Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Svenska våldtäkter, del 1: Camilla

av | 16 sep, 2017 | Uncategorized, Samhälle

Lästid: 17 minuter

Då det blivit något av en märklig tradition att skildra förövares känslor i media, tänker jag koncentrera mig på brottsoffer. I det första reportaget i min serie om våldtäkter i Sverige intervjuar jag Camilla, 30, som blivit utsatt för flera sexuella övergrepp. Hon har tidigare varit aktiv i Ung Vänster och är född som biologisk man. Utsattheten kvinnor upplever förstod hon fullt ut först då hon själv påbörjade sin transition. Hennes berättelse är ett vittnesmål om förnedring, smärta, en ideologisk resa men också en kamp mot politisk korrekthet och en önskan om att beskriva de problem som kommer med kulturskillnader och föråldrad syn på kvinnor, hbtq och transpersoner.

Vi har träffats en gång tidigare, Camilla och jag. Vi fick kontakt via sociala medier tidigare i somras och har sedan dess pratat med varandra regelbundet. Hon hade tidigt berättat att hon blivit utsatt för sexuella övergrepp, men inte varit säker på om hon vill berätta om det hon varit med om. Det är utifrån sitt nuvarande liv som kvinna och transperson hon känner en ilska och uppgivenhet inför de samhällsföränringar hon tvingas bevittna. När vi nu bestämmer att jag ska komma hem till henne i Hässelby gård för att göra en intervju om övergreppen, ber hon mig komma på förmiddagen. Det är en lördag, och Camilla skriver i ett sms att det blir otryggt framåt eftermiddagen. När vi väl ses säger hon att hon till och med funderat på att be mig hålla en viss dresskod. Ingen kjol eller klänning. ”Men sen kom jag på mig själv, herregud…” Själv klär hon sig bara i svart numera.

Hon möter mig vid bilen. Hon vill inte att jag går här själv, inte ens den korta sträckan från parkeringen till hyreshuset där hon bor. Vi ska absolut inte väcka uppmärksamhet, säger hon medan jag lägger min dator i hennes lägenhet. Sedan låser hon noga och ser sig omkring, och vi går iväg genom trapphuset. Camilla berättar att hon inte varit här på tre, fyra år. Inte sedan våldtäkten.

Det är en vacker solig förmiddag och området är så lugnt att allt det där förefaller overkligt. På ytan ser området snällt ut. En ny parkbänk står intill sandlådan, som dock ger ett övergivet intryck. Jag undrar när barn lekt här sist. På andra sidan huset finns Kulturskolan, belägen i vackra lokaler med panoramafönster. Vi kommer ut på baksidan. Loviselundsskolan brer ut sig framför oss, så tyst som en skola är på en lördag när barnen är lediga. Det är en låg- och mellanstadieskola och gården är rymlig, med klätterställningar och gungor och tallar som skänker skugga mellan byggnaderna. Jag ber Camilla sätta sig, så att jag får ta en bild. Sedan får hon berätta.

– Det var en kväll i augusti, klokan var väl tio… jag hade varit hemma hos en vän här på andra sidan. Jag var klädd som en tjej, hade jeans och en fin röd jacka och en tröja jag tyckte väldigt mycket om. Jag skulle gena över skolgården på vägen hem. Han måste ha stått och lurpassat vid hörnet här. Vi har kommit fram till en tegelbyggnaden intill en passage och Camilla fortsätter:

– Han kastade sig över mig från sidan och tog tag i mig och släpade mig med sig.

Hon blir tyst och jag försöker föreställa mig den där kvällen för fem år sen, och mannen som lurpassade i skuggan. Det är svårt.

– Jag minns det som ett väldigt starkt grepp som ändå kändes väldigt oproffsigt. Ett slags kramande. Först över halsen. Jag blev så chockad att jag inte förstod vad som hände, även om jag några sekunder senare begrep vad som höll på att ske. Jag tänkte någonstans i huvet att han kanske skulle sticka därifrån för att jag var en kille. Det var bara nej nej nej.

Den främmande mannen höll ett hårt grepp om Camilla.

– Han släpade mig kanske tio, tjugo meter… Sen svingade han ner mig snett bakåt så jag hade fortfarande ryggen mot honom. Jag såg aldrig hans ansikte, men jag såg hans händer, jag såg att han var afrikan. Han sa ”down”, det var det enda jag kommer ihåg att ha sa. Jag tror inte han sa något mer.

Hon blev själv tyst. Fick inte fram ett ljud.

– Jag tror jag hamnade i sån chock att jag blev helt paralyserad. Jag kunde inte skrika. Han tryckte ner mig med ansiktet neråt i gräsmattan. Han satte sig på mig. Jag hade hela hans tyngd på mig, det kändes som hans knän i ryggen. Han tog stöd mot gräset med handen och då såg jag hans händer igen. Trots att det var dunkelt såg jag att handen var svart.

– Det gick så fort. Han bytte grepp hela tiden. Det kändes som om han fumlade väldigt mycket innan han började dra av mig byxorna. Jag vill minnas det som att han fortfarande satt på mig medan han drog av byxorna på något sätt. Det var sån tyngd i ryggen. Jag upplevde att han var stor och ganska stark…

Här gör måste Camilla samla sig. Efter en stund fortsätter hon.

– Till slut slet han av mig byxorna. Och då klamrade jag mig fast vid tanken, den gick runt hela tiden, snälla, snälla snälla hoppas att han ser att jag är kille och drar, det var mitt enda hopp.

Här på marken våldtogs Camilla.

Vi står där, intill husväggen av tegel, med det gröna gräset under fötterna. Solljuset silar genom den lilla dungen med tallar. En man med hund går förbi. Camilla berättar nu ännu långsammare, hon gör pauser för att andas.

– Sen… när han började penetrera mig så hade han ett grepp runt halsen så här (hon visar) eller om det var liksom hela armen runt min hals. Han drog bak mitt huvud, jag fick inte luft. Sen bara satte han igång.

Ny paus. Camilla gömmer ansiktet i händerna. Gärninsmannen våldtog henne analt.

– Det gjorde så fruktansvärt ont så jag trodde att jag… Någonstans i all den där smärtan var det som om huvudet bara la av. Jag vet inte vad som hände. Det var precis som om min hjärna drog ut proppen på sig själv.

Hon vet inte hur länge övergreppet pågick.

– Plötsligt var det över. Han slutade penetrera mig och försvann hastigt från platsen. Så tog det en stund innan jag fattade att han var borta. Då började jag gråta där jag låg på marken. Med byxorna nerdragna fortfarande och så. Sen reste jag mig och drog upp byxorna och tänkte att jag måste försöka se normal ut när jag går hem så ingen ska förstå vad som har hänt.

Vi börjar gå tillbaka, samma väg Camilla gick den där kvällen.

– Så snart jag började gå hem började jag skylla allting på mig själv, säger hon medan hon låser upp porten. Borde jag ha sett den här personen? Varför såg jag inte honom innan? Är detta mitt eget fel? Jag hade på mig ett par jeans men jag kommer inte ihåg vad det var för färg. Och så hade jag ett snyggt nitskärp. Det var nog skärpet han kämpade med att få upp. Han fick inte loss det på en gång. På överkroppen hade jag en jättefin tröja som jag har kvar… jag har inte använt den lika ofta som jag velat.

Men jag har inte kunnat göra mig av med den fast jag tänkt göra det, för jag tycker den är så fin. Men jag hade en jacka över och den var röd, och den slängde jag faktiskt. Den orkade jag inte ha kvar, det blev för mycket. För jag fick för mig att jackan bidrog till att den här personen såg mig. Att det var den som hade väckt hans intresse från början. Och då tänkte jag att jag kanske undviker fler våldtäkter i framtiden om jag gör mig av med den. Den blev också väldigt lerig. Den såg rent ut sagt för jävlig ut…

Vad gjorde du när du kom hem?

– Jag bara sjönk ihop på hallgolvet och grät. Jag hade så ont också. Jag har nåt minne av att jag blödde. Men jag är inte säker. Sen låste jag dörren inifrån. Helt.

Camilla pratar ännu långsammare nu. Det är som om de här fem åren raderas bort och vi befinner oss där, tiden efter våldtäkten.

– Sen satt jag bara på sängen. Det känns som att det gick flera dagar av att jag bara satt så. Tiden bara flög förbi. Jag tappade tidsuppfattningen. Jag ringde polisen och frågade ”är det värt att anmäla en våldtäkt när det hunnit gå två veckor?” Polismannen jag pratade med sa att det beror på, har du signalement, och så vidare, och då sa jag att jag inte hade det… För det var en överfallsvåldtäkt. Han sa att jag kunde göra en anmälan ändå. Under hela det samtalet hade jag sådana extrema tankar om skuldbeläggelse, över mig själv, att det här var mitt fel, varför ska jag anmäla det här. Varför skulle jag ha på mig de snygga byxorna, var det därför? Min jacka, var det jackans fel? Det var en massa såna tankar som gick runt i huvudet, att jag verkligen borde skylla mig själv… Polisen i telefonen hann inte fråga ut mig om så mycket, det var jag som rundade av samtalet ganska snabbt med hänvisning att det här ändå mitt fel. Varför skulle jag ringa och slösa deras tid med någonting som jag kunde ha undvikit? Sen la jag bara på.

Det är första gången Camilla berättar sanningen om vad som hände där på skolgården i augusti 2012.

– I och med att jag hade så ont i kroppen och var så skärrad så sa jag till några av mina dåvarande vänner att jag hade råkat ut för ett våldtäktsförsök. På något sätt behövde jag ventilera det som hade hänt. Det växte inom mig, blev så tungt att bära, så jag var tvungen att avfärda det, jag slätade över med att jag klarade mig, jag ljög om vad som egentligen hade hänt, jag förminskade det. Så mina vänner fick bara en halvsanning.

Varför har du valt att berätta nu?

– För att det är en stigmatisering just kring invandrarvåldtäkter. Det är inte någonting som jag bara upplever. Det är inte politiskt korrekt att tala om det, fortfarande går det inte att tala klarspråk om något som har med just detta att göra. Enligt mig är det fortfarande svårt att öppet diskutera kulturskillnader, generellt, och kvinnosynen hos många män från sydligare länder, eller hur man ska säga. Just då, 2012, upplevde jag att sådana här saker inte gick att diskutera, sånt pratade man inte om.

Hur upplever du att svenska respektive utländska män förhåller sig till dig?

– Jag märker väldigt stor skillnad. Svenska män visar mer respekt, medan utländska män stirrar. Det har hänt flera gånger när jag åkt färdtjänst (som Camilla har för att hon lider av panikångest och posttraumatisk stress pågrund av övergreppet, min anm), det är väldigt mycket kåta blickar, de kan skratta åt mig rakt ut, de tafsar, frågar om jag säljer sex. Det är Taxi Kurirs chaufförer som uppför sig så, och då främst arabiska män. Inte alla, men en del, och det är tillräckligt för att det ska vara obehagligt. En berättade att han hade kvinna och barn hemma men att han skulle träffa mig lite så att han skulle få ”knulla mig” som han uttryckte det. ”Jag vill knulla dig”, sa han medan han körde. Det här hände i början på 2016… Jag svarade ”vi får se”, för jag ville inte göra honom arg, jag ville inte att han skulle reagera aggressivt medan jag satt i bilen. Jag hade minnet av våldtäkten i bakhuvudet. Jag har insett på senare år att jag utvecklat en rädsla för arabiska och afrikanska män. Jag har så dålig erfarenhet av dessa personer.

Här gömmer Camilla än en gång ansiktet i händerna. Medan hon berättat har hon blivit allt blekare och allt mer sammanbiten och nu blir hon helt tyst. Jag säger till henne att hon får ta den tid hon behöver. Hon ber att få ta en paus och går och sätter på tevatten. Sedan ställer hon fram koppar och vi släpper det som gör ont en stund. Medan vi dricker te pratar vi lite om det förflutna. Jag frågar Camilla var hon stod politiskt tidigare i livet och vad som fick henne att ändra kurs. Hon ler snett.

– Jag är före detta tokvänster, säger hon. Jag var väldigt engagerad och i flera år medlem i Ung Vänster. Det var tidigt 2000-tal. Jag kämpade stenhårt mot rasismen i samhället och var en hängiven antirasist. Vilket är tokigt i sig… För varenda normalt funtad människa är ju i grund och botten en antirasist. Men du vet, jag var till och med så lagd att jag önskade död åt rassesvin och nassesvin… hade vänner som aktivt deltog i att leta upp personer som man ville spöa som var dessa som vi hatade. De uttalade rasisterna. Nazisterna. Det gick rykten om var de skulle vara och då skulle man ut och lära dem en läxa. Jag var ett svin mot andra. Ett jäva as. Jag gapade om rasist. Som ett manus jag rabblade upp. Jag var övertygad om att det var de som var fienderna, det var vad jag hade fått lära mig, att det var de vidriga rassarna som skulle hålla käften. Inga rasister på våra gator. Och ja, det är en fin idé, alla människors lika värde, men det blev som en tvångstanke. Det var inget jag själv hade funderat djupare kring, utan något som jag reflexmässigt kastade ur mig för det var så jag hade blivit upplärd. Jag skulle vilja beskriva det som att jag blev hjärntvättad. Jag tycker det är sjukt, att man i skolan inte pratar om kommunismen också, bredvid nazismen, att man inte går igenom båda dessa ideologier och förklarar hur de mördat och förtryckt. Att svenska skolbarn är så aningslösa. Jag var ju det själv, en perfekt idiot.

När kom förändringen?

– När jag började komma ut som kvinna. Det är väldigt lätt att ha en manlig fysik och inte förstå kvinnoproblem personligen, att inte ta saker och ting på det allvar som det egentligen är. Jag hade defintivt kunnat lyssnat bättre på människor på den tiden. Jag hade dock en manlig identitet och hade inte personligen upplevt de problem som kvinnor upplever. Som så kallade CIS-kvinnor upplever… Det var lätt att inte ta sånt på allvar, de få gångerna jag hörde talas om det.

Kom förändringen i ditt politiska synsätt när du började leva som kvinna?

– Ja, det är sjukt att det ska ha gått så långt. Jag har ju identifierat mig som kvinna sen jag var liten, men inte upplevt det människor med kvinnokroppar upplever. Då, i början av 2000, var jag hårdrockskille, sen en hiphopkille i några förnekelseår… 2011 började jag min transition, långsamt. Men det var ungefär 2012 som jag verkligen började klä mig som kvinna på heltid. Det andra kvinnor hade berättat började jag då uppleva själv. Och då specifikt från män från Mellanöstern och Afrika. MENA-länderna. Svenska män verkade inte bry sig, de tänkte väl ”där går en transa”, vem bryr sig… men MENA-männen var det annat med.

Camilla genomgick en så kallad könskorrigering 2015 och minns tiden med blandade känslor.

– Jag låg och läkte på sjukhus efter min operation medan den stora migrationsvågen pågick. I november. Det var läskigt, att veta att nu har jag fått en vagina, och det strömmar in män med dålig kvinnosyn i Sverige. Jag tänkte att det kommer finnas många fler som kommer vilja ta sig in i den här vaginan. Att jag är en av dem nu som är ett potentiellt offer. Även om jag aldrig varit så glad som när jag opererat mig efter 25 år med fel kön, så var jag samtidigt skräckslagen för att jag nu skulle bli kvinna i ett annat samhälle än det jag var uppväxt i. Jag hade kanske inte ens gjort operationen idag… jag hade nog dragit mig för det, nu när jag vet hur verkligheten ser ut. Hur otryggt det blivit för kvinnor. Jag har inte diskuterat det här med folk, för att jag varit så slut som person. Sedan 2012 har jag gått på sparlåga, jag har försökt att lägga min energi på det som är nödvändigt. 2015 knäckte och skrämde mig. Då vill jag bara dö, jag ville inte vara kvinna i det här samhället.

– Det är så svårt att prata om det här för att dels vill jag berätta, men dels är jag rädd för att de politiskt korrekta ska ge sig på mig, tots att jag berättar det alla redan vet. Det är en kamp inom mig själv att sluta hålla mig tillbaka. Jag mår inte bättre av att jag håller den här bollen av problem i min egen mage.

Hon börjar berätta om området där hon bott i elva år.

– Du vet, det är helt klart färre kvinnor ute nu än när jag flyttade hit. På eftermiddagen börjar det samlas gäng här. Jag håller ju mig inne för det mesta, men jag hör hur det skriks på gatan. Folk kör i sjuka hastigheter. Min granne tror bilarna kör i nästan 100 km/timmen här. Inte sällan hör man väldigt hög musik som dunkar, jag har ingen aning om vad de sångerna handlar om.

Medan hon berättar hörs faktiskt just det hon beskriver in i lägenheten genom det stängda fönstret med den nerdragna gardinen. Bilar som kör. Musik som dunkar. Klockan är bara halv två. Men det är lördag.

– Jag är född och uppväxt i Vällingby och har varit här i Hässelby sen jag var barn, jag har alltid haft kompisar som bott här, och släkt. Hässelby har varit livat av olika anledningar, det har ju varit gott om alkisar, pundare, socialt utslagna, en del invandrare… men det har varit på en hanterlig nivå. Som jag ser det är det stor skillnad sedan hösten 2015. Helt plötsligt så började det samlas gäng här. De här stora gängbildningarna har jag inte sett förut. Det är arabiska män, somalier… Inga tjejer och kvinnor med, inte vad jag ser i allafall. Jag kollar ibland och undrar hur gamla de är, och tror de är mellan 20-35. Det kan vara allt från tre, fyra stycker upp mot tio personer som samlas. Någon enstaka gång har det varit femton personer som kommer i en stor klunga.

– Jag som älskar att gå ut i naturen, innan 2015 brukade jag ta vissa småpromenader ut mot Grimstaskogen för att känna lite på skogen… men sedan dess hänger det afghaner där, kanske tre, fyra personer som mest står och tittar. Jag vet inte vad de gör. Det kan lukta cannabisrök, jag tror de röker, tar droger. Annars vet jag inte vad de står och väntar på. Jag vill ogärna möta dem ensam.

Camilla sover med en hammare bredvid sängen. I våras råkade hon ut för ännu ett överfall. Nu orkar hon berätta. Hon säger att hon alltid alltid är försiktig, att hon ser sig omkring, att hon väljer säkra vägar. Ändå begick hon ett misstag. Det var en eftermiddag i våras, när hon var på väg hem.

– Han kom efter mig, stod så nära. Jag tänkte att han ville hålla upp dörren… trots att jag kände att det var fel så var det som om jag ändå hoppades att min instinkt var överdriven.

Medan hon låste upp ytterdörren stod mannen plötsligt bakom henne och knuffade in henne i lägenheten.

Gjorde han illa dig?

– Inte så det blev bestående blåmärken… Han tog ett grepp om mig och tvingade ner mig i soffan. Jag hade en blå soffa som stod här – hon pekar – det var den han knuffade ner mig i. Vet du, det var så stor skillnad mot förra gången. Jag märkte att det inte gick att göra motstånd. Att han var starkare. Han hade inget vapen, bara sina händer. Och han sa ingenting. Inte ett ljud.

Mannen tog hårt på Camilla, men fick inte av henne kläderna.

– Han tryckte med fingrarna mot min vagina, och eftersom det inte är en biologisk vagina, så var jag rädd att han hade tagit sönder mig på något sätt. Det var ett hårdhänt, grovt tafsande. Jag bara stängde av. Sen bara verkade han komma på andra tankar och så stack han iväg. Själv ringde jag mina vänner och drog en halvsanning igen. Jag sa att en kille tog sig in och tafsade lite på mig. De hjälpte mig sen att slänga den blå soffan. Den blev en påminnelse om det som hänt. Jag fick också hjälp att måla om i min lägenhet. Jag slängde underkläderna jag hade haft på mig den dagen och har möblerat om sedan dess. Numera sover jag med en hammare bredvid sängen. Det har också varit inbrottsförsök här, två tiggarkvinnor som försökt ta sig in fönstervägen.

När jag skriver ner Camillas berättelse framkommer det inte att detta berättas under en längre tid. Det blir åter pauser. Camilla andas, gråter och tystnar. Sedan fortsätter hon att berätta.

– Du vet, denna kille såg jag i ansiktet. Han såg ut att komma från Afghanistan, han hade de dragen. Och han bor här någonstans, för jag ser honom gå förbi här ibland. Han tittar på mig. För en dryg månad sen var det tre killar som stod och skrek åt mig här på gatan utanför, de kom emot mig, jag vände om och sprang hem. Jag var livrädd att han, förövaren, var en av de tre. Han känner igen mig, stannar upp och blänger.

Varför polisanmäler du honom inte?

– Jag har ingen energi. Det lilla jag har försöker jag lägga på annat. Dessutom är det ingen idé att anmäla.

Är du mer utsatt som transperson?

– Både ja och nej. Jag tror att jag drar till mig dem som är ute efter att jävlas med mig just för att de ser att jag är en transperson. De här männen står och skrattar åt mig och hånar mig. Men jag har aldrig varit med om att svenska män tillsammans bildar gäng för att trycka ner en transperson på fritiden. Så många gånger jag umgåtts med svenska män både före eller efter så har det aldrig varit tillstymmelse till våldtäktstendenser. Min erfarenhet säger mig tydligt vilka som har svenska värderingar i sig, svensk kvinnosyn. Idag är det snarare tvärtom, jag får så mycket komplimanger, vänskapliga sådana, fina ord av svenska män, för att de tycker jag är så stark som person för att jag gått igenom det jag gått igenom. Vuxna, svenska män. Unga killar. Även äldre. Vissa kan stanna mig på gatan och säga fina saker. När jag åker färdtjänst med en svensk chaufför är det aldrig tafs eller fula ord, däremot kan de ibland fråga ”förlåt är det han eller hon nuförtiden”, så gulligt och omtänksamt för att de inte vill säga något fel. De visar att de bryr sig. Eftersom jag träffar sådana svenska killar så sällan där jag bor, så blir det nästan så att jag inte vill sluta prata med dem för jag vet inte när jag får chansen att prata med en svensk kille nästa gång. Ska jag vara ärlig så har jag inte träffat en enda svensk kille som sagt något nedvärderande om mig som transperson på väldigt länge. Det kanske är tre, fyra år sedan sist då jag fick en ful gliring. Invandrarkillar däremot säger gärna ”jävla bögjävel” eller ”svennebög” bakom min rygg. De liksom kastar de här glåporden efter mig.

– Jag har de senaste åren tappat förtroende för hela samhället, känner mig ledsen och knäckt varje dag. När det sista övergreppet hände kändes det bara som att det var en tidsfråga. Att jag hade det att vänta. Jag vill flytta härifrån, men det är svårt. Man ska ha råd att flytta också.

Hur ser du på framtiden?

– Jag skulle önska att transparens skulle börja bli en del av den svenska kulturen. Att vi drar lärdom av det här, hur det är nu, hur det blivit i samhället. Att vi börjar tillåta åsikter, diskussioner, att debatterna blir mer rättvisa. Att vi börjar mogna politiskt och uppföra oss som vuxna människor. Inte bara gå runt tysta och hata varandra hela tiden. Folk måste tåla att man kan ha fel politiskt, i en diskussion. Att man kan ändra sig. Att det inte är så farligt. Man ska kunna debattera och vara öppen med att kunna förändra sin åsikt. Jag tror att så fort man normaliserar sanningssägandet så kommer det automatiskt leda till att politiker börjar prata klarspråk. Och det kommer att smitta av sig på medborgarna. Då kanske vi kommer kunna börja diskutera med varandra hur vi vill ha det. Än att bara följa någon sjuk verklighetsfrånvänd värdegrundsmall. Dessutom hoppas jag och att folk börjar tänka själva, inte bara fortsätter svälja det politikerna säger. Folk har ju slutat använda sina ögon, de sväljer bara hur politikerna beskriver verkligheten. Jag förstår det inte. Jag har vänner som bor här ute som låtsas att allt är bra och precis som förut… Jag önskar man var mer källkritisk och även genomskådade hur medierna fungerar. Herregud, jag var ju själv en del av vänstern. Jag vet att vänstermänniskor vill läsa en vänsterfärgad bild av verkligheten. Men det funkar inte längre. Vi måste börja ta fakta för vad de är.

Vi har druckit ur teet sedan länge och Camilla är lugnare, inte lika uppriven. Jag packar ihop min dator och min väska och tar på mig skorna. Camilla tar på sig sin svarta jacka, men lämnar mobilen på hallbordet. ”Ifall någon vill råna mig är det bra att de inte får mobilen”, påpekar hon. Sedan gör hon mig sällskap ut till parkeringen. Vi ser några äldre personer med sina rollatorer mödosamt gå förbi, och jag tänker på att även dessa utsatta äldre riskerar att bli bestulna här ute på gatan. Men detta talar vi inte om just nu. Däremot ber Camilla mig att förtydliga. ”Snälla, se till att skriva att jag inte bryr mig om människors hudfärg. Jag bryr mig inte varifrån i världen man kommer. Jag har inga problem med det, jag respekterar alla och vill bara bli respekterad tillbaka. Det jag avskyr är förtrycket, den manliga dominansen, övergreppen, att de tar sig friheter med kvinnor, att vi kvinnor och våra rättigheter beskärs och trycks tillbaka. Det är det som skrämmer mig. Det är i en sån värld jag inte vill leva”.

Medan jag kör bilen tillbaka till Stockholms innerstad längs Drottningholmsvägen och tunnelbanan som i sakta mak tar folk in från västerort funderar jag över parallellsamhällena som kommer allt närmare varandra. Camilla är kvar där ute i Hässelby Gård, går mot ännu en lördagskväll med bilar som kör snabbt, dunkande musik och oroande gäng. Själv kommer jag strax in till city, där man än så länge hjälpligt håller hastighetsbegränsningen på gatorna. Mammor med barn som äter glass strosar i eftermiddagssolen. Allt är som det alltid varit. Eller hur?

Fotnot: Camilla heter egentligen något annat. 

 

Missa inte nästa del i min serie om det sexuella våldet:

”Mina föräldrar har tagit avstånd från mig efter att jag blev våldtagen”

 

********

Stötta mig gärna genom att köpa min senaste bok Vapendragerskan! Det är den tionde delen i romanserien om barnmorskan Cecilia Lund, utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta då Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer