rörde sig om flera timmar. Hon tappade begreppet om tid och rum.

– Jag såg att hans nycklar och bankkort hamnat på golvet och det enda jag tänkte på var att jag skulle ta dem för att kunna identifiera honom. Att jag skulle ha något som var hans, något slags bevis att ge polisen.

Medan övergreppet pågick gick kondomen sönder.

– Det var då han avbröt och sa att vi måste gå upp. Men han ville att jag skulle vara naken, att jag inte skulle ha några kläder på mig. Då sa jag ifrån, han måste förstå att jag inte kunde gå naken i trapphuset? Han lät mig ta på mig, men inte mina skor, för han visste att jag skulle rymma. Sen, när vi väl kom upp, insåg han att han inte hade nycklarna, han hade ju tappat dem nere i källaren. Han bad mig vänta och jag spelade dum, jag lovade snällt. Men i samma sekund han lämnade mig för att gå efter nycklarna sprang jag. Jag rusade ut ur huset.

Klockan var då halv sex på morgonen. Karin sprang barfota bort mot radhusområdet och ringde på en av dörrarna. Hon blev insläppt och kontaktade polisen.

– Den trasiga kondomen… jag gömde den under övergreppet och polisen tog den när de väl kom till brottsplatsen. De grep honom.

Hon går på universitetet nu och försöker koncentrera sig på sina studier, men det går inget vidare. Tankarna maler på och hon har svårt att släppa taget om det som hände. Inte minst för att hennes anmälan om våldtäkt lades ner.

– Det är inte rätt, säger hon. De sa att våra berättelser gick isär… jag tilldelades ett målsägandebiträde men han hörde aldrig av sig till mig. Men han fick betalt. Hur kan man göra så? Han hörde inte ens av sig till mig men fick pengar. Jag förstår det inte. Jag kontaktade faktiskt honom i augusti, konfronterade honom och skrev att jag tyckte hans beteende var dåligt, men han svarade endast med ”trist att du känner så” samt när jag väl skrev hej då, så svarade han med en ”tummen upp”.

Karins kurdiska familj är muslimsk, men hon beskriver dem som sekulära. Hon berättar att de firat Ramadan en gång, och att hennes mamma bär slöja, men att hon själv och hennes systrar aldrig behövt göra det. Ändå är heder något som är viktigt i familjen, och Karin berättar att hon inte lever ett liv som vanliga svenska tjejer, trots att hon skulle vilja det.

– Jag berättade för mamma först efter två veckor. Då blev hon arg och undrade varför jag inte gjort mer motstånd, hon sa att hon skulle ha skrikit och slagits. Att man förblir manlös om någon tar ens oskuld. Fast han aldrig kom in i mig… ändå. Jag bad henne att inte säga något till min pappa. För jag är rädd för honom. För att jag vet att han skulle bli jättearg.

Karins föräldrar är skilda, något hennes mor genomdrev trots att fadern motsatte sig och sa att det var emot islam. Karin berättar att en av hennes bröder en gång slagit till en kille hon dejtade, dels för att han inte var muslim, och dels för att hon inte får dejta överhuvudtaget. Den spirande kärlekshistorien tog slut då. Hon berättar att hon inte får gå klädd i shorts, och att pappan en gång slagit henne så hårt att tandställningen hon bar då gick sönder. Att han slagit och sparkat henne för att hon betett sig olämpligt, inför hennes farfar.

– Lever man i strid mot hedersreglerna blir man straffad, säger hon.

Jag frågar om hennes agerande på T-centralen den där kvällen i juni kunde vara en del av hennes önskan att slå sig fri. Att kunna följa med vem hon ville, när hon ville.

– Kanske, säger hon efter en stunds funderande. Det enda jag vill är att få klä mig som jag vill. Att få välja vilken partner jag vill. De flesta av mina kompisar är svenska, de har inte de reglerna som jag har. Det är jobbigt.

Karin bor i en del av Stockholm där majoriteten av invånarna inte är invandrare. Ett område som bästa kan beskrivas som övre medelklass. Familjen bodde tidigare i Tyskland, dit man emigrerat från hemlandet Irak på grund av politisk oro. Hon har bott i Sverige i tio år. Vi kör förbi hennes högstadieskola på vägen hem och hon berättar att det var främst svenska elever.

– Du vet, jag har fortfarande inte pratat med min pappa sen han fick veta. Han blev så arg. Han har tagit avstånd frå mig sen dess.

Är du rädd för honom?

– Det finns en ängslan i mig. Det gör det.

Skulle han kunna skada dig på grund av det som hänt?

– Ja, det tror jag. Han har slagit mig väldigt grovt ibland, det var dock flera år sedan. Men ändå. Det har hänt. Jag kanske skulle få stryk för att ha följt med killen hem. Han brydde sig inte om att farfar såg hur han slog mig. Men du vet, min farfar reagerade inte heller. Trots att jag fick så mycket stryk. Ibland har jag tänkt att pappa kanske till och med skulle kunna döda mig.

 

Om du missat: Svenska våldtäkter del 1: Camilla

********

Stötta mig gärna genom att köpa min senaste bok Vapendragerskan! Det är den tionde delen i romanserien om barnmorskan Cecilia Lund, utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta då Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer