Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Skandinavisk kulturkamp del 2: Det frihetliga Danmark

av | 30 mar, 2019 | Kultur

Lästid: 26 minuter

För att förstå varför Danmark skiljer sig så pass i öppenhet och nationell kulturkamp måste vi lära oss lite om dess historia, folkkynnet och den politiska jordbävningen i december 1973 då den fjärdedel av danskarna valde att rösta på två missnöjespartier, de partier som idag kallas för högerpopulistiska och vinner väljare över hela världen. 1999 tog det största borgerliga partiet, Venstre, kontakt med det invandringskritiska Dansk Folkeparti, för att inleda samarbete (vilket blev allvar 2001). Detta är den första av två längre texter om Danmark, som är den andra delen i Jan Sjunnessons serie här på Katerina Magasin om skandinavisk kulturkamp. 

Samma år, redan 1999 alltså, publicerade en framstående professor i demografi och akademiledamot, Poul Christian Matthiessen (som stod modell för min romanfigur Paul-Krister Matthiasson i min Framtidsmannen 2014),  beräkningar som visade att massinvandring från icke-europeiska länder skulle förändra Danmarks befolkningsunderlag. Integration eller inte, demografin tar ingen hänsyn , var hans budskap. Vår egen Gunnar Sandelin har förgäves försökt säga samma sak, nu senast 2018.

Ett halvt decennium senare exploderade kulturkampen med två händelser: författaren Lars Hedegaard vägrades inträde i författarföreningen Danske PEN 2003 (vilket ledde till etableringen av Trykkefrihedsselskabet 2004)  och 2005 då tidningen Jyllands-Posten utlyste en tävling om teckningar av Mohammed.

Den historiska bakgrunden: Danmark var ett större rike i Nordeuropa fram till 1800-talet, då landet förlorade Norge till Sverige 1814 och södra Jylland till Tyskland 1864. Dessförinnan hade vi fått Skåne, Halland, Bohuslän och Blekinge vid freden i Roskilde 1658.

Den svenske statsvetaren och vänstermannen Lennart Berntsson, som flyttade till Danmark på 1970-talet, resonerar i artikeln “En fråga om kultur”  i den borgerliga tidskriften Axess (nr 2/2019) om skillnaderna mellan Danmark och Sverige.  Han menar att den starka danska nationalismen och avvisandet av massinvandring och islamisering ska ses i ljuset av att landet ser sig om utsatt, litet och under press från framför allt Tyskland sedan stora markområden förlorats: Föreställningen av att leva i ett litet och sårbart land är en lika självklar del av dansk mentalitet som svenskarnas känsla av att leva i ett skyddat och privilegierat föregångsland. Den danska upplevelsen av utsatthet har samtidigt utgjort grogrund för en betydligt starkare känsla av nationell samhörighet än i Sverige. Till skillnad från den svenska nationalismen som i hög grad hade sin upprinnelse i den oscarianska ämbetsstaten, har den danska sitt ursprung i 1800-talets grundtvigianska ‘højskoler’, i de folkliga ‘forsamlingshusene’ och i den liberalt orienterade ‘andelsbevægelsen’, vilken i sin tur var nära knuten till ‘højskolernes’ framväxt.”

Den kulturkamp som idag företräds av islamkritiker, Dansk Folkeparti, men även av vissa invandringsskeptiska borgerliga och socialdemokratiska politiker, har sina rötter i denna utsatthet och folklighet. Själva begreppet “kulturkamp” stammar från tyskarnas Kulturkampf som handlade om uppgörelserna mellan den romersk-katolska kyrkan och det protestantiska Preussen på 1800-talet.

Danska Trykkefrihedsselskapet bildat 2004 kommer behandlas utförligt senare i denna artikel. Några liknande sällskap har vi knappast haft och vår egen Svenska Akademi har sviktat i sitt försvar vilket märktes genom att det tog akademin drygt 25 år att försvara Salman Rushdie mot Irans dödsdom, uttalad 1989.

KULTURRADIKALISMEN

I Danmark segrade den vänsterliberala kulturradikalismen tidigare än i Sverige. Den 3e november 1871 inledde den unge litteraturhistorikern Georg Brandes sina föreläsningar i Köpenhamn, kulturradikalismens födelsestund i Norden med följder för vår egen August Strindberg och Norges Henrik Ibsen med flera. Brandes stod för vetenskap, upplysningstankar, kosmopolitism och tro på framsteg och modernitet. Liksom i Sverige så vann denna synsätt långt in i kulturlivet (särskilt bland våra arbetarförfattare) och samhällsbygge (t ex i Stockholmsutställningen 1930), och övertygade den allt starkare arbetarrörelsen. Brandes ville liksom Strindberg göra rent för ljus och luft (dikten Esplanadsystemet). Stockholmaren Strindberg bodde för övrigt två år utanför Köpenhamn liksom Stockholmsskildraren Hjalmar Söderberg som dock bosatte sig där i 35 år, fram till sin död 1941.  Båda uppskattade det danska gemytet och friheten

Mot Brandes djärva tro på moderna idéer stod den folklige prästen 1800-talsprästen och folkbildaren N.F.S. Grundtvig som hyllade den anspråkslöse danske bonden och småföretagaren. Han var nationalromantiker och kritiserade skolsystemet så pass att han grundlade ett nytt, för världen unikt nordiskt utbildningssystem, nämligen folkhögskolorna (højskoler på danska).  Kulturradikalerna segrade i utbildningsväsendet, i pressen och kulturlivet, men motreaktionen kom långt senare.

ANTINAZISM OCH NATIONALISM

Den antinazistiska motståndsrörelsen under ockupationen 1940-1945 gav danskarna mod och stolthet för sitt land på ett helt annat sätt än svenskarna som beskylldes av danskar och norrmän för att ha svikit sina broderländer. Danskarna har inga problem med att stå upp för sitt land menar Lennart Berntsson i sin analys i AxessI både Danmark och Sverige har tolkningen av politiken under andra världskriget spelat en viktig roll för att forma dagens nationella medvetande. Men medan debatten om kriget i Sverige, i varje fall från 1970-talet och framåt, har skapat bilden av ett svekfullt, tyskvänligt och antisemitiskt Sverige, har den i Danmark, om än under viss kritik, bekräftat uppfattningen av ett folkligt motstånd mot tyskt förtryck, må vara med en eftergiven regering. I Danmark har protesterna mot den accelererande invandringen burits upp av en efter hand bred folklig reaktion, vilken uppfattat invandringen som ett hot mot välfärdspolitiken och den nationella identiteten. I Sverige har den upplevda skulden för krigsårens restriktioner fjättrat de politiska partierna vid en gränslös öppenhet till invandringen”.

Ett tydligt exempel på kontinuiteten mellan antinazism och antiislamism är partiet Dansk Samling som utgjorde en konservativ del av motståndsrörelsen. Partiet dog ut på 1950-talet då välfärdsstaten och kulturradikalismen dominerade ända fram till 1970-talet,  men partiet har idag levt upp i och med massinvandringen, politisk korrekthet och islam (dess program påminner lite om svenska AFS). Dess ledare Morten Urskov Jensen skriver vassa krönikor i landets största dagstidning, Jyllands-Posten, som dessutom inte är särskilt politiskt korrekt. Tidningen tog in hans försvar för mig 2018, då jag förhördes av polis för att ha begått hets mot folkgrupp.

RABULISTER

Kulturkamp löper som ett stråk i många danska samhällsdiskussioner fortfarande idag, både om historien och dagsfrågorna skriver Bengt Lindroth i sin översikt Väljarnas hämnd: Populism och nationalism i Norden (2016) varifrån mycket i den danska politiska historien är hämtad. Ofta tar sig kulturkampen drastiska folkliga uttryck som i festliga upptåg och satir. Danskar gillar att framstå som Nordens sydeuropéer,  livligare än oss andra här uppe. Kontinentala och bohemiska. Det är ingen tillfällighet att Jönsson-ligan med kriminella humoristiska hjältar skapades efter danska filmerna om Olsen-banden.

Lindroth kallar i sin bok om nordisk nationalism danskarna för “rabulister”, sådana som gärna skämtar, stör, hittar på bus och är olydiga. Barnboksfiguren Gusten Grodslukare av Ole Lund Kirkegaard och Leif Panduros Vi skiter i traditionerna är sådana yttringar, liksom den utlevande skribenten Dan Turéll. Boken Fallet Sverige: Förmyndarsamhället får en dansk skalle av Mogens Berendt och Absolut Sverige av Mikael Jalving är liknande exempel där danskar driver med trista svenskar, en dansk folksport.

Den lille mannen och barnet som sanningssägare finns ju i HC Andersens saga om den nakna kejsaren och i berättelsen om Dummerjöns som vinner prinsessans hand. Det tyder på att anti-auktoritära tankar funnits och rentav hyllats i det danska samhället.

Efter studentupproren 1968 uppstod Julemandshæren (“Jultomtesarmén”) som iklädda tomtedräkter delade ut stulna varor till barn och gav julklappar till polisen. Den danska gladporren och frispråkiga sexspalter i kvällstidningar (inkl vår Expressen) låg också före Sverige. Fristaden Christiania hade aldrig tolererats i Stockholm och jag minns ännu mitt första besök där 1977, direkt efter en Barsebäcksmarsch tillsammans med bl a danska Solvognen och Raj Montana Band.

Förutom mer avslappnad livsstil så uppfattas danskar dessutom som trevligare. De hygger sej som man säger. Ordet “hygge” är lika svåröversättligt som svenska “lagom”. Turister får klara sig med The Year of Living Danishly och The Little Book of Hygge.  

Den svenske liberala statsvetaren Svend Dahl är dock inte odelat positiv till den danska harmonin i sitt alster “Liberalism och gemenskap” i Axess (nr 2/2019). Han skriver: I själva verket handlar den danska identiteten i hög grad om vad som skulle kunna beskrivas som den lilla stadens eller landsbygdens gemenskap. Statsvetaren Ann-Sofie Dahl, vid Köpenhamns universitet, fångade detta när hon i boken Matadorlandet konstaterade att danskt samhällsliv i hög grad präglas av just verklighetens motsvarigheter till den lilla staden Korsbæk i den populära tv-serien Matador. Om Sverige är ett land som politiskt definieras av ingenjörer och välorganiserade metallarbetare, är Danmark ett land präglat av småstädernas och landsbygdens bönder och egenföretagare. När danska politiker prata om mittenväljarna handlar det också mycket riktigt om människor som bor i en mindre stad, jobbar som lärare eller hantverkare och har barn som spelar handboll. Det lägger grunden för ett samhälle, som precis som den lilla staden, präglas av ett betydande mått av pluralism och förståelse för människor som går sin egen väg, men som samtidigt präglas av en konformism sprungen ur en stark gemensam bild av vad som utgör ett gott liv.”

Å andra sidan går Danmarks ekonomi mycket bra just ju. Anders Olshov har räknat noga och danskarna vinner över oss i alla grenar, särskilt i läkemedelsindustrin visar hans “Ett yndigt land” (Axess nr 2/ 2019).

I KÖPENHAMN 1982

Även jag drogs till Danmark som ung. 1982 flyttade jag till Köpenhamn efter att ha mött danskt kultur- och samhällsliv på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö sydväst om Uppsala. Den nordiska profilen på Biskops-Arnö var tydlig med elever och gästlärare från övriga Norden. Jag läste mycket norsk och dansk litteratur och umgicks med skrivareleverna. Genom den nordiska profilen och framförallt via läraren Ingmar Lemhagen hade jag blivit nyfiken på danskt och norskt kulturliv. Efter en Köpenhamnsresa i maj 1982 när Biskops-Arnö tagit slut redan i april, eftersom folkhögskolelever traditionellt förväntades vara i vårbruket redan då, bestämde jag mig för att flytta till Köpenhamn och skriva om danskt kultur- och samhällsliv för svenska tidningar och tidskrifter (se min blogg för publiceringar)

Den milt kulturradikala och vänsterliberala skriften Oprør fra midten bidrog till min nyfikenhet, liksom de två spännande danska vänsterpartierna Socialistisk Folkeparti och Ventresocialisterne som inte alls var lika Moskvatrogna som det danska kommunistpartiet eller mitt eget Vpk.

Och mycket fräckare t ex när unga vänsteraktivister öppet stal mat och barn spelade tuff barnrock. Jag ser att jag redan 1982 kritiserade vänstern för dess snäva kultursyn och intolerans mot nya ungdomskulturer som goth, punk mm och modernistisk lyrik.

Under min tid i Köpenhamn lärde jag mig tala och skriva någorlunda danska, vilket jag haft nytta vid engagemang i Trykkefrihedsselskabet (föredrag 2018 om det svenska valet och artikel om alternativ bokmässa i Göteborg).

MOGENS GLISTRUPS FREMSKRIDTSPARTI

Det moderna Danmarks mest framstående rabulist är utan tvekan Mogens Glistrup. Han hade planerat sitt tilltag med att starta ett nytt skattesänkarparti noga. “Jag gick och funderade på chansen att komma in på scenen på effektfullaste vis. Tiderna var sådana att det krävdes omskakande provokationer, så att de inte utan vidare glömts bort när nästa dags sensationer trängde fram på löpsedlarna” (citerad i Lindroth, s. 69). Att en borgerlig regering 1968-71 lät det totala skattetrycket stiga från 33 % till över 40 % var ett lätt byte för skattejuristen Glistrup. Han fick ordet i ett tv-program 1971 där han jämförde skattesmitare med de danska antinazister som vågat begå järnvägssabotage under ockupationen. “Det finns skäl att lovorda de människor som betalar minst skatt och fördöma de som betalar mest i skatt . . . skattesmitarna jobbar till fromma för fosterlandet” (s. 71). Själv betalade Mogens Glistrup ingen skatt alls. Han sa att socialkontor kunde ersättas med havregrötsautomater, försvaret med en telefonsvarare som säger på ryska att Danmark har kapitulerat, avskaffa rösträtt för + 60 år osv.

Glistrups gode vän, resebyråpionjären Simon Spies, hjälpte till att lansera det nya partiet. Att Glistrup hamnade i fängelse för skattebrott var bra PR liksom Spies sex och drogskandaler. Partiet skulle avskaffa all inkomstskatt, ge drottningen mer makt, val en gång i månaden, färre ledamöter i Folketinget, kommunala bordeller och mer spektakulära förslag.  Partiet fick 16 % i valet 1973 och ett liknande nytt parti, Centrumdemokraterna 8 %. Väljarna var mestadels arbetare från landsbygden.

Efter ett samtal med den avgående socialdemokratiske statsministern Jens Otto Krag och Mogens Glistrup precis efter valet 1973 formulerade Krag sina tankar om vad som hade hänt:

“Invalet av de två nya missnöjespartierna var ‘väljarnas hämnd’ på de etablerade partierna. Det är folklig otillfredsställelse som är verkligheten bakom framgångarna och detta missnöje kan bara mötes genom att angripa orsakerna. Jaga inte efter den mannen eller hans parti och ge er inte ut efter hans väljare, skrev Krag till sina socialdemokratiska kollegor. Få istället ordning på problemen Glistrup talar om.”

DANSK FOLKEPARTI

Glistrup förmådde inte hantera sitt parti som en konventionell politiker utan när Pia Kjærsgaard tog hans plats i Folketinget 1984 var han på väg ut. 1990 uteslöts Glistrup ut det parti han startade (likt hans franska motsvarighet Jean-Marie Le Pen 2015). 1995 startade Pia Kjærsgaard  m fl Dansk Folkeparti. De fick 8 % i valet 1998 och som mest 21 % 2015. Danske Folkeparti vände sig särskilt mot Fremskridtpartiets “anarkistiska superliberalism” (Pia Kjærsgaards ord) och föregångarens ointresse för kultur och nationella värden.  Glistrup var i princip för fri invandring utifrån rent libertarianska utgångspunkter även om han sagt att flyktingar ynglar av sig som råttor och att Danmark skulle vara en “muhammedanfri zon”.

EU blev en bra fiende för det nya partiet som värnade det lilla landet mot den nya federala staten efter Maastrichtomröstningarna på 1990-talet. Den som stod för motståndet mot EU var en ny kraft, prästen Søren Krarup. Han hade redan kritiserat EU på 1970-talet och övergick sedan till en kamp mot massinvandring. 1986 satte han in en annons i dagstidningar mot Dansk Flygtinghjælpes landsinsamling med rubriken “Nej, ikke en krone!” Han förstod att formulera en nationell och kristen vision av Danmark,  i likhet med prästen Grundtvig 150 år tidigare. Krarup och hans kollega i Folketinget, Jesper Langballe, var de två nya parhästarna som såg till att Dansk Folkeparti levde upp i kulturkampen mot kulturradikalismen, de elitära vänsterliberala  medierna, mot invandringspolitiken och islam och för det danska i alla väder. Redan under tidigt 1980-tal formulerade de två den nya danska kulturkampen. Krarups kristenhet bottnade i den teologiskt konservativa tidskriften Tidehverv som sedan 1920-talet påverkat den danska folkkyrkan genom att betona reformatorn Luther och dansken Søren Kierkegaards skepsis mot att bygga samhälleliga utopier (som socialister och liberaler gärna gör). Sedemera skulle hans döttrar Marie Krarup och  Katrine Winkel Holm ta vid som medlem i Folketinget och ordförande för Trykkefrihedsselskabet 2014 – 2018 efter grundaren Lars Hedegaard, dessutom som skribent just i Tidehverv.   2018 valdes Aia Fog till ordförande för det stridbara sällskapet.  Intressant i familjen Krarups historia är farfar Vilhelm Krarup stred mot nazisterna, vilket blev ett värn mot brunsmetning.

Danske Folkeparti (DF) utvecklade en kritik av asylpolitiken som byggde på en lag från 1983 som ansågs vara bland den mest generösa i Europa för sin tid. DF fick därmed en stark position i opinionen och kunde redan 2001 utgöra regeringsunderlag till en borgerlig regering, något SD inte lyckats med. Ännu. Dock var toppen under Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet bara 20 000 mot 82 000 ex-jugoslaver i Sverige. Krarup satt inte bara i den danska riksdagen och predikade i kyrkor utan han skrev också i kvällstidningen Extrabladet, den tabloid som vågade ta upp samma kontroversiella ämnen som DF.  Expressen hade tidvis samma roll i förhållande till Ny Demokrati vid samma tid.

DF och dess föregångare är vad som skiljer Danmark från Sverige i och med att partiet snabbt blev rumsrent. Borgerliga partier var inbördes skiljaktiga i förhållande till DF men flera inledde samarbete. DFs viktigaste punkter var dem inte så främmande:

DF vill verka för

  • att kraftigt reglera invandringen, särskilt invandringen från icke-västeuropeiska länder,
  • att förbättra äldreomsorgen,
  • att motverka minskningen av Danmarks suveränitet gentemot EU,
  • att värna den danska monarkin och den nuvarande konstitutionen,
  • att höja straffen för våldtäkt, misshandel och vårdslöshet i trafiken,
  • att motverka uppkomsten av ett mångkulturellt samhälle i Danmark,
  • att öka forskningen om terrorism, islamism och kalla kriget samt
  • att behålla det nuvarande statskyrkosystemet.
  • att stärka försvaret
  • att förenkla skattesystemet
  • att sänka skatterna

 

Krarup blev en chefsideolog och bidrog till formuleringar i principprogrammet som: “Danmark är inget invandrarland och har aldrig varit det. Vi vill därför inte acceptera en multietnisk förvandling av landet . . .vår kultur kan inte överleva i ett så litet land om vi tillåter massinvandring av främmande religioner och kulturer”. Krarup blev också DF:s ledamot i Danmarks Radios styrelse där han stred mot kulturradikalism och för kulturkonservatism.

VENSTRE OCH ANDERS FOGH RASMUSSEN

DF var inte ensamma bland partierna om att ta strid i landets kulturkamp. Venstre, som är ett liberalt borgerligt parti, lade sig sida vid sida om DF med Anders Fogh Rasmussen som partiledare. Det behövs en kulturkamp för att göra upp med “den statliga folkuppfostran som socialstatens ideologer satte i verket efter andra världskriget” skrev han. Statlig kulturpolitik var ett fördärv ansåg han i likhet med svenska Timbros Lars Anders Johansson tre decennier senare, se hans Varken bildning eller piano (2015 och  Att dansa efter maktens pipa (2017).

Rasmussen var statsminister 2001-2010 med stöd av DF.  I en intervju 2008 karakteriserade reportern hans strid för dansk vardagskultur som bonddrängens kamp mot akademiseringen av Danmark och i opposition mot den intellektuella vänsterielitens dominans inom utbildning och kultur.  Enligt den kulturradikala morgontidningen Politikens kulturchef Rune Lykkeberg segrade Fogh Rasmussen i denna kulturkamp. Man ska veta att Politiken är Danmarks motsvarighet till vår Dagens Nyheter så gratulationerna satt nog långt inne (se boken Kampen om sandhederne 2008). I sitt första tal till folket som statsminister nyårsafton 2002 sa Anders Fogh Rasmussen till danska tevetittare: “Vi behöver inga experter och smakdomare som bestämmer å våra vägnar”.

Men han gjorde just det motsatta när han lät införa en kulturkanon för alla elever.  2004 lanserades en lista på över 108 danska konstverk i åtta kategorier, vilka officiellt har utsetts som särskilt betydelsefulla delar av Danmarks kulturarv. Det i Sverige populära rockbandet Gasolin med Kim Larsen och deras hit 1976 “Hva’ gør vi nu, lille du?”

ingår liksom 1970-talsfeministen Anne Linnet med gruppen Shit & Chanel. Till detta lanserades också en demokratikanon över de idéer, händelser och texter som förklarar det danska folkstyret och en historiekanon för folkskolan om de avgörande inslaget i landets historia.

Anders Fogh Rasmussen valde också att stödja USAs krig i Irak, Afghanistan och interventioner i Syrien och Libyen under 2000-talets början. Han menade att Danmark hade dragit nytta av andra länders försvar och alltför lätt vikt ned sig för tyskarna 1940. Nu skulle en nationell kultur stödjas av en aktivistisk utrikes- och försvarspolitik. Han blev sedan ledare för NATO 2009-2014.

I Sverige antas att de borgerliga partierna Venstre och De Konservative bara tog stöd av DF 2001 för att säkra sin makt. Men både borgerliga partier hade liknande inställning i kulturkampen som DF. Fogh Rasmussen skrev redan 1999 i DFs Danske Folkeblad om ett samarbete partierna emellan. Och innan valet 2001 hade hans parti Venstre lagt förslag om att invandrare inte skulle få delar av hela det danska socialförsäkringssystemet och välfärden omedelbart utan efter sju år. Attackerna i USA den 11 september 2001 spädde på Pia Kjærsgaards och Anders Fogh Rasmussens kritik av islams allt starkare inflytande i Danmark och ledde till framgångar för deras partier.

2002 stramades invandringspolitiken upp, medborgarskap villkorades, hårdare krav för familjeåterförening, giftermål under 24 år med icke-européer omöjliggjordes som skäl för uppehållstillstånd, liksom plikt att försörja nyanlända familjemedlemmar, längre krav för permanent uppehållstillstånd, ingen rätt till bostad efter tre år och kriminella utlänningar kunde inte räkna med permanent uppehållstillstånd. Socialdemokraterna har sedan 2005 inte ändrat på denna restriktiva inriktningen och DF har tidvis stött dem.

Idag är DF en respekterad del av danskt samhälls- och kulturliv. Dess ledare Kristian Thulesen Dahl som efterträdde Pia Kjærsgaard 2012 blev den svärsmorsdröm och korrekta politiknörden som transformerade DF till just ett salongsfähigt politiskt parti. Ingen kunde ogilla Kristian, en politisk broiler som inte sagt något kontroversiellt utan gjort en medveten karriär inom DF.  Under hans ledning nådde DF alltså 21 % 2015. DFs inflytande är stort och ledde till att både Venstre och Socialdemokraterna tog över deras invandringskritiska linje. Pia Kjærsgaard är Folketingets ordförande dvs talman. Dansk Folkeparti vann den politiska kulturkampen. Över till den första stora danska striden efter millenieskiftet om kulturens egna värderingar. Ska en författare få skriva som han vill och bli medlem i en författarförening för tryckfrihet?  

LARS HEDEGAARD

Född 1942, lärare i historia och engelska, författare till över 10 böcker, redaktör och krönikör i dansk press. Marxist sedan 1960-talet, trotskist närmare bestämt (liksom den eldfängde britten Christopher Hitchens var och båda avvek högerut vid fyllda 40 liksom jag), och i centrum för den danska kulturkampen sedan 2000. Hedegaards vänsterinriktning kom från oväntat håll, den amerikanska kommunistiska rörelsen under tidigt 1900-tal då Lenins parhäst Leo Trotskijs anhängare samlades tiotusentals i New York berättar han i självbiografin Verden var så rød, mor. Erindringer 1942-1980 (2010). Han flyttade till USA, gifte sig med en judinna från Los Angeles och blev 1987-1990 chefredaktör för Nordens motsvarighet till franska Le Monde, danska Informatíon.

Denna vänsterintellektuella dagstidning hade liksom Le Monde få eller inga bilder på första sidan utan ledare, kommentarer och nyheter. Hedegaard kunde länge leva på att han faktiskt varit aktiv i en världskommunistisk rörelse, trotskismen, och nått högst upp i den danska vänsterdebattens torn som chefredaktör.. Med dessa erfarenheter och en vass penna röjde han runt i den danska dypölen under 1990-talet, särskilt som spetsfundig och satirisk krönikör i den borgerliga Berlingske Tidendes nya spalt “Groft sagt” från 1999. Där fick Lars Hedegaard utlopp för sin rabulism och kunde attackera de politiskt korrekta danska tidningskollegorna.

Groft sagts krönikörer fick fria händer men var särskilt anmodade att driva med vänstervridning, kulturradikalismen och även borgerligheten. Det trodde Hedegaard i vart fall som skrev i sin memoar Attentatet (2015) om en blöt kväll på restaurang Tivolihallen där krönikörerna och debattredaktören Bent Blüdnikow lade upp inriktningen: “Jeg følte mig ikke det mindste borgerlig, men fornemmede, at det, [vad tidningens debattredaktör Blüdnikow] i grunden mente, var en uforfærdet, radikalt sandhedssøgende kurs, og at det magelige borgerskab skulle kritiseres lige så meget som det kulturradikale kleresi. Og det lød fint for mig.”

Den nya spalten skulle vara humoristisk, ironisk, sarkastisk, sardonisk, fräck och munter. Inga långa utläggningar utan korta vassa texter som gärna attackerade personer som krönikörerna ogillade. Hån, spott och förlöjligande var Grovt sagts metodik. Lars Hedegaards bästa alster finns samlade i Groft sagt. Lars Hedegaards 100 bedste, med tegninger af Kurt Westergaard (2008).

Nu gick det inte hela vägen och den frivole Hedegaard blev uppkallad den 15 september 2008 till den nytillträdda chefredaktören Lisbeth Knudsens kontor.  Där väntade två till allvarliga redaktionskollegor som förgäves varnat Hedegaard för att skriva om islam och invandring och nu var måttet rågat. Visserligen var spalten Groft sagt en läsarframgång, men de andra journalisterna hatade de som skrev där och skämde ut fina Berlingske Tidende. Men det är en annan historia. Först ska vi gå till det hemliga men lika illustra middagsällskapet Giordano Bruno i Köpenham runt millenieskiftet.

Hemma hos Lars Hedegaard på Pelargonievej i den fristående kommunen Frederiksberg i Köpenhamn den 25 mars 2001 samlades en grupp bekymrade skribenter; två fd trotskister, tre besvikna liberaler och en opolitiskt engagerad iranist, Regnar Rasmussen. Iraniern Farshad Kholghi som var engagerad i Det Radikale Venstre (ungefär vårt Folkparti) berättade om vad islam ställt till med i Iran. Han var själv baháier, en ickemuslimsk religiös riktning som förföljts hårt alltsedan islamisternas maktövertagande 1979.

Med på det första mötet av Helle Merete Brix och Torben Hansen som Lars Hedegaard skulle den islamkritiska bok som gjorde honom till en folkfiende 2003.  Sällskapet träffades regelbundet i två år under beteckningen Giordano Bruno-sällskapet, döpt efter den italienska fritänkande munken och teologen som brändes på bål för kätteri år 1600 i Rom.

2003 publicerade Berlingske Tidende ett reportage om ett “mystiskt middagssällskap” som dryftade islam och invandring och där flera ministrar och kyrkoledare, liksom ledande medlemmar i Sosialistisk Folkeparti, Socialdemokraterna och Det Radikale Venstre deltagit. Ingen av de namngivna medgav vilka som varit där eller vad de talat om. De betraktades som fria villebråd och hängdes ut i medierna som illvilliga, onda och snåla muslim- och invandrarhatare. Ändå var Dansk Folkeparti en del av regeringsunderlaget men danska medier var fortfarande, och är delvis än i dag, lojala mot den politiska korrekthetens ideologi och illojala mot västerländsk civilisations värden.

En svensk nutida parallell till Giordano Bruno-sällskapet är det middagssällskap som Gunnar Sandelin skrev om i Det Goda Samhället i höstas, “När samhällskontraktet bryts”. Det var inte lika inflytelserikt och bestod inte enbart av akademiker och skribenter som fallet tycks vara i Köpenhamn knappt 20 år tidigare, men samma nyfikenhet runt frågor om integration och trygghet var nog där då också.  Och samma rädsla för att bli uthängd och av med sitt jobb (som pressekreteraren Henrike Gade Jensen fick uppleva, uthängd som nazist och vid tillfället anställd hos den borgerliga kyrkoministern).

DANSKA PEN

Författar- och tryckfrihetsföreningen PEN finns i de flesta länder. I Sverige har Svenska PEN inte tagit strid för tryck- och yttrandefrihet utan hellre tjutit med ulvarna mot svenska regimkritiker (se inlägg I och II om dess Sverigeovänlige fd ordförande, Ola Larsmo, god vän med riksstollen Henrik Arnstad och en till som ser nazism i vart hörn han tittar. Svenska PEN har aldrig uttalat sig om dessa inskränkningar). I Danmark agerade Danske PEN tidigt mot Lars Hedegaard genom att vägra honom medlemskap på grund av den bok han författat, I krigens hus (2003) tillsammans med Helle Merete Brix och Torben Hansen. Boken är en genomgång av islams blodiga historia och titeln anspelar på de länder där islam inte dominerar, som i Skandinavien. Våra länder är “Dar al-Harb”, “hus i krig”, till skillnad mot “Dar al-Islam”, “islams hus” eller “Dar As- Salaam”, “fridfullt hus”.

I krigets hus är striden inte avgjord eftersom vi ännu inte underkastat oss Allah och sharialagar. För rättrogna muslimer är det en plikt att befria oss från detta krigstillstånd och införa islam så att landet blir stilla och frid, “salaam”, råder. Islam betyder just underkastelse på arabiska.

Boken var resultatet av funderingar som de tre författarna haft utifrån den låga graden av integration som muslimer i väst visade. Hedegaard skriver att Danmark tagit emot andra främmande kulturer, indier, sydamerikaner, afrikaner, japaner m fl som integrerat sig utan problem. Men varför vägrade just muslimer att underordna sig undrade Lars Hedegaard och hans kollegor.

I krigens hus tecknar tre vågor av erövringar, jihad, från den muslimska världen mot Europa: de första arabiska attackerna från 600-talet som stoppades 732 vid sydfranska Poitiers av generalen Karl Martells styrkor, den andra som kom från turkarna och stoppades 1683 i sista stund i Wien och den nuvarande jihad som pågått sedan 1979 i och med Irans fall för Khomeini. Man kan lägga till Muslimska Brödraskapets kamp för ett herravälde sedan 1928, då Hassan I Bannah grundlade vad som skulle återupprätta det fallna osmanska riket i Turkiet med dess lydstater i Mellanöstern.

Boken inleds med ett citat av den lärde orientalisten Bernard Lewis som underkänner européernas  förståelse av vad religiösas drivkrafter kan förmå. Vi varken kan eller vill inse att islam påbjuder krig mot de otrogna, och att deras krigsskådeplats är just där vi befinner oss, i krigets hus.   2009 kom uppföljaren 1400 års krigen, skriven tillsammans med Mogens Camre och med fokus på EUs betydelse för islamiseringen. Båda böckerna, och andra av Lars Hedegaard, finns att beställa på Saxo.com.

Helle Merete Brix övertygade Lars Hedegaard och Farshad Kholgh 2003i om att de skulle söka medlemskap i danska PEN. Hon trodde då att PEN kämpade för tryck- och yttrandefrihet, men ack vad hon bedrog sig. PENs tryckte upp en recension i sitt medlemsblad som liknade I krigens hus med den falska antisemitiska Zion den Vises Protokoll från 1903.

Att besluta om Lars Hedegaards eventuella medlemskap fick danska PEN att hänvisa beslutet till internationella PENS generalförsamling, en extraordinär procedur som inte använts för medlemsförfrågningar sedan andra världskrigets slut.  Hedegaard som hela tiden var skeptisk till företaget att gå med i PEN fick veta att “Lars Hedegaard-saken” dominerade hela PENs möte den 28 januari 2004.

En talesperson från PENs huvudkontor i London försökte förgäves övertyga de uppretade danska medlemmarna om att Lars Hedegaards bok inte alls handlade om hatfullt språk. PENs paragraf om att inte tillåta uppmaningar till våld skulle tillämpas på afrikanska radioprogandister som uppmanade en stam att slå i ihjäl en annan menade talespersonen. Men icke.

Lars Hedegaard vägrades inträde trots att PENs charter  föreskriver att: Litteraturen känner inga gränser och måste få spridas fritt bland människor trots politiska omvälvningar på det nationella eller internationella planet. . . /PEN arbetar för obehindrad förmedling av tankar och idéer inom alla länder och mellan alla länder, och dess medlemmar förbinder sig att motsätta sig varje form av inskränkning av det fria ordet i det land och det samhälle de tillhör, liksom i världen i övrigt där så är möjligt. PEN är för en fri press och motsätter sig godtycklig censur i fredstid”.

Men någon rätt till att skriva fritt existerar inte enligt organisationen. PEN vill  “främja idealet om en mänsklighet som lever i fred och jämlikhet i en gemensam värld” och inte ens strider om och med ord. Den engelske författaren George Orwell hade själv sett under 1940-talet hur engelska PEN ansåg att censur var nödvändig med hänsyn till Sovjetunionen.

Vad som kan uppfattas som hat är inte glasklart och Danske PEN ansåg uppenbarligen att I krigens hus var en bok som passar in i deras beskrivning av vad PEN inte vill stödja, nämligen “alla uttryck för hat”. Hedegaard själv tror att inskränkningar i tryck- och yttrandefriheten alltid har triumferat i PENs historia med ett undantag: 1989 då PEN faktiskt stödde Salman Rushdie mot den dödsdom som Iran belade honom med och satte upp en prissumma för varje muslim i hela världen som förverkligade mordet.

Men Danske PENs ordförande Anders Jerichow skrev att det hade varit lika illa för en ekologisk förening att ta in en bonde som spred kemiska bekämpningsmedel om PEN skulle ha tagit in Lars Hedegaard, vars språkbruk inte kan göra annat än väcka hat.

FRAMFÖRALLT FRIHET

Jag recenserade en festskrift till Lars Hedegaards 70-årsdag med namnet Frem for alt frihed i hans nu nedlagda svensk-danska veckotidning Dispatch International 2013 med dessa ord: “Den svenska pressens undfallenhet efter mordförsöket 5 feb 2013 på en av denna tidnings redaktörer, Lars Hedegaard, förklaras bäst med dess okunskap om vem de har att göra med. För att råda bot på detta rekommenderas läsning av den festskrift som utkom sommaren 2012 till Hedegaards 70-årsdag. Till de som hyllar Hedegaard finns danska ministrar, partiledare, internationellt kända intellektuella inklusive meningsmotståndare från hela världen och från Hedegaards studietid vid Århus universitet på 1960-talet.

Fokus i de 21 bidragen ligger vid yttrandefriheten och dess fiender medan ämnena varierar från bibelexeges till frikännandet av Hedegaard av danska Högsta Domstolen i april 2012. Bland bidragen finns många som ser paralleller mellan andra tiders förtryck och dagens politiska korrekthet i västvärlden, särskilt inom EU och i Skandinavien. Några historiska bidrag står ut bland de många samtida betraktelserna över islamisering, yttrandefrihet, intellektuell repression och jubilarens framgångsrika insatser sedan 1960-talet med historieforskning, publicistisk och opinionsbildning i Danmark i synnerhet men även utomlands.

Kai Sørlander beskriver motsättningen mellan diktkonst och filosofi i Platons antika Grekland. Temat är välkänt och hans genomgång traditionell, men slutar i att påvisa den protestantiska kristendomens betydelse för att kunna bedriva verklig rationell analys och tillåta fri diskussion, även om sekulära ting. Hotet mot denna rationalitet är den relativism som brett ut sig och låtit samhällsfrågor behandlas som vore de upp till litterära smakomdömen.

Prästerna Søren Krarup och Jesper Langballe går i närkamp med det kristna begreppet om kärleken till sin nästa, respektive skillnaden mellan den statiska guden Allah och den kristna Guden. Bibelns ord om att älska sin Gud och sin nästa som sig själv är en uppmaning menar Krarup. I 1968 års version blev den till en lag, en regel om löneutjämning och solidaritet enligt vänsterns påbud.

Att älska ett oändligt antal nya och anonyma invånare till Danmark via skattsedeln är inte meningen. Langballe visar hur Allahs lag alltid ger muslimen rätt, medan Gud tvärtom visar människans otillräcklighet och inbjuder till självkritik. Den kristne är desillusionerad om sin förmåga och behöver syndernas förlåtelse. Muslimen kan tvärtom med Allahs hjälp gå emot alla andra med svärdet i sin hand för jihad.

Katrine Winkel Holm skriver om 1770 års danska tryckfrihetsman, Johann Friedrich Struensee (som fö skildras i svensken PO Enquists roman Livläkarens besök). Avskaffandet av censur blev kort, 3 år. Sedan fick det danska enväldet nog av de tusentals illa skrivna, uppstudsiga, ofta anonyma skrifter som hade givits ut. Folk med ”de mest ytliga kunskaper gav sig in i allt möjligt”, suckade en historiker några decennier senare. Som om de ville delta i samhällsdebatten, tänka sig.

David Gress skriver om upprinnelsen till det spanska inbördeskriget där den sedvanliga glorifieringen av vänsterns republikaner ifrågasätts. Gress hävdar att denna förenklade marxistiska tes inte räcker till för att förklara vissa historiska händelser som misskrediterar de framryckande kommunistiska och anarkistiska styrkorna. Tyvärr råder sedan 2007 yttrandefrihetsinskränkning i Spanien om inbördeskrigets orsaker, inte olikt det turkiska förbudet om att tala om utrotningen av armenier 1917-21.

Jens Gregersen skriver om en annan myt, framgångslandet Sovjetunionen, som lockade och förblindade många europeiska intellektuella under sina första decennier (i Sverige hyllades diktatorn Stalin så sent som 1947 av svenska Författarförbundet under ledning av akademiledamot Artur Lundvist). Danska författaren Karin Michaëlis resa 1934 avrapporterades i den bolsjevikvänliga liberala dagstidningen Politiken, som kunde visa upp mönsterfängelser och glada sovjetmedborgare. I nutida biografier och uppslagsverk om Michaëlis förtigs detta. Även Bent Jensens bidrag behandlar kryperi för Sovjet, t ex vid en konferens 1975 om dissidenten Andrej Sakharov.

Festskriften är obehaglig i ljuset av mordförsöket. 2013 lade danska sk anti-fascister ut Lars Hedegaard adress med en karta där hans hus var uppmärkt. ”Vi måste värna om de orädda, som hotas till livet av rasande islamister” skrev Bent Jensen och Frørup Vestergaard i bokens förord i maj 2012. Nio månader senare besköts Lars Hedegaard med två kulor vid sitt hem. Svenska journalister bör ta chansen att förstå vad som sker genom att läsa denna utmärkta skrift och agera.

Bokens motto, ”Frem for alt frihed”, är taget från britten John Miltons Areopagitica (1644), “Give me the liberty to know, to utter, and to argue freely according to conscience, above all liberties”, vars ord citerades i domstolen 24 januari 2011 av Lars Hedegaard.”

TRYKKEFRIHEDSSELSKABET

Om inte den förening i Danmark som har till uppgift att försvara tryckfriheten ens för en etablerad författare utan föll undan för påtryckningar och vantolkningar måste ett alternativ till PEN skapas ansåg en grupp danskar: Lars Hedegaard, Søren Krarup, Jesper Langballe, David Gress, Kai Sørlander och Max Stubgaard. De stiftade föreningen Trykkefrihedsselskabet af 2004 på Folketinget. Søren Krarup var klok i att föreslå namnet från ett danskt sällskap på 1800-talet, det ursprungliga tryckfrihetssällskap (“Selskabet for Trykkefrihedens rette Brug”) som skapades 1835, ett par decennier efter vår egen Tryckfrihetsförordning från 1766 (250 årsjubiléum med den internationella tryckfrihetskonferensen Farliga Ord 250 i Stockholm då Trykkefrihedsselskabets vice ordförande Aia Fog (nu ordförande)  talade,liksom Douglas Murray, Daniel Pipes m fl).

I sitt inledningstal pekade Lars Hedegaard på de två organiserade hoten mot tryckfriheten, islam och EU. Fritänkande muslimer och ex-muslimer är särskilt utsatta tog han upp.  Föreningen bildades i efterdyningarna från mordet på den holländske filmaren Theo van Gogh, vars film Underkastelse (vilket alltså är betydelsen av begreppet islam och titeln 10 år senare på en bok av fransmannen Michel Houellebecq), retade upp en mordisk muslim som dödade honom på gatan i november 2004 i Amsterdam.

Även om få trodde att samma öde skulle drabba danska islamkritiker så sa man till varandra att om en föll måste de andra ta fortsätta kampen. Lars Hedegaards privatadress, Pelargonievej 7 i Frederiksberg, Köpenhamn, var föreningens adress och stod att läsa på föreningens hemsida.

Knappt tio år senare, i maj 2013,  skulle en attentatsman skjuta två skott mot Lars Hedegaard vid hans ytterdörr i Köpenhamn, något som boken Attentatet beskriver i detalj. Den gången stod Dansk PEN faktiskt upp mot gärningsmannen och fördömde dådet, även om ordföranden kallar Lars Hedegaard för en “storförbrukare av yttrandefrihet”.

Aia Fog, Douglas Murray och Lone Nørgaard

Trykkefrihedsselskabets verksamhet är omfattande: bokutgivning, konferenser, nyhetskommentarer, utdelning av Sappho-priset (några mottagare: Douglas Murray (på bilden), Mark Steyn, Ezra Levant, Lars Vilks, Kurt Westergaard m fl). Jag vad med vid 10-årsjubiléet (Mark Steyns tal, Douglas Murrays) för Trykkefrihedsselskabet 2015 och skrev i Avpixlat om begivenheterna. Till jubileumet gavs också ut en fin antologi, Først med det værste (2015) som jag recenserade i Avpixlat med dessa ord: “Tio års krönikor, intervjuer och essäer har sammanställts av historikern och skribenten Mikael Jalving till ett intressant panorama av europeisk intellektuell kritisk debatt och analys.”

Boken har fyra avdelningar:

  1. Yttrandefriheten och dess fiender
  2. Europas inre spänningar
  3. Det största hotet mot väst
  4. Det kristna arvet och sekulariseringen.

Förutom frihetsivrande danskar, varav de flesta i ledningen för TFS, medverkar även Ayaan Hirsi Ali, Ibn Warraq, Ezra Levant, Daniel Pipes, Bruce Bawer, Mark Steyn, Roger Scruton med flera kända debattörer.

En antologi är svår att recensera, men denna har ett bestämt syfte som alla de över 30 bidragen pekar: att försvara Västerlandets demokratiska och medborgerliga friheter och förstå hoten mot dem. Historiskt, litterärt, religiöst, kulturellt, politiskt och inte minst filosofiskt. Många längre texter går tillbaka till John Locke, Luther, Spinoza, Voltaire och andra föregångare för frihetssträvanden i Europa.

Vad som slår en svensk läsare är hur likt läget verkar vara runtom i Europa, i och för sig mest norra och västra samt i Kanada, men bilden är ungefär detsamma söderut. Överallt finns hot från sjunkande befolkningstal, fega medier och makthavare och, genomgående, från islam. Danska TFS bildades 2004 därför att dess förste ordförande, Lars Hedegaard, inte fick bli medlem av danska PEN, det publicistiska försvaret för tryckfriheten i Danmark, på grund av hans bok I krigens hus 2003, skriven tillsammans med Helle Merete Brix och Torben Hansen). En bisarr paradox.

Några år senare kom krisen runt Mohammedteckningarna och sedan en stor och nyttig invandringsdebatt, där Dansk Folkeparti deltog, ett parti med starka band till TFS. Dess nuvarande ordförande, teologen Katrine Winkel Holm, är dotter till DF:s grundare Søren Krarup och hon har bidragit med flera långa intressanta historiska och polemiska analyser i boken.

Europa står inför enorma utmaningar som vi i Sverige inte vågat ta i, vilket läsarna av Avpixlat knappast behöver upplysas om. Danskan kan vara svår men kanske norska går bättre? En liknande norsk bok som också tar ett gemensamt grepp om den europeiska krisen är den norske statsvetaren Asle Tøjes Rødt, hvidt og blått från 2009 (se min recension i Dispatch International).

Sverige saknar en bok av detta slag. Förutom Julia Ceasars samlade krönikor finns nästan inget alls. I den danska antologin existerar vi knappt, bara med Uwe Max Jensens text ägnad det förestående svenska sammanbrottet. Sverige finns alls inte med i denna oerhört angelägna intellektuella och politiska diskussion om vad som händer med de gamla kulturnationerna Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Danmark.

En översättning skulle vara till stor nytta. Några äldre danska bidrag kan utgå i en svensk version, men annars är boken som gjord för att ges ut på svenska.

Hur illa är då läget? Den brittiske författaren Peter Hitchens, kristen bror till avlidne berömde publicisten och ateisten Christopher Hitchens, säger att han tror att hans England är över och förbi.

“Det är förtvivlat men jag har som kristen inte lov att förtvivla, så jag fortsätter utifrån perspektivet att jag kan ha fel. Optimismen har alltid gjort mig illa. Så jag håller mig till pessimismen, den håller mig på gott humör.”

MOHAMMEDTECKNINGARNA 2005

Den frimodige kulturchefen Flemming Rose utlyste en tävling hösten 2005 om vem som kunde bäst rita av islams profet Mohammed. Anledningen var att författaren Kåre Bluitgen inte kunnat få illustrationer till sin bok om Mohammed. Tre danska konstnärer avböjde och en ställde upp men anonymt. Detta ledde till en livlig debatt om självcensur och i ljuset av mordet på Theo van Gogh året dessförinnan var det inte utan reell grund för fara för tecknarnas liv.

Jyllands-Postens Flemming Rose ville dock sätta fyr på debatten genom tävlingen och publicerade 12 karikatyrer av Mohammed, där Kurt Westergaards teckning av Mohammed med en bomb turbanen väckte stor vrede över hela världen. Teckningen finns för övrigt på en kaffemugg som Trykkefrihedselskabet låtit göra.

Jag fick denna mugg med den mest berömda karikatyren som tack för ett föredrag 2018 om det svenska valet.

Mohammedkarikatyrerna ledde till protester i hela världen, även i Sverige där Nerikes Allehanda, Expressen, Kvällsposten, Sydsvenskan, Göteborgs-Tidningen publicerade dem. Wikipedia har kartlagt händelseförloppet där ett 30-tal personer dog i Mellanöstern och Sydasien under upplopp vid danska och andra europeiska ambassader. En yxbeväpnad somalier och anhängare av jihadistgruppen Al-Shabab  angrep tecknaren Kurt Westergaards hem 2008. Tre ytterligare planerade attacker avvärjdes mot honom, som levt under polisskydd sedan dess, liksom Flemming Rose och Lars Hedegaard. Jag har personligen träffat båda och sett den hårda bevakningen runt dem.

Den borgerliga statsministern Anders Fogh Rasmussen stod upp för den danska tryckfriheten när han fick besök från ilskna imamer våren 2006, även om han lade till att han själv inte gillade teckningarna personligen.

Den danska kulturkampen fick med dessa karikatyrteckningar nya stridsämnen. Nästan hela Danmark försvarade rätten att häda. Flemming Rose har skildrat debatten som han menar har tystats genom självcensur i Tavshedens tyranni (2010, engelsk utgåva 2014 hyllad av The Economist och Hymne til friheden (2015, recension i Avpixlat), men drog sig tillbaka från offentligheten. Han gav sig dock in debatten igen efter morden i Paris i januari  2015 vid Charlie Hebdos redaktion och i Köpenhamn i februari vid Lars Vilks uppträdande (se Niklas Orrenius bok Skotten i Köpenhamn 2016).

Ingen av oss vågar sätta våra liv på spel, så är det skriver Flemming Rose. Sedan 2008 har ingen dansk tidning tryckt karikatyrerna igen och likadant är det med Charlie Hebdos teckningar som knappt sprids längre efter massakern. Han avslutar sin hymn till friheten med viss pessimism:

“Under 2000-talet är det ingen som tror att friheten kommer tryckas ned av totalitära och förtryckande regimer som det skedde under 1900-talet. Det är inte brutala tyranner som kommer att stänga munnen på kritiska röster. Friheten kommer offras för att det stora flertalet av vanliga medborgare och demokratiskt valda regimer vill finna det bästa för den sociala freden.  Är det vad vi önskar? Inte jag i vart fall och jag tror att många delar min uppfattning men det kräver en kultivering av friheten som är frånvarande på många ställen idag. Friheten är inte statisk. Den är inte given en gång för alla och den har, som Mario Vargas Llosa säger, inte alltid ett vackert ansikte.”

*****

I nästa text om Danmark kommer jag ta upp den nyutkomna debattboken Danmark under angreb, den islamkritiska föreningen For Frihed, Lars Vilks, partierna Nye Borgerlige och Stram Kurs, de svenska analyserna av dansk kulturkamp med mera. Sedan blir det Norge och till sist Sverige.

Den första delen i serien om Skandinavisk kulturkamp kan du läsa här:

Skandinavisk kulturkamp: ”Vi är under attack”

På gensyn og hilsen fra

JAN SJUNNESSON

Jan Sjunnesson är författare, lärare och fri skribent, du kan läsa mer av honom på hans egen blogg www.sjunne.com

 

******

Vill du gå med i 1,1 miljonersklubben? Välkommen!

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig påinfo@katerinamagasin.se– dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122

Paypal: info@katerinamagasin.se

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok heter ”Bilden av Verkligheten” och finns nu att köpa här:

https://www.vulkanmedia.se/bilden-av-verkligheten/

Min bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund heter ”Budbärarinnan” och kan köpas här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405163/budbararinnan/

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer