Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Skandinavisk kulturkamp, Norge del 1: De norska medierna är mindre rädda än de svenska

av | 25 apr, 2019 | Kultur

Lästid: 20 minuter

Vårt grannland Norge har haft liknande debatt om islam och invandring som Danmark och Sverige, men är något öppnare än vi och därmed mer stängt än Danmark. I praktiken är Norge och Sverige i samma åsiktskorridor och med samma politiskt korrekta islamofila medier, men de svenska är räddare än de norska och underkastar villigt islams påbud. Dock finns det en väsentlig gemenskap mellan Danmark och Norge som vi inte delar: deras nationella partier, Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet, får delta i regeringsbildningar och till och med sitta i regeringen som i Norges fall sedan 2013. Jan Sjunnesson fortsätter idag sin serie om Skandinavisk kulturkamp, där turen kommit till Norge. Detta är första delen av två i analysen om kulturellt och nationellt medvetande i ännu ett av våra kära grannländer.

Debatt, medier, litteratur och andra manifestationer av opinioner är idag indragna i en civilisationsstrid i västvärlden. Salman Rushdies norske förläggare William Nygaard fick erfara vreden hos en kränkt muslim 1993 som sköt tre skott mot honom vid hans hem i Oslo, men han överlevde. Tro inte att kultur och opinionsbildning är något oväsentligt och att partipolitik är viktigare. För det mesta är det tvärtom. Politik ingår i mina texter, men de behandlar just den kulturkamp som förts de senaste decennierna under massinvandring, islamisering och medborgerlig (själv)censur.

Vi går direkt till det första temat – nationalism.

NATIONALISM

“Norges historia gentemot Sverige under 1800-talet är historien om ett folk uppfylldt af den kraftigaste nationalanda, gentemot ett folk i afsaknad af all nationell instinkt. Och detta är samma situation som — på ett annat område — en väl ordnad fackförening gentemot en hop oorganiserade arbetare. Här ligger den förnämsta förklaringen till Norges styrka under hela denna tid, och till Sveriges svaghet” skrev den svenske folkhistorikern Gustaf Sundbärg 1911 i sin Det svenska folklynnet i en karakteristik som håller än.

Sverige fick Norge vid Kielfreden 1814 i utbyte från Danmark och vi var i union fram till den fredliga upplösningen 1905. Sedan dess har Norge varit fritt men under lång tid var alltså landet styrt av danskar eller svenskar. Under den långa dansketiden som räckte 300 år hade ingen stadskultur med borgerskap och nationsmedvetande växt fram. Vad som fanns var en fattig allmogekultur och en konservativ lantlig motkultur som hyste en öppen misstro mot urbana, kosmopolitiska eller påstått dekadenta livsstilar i städerna, skriver Bengt Lindroth i det utmärkta avsnittet “Norge – populism i rødt, grønt og blått” i Väljarnas hämnd (Carlssons bokförlag, 2016), varifrån det mesta i detta tema är hämtat.

Jag hade kunnat vara politiskt korrekt och ljuga som den norske antropologen Thomas Hylland Eriksen och hävda att nationalism inte existerar. Hans böcker Kulturterrorism (Nya Doxa, 1999) och Etnicitet och nationalism (Nya Doxa, 2007) svämmar över av relativism och ovilja att ens erkänna att folk har såväl nationell och kulturell tillhörighet. 2008 sa han att det viktigaste är att grundligt dekonstruera den vita majoriteten så att den aldrig kan kallas majoritet längre.

Asle Toje (mer om honom nedan) undrade 2012 om Thomas Hylland Eriksen ens finns till enligt hans egna begrepp och ambition att avnationalisera Europa. För mig är etnologen Karl Olov Arnstberg (läs böckerna Svenskhet, Svenska tabun, Typiskt svenskt, Mera svenskt) och antropologen Jonathan Friedman (läs Exit Folkhemssverige) svenska akademiska föredömen. Men åter till Norge.

Den norska populismen och nationalismen gick hand i hand och kunde vridas både vänster, mitten och höger, allteftersom. Norrmännen blev i och med frigörelsen från Sverige mer nationella och landsbygdsromantiska än vi.

“Bilden av den norske jordbrukaren, kustfiskaren med småbåtarna, de självständiga och jämlika familjehushållen i kamp mot naturkrafterna och överhet har blivit inkarnationen av den norska ‘selvråderetten’, den norska särarten. Före andra halvan av 1800-talet fanns ingen dominant stadskultur, ingen adel eller betydande överklass hade rymts under den långa dansketiden/…/ I den modernare nationalism som växte fram under unionen med Sverige – inte minst riktad mot kungamakten i Stockholm – kom därför de folkligt lantliga idealen att spela stor roll; låg- och lekmannakyrkor istället för biskopsvälden, lokala kreditkassor i stället för finanskapital á la Wallenberg i Sverige, nykterhetsrörelsens lokaler istället för krogens nöjen, folkbildning och lantmannakunskaper istället för universitet, allmogekultur framom den borgerliga” (Lindroth).

Den norska nationalismen syns givetvis den syttende mai, Norges grundslagsdag, då man klär sig i folkdräkt och viftar med flaggor med en iver som knappast svenskar vågar visa. Den norska välfärdsstaten hyllas liksom fredsprisutdelningen, skid- och skridskohjältar, kungahuset och man sjunger Ja, vi elsker dette landet (som egentligen heter Sang for Norge).

 När jag började att läsa Bengt Lindroths Norgekapitel slogs jag redan i inledningen av att han nämnde de miljövänsterförfattare som jag själv studerade på 1970-talet; Hartvig Sætra, Arne Næss, Erik Damman (som skapade miljöorganisationen “Framtiden i våra händer” efter sin bok med samma namn) och senare Ottar Brox. De var alla ekologiska socialister som stred mot EU i folkomröstningen 1972 och stödde ockupationen av Altaälven som skulle dämmas upp för ett kraftverk. I Sverige ingick de liksom jag vid denna tid i 1970-talets alternativrörelse.

Jag förstod genast vad Bengt Lindroth menade när han skrev att populismen i Norge kan både vara vänster och höger, bara den är mot makten och för folket. Norge har blivit en slags skandinavisk pionär då det gäller att utforma populistiska idéer sa Harvig Sætra till Bengt Lindroth i det avsnitt som inleder Lindroths bok. Sætra skrev en bok 1971, Populismen i norsk socialism som jag inte har läst, men väl den svenska översättningen av hans Ekologi och socialism från 1977.

Vänsterpopulismen i Norge skapade partierna Sosalistisk Folkeparti (grundat på NATO-motstånd 1961) och Sosialistisk Venstre (rödgrönt parti bildat 1975) och Folkbevegelsen mot EEC, men också en växande motkultur runt tidningarna Gateavisa, Klassekampen och liknande nya folkrörelser som i Sverige. I dessa vänsterrörelser kunde man i högre grad än i Sverige tillåta kritik av massinvandring, islamisering och mångkultur. Den fritänkande socialisten och agronomen Ottar Brox är ett sådant exempel vi ska läsa mer om under temat Invandring, men han bör nämnas redan nu eftersom han var en slags nationell socialistisk landsbygdspopulist. Om inte begreppet nationalsocialist var upptaget hade han kunnat kallas just det, men av nazism finns inget i hans obändiga och vetenskapligt borrande texter.

Redan 1966 skrev Brox Hva skjer i Nord-Norge? som var en plädering för en levande landsbygd. Han ville påverka de norska socialdemokraterna att inte gå samma centraliserande teknokratiska väg som de svenska. Han stödde som socialist till och med småföretagande på landsbygden framför statlig stordrift inom fiskerinäringen för “det kan inte betraktas som någon obetingad fördel att småbrukare blir löntagare” ansåg han klokt nog.

Den norske poeten Rolf Jacobsens dikt Anderledeslandet, skriven till den andra folkomröstningen om EU 1994, visar upp ett kargt men stolt land som klarar sig själv:

“Det er langt dette Anderledeslandet.

Nordover, nordover uten ende.

Øygarden blåner seg endeløst ut i havet.

Vi stuer oss sammen der det finnes jord og utkomme,

tettbygd i smale daler.

 

Men ovenfor dem ruger ensomhetene,

– Europas Tibet, høyhimlet, tyst

og nesten endeløst, som tankene.

Tiden er vond, hverdagene krever sitt.

Gatetrengsel, blodslit og kummer.

Men vi ble født til dette landet,

avlet av fjell og hav i tidens grålys.

Et strengt, nesten nådeløst hjem, ingen mangel

på ørefiker her.

 

Men det ble da folk av oss tilslutt,

båtfolk fra først av, herskere

over hele Nordatlanteren.

Og nå plukker vi gullpenger opp fra havbunden

og hjemmet vårt går oss langsomt av minne.

Veiene er så lange her og det er bratte bakker.

 

Men det ligger der enda, Digernorge,

sjøvasket og tungt, med travelhet, regntåker og tinder.

Søker du opp til dem – til utsynet og himmellyset

så ikke bli deroppe, eller drøm deg bort

for vi venter på nevene dine, og godviljen.

Det er en tid av nød og vi er en del av verden.

Men fra et anderledes land

som ingen herremenn riktig har fått has på.

Så bukker vi ikke så dypt som naboene,

det er for bratt her.”

 Ingen herreman har fått “has på” detta annorlundaland. Denna självständighetssträvan manifesterade sig i ungefär samma siffror i folkomröstningarna 1972 och 1994, 48 % för EU och 53 % mot. Avgörande var Senterpartiets ledare Anne Enger Lahnstein, en enastående talare med ett nationalistiskt och vänsterpopulistiskt budskap enligt den svenske journalisten och författaren Bengt Lindroth som förutom att ha skrivit denna bok om nordisk populism 2016 som jag citerat flitigt ur, även varit redaktionschef på Expressen och korrespondent i Norden.

Enligt honom har det högerpopulistiska Fremskrittspartiet sin upprinnelse i delvis samma idéflöden som den norska vänsterpopulismen. Dvs de fria, självrådiga och jämställda böndernas liv som stod i motsats till herrarnas, borgarnas och de bildade grupperna. Dessa fria starka norrmän som kunde skida 10 mil över Hardangervidda på en dag var lojala mot varandra oavsett vilka deras motståndare var, borgerliga herrar till höger eller präktiga journalister till vänster.

Den norska högerpopulismen föddes den 8 april 1973 på biografen Saga där 1300 åhörare samlats för att lyssna till folktribunen Anders Lange presentera sitt parti, “Anders Langes parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep”. Han skojade till sitt partiprogram ungefär som Mogens Glistrup gjort i Danmark två år tidigare, men kom efter fem månaders valrörelse in i folketinget med 5 % stöd. Pipa, hundar och ägglikör ingick i hans rekvisita.

Dock dog den bångstyrige Lange redan 1974 och en ung mer välkammad politiker, Carl I Hagen, tog över. Hans nya partinamn räckte inte 1977 då partiet åkte ut med 1, 9 %. Under 1980-talet lierade sig Fremskrittpartiet mer med nyliberala tankesätt, där fri invandring sågs som positivt. Men 1987 insåg Hagen att han måste vända sig mot den muslimska invandringen för att vinna röster och läste upp ett brev han sade sig ha fått från en Muhammed Mustafa. Det löd:

“Allah er Allah, og Mohammed er hans profet”. Vidare i texten som Hagen läste upp hävdade denne Mustafa att Norge skulle bli muslimskt genom ökad invandring och höga födelsetal i muslimska familjer. Korset i norska flaggan skulle försvinna. Antagligen var brevet ett påhitt men Hagen fick igång ´väljarna och drog in 12, 7 %.

Sedan dess har Fremskrittpartiet (FrP) profilerat sig som invandringskritiskt parti. Grundaren Anders Lange var kritisk mot Nazi-Tysklands ockupation av Norge 1940, hade slagits med norska medlöpare och hjälpt folk att fly landet. På så vis skiljer sig SD från FrP, även om SD:s kopplingar till verkliga nazister var ytterst få, som SD- ledaren Mattias Karlsson berättar och grundaren Anders Klarström skrivit om nyligen. Därmed inte sagt att Anders Lange var en demokratisk rentvådd figur, tvärtom. Han hyllade Sydafrikas apartheid, ogillade ensamma mödrar och var allmänt stockkonservativ, liksom hans partibroder, knöken Erik Gjems-Onstad.

Hagens parti var för EU 1994 vilket ledde till valförluster. Men 1995 höll den nationalkonservativa Den Norske Forening ett omtalat möte på en biograf i Oslo där vissa deltagare öppet deklarerade sig som äkta rasister. Med på mötet var några stortingsledamöter från FrP. Dock fick partiet drygt 21 % i Oslo och 12 % hela Norge, troligtvis på grund av ett bråk med dödlig utgång mellan två invandrargäng vid samma tidpunkt, en vecka före valdagen. Hagen rensade sedan ut nyliberaler/libertarianer, nynazister från ungdomsgruppen Viking och partiet fick 1997 15 % och blev det näst största partiet efter socialdemokraterna i Arbeiderpartiet. FrP stödde Høyres regering och 2001 blev Siv Jensen partiets ekonomiska talesperson. Partiet slog vakt om välfärdsstaten efter att ha fört krig mot den sedan 1980-talet. 2005 fick FrP 22 % och året därpå tog Siv Jensen över partiledarskapet.

2013 blev Siv Jensen finansminister i en borgerlig samregering, den förste av de skandinaviska nationella partierna som lyckats ingå i en regering. Invandringspolitken hade redan skärpts tidigare av Høyre med ordentliga utvisningar av de som fått avslag på asylansökningar (ibland under protest från FN:s flyktingkommissariat UNHCR). Statsminister Erna Solberg (H) sade att Norge inte låter sig dikteras av UNHCR. Även socialdemokraterna accepterade i stort sett skärpningarna varför FrP:s åsikter inte framstod så extrema. Även angående integration och multikulturalism är socialdemokrater och högern ense med FrP om att vara skeptiska.

På så sätt har Fremskrittpartiet segrat sig till döds, när övriga partier anammat deras ståndpunkter. Men de mer radikala och islamkritiska partiföreträdarna, Christian Tybring-Gjedde, Per Sandberg och Kent Andersen, har drivit på mot islamisering och undfallenhet. De har kallat socialdemokrater för “kulturquislingar” och pekat på likheter mellan islam, nazism och kommunism. De har också försökt driva frågor om interneringsläger för asylsökande, färre välfärdstjänster för asylsökande, kontroll av invandrarbarn osv. Inget av detta gillades av partiledningen som valt en mer regeringslojal linje, även om justitie- och invandringsminister Silvi Listhaug (FrP) är tydlig. FrP fick 15 % i det senaste valet 2017. Partiet har nu nio ministerposter.

Sylvi Listhaug skrev 2016 att “de som kommer till Norge måste anpassa sig till vårt samhälle. Här äter vi svin, dricker alkohol och visar vårt ansikte. Man bör uppföra sig enligt de värderingar, lagar och regler som gäller i Norge.” Statsminister Erna Solberg fyllde i med att deklarera att någon med niqab inte skulle få anställning vid regeringskansliet.

Vad gäller inflytande utanför den norska riksdagen kan jag nämna att den utrikespolitiska experten Asle Toje gått in som Fremskrittpartiets representant i Nobelkommittéen. Toje är en flitig forskare och intressant författare som skrev en reportagebok om Europas problem 2012, vilken jag recenserade i Dispatch International. Den påminner lite om Douglas Murrays Europabok, men är mer lättläst. En essäbok om nationalism 2.0, Jernburet, kom 2014. Han är orädd debattör och visade det 2017 när han i danska Weekendavisen tog upp fallet med den svenska unga flickan Elin Krantz som dödades av en afrikan i Göteborg 2010 (se Julia Caesars blogg), ett idag bortglömt mord som flera anser var politiskt mot infödda svenskar.

Över till nästa tema – invandring.

INVANDRING

Norge har exceptionellt många pakistanier (och Danmark många tamiler). Det beror på att en grupp turister från Pakistan helt resolut stannade kvar i Norge i början av 1970-talet berättar författaren Hege Storhaug i denna video jag gjorde med henne 2016. Det är inte en skröna för denna busslast bjöd in sin släkt t och har man som Norge tagit emot en grupp som kan bilda en stor och stabil diaspora kommer fler från samma grupp (se Paul Colliers Exodus 2013).

Jag nämnde tidigare den frispråkige landsbygdsocialisten Ottar Brox. Han bestämde sig för att undersöka norrmännens inställning till invandring i slutet av 1980-talet. Resultatet blev boken Jeg er ikke rasist, men … Hvordan får vi våre meninger og innvandrere og innvandring (Gyldendal, 1991) som jag recenserade 2014 varur texten nedan är hämtad:

“I slutet av 1980-talet gjorde det norska Fremskrittspartiet med dess ledare Carl I. Hagen stora framsteg. De norska tidningarna förstod inte hur de väna norrmännen skulle plötsligt blivit nationalistiska och rasistiska. I den förvirringen letade agronomen, sociologiprofessorn och vänstersocialisten Ottar Brox efter andra sätt att förstå sina landsmän.

Boken kunde ha skrivits i Sverige idag två decennier senare eftersom liknande förhållanden råder sedan SD valts in i riksdagen 2010. Brox visade hur medier och etablissemang å ena sidan vill beskydda invandrarna, å andra sidan hur sympatisörer till Hagens parti beskyllde dem för allt slags ont. Mellan dessa skyttegravar fanns inte mycket annat än en vilsen arbetarrörelse där några norska socialdemokrater ville ha genomtänkt reglerad invandring men ingen egentlig diskussion mellan dessa två ytterligheter. I svenska journalistkåren råder liknande förvirring som jag konstaterat i Samtiden.

Opinionsmätningar spelade mindre roll för hur folk resonerade menade Brox 1990 och såg i stället en folklig grästrotsrörelse bakom Fremskrittspartiets framgångar. Hans bakgrund som aktivist in rörelsen Nej till EU, Socialistisk Venstreparti och norsk landsbygdrörelse gjorde honom skeptisk till storstadsmedier som arbetarrörelsens Aftenposten och yttervänsterns Klassekampen, en relativt stor dagstidning i stil med Dagens ETC. De kallades moralisk elit och utgör ett ”moral-mesterskap”, där känslor är allt menade Brox. Klassekampen skrev 1987: “Si meg hvordan du tar emot en flykting så skal jeg si deg hvem du er!”

Det norska näringslivets uppbackning av öppna gränser för att skapa ett låglöneproletariat är lika illa som vänsterns känslosvall menade den socialistiske landsbygdsforskaren Brox. Vad som kunde ändra ställningskriget mellan de två ytterligheterna, öppna eller stängda gränser, är en öppnare, grundligare och allvarligare debatt om invandringen, där varken skällsord eller vardagsrasism hör hemma.”

Slut på min recension som skulle publicerats i Samtiden.

1991 lanserade också socialdemokraten Rune Gerhardsen begreppet “snillisme” som översattes till “snällism”. Det blev under några år Folkpartisten Lars Leijonborgs mantra tills hans parti fick för många procent i valet 2002 för att göra allvar av sin kritik (partiet vågade inte ens lägga fram sitt eget förlag om språktest för medborgarskap under 2006-2014 när partiet hade integrationsministerposten). Den norska statstelevisionen NRK verkar idag kritisk till Gerhardsen och skriver om hans “anti-snillism” som något främlingsfientligt.

Men det finns andra exempel på mediernas öppenhet på andra sidan Kölen. Norska statstelevisionen visade under våren 2017 ett reportage från Stockholmsförorterna Rinkeby och Husby där ungdomar kastar sten på polisbilar, nationalekonomen Tino Sanandaji drivs bort från ett kafé och med ett tonfall som knappast känns svenskt. Vid denna tid hade Donald Trump strax innan undrat vad som pågick i Sverige och Fremskrittpartiets Sylvi Listhaug, invandrings- och integrationsminister, var på väg under sensommaren 2017 till just Rinkeby.

Svenska medier och socialdemokraternas ledare i Stockholm, Karin Wanngård och migrationsminister Helena Fritzon (S) skällde utan att Listhaug rubbades i sin syn på hur illa det var ställt här jämfört med i Norge. Hon sa till Nyheteridags Chang Frick att “norska medier är nog mycket bättre på att ta i kontroversiella frågor än svensk media. Vi har diskuterat siffror och statistik. Det var en intressant diskussion.”

Hon hade rätt. Dels hade Finansavisen räknat ut vad utom-europeiska invandrare kostar, dels hade Oslopolisen gjort statistik på nationaliteter hos våldtäktsmän och dels hade statsförvaltningen gjort en grundlig utredning om invandringen. Till detta kan man lägga ett undersökande reportage från statstelevisionen om hur romer lurade till sig pengar och skröt om det. Man skrev till och med om att färre barn döptes till typiskt norska namn.

Givetvis är diskussioner om invandring i Norge som jag skrev inledningsvis fortfarande politiskt korrekt och känsligt. Särskilt om Islam, vilket är näst tema.

ISLAM

Med tanke på de många pakistanierna i Norge är islam en religion som syns, särskilt i stadsdelen “Lilla Karachi”, fd Grönland i Oslo. Men även somalier är relativt många i Norge vilket gör gruppen muslimer än större. Här är en förteckning på norska webbsidor, personer och böcker om islam:

Human Rights Service

Den norska författaren och journalisten Hege Storhaug bodde i Pakistan på 1990-talet och var då neutralt inställd till islam. Hon skrev Mashallah – en reise blant kvinner i Pakistan (1996) og Hellig tvang. Unge norske muslimer om kjærlighet og ekteskap (1998). Men sedan 2000 har hon utmärkt sig som en påläst och vass kritiker. 2000 gjorde hon research inför ett undersökande reportage i TV2 i moskéer där imamer stöder kvinnlig omskärelse. Storhaug har sedan dess fortsatt sitt arbete via organisationen Human Rights Service (HRS) som får statligt stöd, vilket har ifrågasatts av och till. HRS verkar för yttrandefrihet, jämställdhet, religionsfrihet och lojalitet till national- och välfärdsstaten. Storhaug själv är socialdemokrat. Liksom danskarna i Lars Vilks-kommittéen försvarar hon svensken Lars Vilks, glömd och nedtystad i Sverige.

Resett.no

Denna konservativa islamkritiska webbtidning är relativt ny (etablerad 2017) och välgjord. Redaktionen kommer från norsk mainstream press, leds av en officer och civilekonom, drivs som ett aktiebolag med inesterare/delägare och har goda kontakter med Fremskrittspartiet. 2017 intervjuade man svenske debattören Arg Blatte och i år mig, om den svenska åsiktskorridoren (också känd i USA ). Resett blev känt 2018 då tidningen avslöjade en kvinnlig borgerlig politiker som utnyttjat unga män, “Grandesaken”.

Document.no

2003 startade redaktören Hans Rustad en islamkritisk och konservativ blogg, www.dokument.no Den är idag den äldsta av de norska islamkritiska webbmagasinen med bokutgivning och omfattande debattsektion och en dansk sektion.

 

Jan Sjunnesson, Document.no:s Hans Rustad och den danske konstnären Uwe Max Jensen vid Trykkefrihedselskabets 10-årsjubiliéum i Köpenhamn 2015.

Hamed Abdel-Samad

Document.no gav ut den tysk-egyptiske islamkritikern Hamed Abdel-Samads bok Den islamske fascismen. Här är min recension i Avpixlat:

“Den norska islamkritiska bloggen och tankesmedjan Document.no har översatt en unik bok skriven av en f.d. medlem i Muslimska Brödraskapet och numera ateist och islamkritiker, född 1972 i Egypten och uppvuxen i Tyskland, Hamed Abdel- Samad. Boken heter Den islamske facismen (Document forlag, 2015). Denna stridbare islamkritiker inleder sin uppgörelse med islam med att berätta några muslimska lärdas tragikomiska tolkning av islams fredsbudskap. Abdel- Samad hade hållit ett föredrag 2013 där han hävdade att islams våldsuppmaningar hade sitt ursprung i Koranen och ingår i islams ”islamo-fascistiska” grunder. När de lärde muslimerna fick lyssna till inspelningen där islams fredsbudskap ifrågasattes reagerade de med att uttala en fatwa och – ja, faktiskt – döma honom till döden!

Som egyptier är Abdel- Samad särskilt intresserad av att avslöja det egyptiska Muslimska Brödraskapets egentliga väsen, dess islamism som inte kan kallas moderat eller fredlig. Liksom Mohammed vill de upprätta en religiös stat utan demokrati, utan respekt för mänskliga rättigheter, en total reglering av allas privatliv och med dyrkan av religiösa ledare som inte får ifrågasättas.

Mussolinis fascism, Hitlers nazism och andra totalitära läror tolererar inte frihet och respekt för människovärdet. Den ”islamska fascismen” delar med dem en längtan till det ursprungliga som anses ha försvunnit i det moderna livet och en kollektivism där individer ska anpassa sig. De europeiska totalitära lärorna uppstod i nationer som befann i sig på nedgång men som hade haft en högtid – Romarriket, det preussiska Tyskland och det forma kungadömet Japan. Islams högtid (och imperialism) från 700- till 1200-talet utgör en liknande dröm som islamismen vill återupprätta med våld som så krävs.

Dagens islamism bygger dels på äldre saudisk wahabism och salafism som går tillbaka Mohammeds efterträdare, dels på det Muslimska Brödraskapets grundare på 1900-talet, Hassan Al-Banna och Sayyid Qutb. Vissa av dem förespråkade fredliga metoder men enligt författaren till Den islamske facismen är det ingen principiell skillnad på att godta slöjor på offentliganställda och skilda badtider efter kön, och att sätta ihop självmordsbomber och slå ned motståndare. Han ger exempel på hur Tyskland backat på punkt efter punkt och idag tvingas finansiera muslimska samfund och moskéer eftersom de, liksom vi, har lagar om bidrag till religiösa grupper.

Han vill att både islamska och kristna organisationer ska fråntas skattemedel och att Tyskland ska bli en rent sekulär stat. De muslimska grupper som är det minsta tveksamma i sitt fredliga uppsåt vill han förbjuda, som islamistpartiet Hizb ut-Tharir och salafistiska grupper. Att de därmed skulle bli än mer lockande tror han inte utan att deras illegala status skulle avskräcka eventuella intresserade.

Förutom de historiska och analytiska avsnitten finns ett par intervjuer med modiga fd. muslimer, som nu blivit förföljda ateister eller öppet kritiska till islam. Under den s.k. arabiska våren från 2011 uppstod Facebook-grupper med tunisiska och egyptiska ateister som sedan resulterade i kamp för demokrati på gatan och mot det Muslimska Brödraskapet. Den iranske musikern Shahin Najaf är en annan intervjuad kämpe som sjöng satirer om skäggmullorna i Iran tills han måste fly till Berlin 2005.

Boken upplyser alla som någonsin tvekat om vad islam står för, förtryck och totalitarism. De fredliga sidorna existerar men de våldsamma överväger och måste bekämpas. Enligt Hamed Abdel- Samad finns ingen moderat islam utan islam är själva problemet. Dess mest farliga sammanslutningar som jihadister och ISIS måste bekämpas med vapen. Men liksom nazism och fascism inte bara kunde besegras på slagfälten utan även genom att dess anhängare insåg att dessa idéer var vansinniga och livsfarliga, så måste även islams anhängare erkänna att vad de trott på var fel och omänskligt, i synnerhet för icke-muslimer och kvinnor.

Vi har ingen liknande bok i Sverige, även om Islam under slöjan är närmast, men att Den islamske fascismen är skriven av en troende muslim som hoppat av det Muslimska Brödraskapet under sin studenttid (se intervju i New Republic) gör den särskilt angelägen och trovärdig. Den bör översättas och ges ut av något modigt förlag. 2016 kommer den ut på engelska för de som inte kan läsa norska eller originalet på tyska, Der Islamische Fascismus.”

Boken är under utgivning på svenska av ett modigt litet förlag, Rosa Alba. Själv så mötte jag Abdel-Samad på scen under strikt polisbevakning vid tryckfrihetskonferensen Dangerous Words250 i Stockholm 2016.”

Bruce Bawer

En annan person med norsk anknytning är amerikanen Bruce Bawer. Han är en homosexuell författare, litteraturkritiker och debattör som flyttade från Holland till Oslo med sin norska partner 2000. Med böckerna While Europe slept (2006) och Surrender (2010) har han uppmärksammat islamiseringen i Europa och tidvis i Norge. På webbmagasinet FrontPageMag har han över 100 artiklar om Norge och dess problem med islam och invandring. Bawer var planerad att delta i den alternativa bokmässa i Göteborg hösten 2018 som tyvärr fick ställas in.

Walid Al-Kubasi

2010 sände norsk kommersiell television en serie intervjuer med framträdande muslimer om demografi, Muslimska Brödraskapet och Europa. Dokumentären var gjord av irakiern Walid Al-Kubasi som nyligen dog. Filmerna finns på YouTube och han kommenterade dem 2017. De har ännu inte sänts i Sverige.

Fjordman

Samtidigt hade en ung okänd norsk islamkritiker under pseudonymen Fjordman etablerat sig som bloggare på Gates of Vienna, Atlas Shrugs, Jihad Watch och andra islamkritiska webbsidor. En av hans första texter heter ”The War against the Swedes” från 2006. Han höll låg profil och hade ett vanligt vårdarbete. Han skulle komma att dras in i Anders Behring Breiviks manifest, 111 gånger. Mer om denna fasansfulla händelse i del 2 av mina Norgeartiklar.

Hege Storhaug

Den ledande islamkritikern i Norge är utan tvekan Hege Storhaug. “Vi befinner oss på nytt mitt i en civilisationskamp” skriver hon i sin enastående bok Landsplågan Islam som översattes till svenska 2016 på mitt initiativ. Den norska upplagan har sålt i över 50 000 exemplar vilket är en otrolig mängd i lilla Norge och hon är mycket populär.

 

Här är min recension i Avpixlat 2015:

“Med boken Islam: den 11. Landeplage (Kolofon, 2015) säger Hege Storhaug vid den islamkritiska norska tankesmedjan Human Rights Service stopp och belägg för fortsatt islamisering av Norge och västvärlden. Boken har efter bara 2 veckor fått tryckas om i en fjärde upplaga så intresset är stort, även från våldsamma motståndare som fått hennes framträdande vid en bokhandel nyligen att ställas in.

Hege Storhaug är särskilt lämpad att ta itu med islam i Norge. Hon har bott i Pakistan i ett par år på 1990-talet, det land som levererat de flesta muslimer till Norge inklusive de mest våldsamma och radikala. Den gången var hon mer accepterande och ville inte framstå som rasist i sin första bok om islam, Mashallah 1996. Idag menar hon att hon var naiv och den aktuella boken är delvis en uppgörelse med hennes egen vurm för islam och multikulturalism.

Boken är personligt skriven med utgångspunkt i hennes kännedom om muslimskt liv i Pakistan, det norska samhällets mottagande av de nya svårintegrerade invånarna och islams tidiga historia på 600-talet. Hon är såväl historiker som samhällsdebattör och reporter i denna omfångsrika bok, vars stil påminner om Bruce Bawers och Mark Steyns uppgörelser med aggressiv islam och västs undfallenhet.

Fakta och verklighetsintryck blandas, som när Hege Storhaug vant tar på sig en slöja och beger sig inte bara in i norska moskéer och förorter utan även i brittiska, franska och svenska, hela tiden kommenterande med fakta och historiska jämförelser. Ett levande dokument om islam i Europa, inte alls bara Norge.

I Malmö, som ägnas ett helt kapitel, följer hon islamiseringen av Rosengård genom en äldre svensk kvinnas ögon – en trygg skånska som tills sist valt att lämna området där det skjuts och där hon trakasseras på grund av sitt svenska ursprung. En annan stad som fått ett eget kapitel är Marseille, där Hege Storhaug erbjuds knark tio gånger på en timme av muslimer på gatan, och hon är ändå en norsk tant säger hon. Hur mycket skulle en ung man eller kvinna kunna stå emot?

Ett terrordåd som nämns i boken är massakern i Nairobi 2013 där en terrorist kom från norska Larvik, en liten ort där moskéer och muslimer kommit att dominera så pass att de norska invånarna inte vågar berätta om vad som sker i deras egen stad. Storhaug har ett särskilt ont öga till den islamistiska organisationen Profetens Ummah i Oslo, Islams Råd i Norge, webbsidan Islam Net och de undergivna norska medierna och myndigheterna. Även Høyres statsminister Erna Solberg får kritik för sin naivitet inför islam. Svenska Örebro nämns med de islamistiska stiftelserna Al-Risahlah och Al-Haramin samt grundskolan Alsalamskolan, alla stödda från Saudiarabien. I Norge får de rika salafistiska saudierna inte bygga moskéer alls även om de försöker via dolda stiftelser.

Från en svensk horisont verkar Norge vara lite mer öppet för islamkritik.

Ett särskilt smärtsamt kapitel handlar om en norsk konvertit, före detta narkoman men annars vanlig norsk gutt som dör för ISIS skull i Kobane 2015. Hans syster, också narkoman, övergår även hon till islam efter broderns död och utnyttjas i sin förtvivlan av cyniska muslimska imamer och härförare. Hege Storhaug kontaktar norska Säpo för att hindra kvinnan att resa ned till Mellanöstern och lyckas, vilket är det enda positiva i historien. Kvinnans misär är hjärtskärande och att övergå till fundamentalistisk islam är steget innan döden – eller samma sak.

Vad ska då bli av Norge och väst frågar sig Storhaug nu när vi importerat så många muslimer som inte vill integreras och inte vill försörja sig?

Jeg tror det er for sent å rydde opp på en god måte. Det er en forferdelig tung erkjennelse. Det smerter mig daglig. Erkjennelsen kan illustreras slik: Jeg var så heldig å få stablet på beinene en solid grunnmur av mine foreldre de første leveårene. Det vad fylt med glede, letthet og sorgløshet, full av energi og pågangsmot/…/ Vil de politiske lederskapet i Norge og EU klare å stoppe den største folkevandringen Europa noensinne har opplevd fra denne delen av verden?

Hon tror att vi vet svaret om två till fem år. Fortsätter utvecklingen kommer Oslo ha en övervägande muslimsk befolkning innan 2030. Ett botemedel hon föreslår är att stänga alla radikala moskéer, de där den hårdföra ”Medina-islam” predikas till skillnad från de mildare med ”Mecka-islam”. Det är en uppdelning som även islamkritikern Ayaan Hirsi Ali gör i sin bok Reformera islam (förutom Ali och Storhaug har andra modiga kvinnliga författare stått upp mot islamism som Mona Walter, Hanna Gadbans Min Jihad och Irshad Manji Det muslimska problemet.

Vi kommer behöva läsa den – noga och med öppna ögon, för där finns de beskrivningar, analyser, historia och personliga intryck som alla måste känna till innan det är för sent.”

Boken finns nu på polska, danska, finska, svenska, isländska och engelska utgiven via förlaget Kassandra Publishing som distribuerar de svenska och engelska upplagorna direkt så beställ där om ni vill läsa den. Sakta börjar svenska medier uppmärksamma boken. Nättidskriften Kvartal intervjuade henne 2018, vilket jag redan gjort 2016 för Swebbtv.

Boken innehåller reportage från Marseille, London, Spanien, Pakistan, Malmö och Norge, analyser av islams tänkesätt, norska islamdebatter och om islams tidiga historia. Det kan låta perifert, men det var i denna bok jag alltså fick veta att moskéer i Örebro slussar pengar från Saudiarabien vidare till Norge (vilket tom ETC skrev om 2017). I Norge har stortinget beslutat 2016 om förbud för finansiering av religiösa byggen i Norge med utländska pengar, men regeringen har ännu inte genomfört beslutet.

Några till islamkritiska böcker från Norge:

Lars Akerhaug, Norsk Jihad. Muslimske extremister blant oss (2013), En norsk terrorist. Porträtt av den nye extremismen (2015), Siste jul i Kairo. En fortelling om de kristne i Midtøsten (2016)

 

Hallgrim Berg, Demokrati eller islamisme? Europa under islam (2013)

I nästa del om Norges kulturkamp kommer jag att ta upp terroristen Anders Behring Breivik, norsk-svenska kulturdebatter och några författares syn på Sverige och Norge. En nationell kulturell strid försiggår på båda sidor av våra fjäll, idag som under den tyska ockupationen 1940 – 1945. Den svenske författaren, akademiledamoten och Nobelpristagaren Eyvind Johnson förstod vikten av att då stödja norska författare mot nazismen (Som en av våra egna med Sigurd Hoel 1944) och värna om det fria samtalet i Sverige vilket jag skrev om i denna Avpixlat-krönika 2017. Han hade aldrig accepterat dagens åsiktsregistrering och vårt ängsliga tysta kulturliv.

Hilsen,

JAN SJUNNESSON

Jan Sjunnesson är författare och debattör, www.sjunne.com

Introduktion till denna serie om skandinavisk kulturkamp

Den första danska delen

Den andra danska delen

******

Vill du gå med i 1,1 miljonersklubben? Välkommen!

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig påinfo@katerinamagasin.se– dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122

Paypal: info@katerinamagasin.se

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok heter ”Bilden av Verkligheten” och finns nu att köpa här:

https://www.vulkanmedia.se/bilden-av-verkligheten/

Min bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund heter ”Budbärarinnan” och kan köpas här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405163/budbararinnan/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer