Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Staten kommer inte hålla din hand när du gråter i dödsångest

av | 11 jun, 2017 | Samhälle

Lästid: 7 minuter

18 timmar tar transporten från Sverige till sanatoriet några mil utanför Prag. Mamma är på väg till Tjeckien nu och har en duktig sköterska vid sin sida.

 

”En sak kan vi i alla fall allihopa lägga på minnet, och det är att storebror Staten knappast kommer att hålla vår hand när vi gråter i dödsångest, oavsett hur mycket skatt vi betalat in till statskassans jätten glufs-glufs liknande gap. Men många av oss har en blind tilltro till att Statens vill vårt bästa. Att Staten faktiskt bryr sig. Att vi är trygga. Mitt bästa råd är: Skippa det tänket. Bygg din egen trygghet, satsa på din egen klan så gott du kan. I slutet av dagen kommer inte Staten med ett mjukt gosedjur till dig där du ligger dement och initiativlös.”

Det här inlägget skriver jag med dubbla känslor. Jag har ingenting att jämföra med och vet inte vad jag borde ha väntat mig. Men låt oss ta det från början. Som jag tidigare skrivit drabbades min mamma av en massiv hjärnblödning den 4 maj. Samma dag hade mina föräldrar kommit hem från Prag. Resan hade gått bra, de hade packat upp och satt sig för att äta en lättare middag. Efteråt har mamma sagt att hon förlorade kontrollen över sin vänstra hand och då förstod att något var på tok. Sedan är det bara kaos. En snart 86-årig pappa som ringer mig, jag och min 18-åriga son kommer samtidigt som ambulansen och livet slås sönder.

Först och främst: Denna kväll fungerade akutsjukvården prickfritt. Två fantastiska kvinnliga ambulanssköterskor kom cirka fem minuter efter att ambulansen ringts och arbetade proffsigt och målmedvetet. Mina föräldrar bor visserligen bara en kort bit från Danderyds sjukhus, men ändå var jag överraskad över hur snabbt de var på plats. Ingen skugga över dessa grönklädda proffs! Jag är oerhört tacksam över deras insats. Likadant med bemötandet på akuten på Danderyd. Vi fick vänta ett tag på läkare, men sedan fick vi ett långt samtal då alla våra frågor besvarades. All personal på plats var vänlig och omtänksam och vi erbjöds kaffe och sittplatser.

Jag har ingenting negativt att säga om personalen på Danderyds sjukhus. Sköterskor, undersköterskor, läkare, alla som tog hand om mamma var fantastiskt trevliga, proffsiga, omtänksamma och gjorde så gott de kunde. Min mammas långa hår tvättades och flätades och vi, familjen, bemöttes på ett fantastiskt sätt. Det är inte människorna som arbetar inom vården som är problemet. Det är snarare det att organisationen är sönderorganiserad, att de som ska ge vård tvingas hålla på med administration istället för att göra det de utbildats för, nämligen att våra de sjuka. Sjukhusens utrustning är dyr, exklusiv, hygienen är god och standarden hög genomgående på hjälpmedel, teknologi och medicin.

Men, ändå är det lätt att en äldre strokedrabbad kvinna faller mellan stolarna. Jag kan tänka mig att man inte är så angelägen att ge träning till någon man betraktar som gammal och som ändå redan är pensionerad. Jag kan tänka mig att rehabilitering och ansträngningar att få tillbaka personen till samhället är mer drivet när vederbörande är säg en 40-åring. Någon mer mitt i livet. Jag minns när jag läste sexologi vid Uppsala universitet, hur vi talade om ryggmärgsskadade. De unga männen erbjöds allehanda hjälpmedel för att få tillbaka sitt sexliv. Medan detsamma inte alls erbjöds på samma sätt till en äldre förlamad kvinna. Underförstått: Unga människors sexualitet (i synnerhet mäns) var prio, medan en gumma troligtvis ansågs vara i mindre behov av en dylik hjälp. Jag har haft detta i huvudet nu när mamma drabbats, tänkt att det kanske gäller även andra funktioner? Ungdomar restaureras på ett annat sätt än de som redan befinner sig i livets nerförsbacke… oavsett hur aktiv den äldre personen än varit innan den insjuknade.

Som sagt, jag vet inte hur det borde gått till. Det enda jag vet är att vi pratat en hel del med de tjeckiska strokespecialisterna och samtliga har sagt att en rehabilitering bör komma igång så snart som möjligt för att den drabbade ska ha möjlighet att komma tillbaka till ett så normalt liv som möjligt, och att de förfasat sig över hur lite som gjorts med mamma. Nu låg hon med slutna ögon i tio dagar, och var mycket svag. Hennes hjärnblödning sitter på höger sida, vilket har medfört att vänster sida är förlamad, men hon har kvar talet och minnet är relativt gott. Hon blir förvirrad ibland men i andra fall är hon glasklar, kan fortfarande prata både tjeckiska, ryska och svenska samt engelska, minns allt som hänt i livet och hänger med rätt bra i det som sker runtomkring. Men hon har varit apatisk och orkeslös och kanske är det därför man inväntat att hon ska återhämta sig innan man satte igång med någon boot camp? Dock kom det ingen information om att något sådant var i görningen.

När tillståndet inte längre var livshotande började det däremot raskt antydas att det inte längre fanns plats på Danderyd och att mamma måste flyttas. Ett så kallat vårdplaneringsmöte bestämdes, med en representant för kommunen och en sköterska från sjukhuset. Först var det tal om att mamma skulle flyttas hem och ha hemtjänst i princip varannan timme. Rent praktiskt gick detta inte att arrangera, och då erbjöds mamma ett boende. Det var fortfarande inte prat om någon uppstyrd rehabilitering. Sagt och gjort. Hastigt och lustigt skrevs mamma ut, utan att ytterligare en röntgen (DT) av hjärnan gjordes (är tydligen ej rutin trots att mamma var väldigt nära döden i sin massiva hjärnblödning). Mamma flyttades till ett hem för gamla och dementa i ett privat vårdbolags regi. Hon fick ett eget rum längs bort i korridoren, underbar gullig personal, men i princip en dödens väntsal med 1 sjukgymnast per 100 äldre och omöjligt därmed med någon kontinuerlig stroketräning. I princip har mamma legat som en grönsak i sin säng, blivit tvättad, matad och omskött, men någon träning för att hon ska komma tillbaka till sitt vanliga jag har inte erbjudits henne.

Mamma och pappa har varit gifta i 54 år och de sista åren är det pappa som varit krasslig och mamma som skött honom. Mamma har kört bilen, hon har följt med pappa på alla läkarbesök, hon har lagat all mat, städat, tagit hand om lägenhet och stuga på landet, organiserat, samt trots att hon är pensionär varit aktiv yrkesmässigt i forskning utan djurförsök, såsom docent i strålningsbiologi… plus haft ett rikt socialt liv. Mina föräldrar har betalat skatt i Sverige sedan 1975 då de båda började arbeta när vår familj kom till Sverige, de har alltid haft jobb och aldrig fått några bidrag förutom barnbidrag för mig och min bror och den av mig tidigare beskrivna sommarbarnvistelsen plus kläderna från svenska staten som startpaket för invandrare. Mycket av den läkarvård de behövt på äldre dar har de fått i sitt gamla hemland Tjeckien, främst eftersom de båda haft bättre kontakt med läkare på sitt modersmål och även det att de känt sig mer hemma i bemötandet.

En parentes: Apropå hemtjänst, så erbjöds mina föräldrar sådan via en rad olika utövare. I samtliga fall listades vilka språk/nationaliteter fanns att tillgå. Mina föräldrar har uttryck önskemål om eventuell personal från Östeuropa, detta gick att ordna. Men det erbjuds ju även personal som talar arabiska, somaliska,finska etc… det är en självklarhet att äldre människor känner större trygghet med sina landsmän än med någon från helt annan del av världen! Det handlar inte om diskriminering utan tillhörighet. För många äldre är kontakted med hemtjänst den enda sociala kontakten, och då kan det vara skönt att möta någon som förstår en utan att man ska behöva förklara allt för… och som kanske lagar den mat man är van vid.

Jag ska inte bli för långrandig, skulle kunna skriva en roman om detta. När mamma väl hamnade på hemmet har pappa åkt till henne dagligen (med färdtjänst ibland och nästan dagligen har jag eller min bror hämtat eller lämnat pappa hemma hos honom), vilket givetvis gjort honom både utmattad och förvirrad. Men än mer förtvivlad, då dagarna gått och mamma bara blivit liggande i sin säng. Fortfarande med kateter, fortfarande utan någon seriös rehabiliteringsplan och utan att ha fått träffa en läkare. Strokepatienter blir ofta deprimerade och det finns mediciner att få, men mamma har fått lida i sin ångest och sorg utan att något sådant skrivits ut.

Samtidigt som detta limbo har pågått fick vi veta att det finns välorganiserad rehabilitering att få i Tjeckien… Jag ska erkänna att jag inte riktigt orkat kämpa för att mamma skulle få mer adekvat vård i Sverige. Vi har bett att få en DT till, en procedur som nästan tog kål på pappa, en 9-timmars mardröm då de kördes till Danderyd där de inte fick vare sig mat eller dryck utan tvingades vänta på en röntgen som tar max en kvart att göra… min snart 86-åriga pappa som annars är en hårding, grät i telefon…

Min bror har bråkat sig till mer träning åt mamma. Jag har själv pratat med en läkare. Det har sagts att hon kan flyttas till ett hem där rehabilitering ges. Men allt har varit vagt, lamt och känts mer eller mindre ogörbart. Snälla personer har skrivit till mig på Facebook och berättat hur de ordnat för sina strokedrabbade anhöriga och erbjudit sig att hjälpa oss. Men alternativet att transportera mamma till Tjeckien började snart kännas som enda sättet att få henne att överleva.

Är det så att man måste ha energiska anhöriga i Sverige för att få den vård man behöver? Eller är äldre som drabbas av livshotande tillstånd inte värda något? Det känns som ett ovärdigt lotteri, vem som ska få tillfriskna och vem som ska bli liggande i dödens väntrum. Jag undrar hur det går för dem som inte har partners och vuxna barn som kan föra deras talan. Jag tänker på de äldre personerna på hemmet, som tillbringar sina dagar i ett vegeterande tillstånd. Hade de kunnat haft värdigare liv om de fått rehabilitering? Eller om de haft anhöriga som stått upp för dem? Personalen på hemmet har annars varit väldigt vänlig och jag har pratat en del med några av dem och fått höra att hanteringen av de äldre lämnar en del övrigt att önska… och att många är väldigt ensamma. Ja, det är ju ingen överraskning direkt, men skär ändå i hjärtat när man ser verkligheten i vitögat.

En sak kan vi i alla fall allihopa lägga på minnet, och det är att storebror Staten knappast kommer att hålla vår hand när vi gråter i dödsångest, oavsett hur mycket skatt vi betalat in till statskassans jätten glufs-glufs liknande gap. Men många av oss har en blind tilltro till att Statens vill vårt bästa. Att Staten faktiskt bryr sig. Att vi är trygga. Mitt bästa råd är: Skippa det tänket. Bygg din egen trygghet, satsa på din egen klan så gott du kan. I slutet av dagen kommer inte Staten med ett mjukt gosedjur till dig där du ligger dement och initiativlös.

Nåväl. Mamma är på väg till Tjeckien (med nallen i sin fungerande hand, han som är mjuk och snäll). Kanske är det nu som mina föräldrars exil i Sverige tar slut, efter 42 år. 1975 hit, politisk asyl, 2017 tillbaka till hemlandet i ambulans.

 

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta fri debatt och journalistisk? Bidrag tas tacksamt emot via swisch på 0733289122.

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer