Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Skandinavisk kulturkamp, Sverige, del 2: Stolt folklig nationalism har länge varit ett skällsord

av | 6 jun, 2019 | Kultur

Lästid: 20 minuter

Den svenska kulturkampen är inte lika lättförståelig som de andra skandinaviska ländernas. Vi har ingen offentlig folklig tradition av nationalism annat än den förljugna glättiga svenskheten som makthavarna vill upprätthålla med alla medel. Svenska myndigheter och storföretag vill till varje pris visa upp en bild av verkligheten snarare än att erkänna fel och brister. Så har det varit alltsedan 1930-talet då boken ”Sweden – The Middle Way” lanserades av ingen mindre än den demokratiske presidenten Franklin D, Roosevelt 1936. En stolt folklig nationalism har varit ett skällsord här länge. Läs den andra delen om Sverige i serien om Skandinavisk kulturkamp, från 1970 och framåt, av vår alltid lika eminente Jan Sjunnesson. Han beskriver Sverige kultur- och medievärld som ett ängsligt besserwissergäng, vars ledande företrädare påminner om föräldrar i en skitnödig medelklassfamilj där man inte talar om vissa saker.

Sverige var undantaget från rå kapitalism och brutal kommunism. Här i vårt land samsades arbetare och arbetsgivare och med höga skatter byggdes en beundransvärd välfärdsstat upp till 1970, då den började krackelera. Bilden av det harmoniska landets mer neurotiska drag noterades dock tidigt av utländska besökare, t ex 1961 då den engelska journalisten Kathleen Notts A clean, well-lighted place – a private view of Sweden publicerades. Vi verkade vara mer upptagna av att synas än att säga något väsentligt. Ett trist formellt folk med drag av kollektiv medelklassneuros. Särlingar existerade inte då och hon fann inte ens ett svenskt ord för eccentric.

INGA SVARTA FÅR I SVERIGE

Så har Sveriges ledande företrädare tyvärr fortsatt att bete sig, som om de var ansvariga föräldrar i en skitnödig medelklassfamilj där man inte talar om vissa saker och personer (förr homosexualitet, missbruk, mentalsjukdomar, misär, idag invandring, genusvansinne, politisk korrekthet, nationalism, försvarsvilja). Vi är landet som sopar problem under mattan och om de syns så säger vi till utlänningar att “In Sweden, we have a System for this!” och därmed att saken utagerad, men många utländska betraktare är inte överens.

Finlandssvenskan Marianne Alopaeus skrev en uppgörelse med grannlandet 1983, Drabbad av Sverige, där hon noterade denna ovilja att erkänna verkligheten: ”En overklighetskänsla börjar infinna sig. Som första gången jag var här på 40-talet. Som att befinna sig utanför den verkliga världen, i ett isolat där alla verkliga proportioner förskjutits och ingenting är på ’riktigt’.”

”För vem vill vara emot jämlikhet och solidaritet, och stämplas som reaktionär och fascist . . . vilket vore fallet om man slutade tiga. Så pass har jag förstått. Den svenska världens hemligheter börjar småningom uppenbaras”

”Den offentliga lögnen i Sverige är att det inte finns någon offentlig lögn”

”Svenskarna skämtar ofta om att de är världsbäst i allt, och man skrattar med – tills man bekymrat upptäcker att de innerst inne tror det!”

Vi kan allt, vi vet bäst, vi behöver inte lyssna på andra. Inte ens återvändande utlandssvenskar har något att tillföra märkte Svenska Dagbladets politiske chefredaktör Tove Lifvendahl när hon intervjuade dem inför sin Sverigebok 2011. I boken Från sagoland till framtidsland. Om svensk identitet, utveckling och emigration (2011) intervjuade Lifvendahl utlandssvenskar, forskare och företagare om Sveriges roll i världen. ”Sagolandet” i bokens titel hänvisar till en omdiskuterad dokumentärfilm som regissören Jan Troell gjorde 1988, där bland annat den amerikanske psykologen Rolly May analyserade vårt land, se klipp . Sverige var ett land utan ett mysterium sa han, ett materialistiskt och överrationaliserat sagoland där myndigheter sagt sig veta vad medborgarna bäst behövde och därför styrde deras liv in i minsta detalj. Utlandssvenskar behandlas som högfärdiga av de sturska invånarna.

Att till varje pris upprätthålla en bild av en inbillad verklighet snarare än att erkänna dess brister är vad som gör att just kritik av invandring blir så problematiskt. Sverige har inga problem har vi hört sedan 1970-talet. Att sedan SD och andra nationalister visar upp vad de anser, och gör det offentligt på gator och torg och i val, blir något oerhört besvärligt. Det är som när medelsvensson i radhuset har fått in ett svart får i familjen; en knarkare, en bohem, en jobbig typ, en rasist, en nazist, en skattesmitare, en folkfiende. Man kan inte slå ihjäl denna avkomma men han får hållas i ett låst källarrum. Håll Tyst för fan som Ebba Grön skrek 1978:

“Sitt still på din stol, tyst för fan, Ta emot, stick inte upp, Du får allt på ett fat, Du behöver inget se, TV lär dig allt du behöver, Tar dig med på en resa, I den falska verkligheten, Där ingenting stämmer alls, I den falska verkligheten som inte finns nånstans”.

Trots att folkhemmets utopi kritiserats sönder och samman sedan 1970-talet från vänster till höger så har etablissemanget fortfarande en bild av Sverige som i allt går ut på att allt är bra och de som bråkar har fel. De stör. Precis som de sovjetiska och östeuropeiska dissidenterna gjorde mot sina makthavare. De var till besvär och skulle ignoreras som statsfiender. Göran Persson sade i riksdagen 1995 att han “kommer, liksom den regering jag tillhör, att i alla sammanhang med kraft brännmärka dem som utomlands talar illa om Sverige.” Stefan Löfvens sura kommentar till Katerina Janouchs Sverigekritik i en tjeckisk intervju 2017 ekar av samma svenska självtillräcklighet.

Att ett land vill visa upp sina fina sidor är naturligt men det får inte vara för stora skillnader mellan de fina officiella bilderna och verkligheten. Man kan också beskriva sitt land som ett exceptionellt land som lyckats med vad ingen annan gjort och därför är ett undantag, ett paradis av harmoni och samförstånd.

STATSINDIVIDUALISM – SVENSK TOTALITARISM

2006 gav de liberala historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh ut boken Är svensken människa? Där visar de att svenskarna har sedan 1800-talet byggt upp ett individualistiskt samhälle där vi kan förverkliga våra egna ambitioner, med eller i strid med familj, traditioner, moral och kollektiv, med stöd av den allomfattande högskattestat.

Den samhälleliga nyckelformeln kallas “statsindividualism” och går ut på att medborgarna betalar in höga skatter mot att staten garanterar rättigheter och förmåner. Inga band från civilsamhälle ska hindra de individualistiska svenskarna i sin strävan. Filmen The Swedish Theory of Love 2015 illustrerar begreppet liksom mitt föredrag samma år.

Berggren och Trägårdhs analys av det individualistiska landet har stöd i statistik. Undersökningens World Values Survey bekräftar deras tes om Sverige som ett exceptionellt extremt land längst upp i det övre högra hörnet som världens mest individualistiska och förnuftiga land

Själv upptäckte jag denna tydliga värderingskarta 2008 och skrev i den kristna Dagen och på en nu nedlagd blogg om denna position. Min invändning är inte mot kartan eller det holländska forskarparet Inglehart–Welzel utan mot de svenska stolta försvararna av denna mjuka totalitarism. Berggren och Trägårdh anser på fullt allvar att vi svenskar ska hylla staten som vår befriare från andra människors omtänksamhet och normala sociala bemötanden. Att betala hög skatt är fantastiskt så att du slipper bry dig om dina barn, dina föräldrar, dina grannar, dina bekanta, dina medmänniskor kort sagt. Titeln på deras bok Är svensken människa? syftar på en bok med samma titel av den konservative tänkaren Sanfrid Neander-Nilsson (1898–1950), utgiven 1946, där svenskheten analyseras som mer bondsk och kollektiv än just beroende av en välfärdsstats omsorger.

Totalitarism kommer i ständigt nya former vilket den engelske Sverigekorrespondenten Roland Huntford noterade 1971. Att lita på en opersonlig stat, en diktatur eller ett trossystem istället för ens naturliga gemenskaper är grunden. På 1970-talet gjorde filmaren Kenne Fant en kritiserad spelfilm, Monismanien, med liknande tema där Erland Josephsson gestaltar en frihetsivrande lärare i ett totalitärt Sverige år 1995. Astrid Lindgren tog upp hans filmtitel i sin saga om Pomperipossaskatten 1976 vilket bidrog till Palmes valförlust samma år.

Som jag skrev i den första svenska delen av vår kulturkamp har skuggan av totalitarism legat över vårt land länge; 1980 (debatt med Sven Fagerberg, Lars Gustafsson, Sven Delblanc, Jan Myrdal), 1982 (Hans Magnus Enzensbergers serie Svensk höst) och fram till dagens Decemberöverenskommelse 2014 och Januariavtal i år där fem partier från vänster till höger om mitten går samman för att begränsa valresultatets konsekvens i en icke-socialistisk regering som skulle kunna ha 58 % stöd i riksdagen. Med blocköverskridande överläggningar som dessa riskerar väljarna att inte få igenom sina krav utan resultatet blir samma oavsett vad man röstar på. Tiden mellan 1932 till 1976 präglades av socialdemokratiska regeringar oavsett om borgerliga partier hade överläge skrev Örjan Hultåker i Svensk Tidskrift nyligen och den tiden verkar vara åter.

En illustration till hur röda och blå politiker och storfinansen är eniga om att Sverige har ett klarat att bygga ett ofelbart samhälle där alla problem är lösta var 2011 då Fredrik Reinfeldt presenterade The Nordic Way tillsammans med historikern Henrik Berggren vid World Economic Forum i Davos, Schweiz. Åhörarna fick veta att vi svenska var nöjda med att betala höga skatter till vår fantastiskt fungerande välfärdsstat mot att vi kunde förverkliga våra individuella mål. Socialdemokraterna, ekonomen Klas Eklund och framtidsministern Kristina Persson (S) var med.

Under Reinfeldts regering fick Svenska Institutet i uppdrag att marknadsföra oss som ett “modernt progressivt land”. Dessa två begrepp står för allt annat än gammelmoderat ideologi och allmogetraditioner. Vi är framtiden och har så varit sedan början av 1900-talet. Att vara svensk är att vara modern och rationell, och att vara modern och rationell är att vara svensk. Alla förnuftiga folk är innerst inne svenskar. Det gäller bara att få dem att inse det och vilja bli svenskar (lyssna på ironin hos Monica Zetterlund i HasseochTages revy Gula Hund 1964). Lär invandrare sig bara att hantera en dammsugare och kaffebryggare samt boka läkartid på en app är de precis som alla svenskar. De undviker att prata i hissen och de ogillar för stora familjemiddagar med krav på umgänge. De har hittat till världens mest respektabla land .

Över till svenskarnas nya herrar efter sockenprästerna, godsägarna och folkskollärarna: journalisterna.

MEDIER

Förr kunde svenska journalister beskriva våra problem med invandringen. 1978 talade den socialdemokratiske generaldirektören Kjell Öberg vid Statens Invandrarverk för FiB/Aktuellts reporter om den “kulturkollision” som unga manliga invandrare bidrar till när de möter unga svenska frigjorda kvinnor. Ett reportage av detta slag skulle bli omöjligt och censureras.

I oktober 1986 sände SVT:s Rekordmagasinet med programledaren Jan Guillou (som faktiskt var reporter för just FiB/Aktuellt på 1960-talet) ett inslag om kriminalitet bland romer. Enligt Guillou var syftet att inte göra ett ”snyftreportage om hur synd det är som zigenarna och om våra fördomar mot dem. Istället vänder vi på steken och visar att det faktiskt är så att zigenare stjäl mer än andra, inte vill arbeta eller bo i lägenhet”.

Inslaget fälldes i Granskningsnämnden för Radio och TV för ”brott mot Sveriges demokrati” med motiveringen att påpekandet om zigenarnas brottslighet skulle kunna framkalla rasistiska stämningar (se inledningen i Andreas Johanssons Heinös bok Gillar vi olika?, Timbro 2012).

Det var ett avsteg från det “Lilla Saltsjöbadsavtalet” som Thomas Gür och Susanna Popova avslöjade i en diskussion i Axess TV 2007. Detta avtal från slutet av 1980-talet skulle ha haft som syfte att få medier lägga locket på kritik av invandringen, vilket har fungerat tills sociala och alternativa medier började runt 2010 efter 30 års mörkläggning. SVT:s Lena Sundström motiverade dock 2011 i fackförbundstidningen Journalisten för att tidningar skulle fortsätta att vinkla till SD:s nackdel.

Socionomen och journalisten Gunnar Sandelin skrev ett debattinlägg i DN 2008 som visade hur redaktioner medvetet mörklagt kritisk rapportering om invandringen. Han skrev en återblick nyligen på Det Goda Samhället och har betalat ett högt pris för sitt ställningstagande.

Sista gången Dagens Nyheter återgav sanningsenligt vad några invandrarkillar sa om svenska tjejer var efter gruppvåldtäkten i Rissne 2000. Hamid fick ur sig vad han tyckte: “Många invandrarkillar är ju med svenska tjejer när de är tonåringar. Men sen när de ska gifta sig tar de en riktig kvinna från sin egen kultur som inte har varit med någon kille. Så ska jag göra. Jag har inte så mycket respekt för svenska tjejer. Man kan säga att de blir sönderknullade.”

Hela intervju finns här. Av en slump kom jag 2004 till den grundskola där några av de unga våldtäktsmännen gick, Hjulstaskolan i Tensta. Deras beteende var inget ovanligt.

Den borgerliga ledarskribenten Marika Formgren var tidigt ute med att diskutera migration och även SD kritiskt. Hon hade tidigare varit liberal men kommit fram till att konservatism var ett mer trovärdigt alternativ. Hon har nu lämnat opinionsbildning helt och hållet efter att ha ägnat nästan 10 år till att skriva ledare för borgerlig press. 2012 sade hon upp sig från Östgöta-Correspondenten när hennes dåvarande chef Charlotta Friborg, numera vid SVT, ville begränsa hennes ämnesområden. Hennes blogg www.marikaformgren.se är en djup källa för saklig debatt, rapporter från borgerliga ledarredaktioner och hur man som tänkande konservativ trebarnsmor kan förhålla sig till samtidens urartning (se även hennes artikel i antologin Priset. De enda borgerliga ledarskribenter hon anser ha tillräcklig integritet är Paulina Neuding, Peter Santesson och Håkan Boström. Resten faller, från Arpi till Teodoresco). Jag arrangerade ett föredrag med henne 2015 om “värdegrundsdemokrati”, ett förfärligt begrepp som inte borde få existera men gör det. Med Gunnar Sandelin återupprättade och försvarade hon den osynliggjorda svenska underklassen i en analys som borde läsas om och om igen.

Medan de första alternativmedierna stack upp – först ut 1995 var Flashback, sedan Motpol, Politiskt Inkorrekt, Salle Sahlströms Allahu Akbar/Blogghelvetet/Fnurra, Avpixlat, Fria Tider, Snaphanen, Affes Statistikblogg, Exponerat, Granskning Sverige, Thoralf Alfsson, Arga Blatten, Nya Tider, Tobbes Medieblogg, Petterssons, Toklandet och alla andra (numera samlade på www.lastips.se) – så gav DN Bitterfittans författaren Maria Sveland ett uppslag 2012 där hon minsann berättade att hon var “politiskt deprimerad” pga. SD och dess gelikar ute i Europa Stoppar man dem inte kommer Hitler och Breivik. Själv nöjde hon sig med att fysiskt attackera genusdebattören Per Ström samma år vid en pubträff i Stockholm:

 “Var det så här det var på 30-talet? Små enstaka artiklar och nyhetsinslag som började dyka upp här och där, med en ny andemening. En ny riktning. För visst måste det ha varit så, då som nu, att de högerradikala partierna påverkar det allmänna politiska klimatet så att det som förr betraktades som tokhöger med drag under galoscherna allt oftare slinker in och sipprar ner. Dyker upp där man minst anar det. Som en kväll i december när jag ser på Aktuellt. De visar ett reportage där reportern Bert Sundström återbesöker sin gamla hemstad Borlänge och beskriver förändringarna. Arbetskraftsinvandringen från Sydeuropa och Finland, säger Bert, har nu ersatts av flyktingmottagningar där 97 procent kommer från Somalia. I förbifarten upplyser han oss också om att hälften av de 350 somalierna som kommit i år var analfabeter, vad nu det har med saken att göra./…/ Men det är först när jag läser Magnus Lintons avsnitt om massakern på UtØya som jag förstår hur hatet mot mångfalden hör ihop med antifeminismen som blomstrar i medierna bland reaktionära ledarskribenter, högerkonservativa och liberala tankesmedjor som Timbro och Axess, bloggar och nätdebattörer. Linton skriver om faran med att betrakta Breiviks tankar om förrädarna som en enslings verk. Många delar Breiviks föreställning om att det finns ett antal sanningar som inte får sägas på grund av makten.”

Strax därefter gav Lisa Bjurwald ut Skrivbordskrigarna: Hur extrema krafter utnyttjar internet, en bok med samma budskap. Hon är så fientligt inställd till alternativmedier att hon förvägrade mig och Avpixlats Mats Dagerlind rätten att närvara vid Säpomöte om hot mot redaktioner med anledning av Charlie Hebdo vintern 2015. Vi kan lämna Bjurwald åt sitt öde idag, nu när hennes kritik ter sig förlegad och fördomsfull.

Istället ska alternativmedier hedras för vad de grävt fram trots det illaluktande resultatet. Grävande journalistik som hyllas i Sverige heter just “muckraking journalism” i USA. Den är inte fin att ta i men måste göras. 1991 kunde den svenska grävande journalistikens tidskrift Scoop publicera hur chilenare fuskade med asylansökningar, ett närmast omöjligt uppdrag idag trots att liknande dokumentförfalskare, passtryckerier och smugglare finns i än större grad på Balkan, i Libyen, Turkiet, Syrien, Iran, Irak. . . Men de svenska journalisterna vill inte smutsa ned sina klena fingrar. Du hittar inget kontroversiellt i Grävseminariets program.

Två hedersmurvlar som inte kan beskyllas för att gå några obskyra högermediers ärenden är Lars Åberg och Lasse Granestrand. Åberg har metodiskt undersökt sin hemstad Malmö och varnade redan för 20 år sedan om utvecklingen, något som återkom i hans aktuella böcker Framtidsstaden (2017) och Landet där vad som helst kan hända (2018). Där kan den tvivlande finna ro i välskrivna texter om vår samtid, inte bombastiskt som i alternativmedier men heller inte förljuget som i våra gammelmedier.

Lasse Granestrand hade 30 år på DN bakom sig och en bok om migranter i väntan på asyl när han publicerade ett debattinlägg i SvD (DN Debatt hade lama ursäkter för att inte trycka sin egen medarbetares alster) i december 2015, ”Flyktingfrågan misskött av politiker och medier”. Han har samma invändningar mot sina journalistkollegor och politiker som Gunnar Sandelin haft 2008. De fegar, vinklar, tiger och SD går vinnande ur striderna när Åkesson inte möter annat motstånd än att Sahlin m fl. är goda. Exakt vad Thomas Gür sade 2007.

Granestand skrev upprört: “‘Invandring är lönsam’ – kortet har synats i ringa utsträckning. Det är komplicerat men inte omöjligt. Analysen borde ha handlat om på hur lång sikt och vid vilken sysselsättningsgrad invandringen blir lönsam. Enligt vissa forskare är det 72 procent vilket inte nåtts på decennier. Nu går vi in i en tid då budgettaket hotas, biståndsbudgeten rustas ner och varje år behövs resurser motsvarande två statliga kulturbudgetar för att ta hand om ensamkommande, huvudsakligen afghanska tonårspojkar. Det är helt anständigt att säga att vi satsar stort på invandring och gör detta av solidaritet och att det får kosta. Men en diskussion om effekter på välfärdsstaten hade varit klädsam. Rikspolitiker och medier har för många gånger valt förnekelse istället för att prata om problemen samtidigt som de kunde ha talat sig varma för asylrätt”.

För en djupare genomgång av mediernas och politikernas hantering av invandring, se Gunnar Sandelin och KO Arnstbergs Invandring och mörkläggning del 1–2 och ekonomen Jan Tullbergs Låsningen.

KULTUR

Min gode vän Jonas WE Andersson, grafisk formgivare på Etablissemanget, varnar:

“En uppmaning! Var alltid mycket försiktiga och skeptiska när ni hör begreppet ‘kultur’. ‘Kulturdepartementet’, ‘Kulturministern’, ‘Kulturnyheterna’ (i Public service), ‘kulturevenemang’, ‘kulturpersonlighet’, ‘kulturmagasin’ osv. I Sverige har detta blivit en miljardindustri som har praktiskt taget noll och intet med det som de flesta tror att kultur handlar om (musik, litteratur, film, design, teater, konst osv). I Sverige handlar “kultur” om politisk indoktrinering och propaganda. Ingenting annat. Tro mig, jag har jobbat i branschen i över 30 år.”

Vad som kunde ha stått emot socialdemokratins hegemoni inom kulturlivet och senare kulturvänstern hade kunnat vara givetvis borgerligheten. Men borgerliga tidningar som var i majoritet, och dessutom var lönsamma till skillnad från sossepressen, gav upp sina kulturredaktioner till vänsterfolk redan på 1970-talet. Under sken av att kulturvänstern skulle göra kultursidorna mer moderna och trendriktiga, samtidigt som de politiserades, gav de borgerliga ägarna bort ansvaret till vänsterliberaler, vänsteraktivister, kulturrelativister och feminister. Dagens Nyheters kulturchef Olof Lagercrantz hyllade Kina 1970 och banade väg.

Jag minns min lokala tidning UNT:s (Upsala Nya Tidning) långtråkiga kulturartiklar av Ulf Wittrock, Stig Strömholm, Ulf Örnkloo och andra borgerliga potentater på 1970-och 80-talen. Ja, de var outhärdliga men så var även ersättarna vänsterfeministerna Charlotta Friborg och Kristin Lundqvist.

Den svenska borgerligheten har varit inriktad på näringslivets villkor och privatekonomi. Kulturdebatt och värderingar brydde sig få ledande partiföreträdare om även om undantag fanns, Gösta Bohman förr, idag Göran Hägglund. Fredrik Reinfeldt gav som statsminister prinsessan Viktoria en platt-teve i födelsedagspresent 2007, något som SvD:s ledarskribent Per Gudmundson beskrev som en konsekvens av att en gammal borgerlighet övergått till nyrik medelklass. För borgerliga skribenter som motsatt sig detta, se mina boktips och Lars Anders Johanssons Varken bildning eller piano (2015) och Att dansa efter maktens pipa (2017)

Kulturpolitiken har sedan riksdagsbeslut 1974 syftat till att jämställa konstnärliga kulturuttryck med antropologiska livsstilsuttryck. Konst, musik, skulptur, litteratur, film osv som nästan alltid varit en del av det borgerliga kulturarvet fick konkurrens med livsmönster, vardagsreflexioner, vanor. Den socialistiske författaren Göran Palm var ledande i denna förvandling. De arbetarförfattare som på 1920- och 30-talet erövrat kulturella positioner sågs ned på. Kulturen skulle distribueras ut till folket, kvantitet framför kvalitet. Det offentliga tog sig rätten att moralisera över borgerlig kultursmak och att definiera precis allt som politiskt. Med vänsterns identitetspolitik blev därmed ens hudfärg, kroppsform, sexuella läggning och kön nya kulturella stridsområden. Proletärförfattarna Eyvind Johnson och Harry Martinsson vänder sig i sina gravar inför dessa slutsatser.

När muren föll i Sovjet 1991 uppstod ett vakuum för vänstern där andra områden ersatte klasskampen; kulturen, miljö, islam, feminism, globalt bistånd och identitetspolitik, alla områden för radikal medelklass utan band till arbetare eller ens till marxism.   De borgerliga tidningarnas kulturredaktioner fick fritt utrymme för vänsterupptåg inom denna medelklass som kommit att dominera debatten. Att dra in nöje och aktivistisk vänsterpolitik på kultursidorna blev något radikalt.

Blotta förekomsten av en svensk kultur har ifrågasatts. Andra länder har kultur, men inte vi, sa Mona Sahlin i ett berömt uttalande 2004. När hon var integrationsminister frågade turkiska ungdomsförbundets tidskrift Euroturk vad som är svensk kultur. Hon svarade:

”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker”.

Samma inställning hade den liberala f.d. ministern Birgitta Ohlsson som 6 juni 2001 skrev att hon ville “avskaffa Sverige”.

Tio år senare talade chefen för Forum för Levande Historia, etnologidoktorn Ingrid Lomfors, vid integrationskonferensen Sverige Tillsammans. Där slog hon fast att det inte finns någon inhemsk svensk kultur utan all kultur har kommit utifrån. Jag satt själv i publiken och rös.

Men alla höll inte med om dessa kulturrelativistiska vänsterfloskler. Den hippa skribenten Bengt Ohlsson tog strid i själva DN Kultur mot kulturvänstern i en bredsida vid nyåret 2012. “Måste kulturen vara röd?” undrade han uppgivet. Gensvaret var enormt skrev han i privat mail. Han var less på vänsterns förnumstiga påpekanden, dess hyckleri, dess beroende av kulturbidrag och okunskap. Hela artikeln blev till en uppgörelse med den unge radikale Benke som jag började läsa 1984 i DN:s musikspalter. Med samma slängiga stil som han odlat i Moderna Tiders 90-talskrönikor drog han i mot vänstern: “Som konstnärligt verksam får du inte vara höger. Så är det bara. Eller, egentligen räcker det med att inte vara vänster. Det möts av förvåning och förvirring; men vänta … jaha … så du bryr dig inte om människor? Du tycker att det bara är pengar och profit som räknas?   Nej, det är något som inte stämmer. Konst handlar ju om att förstå människor. Konstnären ska dessutom ha en skoj och annorlunda livsstil. Man ska vara lite frisinnad. Knulla runt en aning, unna sig ett glas eller kanske rent av jazzigare njutningsmedel, krisa i själen, klä sig knasigt. Sån är inte högern. Där är det bara konformitet och fondsparande. Bostadsrätt. Missionärsställningen. Så det är klart du inte är höger!?”

 Betydligt mer resonerande men med större träffsäkerhet gjorde SvD:s Ola Wong med sin kritik av vänsteraktivistiska muséer och queer arkeologi. Experter på asiatisk kulturhistoria ersattes med okunniga museipedagoger med rätt politisk lojalitet till kulturminister Alice Bah Kuhnkes omstöpning av våra anrika muséer. Men det krävs större motstånd kulturvänsterns likriktning av kulturarvet härifrån och de utländska i våra samlingar. Inom akademien finns samma problem.

UNIVERSITETSVÄNSTERN

Jag kallar denna serie för Skandinavisk kulturkamp och inte Skandinaviska kulturkrig för att den senare striden utspelar sig i den akademiska världen, se min introduktion. Sedan 1970-talet har ett par vänstergenerationer dominerat vissa elituniversitet i USA liksom här. De s.k. cultural wars startade på allvar på 1990-talet i USA och dess aggressiva retorik mot “döda vita män” importerades hit framför allt av Stefan Johnsson, kulturredaktör vid DN, paret Gardell/Manga och Sven Lindqvist (som tog en omväg via Asien, Afrika och Latinamerika).

När jag intervjuade den blide socialdemokratiske filosofen Richard Rorty 2001 i Stanford för Axess förebådade han vad som skulle ske i Sveriges kulturliv och vid universitetens humanistiska institutioner, och hur vänstern skulle svika arbetarklassen, ja fram till Trumps seger 2016:

“Rorty växte upp under 1930- och 40-talen i en miljö som närde drömmar om ett rättvist och jämlikt land. Föräldrarna var vänsteranhängare, läste Partisan Review och var antistalinister, sedermera även antikommunister. Men de var aldrig antiamerikaner, tvärtom.

– Dagens amerikanska vänster känner inte till de slag som arbetarna vunnit och de spottar på den gamla progressiva reformismen och fackföreningsrörelsen.

Rorty önskar mer av traditionell klasskamp från vänstern i USA/…/Den kulturella vänstern har gjort en del gott och vidgat toleransen för avvikande, men den måste börja ägna sig åt de arbetslösa och utarbetade vita arbetarna också. Annars talar bara högern för dem och blir den tillräckligt stark försvinner kulturvänsterns alla framsteg i ett nafs tillsammans med sociala rättigheter. Genom att vänstern mest bryr sig om minoritets- och kulturfrågor lämnar den hela fältet fritt för högern att, tillsammans med nya konservativa frikyrkor, härja med reaktionära utspel. Vänstern gör precis det högern vill, ägnar sig åt luftslott och dystopier. /…/ Klyftorna i USA har ökat sedan mitten av 1970-talet, men det är högerpopulister som fångar upp de vita arbetarnas frustration hävdar Rorty.

– Vänstern lämnar de arbetslösa i Ohio och Virginias gruvor utan hopp och bryr sig mest om tredje världens fattiga. Själv kan jag inte formulera ett hållbart ekonomiskt program för de sociala problem som globaliseringen medför, jag är inte ekonom utan filosof i första hand.”

Humaniora domineras idag av ett vänstertänkande. Den pluralism som jag upplevde vid min första termin vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Umeå 1981 är borta och jag har inte stött på den sedan dess i Uppsala, Stockholm, Linköping och Södertörn, där jag både studerat, bedrivit forskarstudier och arbetat, med tiden blivit filosofie magister i filosofi och pedagogik.

Idéhistorikern Svante Nordins genomgång i Humaniora i Sverige (2009) tecknar en sorglig utveckling från framväxt, guldålder och till dagens kristillstånd. Han var själv delaktig i vänstern under det stridbara 1970-talet så han har belägg för sin kritik av den alltmer politiserade undervisningen och forskningen. Möjligen kan man säga att hans vänstergeneration läste klassiker (som Karl Marx själv gjorde, och uppskattade sin samtida Honore Balzac och antik grekisk dramatik) medan de senare struntade i allt som producerats tidigare.

Nordin fick stöd 2013 i litteraturdocenten Johan Lundbergs Ljusets fiender, en rejäl uppgörelse med vänsterns kultursyn, identitetspolitik, islamofili och våldsromantik. Våra svenska kulturpersonligheter som stödde Sovjetunionen från 1940-talet nagelfars liksom dagens islamistapologeter runt Miljöpartiet, grupperna MMRK och Charta 2008 och journalister vid statsmedia (se hans senare polemik 1, 2, 3, 4 och 5). Lundberg sökte en professur vid Stockholms universitet men förvägrades befordran på politiska grunder, berättar han för Richard Sörman på Det Goda Samhället nyligen. Hans slutord ekar dystert:

“Man kan inte förvänta sig att en kultur ska vara livskraftig och överlevnadsduglig om människor i grunden inte tror på den.”

De feministiska genusvetare, intersektionella forskare, postkolonialister, poststrukturalister och vänsteraktivister som dominerar de svenska universiteten bland anställda, forskare, ledande studentföreträdare, har inte mött något motstånd alls. De är lika ovana vid att debattera som sina motsvarigheter i USA där de stoppar Jordan Peterson, Bret Weinstein, Charles Murray, Ben Shapiro m fl. från att tala. Psykologen Jonathan Haidt har förklarat denna illiberala intolerans bland liberaler (i Sverige vänster inkl. MP, L och C).

Ett märkligt undantag är etnologen Maria Bäckmans studie av blonda svenskar i invandrarförorter 2009, Miljonsvennar. Hon lyckades undgå anklagelser om rasism, kanske för att hon tidigare forskat om sexualundervisning och därmed godkänts.

DEBATT

Vänstern hade inte utmanats på allvar efter 2000 i den svenska debatten sedan Per Ahlmarks drapor för 25 år sedan, Vänstern och tyranniet: Det galna kvartsseklet (1994) och Det öppna såret. Om massmord och medlöperi (1997) förrän Johan Lundberg tog vid under sin tid vid Axess runt 2010 och senare även David Andersson med Med skuldkänslan som drivkraft (2017). Efter millennieskiftet fortsatte relativiseringen av kultur och moral vilket tilltalade vänsterliberaler såväl som den nya medelklassvänstern. Mona Sahlin föll undan för den postkolonialt inriktade sociologen Massoud Kamali när hon skulle finna en ny utredare till den stora integrationsutredningen 2004. Kamali hade varit med på några forskarmöten som leddes av Anders Westholm, en välmeriterad statsvetare. Utredningen fick avbrytas 2003 när Kamali och den likaledes postkoloniala vänsterforskaren Paulina de los Reyes protesterade på DN Debatt mot att andelen forskare med invandrarbakgrund var för få och de insinuerade rasism hos de svenska forskarna. Dessutom var Sverige ett land präglat av strukturell rasism och utredningen skulle bara fastslå på vilket sätt denna rasism tog sig i uttryck. Westholm protesterade och ett upprop formulerades av andra forskarkollegor. Nära sjuttio forskare från olika bakgrunder, bland dem mycket tunga namn som professorerna Bo Rothstein och Olof Petersson, skrev också till regeringen i protest mot den politisering av utredningsväsendet som Mona Sahlins handlande innebar. Sahlin valde dock att betrakta breven som att de gav uttryck för ”rasistiska undertoner” och menade att dessa protester var en bekräftelse på att hon hade agerat korrekt.

Sahlin fick sin utredning Det blågula glashuset 2005 men den stoppades undan av hennes efterträdare Jens Orback. Kamali hade gjort sig omöjlig, se denna genomgång och hans senare förehavanden vilka slutade med stort bråk i år med universitetsledningen i Östersund som anklagades för rasism, givetvis.

I svenska doktorsavhandlingar malde postkoloniala vänsteraktivistiska pseudoforskare som Kamali om hur rasistiskt Sverige och västvärlden är. Jag går igenom några av dem här.

Men det finns undantag. I slutet av 1990-talet bodde socialantropologen Aje Carlbom i bostadsområdet Rosengård i Malmö i tre år för att studera relationerna mellan infödda svenskar och invandrade muslimer . 2003 disputerade han i Lund på avhandlingen The imagined versus the real other. Multiculturalism and the representation of Muslims in Sweden i socialantropologi.

Redan då kritiserades postkolonial romantisering med hänvisning i Lars Åbergs recension:

”Aje Carlbom beskriver den moraliskt goda multikulturalismen som eurocentrisk och baserad på tolerans för en inbillad snarare än en verklig Den Andre – invandraren som urbaniseringens ädle vilde. Om kulturskillnader reflexmässigt uppfattas som berikande för samhället krymper utrymmet för att ifrågasätta kulturer med obehagliga inslag.”

Carlbom har sedan dess blivit än mer kritisk till radikal islam i Malmö och uttalade sig i en intressant rapport 2009 av terrorexperterna Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos vid Försvarshögskolans centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS). Denna betydelsefulla rapport hade kunnat förhindra radikaliseringen av unga muslimer men bemöttes istället med anklagelser för rasism och islamofobi. Idag vet vi att dessa islamistapologeter hade fel men det har tagit två terrordåd i Stockholm (2010 och 2017) och fem oskyldiga människoliv att inse det. Mattias Gardell har blod på sina händer.

AVSLUTNING

Med denna artikelserie har jag visat att en kulturkamp pågår även här i Norden. De som tar strid med mångkulturvurmande skrivande kvinnor som Maria Sveland, Lisa Bjurwald, Kristina Lindquist, Maja Hagerman får räkna med att bli uthängda som arga vita män (även om man råkar vara frimodig utländsk kvinna, se mitt inlägg om utländska invandringskritiker).

Vad som pågår perifert i kulturkampen kan misstolkas som något centralt. Både SVT:s Uppdrag Granskning och sociologen Göran Dahl (i boken Folk och identitet, 2018) fascineras av högerradikala rörelser som ligger långt bortom vad jag tagit upp här. Ytterst få blir medvetna om vilka kulturvärden som förgås genom att läsa om tysk radikalkonservatism på 1920-talet, italiensk fascism efter 1945 eller fransk nyhöger på 1970-talet.

Men SVT och Dahl vill framhäva dessa extrema positioner som något att brunkleta alla kritiker av islamisering, svensk kulturell ängslighet och massinvandring med. Ja, det pågår en skandinavisk kulturkamp som tog sig i uttryck i Danmark i form av en bildningskanon för danska skolelever 2004. Det är inte konstigare än så.

I Sverige gnäller vi eller har ångest över att vi faktiskt har en kultur, trots KO Arnstbergs påpekande 1989 i boken Svenskheten: den kulturförnekande kulturen. Man behöver inte radikaliseras mer än att upptäcka sitt lands kultur på allvar, t ex som Eddie Råbock f.d. Omar gör i sina spirituella nedslag i vår kulturhistoria (blogg och Det Goda Samhället) och kulturföreningen Gimle.

Man kan läsa den västgötske rabbinen Dan Korns fabulerande lärospån i hans Kalle Anka på kräftskiva. Berättelser från landet utan kultur (2017) och inse hur illa den mångkulturvurmande vänsterliberalismen haft om vårt land. Om man sedan vill ägna sig åt kulturell kamp i samma utsträckning som norrmän och danskar är det än bättre.

De borgerliga lägren Axess och Timbro verkar nu ha vaknat och gett sig försiktigt in i kulturkampen. Den 23 maj i år arrangerade tidskriften Axess tre föredrag om “Kulturen- politikens nya slagfält” Och den 4 juni är Timbros förlagschef, statsvetaren Andreas Johansson Heinö, som doktorerade 2009 på integrationspolitik i Europa, aktuell med ny essä om hur de europeiska kulturkrigen började 1989.

Svensk kulturkamp får gärna vara snäll och beskedlig, lite tystlåten och tvär. Men den ska föras utan tvekan och med gott mod.   Det här är Sverige.

JAN SJUNNESSON

Jan Sjunnesson, är författare, fri skribent och driver bloggen www.sjunne.com

Introduktion till Skandinavisk kulturkamp

Den första danska delen

Den andra danska delen

Den tredje danska delen

Den första norska delen

Den andra norska delen

Den första svenska delen

******

Vill du gå med i 1,1 miljonersklubben? Välkommen!

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig påinfo@katerinamagasin.se– dock arbetar jag ensam, så jag sva

rar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122

Paypal: info@katerinamagasin.se

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok heter ”Bilden av Verkligheten” och finns nu att köpa här:

https://www.vulkanmedia.se/bilden-av-verkligheten/

Min bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund heter ”Budbärarinnan” och kan köpas här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405163/budbararinnan/

 

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer