Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Skandinavisk kulturkamp, Norge, del 2: Islamkritik, terrordåd och några märkliga debatter

av | 3 maj, 2019 | Kultur

Lästid: 24 minuter

Norsk kulturkamp skiljer sig från dansk, som är mer resolut konservativ. Norrmännen har sina fjordar, fjäll, hytter och ett eget lantligt språk, nynorskan, vilket ger deras strid mot invandring och islamisering en prägel av provinsialism och av kärv bondsk sturighet eller stolthet om man så vill, trots oljemiljarderna och rederierna. I denna andra del om norsk kulturkamp ska Jan Sjunnesson lära oss mer om den islamkritik som kopplades ihop med den ensamme terroristen Anders Behring Breiviks dåd 2011, om några märkliga norsk-svenska debatter och om författares diskussioner om våra länder.

Den norska kulturkampen fördes relativt framgångsrikt av Hans Rustads www.document.no , Hege Storhaugs www.rights.no och Fremskrittspartiets kulturkonservativa företrädare tills en ensam provokatör mördade 77 personer sommaren 2011 i namn av just kamp för västerlandet och mot islam. Hans mål var att dåden skulle leda till att islamkritiker, konservativa och invandringskritiker skulle förföljas av den norska staten så pass mycket att de och det norska folket skulle resa sig, ledda av en europeisk riddarorganisation som inte existerade. Så stolligt. Så fruktansvärt uttänkt av denne vettvilling som avvisats av de norska islamkritiker han beundrade. Istället hämnades han på dem genom att mörda i deras namn.

TERRORATTENTATEN 2011

Den ensamme terroristen Anders Behring Breivik sprängde en bomb vid det norska regeringskvarteret i centrala Oslo den 22 juli, 2011, då åtta personer dog. Sedan for han ut till ön Utøya i Oslofjorden där han sköt ihjäl 69 personer. Motivet var att väcka norrmännens vrede mot invandrare, muslimer och få dem med sig.

Han valde ut offren på ön för att de var unga socialdemokrater i AUF och inte invandrare. Därmed ville han visa att dessa norrmän var förrädare och motverka att sympati väcktes mot invandrare i allmänhet. En förvridet nationalistisk norrman mördar alltså norrmän för att rädda Norge. På ön fanns flera unga med invandrarbakgrund, däribland svenska Ung Vänsters ordförande Ali Esbati, som inte kunnat relatera sakligt till islamkritik sedan dess (hans hemland Iran förvandlades till en religiös diktatur under den islamska revolutionen 1979, men han kan inte dra rationella slutsatser av denna tragiska utveckling som han väl känner till. Istället agerar han som de iranska kommunister som då bredde vägen för islamsk teokrati).

Händelseförloppet är känt sedan länge och Behring Breivik fick sin dom, livstids fängelse utan att komma ut. Han var nöjd med domen och att han blev friskförklarad av det andra läkarlaget. Det första bedömde honom lida av paranoid schizofreni, vilket ansågs orätt av många.

Den kulturkamp som förts av islamkritiker som Storhaug, Rustad, Fjordman m fl blev i och med denna massaker ifrågasatt. Särskilt utsatt blev Peder Fjordman Jensen eftersom Behring Breivik kopierat in flera hundra sidor från hans bloggposter och nämnt honom som en förebild, liksom han nämnt andra islamkritiker i sitt förvirrade manifest, Robert Spencer, Pamela Geller, Bruce Bawer, Hans Rustad. Till detta lade han beskrivningar av sin systers sexvanor, idealisering av Usama bin Ladin och Che Guevara, om sin mors mentala ålder (10 enligt honom själv), stöd till ett kalifat i Mellanöstern, antinazism (men han hyllade nazister i rätten) och presenterade 2014 sin “dubbelpykologiska” taktik i ett brev som Expo läst och skriver om:

“Anders Behring Breivik har skickat ut ett brev som Expo Idag har tagit del av till flera internationella medier. Brevet beskriver han som ett sorts första steg i en ‘fredsförhandling’ med sina politiska motståndare. I brevet har Anders Behring Breivik till viss del ändrat retorik från den han förde i sitt så kallade manifest. Han menar att han i manifestet förde en ‘counterjihadistisk’ retorik för att skydda ”etnonationalister” och istället sätta igång ett mediedrev mot antinationalistiska counterjihad-anhängare. Han kallar denna strategi för ‘dubbelpsykologi’.”

Läkaren Per Steinar Runde menade 2012 att han inte kunde se en logik i Breiviks text och stödde därmed de första psykiatrikernas diagnos om ett psykotiskt tillstånd. Några irrationella punkter: hans fixering vid sitt utseende (krav att få ha Lacostetröjor i rätten), hans poserande med naken överkropp efter morden på Utøya för att, enligt honom själv, “lätta upp stämningen” vid polisingripandet, hans plan att stjäla ett litet flygplan efter massakern (och flyga själv till ett mot honom vänligt sinnat land trots att han aldrig flugit själv), planer om att samarbeta med Hamas och jihadister i Mellanöstern för att skapa terror med biologiska och nukelära vapen i Europa, fixering vid medaljer, uniformer och gravstenar (han skrev 25 sidor i sitt manifest om hur den icke-existerande Knights Templar skulle gravsättas mm), hans erkännande av att han hämtat det mesta av sina kunskaper från Wikipedia och så vidare av en uppblåst egocentriker, misslyckad affärsman, misslyckad partner, oavslutade gymnasiestudier, olämplig som värnpliktig. Hans tidslinje finns här.

Breivik är en antinazist som beundrar nazister, en antimarxist som beundrar marxistiska revolutionärer, en antiislamist som beundrar och kopierar islamska terrorister, en icke-religiös person som tror att han kan bli kanoniserad av katolska kyrkan efter att ha mördat obeväpnade tonåringar, en perfekt “riddare” som kallar sin syster för hora och berättar för hela världen vilket slags godis han gillar och poserar i märkeskläder efter sina massmord. En självutnämnd ledare för ett riddarsällskap som aldrig funnits. En dataspelande ensling som skriver om att utösa kärnvapenkrig medan han bodde hemma hos sin mor, 32 år gammal.

En sådan person väcker inte bara analyser och spekulationer om vad och vilka som påverkat honom, utan även skönlitterära försök som Åsne Seierstads roman En av oss (Bonniers, 2012), som skildrar händelseförloppet från de mördade ungas perspektiv och inifrån den ensamma terroristen Anders, helt från mötet i tvättstugan i ett hyreshus i Oslo 1979 mellan ett sjukvårdsbiträde och en diplomat till födelsen av vidundret. Breivik må vara norrman men han var inte en del av något norskt, skandinaviskt eller europeiskt ”oss”. Han var ensam. De han kontaktade avvisade honom, liksom hans familj, hans vänner och det parti han tillhört.

Han skulle redan tidigt bli föremål för sociala myndigheter och var på väg att omhändertas till ett fosterhem, innan fadern diplomaten skaffade en advokat som stoppade processen. Tvååringen Anders brydde sig inte om tillrättavisningar och flinade mot sin deprimerade labila mor. Vid fyra skrevs hela familjen in på psyket för observation. Modern beskrevs som borderline. Hon hade bett mannen i ett ungt par, som hade hand om Anders på helgerna, att han skulle låta Anders ta på hans penis. Det skulle vara viktigt för Anders menade modern eftersom han saknade en manlig förebild. Paret rapporterade inte saken men var mållösa inför denna begäran.

Av den litteratur som skrivits om den norske massmördaren och hur han kunde få sig till att ta livet av så många och så till synes enkelt är de flesta inne på att Behring Breivik var påverkad av norsk och internationell högerextremism och islamofobi. Hans egen skadade personlighet tonas ned och fredliga islamkritiker lyfts fram för att ha underlättat hans dåd.

Här är inte utrymme för att gå igenom all den skandinaviska facklitteratur om Breivik som kommit ut sedan 2011 men här är några:

Øyvind Strømmens Det mörka nätet (Molind & Sorgenfrei förlag, 2012), Erika Fatlands Året utan sommar (Norstedts, 2012), Aage Storm Borchgrevinks En norsk tragedie (Gyldendal, 2012), Simen Sætres Fjordman (Cappelan Damm, 2013, se document.no och Sindre Bangstads Anders Breivik and the rise of islamophobhia (Zed Books, 2014)

Dessa böcker är vinklade mot islamkritiker som om de skapar våld och onödig oro med sina åsikter om islam. Rasism, högerextremism, antisemitism, näthat … ja, den vanliga sörjan av ogrundade påståenden om pålästa och fredliga skribenter runt om i världen som ifrågasätter massinvandring och islamisering. Dit hör väl även du som läser detta och jag som skriver.

I motsats till dessa böcker finns förstås Hege Storhaugs Landsplågan islam (Kassandra publishing, 2016), Bruce Bawers The New Quislings (Broadside Books, 2012) och Peder Fjordman Jensens Vitne til vanvidd (Free Speech Library, 2016).

Vitne till vanvidd är ett försvar för vederhäftig kritik av islam, massmigration och mångkultur, men givetvis går Fjordman igenom anklagelserna att han skulle ha inspirerat Breivik till massmord. På bloggen Vitne til vanvidd finns recensioner men Document.no, Thomas Nydahls och Julia Caesar är särskilt intressanta.

Copyright Snaphanen

Jag utnämnde Peder Fjordman Jensen i Avpixlat 2016 till en av två livs levande dissidenter i Europa. Den andre var givetvis Tommy Robinson. I min krönika “Dissidenter IV” skrev jag:

 

“Norrmannen Jensen skyr offentligheten och verkar oförmögen att ta till våld ens i självförsvar. Men han fick uppleva förföljelser från polis under en månad efter Anders Behring Breiviks fruktansvärda massaker 22 juli 2011 i Oslo, så pass att han fick fly utomlands.

Han blev angripen dagarna efteråt på nätet och i norsk radio för att vara massmördaren, även när Breivik gripits. Till och med en månad senare blev han utmålad som massmördare i New York Times.

Peder Jensens lägenhet undersöktes av polisen trots att han inte var misstänkt för något. Jensen hade dagarna efter massakern kontaktat en advokat som bad honom avvakta med att låta sig förhöras av polis, men det gick om intet. Polisen beslagtog hans resväska som bara innehöll kläder och personliga saker. Han beslöt att flytta från lägenheten som nu började bli omgärdad av medier och nyfikna.

Peder Jensen gick självmant till norska säkerhetspolisen PST några dagar efter Breiviks massmord. Men de visste inte vem han var och han fick vända sig till den ordinarie polisen. Hela Norge kokade av rykten om Breiviks påstådda anhängare i hans fantasigrupp Knights Templar Orden och vem Fjordman var.

Jensen gick med en advokat in till polisstationen den 4 augusti i tron att han var en oskyldig och inte misstänkt person, vilket också hans advokat trodde. Han förhördes och polisen sa efteråt till pressen att han var samarbetsvillig. Men mitt under förhöret rusade en polisman in med en husrannsakningsorder underskriven av två polisadvokater. Ingen åklagare eller domare hade godkänt den. Jensen var förhörd som vittne, inte misstänkt.

Hans advokat protesterade men förgäves. Eftersom Jensen inte var misstänkt hade han inte rätt till gratis rättshjälp och juridiskt biträde så fick han betala allt själv.

Problemet med Peder Jensens omfattande kritiska skriverier om islam var att massmördaren Breivik hade citerat honom ofta i sitt så kallade “Manifest 2083”. Men Breivik hade också skrivit att han aldrig träffat Peder “Fjordman” Jensen vilket båda intygade. Själv hade Jensen aldrig uppmanat till våld, tvärtom varnat för våldsamma konsekvenser av radikal islam och massinvandring, några år tidigare än andra, men uppenbart för de flesta idag inklusive svenska partier och medier sedan Charlie Hebdo-massakern januari 2015 och migrantinvasionen hösten 2015.

Förhöret avslutades med att Jensen kördes till sitt hem där han fick se hur polisen letade igenom hans tillhörigheter, två veckor efter att massmordet skett. Sannolikheten att Jensen skulle ha något av värde för polisen om han varit kriminell var då minimal.

Peder Jensen porträtterades i medierna som ideologen bakom Breivik, en situation som kunde innebära livsfara om några ville hämnas genom att misshandla eller döda honom ute på gatan. Ändå fick han inget polisskydd, till skillnad från Breiviks försvarsadvokat. För Jensen blev det då omöjligt att sova kvar i lägenheten.

När han flydde från Oslo till sist hotade polisen med att efterlysa honom. Men han var då redan på väg till Sverige och vidare till Danmark. Vad han skulle efterlysas för var inte klart eftersom han dels inte var misstänkt, dels själv hade gått till polisen och ställt upp på förhör. I norska medier diskuterades om han kunde sägas vara ’psykiskt medverkande’ till Breiviks massmord, något som polisen också antydde offentligt.

Jensen fann anklagelsen absurd: en författare ska hållas ansvarig för vad en läsare gör. I så fall skulle mycket av världslitteraturen, för att inte tala om deckare, behöva förbjudas.

Han fick in en krönika i Aftenposten 23 oktober 2011 om polisens omilda behandling av honom trots att han var ett vittne och inte misstänkt. Till exempel hade en av polisadvokaterna sagt till pressen att Jensen gått med på husrannsakan av sin bostad, vilket var en lögn. Det framgick också av protokollet från förhöret.

Fyra år senare drog Peder Jensen upp vad som skett vid förhöret inför polisens överklagandenämnd, Spesialenheten for politisaker. I anklagelserna ingick att polisen hade hotat honom med att “om han inte samarbetar kan det medföra obehagligheter” med mera tvivelaktiga och pressande metoder. Även korruption inom poliskåren anmäldes då Jensen fått reda på att hans förhörsprotokoll kunde inbringa 30 000 norska kronor till den polis som kopierade det och gav till medierna.

Medierna fortsatte att hänga ut Peder Jensen som fascist, nazist och inspiratör till massmördaren Breivik i flera år (som SvD 5/8, 2011), ja än idag”.

Nyligen skrev Fjordman på Facebook att han sökt 800 lediga jobb, men bara kallats till två intervjuer. Bruce Bawer skrev om hans situation, liksom snaphanen.dk och bloggen Gates of Vienna där Fjordman ofta publicerat sig.

Den i Norge bosatte amerikanske författaren Bruce Bawer förklarade för amerikaner hur man i Norden kan vägras jobb pga sk högerextremism men få jobb på vänsterextremism:

“In the weeks and months after July 22, 2001, news reports mentioned Peder’s name so often, and in the same breath as that of the murderer, that it was as if he had, indeed, been Breivik’s accomplice. The motives of those left-wingers who smeared him so heartlessly were transparent: they were, quite simply, apologists for Islam and for Norway’s failed immigration and integration policies, all of which Peder had subjected to criticisms that were, quite simply, irrefutable.

But after July 22, there was no need to try to formulate cogent arguments in reply to Peder’s points; in the course of a few horrible hours, Breivik provided Norwegian leftists with a wonderful opportunity to demonize Peder and other critics of Islam and thus render those critics’ views – however reasonable and fact-based – utterly anathema. Some Norwegian intellectuals even wrote op-eds maintaining that, in the wake of Breivik’s crimes, freedom of expression for critics of Islam should be severely restricted, and any violation punished harshly. Transformed in this unscrupulous way into an enemy of the people, Peder left the country, spending six years in Denmark before returning to Norway in 2017 to look for work.

Now, let me pause here to explain something about Norway. In this country, it is possible for extreme leftists to get hired for the most respectable kinds of jobs. In fact, the record suggests that, if you’re in the market for high-level employment in the Norwegian cultural, political, academic, or media sector, being a card-carrying Communist actually helps” (FrontPageMag, 16 april 2019)

Breivik far Jens Breivik har också skrivit en bok, Min skyld? (Juritzen,2014) och hans försvarsadvokat, Geir Lippestad, Det vi kan stå för (Pocketförlaget, 2014).

Med detta kan vi gå vidare till nästa norska tema:

DEBATTER

Vi börjar på den lägsta nivån, teckningen av vänsterledaren Ali Esbati som apa. Den norske tecknaren Thomas Knarvik retade på sig att Esbati vägrade erkänna de problem som invandringen lett till i svenska förorter som Rinkeby och gjorde därför en karikatyr av honom som Apornas konung, skrikandes “Ni är rasister, ni är rasister allihopa!”. På norska statsradions webb finns satirbilderna att se här. För Esbati är detta inte roligt utan ren rasism, liksom allt till höger om norska socialdemokrater. Ingen norrman har lärt något av Breiviks mord menade han i DN Kultur 2014. Och Esbati har inga bra råd till Norge om invandringen replikerade www.rights.no

2013 blev ett händelserikt år i norsk-svenska debatter då Aftonbladets Martin Aagard, historiestudenten Henrik Arnstad, Expressens Arne Lapidus och författaren Anita Goldman excellerade i förvridna kunskaper och tolkningar av norsk kultur.

Martin Aagård försökte sig på att analysera den norska kulturens kärna i en kulturkrönika i januari 2013: Han kallade nynorskan ett ”påhittat språk”, missade norsk historia med 600 år, missförstod norska judedeportationer som uttryck för nynorsk kultur och så vidare (Aftonbladet 18 januari, 2013)

Den norske skribenten Aslak Nore sammanfattade den storsvenske vänsterkrönikörens misstag och syfte (som var att stödja en muslimsk socialdemokratisk kvinnlig kulturminister):

“Ingen, enten der er pakistanere, irakere, nigerianere eller nordmenn, liker å bli pådyttet en like velmenende som historieløs diagnose av egen kultur. Det er postkolonialismens utgangspunkt, og den kan nok være lettere å føle for folk i den gamle randsonekolonien Norge enn i den forgangne imperiemakten Sverige” (Verdens Gang, 27 januari, 2013)

Det hela fortsatte under våren med att en norsk bok om vedklyvning blivit populär vilket förklarades på följande vis: “Några bedömare pekar på att framgången för hans bok kan hänga samman med grumliga politiska strömningar i tiden. Vedhuggning är ju en utpräglad manlig syssla och vednostalgin går tillbaka till gamla urnordiska seder. Boken har maskulin prägel, man kan säga att den befäster ett gammalt könsrollsmönster.” (Expressen 5 mars, 2013).

Därefter recenserade Anita Goldman Henrik Arnstads ovetenskapliga studie Älskade fascism med orden:

“Kanske kan man räkna fascismens födelsedatum som den 23 mars 1919, då 300 församlade i en lokal i Milano grundade Fasci italiani di combattimento. Eller kanske en så obemärkt dag som den då Grönlandsfararen Fridtjof Nansen uteslöts som hedersmedlem i Svenska skidfrämjandet.

Varför? Jo, han hade kallades in för att lära kronprins Olav skidåkning! Om detta med norrmän och skidor verkar som en naturlig koppling, som inget har med politik – och fascism! – att göra, så tänker man annorlunda när man läst Henrik Arnstads ”Älskade fascism”.

Det är en bok som tvingar läsaren att bli vaksam på sina egna vardagliga tankar med fascistoida rötter. Arnstad vet att berätta att redan på 1800-talet forslades landsbygdens barn till storstaden Christiania (nuvarande Oslo) för att utbilda stadsbarnen i skidåkning – detansågs nödvändigt att behärska detta för att kunna vara äkta norrman. Gentemot den svenska överhögheten blev skidorna patriotiska symboler.”

Hon fortsätter med lusekoftornas fascistiska ursprung kring den 17 maj i Norge:

“Under det tidiga 1900-talet utformade norska nationalister typiska folkdräkter som skulle bäras vid offentliga nationalistiska högtidligheter som nationaldagen 17 maj. På politiska grunder utformades urgamla och typiskt norska sedvänjor, folksagor och hantverk, som i själva verket varken var urgamla eller typiskt norska.” (Expressen 5 april, 2013)

Några år senare avslöjade Nyheter idag att polisen känt till att utländska killar tafsat på tjejer vid ungdomsfestivalen WeAreSthlm 2015, men inte velat säga det pga. att SD kunde gynnas, något som DN sen missat att följa upp. Norska fackförbundstidningen för journalister, Journalisten, tyckte det var anmärkningsvärt att svenska kollegor tigit om saken i ett halvår. De skrev:

“Overgrepene mot unge jenter på konsertene i Kungsträdgården i august har fått stor oppmerksomhet i svenske og norske medier etter at de ble kjent i helgen. Den store, svenske avisen Dagens Nyheter har avdekket at politiet underslo hendelsene, men har selv fått kritikk for å mørklegge sin egen rolle. Avisa ble varslet to dager etter den siste konserten i sommer, men fulgte ikke opp. Den innvandringskritiske, lille nettavisa Nyheter idag angriper Dagens Nyheter, og får selv kritikk som ‘konspiratorisk hatsite.’” (Journalisten 3 juni, 2016).

Aftonbladets Martin Aagård kommenterade mörkläggningen och försvarade medierna i norsk television, men fick kritik direkt av norsk författaren Elin Ørjasæter (se även Nettavisen) som väl känner till Sverige genom sina studier av småländsk verkstadsindustri. Mer om diskussionen på Tobbes Medieblogg, tack.

Själv deltog jag i en mediedebatt i Oslo 2016. Jag blev inbjuden av utrikesjournalistgruppen Internasjonal Reporter att tala om vad man kallar “populistiskt hat” mot medier (dvs Trump vs CNN). Det var den första officiella inbjudan jag fått som representant för Avpixlat, något som norrmännen var nyfikna på. Debatten var på anrika Litteraturhuset och kan ses här.

Ekonomen och författaren Elin Örjasæter som nämndes ovan har offentligt kritiserat svensk invandringspolitik. 2018 intervjuades hon i Svenska Dagbladet om vårt misslyckande. Hon sa:

“Nyckeln till Sverigedemokraternas framgångar är elitens förakt for massan. Det är Sveriges fulaste ansikte, att både de etablerade massmedierna och åsiktseliten föraktar sitt eget folk. Det skrämmer mig, särskilt eftersom Sverige under hela min barndom och ungdom stod for det verkliga idealsamhället. Det gör faktiskt direkt ont att se vad Sverige är idag, ett samhälle med enorma motsättningar. Det kommer att bli värre innan det blir bättre. Dessvärre vänder klassamhället nu tillbaka i form av större ojämlikhet och ett mer polariserat arbetsliv.”

2014 hade hon ett debattinlägg i SvD om att svensk förvaltning och dess politiker inte vet vad invandringen kostar för att vi inte har bra statistiska mått. Hon skrev:

“Både statsråd och oppositionspolitiker hävdade under den svenska valrörelsen att ‘invandringen är lönsam’. Hur hade de kommit fram till det? Läsning av jämförande forskning om invandring ger det deprimerande svaret: svenska politiker vet inte vad de pratar om. Svenska forskare levererar nämligen inte relevanta data. Svenskarna baserar sin statistik på flyttning, inte på ursprung. Deras data gäller ”utlandsfödda”, varför barn födda i utlandet av svenska föräldrar kommer med i invandrarbefolkningen. Därmed får man ett dåligt mått på invandringen, med hela 11 procentenheters felregistrering. Danskar och norrmän, däremot, har för länge sedan skapat ett centralt register som knyter befolkningen till föräldrarnas födelseland” (Svenska Dagbladet, 24 september, 2014)

Man kan tillägga att ekonomen Jan Tullberg beräknat kostnaden för 2015 års flyktinginvasion till 600 miljarder och har ständigt nya uppdateringar.

Elin Örjasæter driver tillsammans med maken Nils Gullak Horvei ett litet ebokförlag www.trolltekst.no som bland annat givit ut svenska författare som Karl Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins böcker Invandring och mörkläggning, Tino Sanandajis Massutmaning, Thomas Nydahls Identitärt, Johan Lundbergs Det sista muséet, Göran Adamsons Mångfaldspolitik (se min recension) och en jämförelse mellan svensk och norsk invandringspolitik, Bjørn Stærks Oppdra folket! (på svenska: Fostra folket!, se bild nedan) och Asle Tojes Jernburet.

 

Kan tilläggas att den frimodige svenske skådespelaren Rasmus Dahlstedt bloggade på Trollteksts förlags sida om självskadande manifestationer i Stockholm 2017.

Alltnog. Idag våren 2019 när detta skrivs, har den försiktigt alternativa nättidskriften Kvartal lagt ut en intervju med den norske historikern Terje Tvedt som kritiserar den norska självbilden inom internationellt bistånd. Om detta ska räknas in bland norsk kulturkamp låter jag vara osagt, men i de malligt socialliberala rika staterna Norge väl som i Sverige finns uppfattningen om att alla världens folk egentligen innerst inne är förnuftiga norrmän respektive svenskar. Dvs förnuftiga, individcentrerade, flexibla, teknokratiska, progressiva. Denna politiskt korrekta nationalchauvinism kan få sig en knäck av påståenden om motsatsen.

Kvartals presentation:

“Han är historikern som har retat gallfeber på sina landsmän när han har granskat den norska bistånds- och invandringspolitiken och blottlagt ett stort antal mytiska påståenden. Han har lyft fram en förljugen historieskildring och slår fast att de mänskliga rättigheterna, som Norge ville bli världsmästare på, inte är så universella som de flesta anhängare brukar hävda. Samtidigt är han fascinerad över att ett av världens mest homogena länder på kort tid blev ett stort invandringsland, med en befolkningsökning på 18 procent på mindre än två decennier.” (Kvartal, 19 april, 2019)

Avslutningsvis tar vi oss an det sista temat:

KULTUR

Mitt intresse för norsk litteratur började på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö 1981 då jag läste under lärarna Åke Leanders och Ingmar Lemhagens ledning Terje Vesaas, Olav Hauge, Jan Erik Vold och senare vid en kurs i norska vid Uppsala universitet. De multikulturella postmoderna författarna Jan Kjærstad (Vergelandtrilogin 1993–99 och Norgesatiren Släkters gång 2015) och Kjartan Fløgstad (Det 7. Klima, 1986) fascinerade mig särskilt. Särskilt djupgående blev aldrig mina studier och jag har inte följt med de norska författarna inom deckargenren Nordic Noir, även om sådant nog finns i min korta thriller på engelska, Sara Sarasvati (Createspace, 2013) där en attack mot New Delhi koordineras från muslimska kvarter i Oslo. Nu är detta intresse på väg att bli lika viktigt som mitt danska i och med de kulturstrider vi har gemensamt framför oss i Skandinavien. Så det är inte konstigt att mina senare vägar till Norge gått över Danmark där jag träffat Hege Storhaug, Hans Rustad, Peder Fjordman Jensen och en modig norsk kristen redaktör, Vebjørn K. Selbekk,

Vebjørn K. Selbekk var chefredaktören vid den norska kristna dagstidningen Magazinet som i januari 2006 beslöt att publicera de karikatyrteckningar av Mohamed som danska Jylland-Posten beställt och själva tryckt upp under stor uppståndelse. Han fick fly för sitt liv med sin familj pga dödshot från uppretade muslimer i Oslo. Han blev själv anmäld av muslimska företrädare för att ha satt liv i Norge på spel genom publiceringen som om det var hans fel att muslimer inte kunde lugna ned sig. I boken Truet av islamister (Genesis, 2010) berättar han om vad som skedde och varför han lät publicera teckningarna. Själv hörde jag honom tala i Köpenhamn 2015 vid Trykkefrihedsselskabets 10-årsjubiléum.

Den norske författaren Karl Ove Knausgård har bott länge i Sverige och berättar om livet i Stockholm och Skåne i sin självbiografi Min kamp i sex delar åren 2009–2013 och senare i fyra årstidsböcker (se Om våren på min blogg). Jag slogs genom av hans sanningsenlighet, från beskrivningen av interiören på porrbutiken US Videos på Regeringsgatan till vår ängsliga debatt om invandring, feminism och barnuppfostran.

I del 6 av Min kamp skrev han:

”Efter det att jag skrev det här, i går morse, gick jag med Heidi och John till dagis, där det var meningen att jag skulle jobba sista dagen. Personalen sa att jag kunde ta ledigt och vara med på Vanjas skolavslutning om jag ville, så jag tog med mig Heidi och John och gick till kyrkan några kvarter bort, där den skulle hållas.

Jämfört med mina egna skolavslutningar, som alltid hölls i ett kapell där det sjöngs psalmer och prästen predikade i full prästmundering och allt var stelt och högtidligt, det sista vi var tvungna att stå ut med före sommaren som liksom stod beredd och väntade utanför, var Vanjas skolavslutning som från annan värld. En kör med nio- och tioåriga elever sjöng poplåtar; Några flickor i fjorton-, femtonårsåldern sjöng solo, och de sjöng som Christina Aguilera eller Mariah Carey; två pojkar i samma ålder spelade piano; några lite yngre pojkar rappade. Efter varje nummer bröt applåderna och jublet lös där inne.

Det var som att vara på en audition till Idol. Prästens predikan handlade om hur viktigt det var med glädje, att det inte var viktigt att bli kändis eller att bli rik, och att alla lika mycket värda. Varken Gud, Jesus eller Bibeln nämndes med ett ord. Efter predikan, som på sin höjd var fem minuter lång, kallades elever fram som hade utmärkt sig under läsåret. De fick diplom. Några för sina strålande betyg, några andra för sina enastående personliga egenskaper som av de korta talen att döma yttrade sig i att de tog ansvar för andra och visade omtanke om dem. Hela den timslånga proceduren avslutades med att niondeklassarna ropades upp och fick varsin blomma.

När jag gick tillbaka med Heidi i ena handen och John i den andra hamnade vi bakom ett gäng pojkar, de var kanske tretton eller fjorton. Alla var snaggade, klädda i kostym, de pratade högt, slog på varandra, skrattade och skrek, det hade flera gjort inne i kyrkan också. De tog i hand när de träffades, de applåderade och tjöt när en av deras egna eller någon de respekterade uppträdde.

Den där machostilen, som verkade lite överdriven för deras outvecklade kroppar, liksom flera nummer för stor, och därför fick något komiskt över sig, var ändå reell i den meningen att det var det idealet som gällde, och inget annat. De här pojkarna ville vara hårda, starka och tuffa, och de var i majoritet. De andra, några bleka och tunna pojkar med glasögon och en aning gelé i håret, hade inte en chans att kunna mäta sig med de här invandrarpojkarna. När jag kom tillbaka till dagis, och stod och ställde in i diskmaskinen och torkade av köksbänken, frågade föreståndaren hur avslutningen hade varit. Jag sa att det var som i USA. Att jag aldrig sett något så amerikaniserat förut.

De duktigaste eleverna som sjunger och spelar för de andra, utdelning av diplom till elever som hade utmärkt sig. Och prästen med sin absurda predikan, som sa att alla var lika mycket värda medan allt som pågick omkring henne sa precis motsatsen: bara de elever som var mer värda än de andra visades upp, i all sin prakt. Ja, sa föreståndaren. När jag gick i skolan skulle avslutningarna vara högtidliga. Vi sjöng nationalsången Men det förbjöds. Det var rasistiskt att sjunga nationalsången. Kan du tänka dig.

-Ja, det kunde jag naturligtvis. Likhet var den överordnande principen, och en av konsekvenserna var att det nationella, alltså det specifikt svenska, betraktades som en exkluderande och diskriminerande faktor och därför valdes bort. Också när det gällde religion var man ytterst försiktig, kyrkan och staten var sedan länge separerade, och så långt hade det gått att prästerna inte ens nämnde Gud eller Jesus eller Bibeln när de predikade för elever, de kunde ta anstöt, många av dem kom ju från muslimska hem.

Det var ju samma olikhetsfientliga ideologi som inte kunde acceptera manligt och kvinnligt, han och hon som begrepp. Eftersom han och hon definierar kön fanns förslaget att man skulle säga hen om båda. Idealmänniskan var en hen som såg som sin främsta uppgift att inte undertrycka några religioner eller kulturer genom att ge sin egen kultur och religion företräde.

Denna totala självutplåning, som var aggressiv i sin nivelleringsvilja, men som själv uppfattade sig som tolerant, var ett fenomen inom den kulturella medelklassen, alltså den del av samhället som bestämmer över medierna, Skolverket och andra stora samhällsinstitutioner, och fanns såvitt jag kunde se bara i Nordeuropa. Men vad innebar egentligen denna likhetsideologi? Det kom nyligen en rapport som visade att skillnaden mellan eleverna i den svenska skolan aldrig har varit större än den är nu. Gapet mellan de duktigaste eleverna, som kan vänta sig en ljus framtid, och de svagaste eleverna, som får räkna med en framtid utanför maktens och rikedomens sfärer, ökar för varje år. Tendensen enligt undersökningen är kristallklar: de starkaste eleverna är de som har svensk bakgrund, de svagaste är de som har invandrarbakgrund.

För även om man är noga med att inte kränka människor från andra nationer och andra kulturer, och går så långt som att utplåna allt typiskt svenskt, sker det bara i den symboliska världen, i flaggans och sångens värld, medan det i verklighetens värld förhåller sig på det viset att alla som inte tillhör den svenska olikhetsfientliga medelklassen trycks ner och stöts ut; de flesta invandrare i Malmö, som är så välkomna, bor i ghettoliknande bostadsområden utanför stadskärnan, i eländiga lägenheter, där arbetslösheten är stor och framtidsutsikterna dystra.

Det förhåller sig även på det viset att den olikhetsfientliga medelklassen inte gärna vill ha sina barn i skolor där det går invandrarbarn, och följden blir att segregeringen ytterligare förstärks och fortplantar sig till nästa generation. Många invandrarbarn har föräldrar utan utbildning, och det som den svenska skolan förut såg som en grundbult, nämligen att utjämna skillnaderna så att svaga och starka elever får samma möjligheter, är nu helt övergivet som princip, och resultatet är att de som har, de får, och de som inte har, de får inte.

Likhet i Sverige finns inom medelklassen, det är den som blir alltmer likartad, utanför den finns det bara likhet i språket, utformat av samma klass. I Sverige är det mycket värre när något sker i språket än när det sker verkligheten. Att det är en moral som gäller i språket och en annan som gäller i verkligheten, är det som förr kallades dubbelmoral, det var samma mekanism som var i gång på Vanjas skolavslutning; idealet att alla var lika mycket värda och att det inte var viktigt att bli kändis eller att bli rik, gällde i prästens språk, medan den verklighet som omgav ideologin uttryckte raka motsatsen; det viktigaste är att bli känd och att bli rik. Alla barn som var där ville bli kända och rika, det låg i luften.

Och ju mer jag ser av det, den självgoda och självblinda likhetsideologin, som menar att det den har kommit fram till är universellt och sant och därför ska gälla för alla – medan det egentligen bara gäller för ett privilegierat fåtal, som en anständig liten ö i ett hav av kommersialism och social orättvisa – desto futtigare framstår mitt livs kamp, för vad fan spelar det egentligen för roll om jag är mycket eller lite tillsammans med mina barn, om jag byter blöjor eller inte byter blöjor, om jag diskar eller inte diskar, om jag håller på mycket med ditt eller inte håller på med mitt? Å, hur i helvete får man det levda livet att bli ett uttryck för liv och inte bara ett uttryck för en ideologi?” (utdrag på min blogg sjunne.com )

Med sådana åsikter gör man sig inte populär bland svenska rättrådiga kulturskribenter. 2015 anklagades han för att vara “litterär pedofil” och givetvis främlingsfientlig. Han svarade med en attack mot “Cyklopernas land”, det enögda Sverige. I en krönika i Avpixlat skrev jag:

“Det är vår i cyklopernas land”, inledde han sin “Knausgård i cyklopernas land” (DN 20/5, 2015) och undrar varför det är så mycket hat i Sverige, det land han bott i 13 år och som hyllat hans (enligt mig överskattade) självbiografier Min kamp.

I detta land av enögda finns ett parti som statsministern kallar fascistiskt. Knausgård beskriver läget rätt väl våren 2015 innan Löfven fick äta upp sina ord under anstormningen samma höst:

”Cyklopernas statsminister kallade för inte länge sedan ett legitimt parti, invalt i riksdagen, för ett nyfascistiskt parti. Alla vet att det inte stämmer, men det spelar ingen roll för om de har en annan åsikt i en känslig fråga, så är de fascister. I vilket annat land som helst hade det ansetts vara en skandal. Men inte hos cykloperna, där det är ett rimligt påstående. Det märkligaste är att de tror att det är likadant på alla andra platser, i alla andra länder, och ingenting kan övertyga dem om att så inte är fallet. Cykloperna tror att deras bild av verkligheten gäller för alla, och när det någonstans inte stämmer, som till exempel i grannlandet Danmark, så blir de arga på danskarna.”

Han fortsätter texten med att grundligt och metodiskt försvara en författares frihet att beskriva fiktiva världar. Ja, även sexuella relationer mellan en 13-årig flicka och en 26-årig lärare. Han liknas vid massmördaren Anders Behring Breivik och kallas kvinnofientlig för att han försvarar naturlig förlossning framför kejsarsnitt.

Till sist brister det och han slungar ut anklagelserna mot sig själv:

”Jag har bott här så länge att jag från och till har börjat fundera på om det är cykloperna som har rätt och jag som har fel. Ja, att jag faktiskt är en litterär pedofil, latent homosexuell nazistisk massmördare. Varför skulle de annars säga det?”

Som Strindberg utbrast drygt ett sekel tidigare, “Jag behöver resa för att laxera Sverige och svensk dumhet ur mig”, brev till förläggaren Carl Otto Bonnier, 1884.

I cyklopernas land ska litteratur inte handla om snusk mellan en flicka och en man, eller om invandrare som förstör eller att kvinnor kan ha fel. Böcker i cykloplandet Sverige ska inte handla om hur det är utan hur det borde vara. Det är cyklopernas litteratur.

Knausgård viker inte ens inför nazismens eventuella skönhet, som fick att många miljoner drogs till den. Att beskriva denna estetik betyder inte att man försvarar den (då skulle DN:s egen förre kulturchef Arne Ruth sitta illa till med sin Samhället som teater, 1984, eller 1970-talsradikalen Rolf Börjlinds motto, “Varför förneka det vackra inom mig för att det är bestialiskt?”).

I cyklopernas land är författarna fega. Deras eget Författarförbund kritiserar tryck- och yttrandefrihet vid Bokmässan och författarpampen Ola Larsmo har inte en vecka utan sura uppstötningar i pressen, om inte DN så överallt i kulturlivet som en greidersk dubbelgångare. Hans griniga utbrott är alltid föranledda av att folket röstat fel 2014 och verkar göra så igen 2018 i än högre grad. Hinner han inte så finns kulturmarodören Björn Wiman och kulturmaran Kristina Lindquist. Brrr.

Vad händer med ett samhälle som slutar förhålla sig till det som finns, men som det inte vill ha, frågar sig Karl Ove Knausgård och fortsätter om vårt svenska samhälle som inte ser sanningen i ögonen, utan tittar bort. En nation som sätter ”bör” över ”är” i litteratur, debatt, politik, journalistik.

Knausgård är inte nådig mot riksmobbarna Larsmo, Wiman et consortes:

”Kultursidorna i cyklopernas tidningar är litteraturfientliga, för att moralen står över litteraturen, och ideologin står över moralen. Litteraturen är inte fri i cyklopernas land. Den är tvärtom bunden till händer och fötter. Jag känner inte till något land i världen, förutom de totalitära, där författarna är så osynliga i den offentliga debatten. Man ser aldrig en författare stå för något eget i cyklopernas land. Man ser aldrig en författare riskera något i offentligheten.”

Att vara vanlig, ja även uppburen svensk författare idag, är att vara förljugen, inskränkt, rädd, en provinsiellt enögd cyklop enligt den uppbragte skrivande norrmannen. Formlen PK = cyklop sammanfattar allt. Knausgård vill ha frihet, tvetydighet, oro, vidsynthet.”

2019 fortsatte han att kritisera Sverige, och nu den misslyckade invandringspolitiken. I SvD sa han apropå SD visserligen var ett oanständigt parti, men att de svenska partierna måste förhålla sig till att var femte svensk faktiskt sympatiserar med dem:

“Det var fel från början att inte förhålla sig till Sverigedemokraterna. Jag ser ingen vinst i den beröringsskräcken. Den gör bara att avstånden växer, och avstånd är farligt i ett samhälle. 20 procent av Sveriges befolkning har politiker och en regering som inte erkänner det de står för. De vill inte ens en gång prata om det.

Vad bör de säga?

– De kan säga: ‘Jag är djupt oenig, men du har rätt till att säga det du säger.’

Och prata med Jimmie Åkesson?

– Absolut. SD är ett oanständigt parti, ganska förfärligt, egentligen, men det finns. Det är faktiskt legitimt att vara emot invandring, och den legitimiteten är en viktig poäng. Jag säger inte att de ska regera, det är den totala avvisningen som jag tycker blir fel. Jag anser att Sverige har misslyckats totalt med integreringen. Många invandrare står utanför samhället utan någon väg in.” (SvD, 12 januari, 2019).

Till sist fick han vad som kallas “Lilla Nobelpriset”, dvs Svenska Akademins Nordiska Pris. Tillskyndaren, den mest frimodige av akademiledamöterna författaren Per Wästberg, motiverade valet i en understreckare i SvD den 3 april.

Wästberg avslutar med ord riktade till Knausgård: “Jag hoppas till slut att vi kan visa dig, Karl Ove, att Sverige inte bara är de moraliserande litteraturfientliga cyklopernas land utan att många kan läsa dig med båda ögonen. Det finns en frihet här som du, mer än de flesta, har bidragit till.”

I nöjesvärlden finns Norge som ett alltmer intressant alternativ. Vi svenskar har de senaste åren fått se utmärkta norska teveserier hur det stolta landet kan skämta om sig själv. Det gör länder som inte är osäkra på sin nationella och kulturella tillhörighet. Jag syftar på serien om den försupne parterapeuten Dag (där svenska Rolf Lassgård och Tuva Novotny medverkar) och gangsterkomedin Lillehammer, om den norska staden Lillehammers landsflyktiga amerikanska maffia. Ungdomsserien Skam visar mörkare sidor av norskt gymnasieliv och är mer politiskt korrekt.

Störst på svensk-norskt utbyte är dock programledaren Fredrik Skavlan som visat sig vara lagom politiskt korrekt på ett skandinaviskt vis. Han hånade vår Jimmie Åkesson (och fick över 2800 klagomål efteråt i Norge), men lät nyligen den borgerlige danska statsministern Lars Løkke Rasmussen kritisera vår invandringspolitik utan att rynka på näsan särskilt mycket.

AVSLUTNING

Liksom Danmark är Norge oss nära. Deras invånare har tidigare sett upp till oss, men ser för var dag hur Nordens största land går mot kristider. Norsk kulturkamp har inte vikt ned sig efter terrorattentaten 2011 vilket nog hade skett här. Men i Norge hade alternativmedier som Human Rights Service och www.document.no tillräckligt stöd och kunde liksom bloggaren Peder Fjordman Jensen visa att förövaren inte kunde representera saklig religionskritik och ifrågasättande av osund invandringspolitik.

Fremskrittpartiet vacklade inte heller trots att Anders Behring Breivik varit medlem, men tidigt avvisats. Att en ny professionell alternativ webbtidning, www.resett.no ,kunde dra igång 2017 är också tecken på ett land med något mer hälsosamt debattklimat än hos oss på andra sidan Kölen.

Jag älskar fanimej detta landet jag med.

Hilsen,

JAN SJUNNESSON

Jan Sjunnesson är författare och debattör, www.sjunne.com

 

Introduktion till denna serie om skandinavisk kulturkamp

Den första danska delen

Den andra danska delen

Den första norska delen

******

Vill du gå med i 1,1 miljonersklubben? Välkommen!

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig påinfo@katerinamagasin.se– dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122

Paypal: info@katerinamagasin.se

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok heter ”Bilden av Verkligheten” och finns nu att köpa här:

https://www.vulkanmedia.se/bilden-av-verkligheten/

Min bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund heter ”Budbärarinnan” och kan köpas här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405163/budbararinnan/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer