Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Skandinavisk kulturkamp, Sverige del 1: Så började man bygga Åsiktskorridoren

av | 21 maj, 2019 | Kultur

Lästid: 16 minuter

I sitt botaniserande bland skandinaviska kulturyttringar i modern tid har det blivit dags för att rikta blickarna mot Sverige från 70-talet och framåt. Jan Sjunnesson tar sig nu an det svenska medieklimatet och dess syn på mångkultur, via sprickorna i den socialdemokratiska välfärdsstaten och de intellektuella som var verksamma inom näringslivet. Mellan generationer och partigrupper enades unga och gamla, höger och vänster, om att det betonggrå socialdemokratiska myndighetssamhället var omänskligt. Trodde du att det är först nu som debattörer och opinionsbildare börjar ifrågasätta inskränkningarna i yttrandefriheten? Redan på under 80-talets första hävdades det att Sverige var på väg att bli ett totalitärt land. Kanske var det där någonstans som Åsiktskorridoren började byggas.

70-talet

“Är vi svenskar mer konservativa och mera fallna för auktoritärt våld än andra folk? Jag blev orolig när jag i Boston för en månad sedan hörde professor Birgitta Odén – utsänd att studera svenskarna i USA – meddela att de svenska immigranterna i allmänhet stått och står långt mera till höger än andra invandrargrupper ” förfasade sig chefredaktören Olof Lagercrantz över i Dagens Nyheter, 29 juni, 1970.

När vänsterns 1968 övergår i borgerligt motstånd från den stridbare ekonomen Sture Eskilsson 1971 har Sveriges socialdemokrati påbörjat sitt fall nedåt. Valet av den unge högborgerlige 42 årige Olof Palme 1969, ingift i adelssläkten Beck-Friis, till partiledare skulle räcka ett knappt ett val. 1973 satt han kvar trots att valutgången var oviss. 1976 var 44 års socialdemokratiskt herravälde över som jag analyserade på gymnasiet i Uppsala. Sprickorna i muren hos den stora socialdemokratiska välfärdsstaten hade blivit uppenbara. Lars Gustafssons romansvit med samma namn följde förfallet. Hans böcker var “ett försök att formulera en individuell frihet och ett individuellt perspektiv i en tid av offentligt hyckleri”. Herr Gustafsson själv flyttade till Texas och deklarerade sig som liberal 1980. Annars hade han tillhört de borgerliga som flörtat med marxismen men förblev misstänksam mot system och dogmatik livet ut. En intellektuell, och som sådan illa sedd i Sverige, särskilt om man byter sida från vänster till höger.

Två intellektuella som verkade inom näringslivet var annars Sven Rydenfelt och Sture Eskilsson. Under 1970-talet var de två, Gösta Bohman, den moderata partisekreteraren Lars Tobisson och ABBA:s manager Stikkan Andersson bland de värsta högerspöken som fanns. Statstelevisionen malde på om de elaka Kungarna från Västerlandet, vänsterclownerna Ville, Valle och Viktor skällde på industrikapitalisterna medan den marxistiske agitatorn Kapten Zoom inspekterade miljöförstöringen och barnen som växte upp då, 70-talisterna, dagens progressiva opinionsbildare, slukade allt med hull och hår.

Om den fritänkande borgerlige nationalekonomen Sven Rydenfelts gärning kan man läsa i NE Sandbergs biografi och i här. Den borgerliga tankesmedjan Timbros skapare, Sture Eskilsson, var också en vägröjare för frihet och borgerlig debatt, vilket SvD värdesätter ibland. Han föreslog alltså 1971 att arbetsgivarna skulle bemöta vänstern med egen opinionsbildning vilket med tiden blev tankesmedjan Timbro. Eskilssons förslag blev en braskande nyhet i vänstertidskriften Folket i Bild/ Kulturfronts första nummer 1971 och sedan var kulturkampen igång för denna gång. Eskilsson och Rydenfelt organiserade ett nyväckt motstånd mot den byråkrati som vuxit under efterkrigstiden, dessvärre i samråd med flera borgerliga partier. Inte ens Högerpartiet förmådde bjuda upp till strid efter ATP-omröstningen 1960 i riksdagen där socialdemokratins förslag vann med en enda borgerlig överlöpares röst, Folkpartisten Ture Königssons.

Men det var inte vara från höger som kritik först riktades mot den maktfullkomliga socialdemokratin. Från vänster organiserade man byalag, självförsörjande jordbruk, kooperativ, alternativa kulturyttringar (progg, ofta med folkmusikinslag och mot amerikansk rock’n’roll, ett “nationalistiskt intermezzo” som JO Sandgren kallade den nyligen). Ingen kontakt fanns sannolikt men det är underligt att läsa om att samtidigt som den franska nya högern, Alain de Benoist m fl., attackerade USA för dess kulturimperialism värnade svenska proggare om våra folkliga rötter i vår skandinaviska folkmusiktradition, lyssna på Kebnekajses “Leksands brudmarsch” från 1975.

Mellan generationer och partigrupper enades unga och gamla, höger och vänster, om att det betonggrå socialdemokratiska myndighetssamhället var omänskligt. Almstriden 1971 i Kungsträdgården, HasseochTages film Äppelkriget, schlagers som “Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?”, “Lyckliga gatan”, “Trettiofyran”, och trubadurerna Cornelis Vreeswijk, Stefan Demert, Fred Åkerström m fl. vände sig bort från stadens stress och status. 1970-talet var upproriskt fast på ett ganska snällt sätt i vårt land med ”allaktivitetshus” på Gamla Brogatan i Stockholm där unga radikaler kunde samlas.

Socialdemokratin och framför allt Centern försökte ta in dessa folkliga protester i sina egna folkrörelser och lyckades ganska bra. Bengt Lindroth beskriver i sin Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden (Carlssons, 2016) hur Sverige inte fick samma missnöjespartier som Danmarks Mogens Glistrup och Norges Anders Lange 1973 just därför. Eller så är vi bara för mesiga.

Hur som helst så bildades under 1970-talet allianser mellan de som ville flytta ut landet, “Gröna Vågen” och de som ville bo kvar i stan med drägligare mindre inrutade livsmönster. Det fanns också solidaritet med de mer vuxna och etablerade landsbygdsbor som protesterade i Kiruna och Malmfälten 1969 och Stora Blåsjön 1971 i Norrland. Jag minns byalag i Uppsala där man protesterade mot rivningar på Övre Slottsgatan och Svartbäcksgatan vid denna tid. Lindroth intervjuade folk i proteströrelser 1971 för Sveriges Radio i serien “Med folket mot politiken”. Han träffade även statsminister Olof Palme:

“Han beskrev läget som att folk kände en begriplig oro när förändringens vindar blåste så kraftigt, när lantbruk lades ned, industrier ställdes om, jobb ändrade karaktär eller försvann och tidigare oanade miljöhot skuggade horisonten. Men, sa Palme: ”Oron har delvis fått sitt uttryck i en romantik som man har kallat en grön våg. Den tror jag är övergående, därför vi aldrig kan gå tillbaka till ett gammalt stamsamhälle /…/ Människorna känner en vanmakt, ett slags handlingsförlamning och det är väldigt farligt för demokratin”.

Svenskarna flyttade in till städerna i mellansverige, AMS = ”Alla Måste flytta Söderut”, såg med längtan på den landsbygdsromantiska teveserien ”Hem till byn” och många vantrivdes i miljonprogrammets förorter redan då. Centerpartiet drog nytta av det folkliga missnöjet och växte till 24,1 % i valet 1976 vilket räckte för centerledare Torbjörn Fälldin att fälla Olof Palme.

Inte bara folket vägrade inrätta sig i stel konformism. Bo Cavefors förlag erbjöd såväl högerradikala som vänsterradikala författare, Ernst Jünger och Ulrike Meinhof. Stencilförlag gav ut okända poeter och tidskrifter (Ulf Lundell debuterade 1972 på proggförlaget Inferi), Tältprojektet 1977, bokcaféer, musikfestivaler alltsedan Gärdesfesten 1970 – samtidigt som nya högertankar samlades runt tidskrifterna DSM och Contra (tidigare Demokratisk Allians som delade ut flygblad mot Vietnamrörelsen i början av 1970-talet i Stockholm då Magnus Uggla hängde på). Men högern var aldrig särskilt stark på 1970-talet och storfinansen kom ofta överens med facket. Den stora demonstrationen mot löntagarfonderna 4 oktober 1983 samlade senare visserligen 75 000 personer i Stockholm, men då liksom nu fanns ett etablerat samförstånd mellan arbetsgivare och fack. Den svenska modellen hade hållit i sig sedan 1938 års Saltsjöbadsavtal (häcklad av den sturska kulturvänstern i Brustna Hjärtans Hotell av proggorkestern Blå Tåget 1974), även om man strejkade vilt och arbetarna röstade allt mindre på socialdemokratin under 1970-talet.

80-talet

Under 1980-talet första år uppstod en debatt i pressen om Sverige var på väg att bli ett totalitärt land. Då fördes en kulturdebatt i SvD om hur en opersonlig maktapparat tagit över genom att kontrollera och reglera tankar och känslor. Författarna Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Jan Myrdal och Sven Fagerberg utmanade den medievänster som de ansåg dominerade över medborgarnas huvuden. De tre första hade stått till vänster och stod kvar i Myrdals fall. Johan Norberg beskrev debattläget initierat i ett bidrag i festskriften till den borgerlige opinionsbildaren PJ Anders Linder, Den borgerlige optimisten (2013), se även Anders Frenanders avhandling Debattens vågor. Om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt (1999).

Dessa fyra ledande författare attackerade medievänstern för att inte bara vara intellektuellt och moraliskt korrupt men också legitimera nytotalitära tendenser i välfärdsstaten. De tre sistnämnda författarna var eller hade varit vänstermän, men deras analys gick långt vidare än att handla bara om politik. Arbetarrörelsens korporativism, socialdemokratins maktfullkomlighet och de lojala reportrarna, framförallt i statsmedia, hade gjort medborgarna beroende av välfärdsbyråkraterna och eroderat individuellt ansvar och samvete hävdade dessa kritiker. Vänstern försvarade sig med att kalla dem för reaktionärer men deras front var splittrad. Vänsterfolk nära Jan Myrdal och Folket i Bild/Kulturfront ogillade också den svenska undfallenheten inför Sovjetunionen liksom man såg ned på de frasradikala journalisterna och forskarna från medelklassen. Debatten dog ut när ställningskriget inte gick vidare. Gustafsson flyttade till Austin, Texas och Delblanc packade sin väska för resa till Köpenhamn men ändrade sig och utkom 1987 med en dystopi om ett framtida totalitärt Sverige, I Moria land.

De svenska författarna var inte ensamma om att diagnosticera landet som halvtotalitärt och godmodigt paternalistiskt. 1971 hade den brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntford gett ut vidräkningen med Sverige, The New Totalitarians. Tio år senare var det dags igen då tysken Hans Magnus Enzensberger fick fem helsidesuppslag i Dagens Nyheter i serien ”Svensk höst” 1982. Han skrev:

”Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor”.

Se mer i min artikelserie om vad utländska författare har ansett om Sverige sedan 1960-talet.

Palme tog till sig av kritiken när han vann valet 1982 och tillsatte vännen Ingvar Carlsson att leda förnyelsearbetet med den offentliga sektorn tillsammans med civilminister Bo Holmberg. Vid den här tiden hade vänsterns kritik av socialdemokratins korporativa hegemoni bedarrat något. En uttalad marknadsliberal och traditionellt humanistisk kritik tog vid genom Svenska Arbetsgivareföreningens och några borgerliga partiers opinionsbildning. Från USA och Storbritannien kom nyliberala idéer men även försiktigt konservativa.

Både till vänster och höger teoretiserade man om den sfär, civilsamhället, som inte är marknad eller offentlig sektor utan mellanmänsklig och medborgerlig, ofta med utgångspunkt i Öst- och Centraleuropa. Den moderate ideologen Hans Zetterberg och f.d. maoisten Göran Rosenberg, då chefredaktör för tidskriften Moderna Tider, var ivriga tillskyndare av det civila samhället vid denna tidpunkt runt 1990.

Samtidigt pågick inom den unga socialdemokratin en motsatt debatt om ”egenmakt”, ledd av Karl-Petter Thorvaldsson, numera LO- bas och Tomas Eneroth, där folkets missnöje med stora anonyma system togs på allvar. De flesta politiker och debattörer till vänster (utom ETC:s Johan Ehrenberg, Göran Greider och tidskriften Thelème) insåg detta efter Maktutredningen 1990 där en av slutsatserna löd ”för många framstår den offentliga sektorn idag inte som lösningen utan som problemet”.

Ute bland folket hade många ledsnat, särskilt i Skåne. I Malmö röstades Carl P. Herslows Skåneparti in med 7, 2 %. Tre år senare fick invånarna i Sjöbo rösta om de ville ha en flyktingförläggning enligt ett förslag från Centerpartisten Sven-Olle Ohlsson. Stockholmstidningarna åkte ned och gjorde skandalreportage, politiker från vänster till höger skällde och Sven-Olle uteslöts men 64, 5 % av Sjöboborna sade nej.

Därmed är vi framme vid vad som svensk politik kretsat runt sedan 2010, nämligen Sverigedemokraterna som bildades 1988. Dess tidiga historia är omstridd och partiets egen 25 årsskrift är inte tillräcklig. Mattias Karlsson tal 2016 är balanserat och personligt. Nyligen utkom den förste partiledaren Anders Klarström med en bok (intervju med Ronie Berggren och Swebbtv,). Det finns mer att dra fram och SD har lovat att ta fram en vitbok om sin historia.

Vad som också måste till är en svartbok, en dokumentation av alla de gånger SD:are misshandlats, utsatts för skadegörelse, fått möten störda, förlorat arbeten, förtalats offentligt och så vidare. Anders Leion skrev i februari i Det Goda Samhället apropå Klarströms minnesbok:

“Det har talats om att SD:s tidiga år – de år som Klarström skriver om – skulle utforskas och klargöras i en vitbok. Det är en omöjlig tanke. Vilken historiker skulle våga ta sig an ett sådant uppdrag? Det skulle ju innebära att allt det våld och all det hat och förtal som ständigt riktades mot SD på gator och torg, på TV och i tidningar skulle komma att beskrivas. Vem vill – eller törs det? Dessutom skulle nu fortfarande verksamma människor komma att porträtteras i sammanhang som de numera kanske försöker glömma. Mattias Gardell och Tomas Hübinette hör till dem. Expo och dess sympatisörer, detta skattefinansierade institut för åsiktsregistrering, skulle behöva beskrivas när de, utrustade med järnrör, ligger i bakhåll utanför SD:s partilokal för att överfalla och slå partimedlemmar blodiga när de skall lämna lokalen. Planen genomförs också grundligt. /. . . /

Den 6 juni 1993 anföll ett tjugotal järnrörsbeväpnade motståndare, sannolikt anförda, skriver författaren, av Mattias Gardell. De hade väntat utanför SD:s partilokal och anföll när ett antal partiarbetare skulle lämna lokalen. Klarström räddades av att han återvänt till lokalen för att hämta ett bortglömt tal. Fråga Gardell! Han är nog så stolt över sin antirasistiska kamp att han villigt kommer att svara. Den sjätte november 1993 anfölls 250 demonstranter från SD:s ungdomsförbund när deras demonstration skulle passera in till Medborgarplatsen. Ett knallskott avleder polisens uppmärksamhet samtidigt som 20 motdemonstranter, dolda på ett lastbilsflak, hoppar ner från detta och anfaller med spetsade armeringsjärn.”

Därmed är vi inne på det blodigaste decenniet i den svenska kulturkampen:

90-talet

Kulturkamp är inte det första man associerar till när Ny Demokrati kommer på tal. Bert Karlsson och Ian Wachtmeister var i första hand småföretagarnas företrädare, de som ogillar skatter och krångel. Partiet åkte in på ett bananskal när Hänt i Veckan 1990 bad Bert nominera en blivande statsminister. Han valde Ian som läste den kolorerade veckopressen och sedan kom en yster samling in i riksdagen med hjälp framför allt av Expressen. Men Sverige är inte Danmark eller Norge där invandringskritiska missnöjespartier existerat sedan 1973. NyD fick tre år och sedan skulle det ta ytterligare 14 år innan SD tog sig in 2010.

1990-talet var ett årtionde där nationens ekonomi gick på sparlåga. Antalet vuxna svenskar i arbetskraften hade sjunkit från 86 % år 1990 till 71 % år 1993. 15 % hade alltså förlorat jobbet, förtidspensionerats, sjukskrivits eller tagit ut föräldraledighet. Finanskrisen i början av 1990-talet kastade in Sverige i en hög arbetslöshet på 10 %, en nivå landet inte haft sedan 1930-talet. Färre bilar såldes år 1993 än år 1953. Tillväxten uteblev och var några år till och med negativ. Offentlig sektor började säga upp anställda allteftersom skatteintäkterna minskade när folk blev arbetslösa och inte betalade in tillräckligt med skatt. Över en halv miljon arbetstillfällen försvann på 1990-talet i ett land med 9 miljoner invånare.

Kraftiga budgetsaneringar som Carl Bildt hade förberett 1991–93 med hjälp av (den i hjärtat socialdemokratiske nationalekonomen) Assar Lindbeck, men inte kunnat genomföra blev Socialdemokraterna Ingvar Carlssons och Göran Perssons tuffa lott. Persson lät den moderate chefsekonomen Urban Bäckström sitta kvar och tillsammans styrde de upp ett land i kris. Dessa fem pragmatiska ledare räddade Sverige, två socialdemokrater, två moderater och en moderat socialdemokrat. Läs mer i detta utdrag ur min bok Sverige 2020.

Förutom en omfattande ekonomisk kris och stor invandring från det sönderfallande Jugoslavien mördades aktivister till höger och vänster av politiska skäl. DN:s vänsterextreme motorredaktör Jacques Wallner knivhögg en högerextremist 1982 utanför Berns i Stockholm, vilket inte Expressens krönikor Johan Hakelius glömt tre decennier senare, Ronny Landin dödades av skinnskallar 1986, Olof Palme sköts 1986, Lasermannen John Ausonius dödade en invandrare och skadade 10 1991-92, skinnskallar dödade unge John Hron 1995, nynazister mördade vänsteraktivisten Björn Söderberg 1999, invandrargäng mördade skinnskallen Daniel Vretström i Salem 2000, mordet på utrikesminister Anna Lindh 2002 av en invandrare, invandrargäng dödade den oskyldige James Waite 2004 och så vidare.

Expos Stieg Larsson fördömde 2004 mord begångna av vänsteraktivister och invandrare, men det var sällan Expos linje. Istället bildades Expo ur de våldsamma grupperna Stoppa Rasismen och Antifascistisk Aktion runt 1995.

En av Expos grundare, Tobias Hübinette, erkände att han “började helt enkelt attackera och mer eller mindre misshandla personer som betedde sig direkt rasistiskt i min närhet. Det kunde röra sig om allt från fullfjädrade skinheads, till barn i skolåldern eller äldre herrar och damer, berättade Hübinette i en artikel i Kurdo Baksis tidskrift Svartvitt 1996.” Han skrev också att han ville att den “vita rasen skulle gå under i blod och lidande”. Se mer på Fria Tider och Ola Sandstigs inlägg i Dagens Samhälle om våldsvänsterns historia.

Den sakliga kulturdebatt som hade kunnat spira mellan de som bejakade invandringen (i synnerhet Folkpartister och Vänsterpartister) och dess kritiker fördes inte alls. Forskare och kulturdebattörer var inte intresserade av vad folk som Sven-Olle Ohlsson och Anders Klarström ansåg, utan de lyssnade hellre på Expo, vänstern och de s.k. antirasistiska rörelserna där Mona Sahlin började ta plats.

En utlänning i Lund, den amerikanske judiske professorn i socialantropologi Jonathan Friedman, hade kunnat ändra på debatten. 1993 ansökte han om forskningsmedel till en studie av vad unga män på landsbygden tyckte och vad de upplevde av invandringen. Inga svenska forskningspengar beviljades men han hittade en del i USA och gjorde mindre studier. Inte förrän 2005 skulle hans tankar publiceras i antologin Exit FolkhemsSverige, som tål att läsas än idag. Hade Sverige sett dessa analyser av fyra erfarna forskare och kunniga debattörer (Jonathan Friedman, Ingrid Björkman, Jan Elfversson och Åke Wedin) hade vi haft ett bättre debattklimat. Istället fick vi Bengt Westerberg och Birgit Friggebo (men Carl Bildt kunde läxa upp de politiskt korrekta SVT journalisterna 1990 för att vara “antiintellektuella och antirationella”, 18 min in).

Jonathan Friedmans hustru, Kajsa Ekholm Friedman även hon professor i socialantropologi i Lund, gav sig också in i debatten om invandring. En grupp äldre etablerade skåningar som kallade sig ”Folkviljan och massinvandringen” hade kallat henne till ett möte 1997 för att berätta om sin forskning om mångkulturella samhällen. Gruppen bestod av f.d. moderater, men även välutbildade personer som aktivt engagerat sig mot invandringspolitiken. Expo kallade åhörarna inklusive professor Kajsa Ekholm Friedman för ”manschettrasister”.

Kajsa höll sitt föredrag där hon kunde visa att inga välfungerande samhällen med stora kulturskillnader mellan olika grupper hade existerat särskilt länge utan inbördeskrig. Hon skrev även två artiklar i DN Debatt vilket ledde till ett ramaskri. Hon skrev att “jag är medveten om att massinvandringen till Sverige skapat allvarliga samhällsproblem” och att ”mångetniciteten är förödande för den sociala solidariteten…I ett mångetniskt samhälle finns det inget ‘vi’ på den nationella nivån. Folk riktar sin lojalitet mot sina egna etniska grupper med vad det innebär av brist på lojalitet och solidaritet gentemot samhället i stort…” (DN, 6 maj, 1997). Invandrardebattören Kurdo Baksi anmälde henne för hets mot folkgrupp för hennes beteckning ”illojala invandrare”, vilket dock Justitiekanslern valde att inte ta upp. Statsvetarna Leif Lewin och Bo Rothstein ryckte också ut med kritik av henne i DN, men Kajsa Ekholm Friedman valde att inte bemöta dem då de inte visste särskilt mycket om antropologisk forskning om mångkulturella samhällen i historien sedan bronsåldern och Afrika söder om Sahara. Maken är expert på Hawaii och Kongo. Se hennes inlägg om klanröstning 2018.

De andra svenska antropologerna reagerade också häftigt liksom rektorn för Lunds universitet, Boel Flodgren. Hon valde dock att i någon mån försvara Kajsa mot de övriga akademikerna i Lund som skrev protestlistor och undvek henne i korridorerna. Sveriges samlade antropologkår skrev motinlägg och betedde sig som om en ny märklig och oliktänkande person svikit den kollegiala svenska antropologstammen.

Utstötningsmekanismerna fick såväl maken socialantropologen Jonathan Friedman som andra nordiska antropologer att beskriva och studera det nya fenomenet – svenska antropologers flockbeteende mot avvikande svensk antropolog. I en artikel i Current Anthropology 1999 redogjorde Jonathan utifrån teoretiskt antropologiska synpunkter för vad makan varit med om . Inte uppskattat vid svenska universitet. Mer om paret Friedman här och i Sveriges Radio om politisk korrekthet med KO Arnstberg.

Diskussionen om invandringen under 1990-talet handlade inte bara om Balkankrisen då drygt 100 000 invandrade, men om att svenskarna var för omhuldande mot invandrarna. Dessa flyktingar som tagit sig runt halva jorden passiviserades av bidrag och låga förväntningar från det svenska samhället. Jag arbetade då själv med integrationsprojekt och invandrarkurser i Rinkeby, Akalla, Ludvika och Uppsala och kan intyga den naiva hållningen.

1995 gav den liberale kulturradikalen Hans Nestius ut boken ”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverigedär invandrarskribenter formulerade sin syn på Sverige och vad de själva ville göra. Chilienaren Mauricio Rojas hade skildrat i böckerna I ensamhetens labyrint (1993) och Sveriges oälskade barn (1995) hur en tung svensk konformism och byråkrati inte förmått frigöra stora invandrargrupper från bidragsberoende och förortsisolering. Hans förslag gick ut på att man skulle uppmuntra förskolor, skolor, företag, kyrkor, sjukhus, och äldreomsorg drivna av invandrargrupper själva, liksom de gjort i hans hemland Chile med stor framgång. Där fanns tyska, judiska och arabiska civila skolor som undervisade dels på spanska, dels på dessa gruppers språk. Skolorna var framgångsrika och de tyskättade chilenarna stolta över vad de åstadkommit i det nya främmande landet Chile. Rojas menade att de svenska folkrörelserna en gång fungerat så men att myndigheter och byråkrater tagit över och passiviserat nya initiativ. Särskilt tydligt var denna nedlåtenhet inför nyanlända. För Rojas fanns ett grundläggande misstro från svenskarna mot invandrare som berodde på att man såg sig själva som moderna och alla invandrare (utom nordeuropéer) som omoderna. Rationella svenskar versus traditionella greker, Nordeuropa mot Sydeuropa för att inte tala om Afrika, Latinamerika, Mellanöstern och så vidare. Självgodhet och hemmablindhet förhärskade bland svenskarna som inte förstått att andra folk också kan ha något att komma med.

En liknande syn hade polacken Maciej Zaremba som tidigt kritiserat de svenska tvångssterliseringarna och den svenska statens kalla syn på människor. Han argumenterade också för en lag om civilkurage i Moderna Tider 1995, den tidskrift som etablerade en vass kulturkritik efter anglo-saxiska förebilder. Där fick den fyndige Bengt Ohlsson sväva ut i krönikor långt bortom lagom. Jan Stenbecks projekt MTG (Modern Times Group) med Moderna Tider, TV3 m fl. nya mediekanaler som lyckades kombinerade kvalificerad kulturdebatt med spektakulära TV-inslag med Robert Aschberg.

Långt från dessa debatter i etablissemanget pågick en kulturstrid mellan stenciltidskrifter som Stoppa Rasismen, Svartvitt, Searchlight, Expo å ena sidan, och Blågula Frågor, Sverige-Kuriren, SD-Kuriren å den andra. Blågula Frågor var fristående från SD och drevs av f.d. miljöpartisten Anders Sundholm och f.d. socialdemokraten Jan Milld. Min intervju med Sundholm om Blågula Frågor och 1990-talet för Nya Tider i oktober 2016 finns här. Deras polemik och ställningstaganden placerade Blågula Frågor till höger om SD, men Milld var partisekreterare, riksdagskandidat och redaktör för SD-Kuriren in bit in på 2000-talet. Tonläget var som Expo på den tiden, argt, hårdvinklat, agiterande.

1998 gav vänsterförläggaren Brutus Östling ut antologin Politiskt korrekt på svenska, red. Pierre Kullbom och Per Landin. Där försvarade DN:s förre chefredaktör Svante Nycander den doktorand som bjudit in en nazist till ett seminarium vid Umeå universitet, de liberala kvinnokämparna Rigmor Robert och Marianne Ahrne får försvara sig mot radikalfeminismen och mycket annat vettigt som faktiskt verkar aktuellt än idag. Debatten har inte rört sig många millimeter och de politiskt korrekta har mött motstånd tidigare, vilket kan vara skönt att veta, se Konservativt Forum .

Den konservative germanisten Per Landin som stod bakom den politiskt inkorrekta antologin var kulturskribent i DN (där han måste ha träffat Stefan Jonsson, den kulturmarxist som importerat de amerikanska kulturkrigen till Sverige vid 1990-talets början) och samtidigt grundare av Salt, en kulturkonservativ tidskrift. Dock lämnade Landin den snabbt på grund av meningsskiljaktigheter med den mer högerradikala, närmast rasistiska, redaktionen där Jonas de Geer var ansvarig. Men Salt hann med att publicera Svante Nordin, Roger Scruton, Mats Gellerfeldt, Anders Björnsson m fl. etablerade konservativa skribenter innan den lades ned 2002 inte utan självironi.

Under 1990-talet drabbade nationalister och antirasister samman, verbalt, i medier och på gator och torg. Att kritisera invandringen var något fruktansvärt och minsta avvikelse från den officiella linjen i etablissemanget rasiststämplades. Ny Demokrati åstadkom nästan inget ifråga om sakdebatt. Marginalisering drev invandringskritiker och skeptiker ut till gatugäng (skinnskallar), rasideologiska rörelser och varhelst man kunde hitta meningsfränder. I Danmark och Norge fanns partier och åsiktsgemenskaper som kunde härbärgera den folkliga vreden över att se sitt land förstört, inbillat eller ej. I Sverige motades alla tvivlare ut och där ute fanns grupper som välkomnade dem, grupper som kunde vara odemokratiska, auktoritära, våldsamma, likväl som klubbar för bekymrade herrar i mogen ålder.

I Väljarnas hämnd skriver journalisten och författaren Bengt Lindroth om när Expressen gjorde en löpsedel 1993 med rubriken “Kör ut dem!”. Han var då chef på ledaravdelningen och blev lika förvånad som andra läsare över nattredaktionens idé att blåsa upp en opinionsundersökning som visat en klar majoritet för repatriering av invandrare med uppehållstillstånd. Ägaren Johan Bonnier skrev att Expressen ägnade sig åt att “kokettera med fascismen”. Lindroth kommenterar idag, 20 år senare, vad som hade hänt:

“Med facit i hand ser jag idag på 2010-talet kalabaliken kring “KÖR UT DEM!” som ett enda stort varsel inför framtiden. Vad som kan tyckas ha varit en banal publicistisk dikeskörning av Expressen blir i ljuset av senare tiders utveckling något mycket farligare. Stormen kring KÖR UT DEM!-löpet tydliggjorde för första gången i svensk mediehistoria hur ingredienser som invandring, främlingsfientlighet och schablontänkande, fördomar, rasism, tanklöshet, snack om fascism, folklig oro för välfärdens utveckling, kan bakas ihop till en enda publicistisk slarvsylta av i huvudsak kommersiella skäl”.

JAN SJUNNESSON

Jan Sjunnesson är författare och debattör, www.sjunne.com

 

Nästa del om Sveriges kulturkamp handlar om tiden efter år 2000.

Introduktion till denna serie om skandinavisk kulturkamp

Den första danska delen

Den andra danska delen

Den första norska delen                                                                                                                                              

Den andra norska delen

**********

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig påinfo@katerinamagasin.se– dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122

Paypal: info@katerinamagasin.se

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok heter ”Bilden av Verkligheten” och finns nu att köpa här:

https://www.vulkanmedia.se/bilden-av-verkligheten/

Min bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund heter ”Budbärarinnan” och kan köpas här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405163/budbararinnan/

 

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer