Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Skandinavisk kulturkamp: Danmark del 2 – Yttrandefrihet i helt annan liga än Sverige

av | 12 apr, 2019 | Kultur

Lästid: 13 minuter

Här fortsätter det danska temat med den mest särskiljande mellan våra länders kulturliv: rätten att uttrycka sig fritt i musik, konst, texter, drama och vad kulturskapare och medborgare vill använda. Kring detta har svenskarna pratat och skrutit mycket, särskilt under 250 årsjubiléet av den svenska Tryckfrihetsförordningen anno 1766 som Jan Sjunnesson själv hyllade med en internationell konferens tillsammans med danska Trykkefrihedsselskabet i Stockholm i oktober 2016 utan att svenska medier reagerade. Läs den andra delen om det frihetliga Danmark, i serien om Skandinaviens kulturkamp.

SVENSKE LARS VILKS HYLLAS I DANMARK

Ett sorgligare exempel är skillnaderna Sveriges och Danmarks behandling av den skånska konstnären Lars Vilks. Aftonbladets Åsa Linderborg tramsade mest runt hans situation 2015, Svenska Dagbladets  intervju nyligen är platt och Niklas Orrenius bok Skotten i Köpenhamn (2016) visserligen rätt heltäckande av de skilda svensk-danska kulturvärldarna, men ändå alltför räddhågsen. För den som vill följa Lars Vilks offentliga liv rekommenderar jag hans blogg www.vilks.net

Danskarna har helhjärtat ställt upp för svensken Lars Vilks medan hans egna landsmän svikit honom, som Kulturhusets fd chef Benny Fredriksson, se Orrenius reportage i DN  2015.

Danskarnas stöd för Vilks: det var i Köpenhamn två människor sköts ihjäl i februari 2015 av en dansk jihadist när danska Lars Vilks-kommittén som arrangerade, en förening som danska skribenter bildat till stöd för den svenske dödshotade konstnären. Detta efter att Vilks 2011 stoppats från att tala på bokmässan i Göteborg och det var danska Trykkefrihedsselskabet som gav honom sitt fina Sappho pris 2014, något jag var med om i det hårdbevakade Folketinget en lördag, se Avpixlat.

Vilks får Sappho-priser för yttrandefrihet, 2014. Foto:Jan Sjunnesson

Den danska kretsen i Lars Vilks Kommittéen, debattören och historikern Mikael Jalving, konstnären Uwe Max Jensen, tidigare ordföranden för Trykkefrihedsselskabet Katrine Winkel Holm, Helle Merete Brix (som skrev den första islamkritiska boken i Danmark, I krigens hus, med Lars Hedegaard 2003),  och andra frihetsivrande danskar, har fortsatt att stödja Vilks även efter skotten i Köpenhamn. Detta terrordåd skedde bara en månad efter massakern på Charlie Hebdos redaktion i Paris i januari 2015 och av samma slags våldsamma islamister som i Köpenhamn.

Men danskarna fortsätter alltså att stödja Vilks, både som konstnär och som frihetskämpe, till skillnad från svenskarna. Här är de danska böcker som jag känner till:

Helle Merete Brix och Lars Vilks, 30 fortællinger om frihed, fatwaer og kærlighed (utgiven i 2019, förlaget Pressto). “30 korte essays og kommentarer om personlig frihed, kærlighed, historie, ytringsfrihed og fatwaer. Bogen har fokus på angrebet på kulturhuset Krudttønden i København i 2015 hvor Helle Merete Brix (f. 1958) var ordstyrer og den er illustreret af svenske Lars Vilks (f. 1946), der var mål for angrebet.”

Helle Merete Brix och Uwe Max Jensen, Man forhandler ikke med et maskingevär (2016, Document forlag) Se min recension i Avpixlat där jag skrev: “Bokens titel Man förhandlar inte med ett maskingevär är ett citat från ett inlägg i boken av Vilks, där han skriver om livet som förföljd och dödshotad konstnär i Sverige. Vilks skämtar och skvallrar om sina livvakter och sitt kvinnotycke. Men man förstår att han menar allvar, särskilt om konst och konstteori.

Boken består av tre delar; den första om människan Lars Vilks, där han själv skriver en del, men mestadels hans stridbara supporter Helle Merete Brix. Vilks är en genomtrevlig person som jag haft tillfälle att tala med flera gånger, både på scen men även hemma. Den andra delen av Uwe Max Jensen handlar om Vilks konstnärskap och den sista är en kronologi över hans liv, utställningar mer mera.”

Det är dags för Sverige att ta sitt ansvar, inte minst vårt rättsväsende som utdömt låga straff till de två albanska bröder som tände eld på Vilks hus i Skåne 2010 och frikände de fyra somalier som planerade ett attentat mot honom i Göteborg 2011. Vårt kulturliv borde skämmas över den nedlåtande ängsliga behandling han fått, istället för stöd och kulturell kamp.  

Vi systemkritiker har inte svikit honom som etablissemanget: Vilks besökte ett event 2016 som jag anordnade (hans bloggpost) och den alternativa bokmässan i Göteborg hösten 2018 som Katerina Janouch också deltog i. Gör som jag, bli medlem i hans fiktiva stat Ladonien och få ett adelsbrev eller köp hans konst här (dansk webbsida, givetvis).

FOR FRIHED

En annan särskiljande företeelse mot de “islamofila” svenskarna är den islamkritiska organisationen For Frihed i Köpenhamn. Den leddes till nyligen av Tania Groth, en stridbar dansk-kanadensiska som också talat  och varnat för islam i Sverige vid fyra tillfällen.

Organisationen är en demonstrationsförening som anordnar tysta demonstrationer genom centrala Köpenhamn med tal vid start och slut. Vid de gånger jag deltagit har våldsamma maskerade svartklädda vänsteraktivister skanderat slagord och spottat på oss. Polisen har skyddat oss, men ibland har folk överfallits för att de visat sina åsikter om islam offentligt, Danmark är i vissa stycken lika intolerant för islamkritik som Sverige.

På deras Facebook-sida finns filmer och fotografier. Jag organiserade liknande vandringar 2016 i Skåne och Stockholm, tillsammans med danskan Tania Groth, i en svensk motsvarighet, För Frihet, som gärna får fortsätta. Kontakta mig om du vill ta över initiativet, det behövs.

FLERA DANSKA INITIATIV, MEDIER, FÖRENINGAR OCH PARTIER

Danskarna har inte bara Trykkefrihedsselskabet, For Frihed, Dansk Folkeparti, Lars Vilks Kommittéen och frihetsförsvarande debattörer utan även dessa:

Den Danske Forening, en nationalistisk förening sedan 1989

Mosbjergs Folkefest, en nationalkonservativ och nationalliberal folkfest som i år gästas av Tommy Robinson och Katie Hopkins från Storbritannien (2016 var jag där och intervjuade norskan Hege Storhaug och tyskan Tatiana Festerling)

Dansk Samling, nationell kulturförening och parti, grundat 1936

Nye Borgerlige, nytt högerparti, leds av stridbara Pernille Vermund

Stram Kurs, nytt högerparti, leds av advokaten Rasmus Paludan som nyligen brände Koranen utomhus

Snaphanen, dansk-svensk nationell webbtidning , leds av Steen Raaschou och där svenska dissidenten Julia Caesar skrev sina vassa krönikor om Sverige

Uriaposten, nationell webbtidning, leds av Kim Møller

Den Korte Avis, orädd webbtidning

Newspeek, borgerlig nyhetskanal, leds av prisbelönta tv-producenten Jeppe Juhl

Radio24syv, kommersiell radiokanal med statligt stöd som intervjuade svenska dissidenter inkl mig

Tidehverv, kristen konservativ kulturtidskrift

Alternativ för Sveriges valupptakt med Trykkefrihedsselskabet i mars 2019

och den frimodiga konservativa filosofen och debattören Eva Agnete Selsing

SVENSK OCH DANSK KULTURDEBATT

Som ni förstår av ovanstående lista har svensk offentlighet och kulturliv ett par decennier att ta igen i jämförelse med Danmark. Våra egna förmågor kan inte göra annat än att peka finger och ropa rasist, fascist, nazist till dessa danskar som vägrar hålla tyst.

Här följer en kort resumé av danskhatet från 2006:

Kulturvänsterns flaggskepp Ord&Bild, en gång en mild kulturradikal tidskrift som stod upp för Östeuropas dissidenter, sällade sig till ulvarna norr om Öresund 2006 och lät Erik Berggren hävda:

”I såväl den svenska som den danska diskussionen om vad som skett i Danmark talas det om alltifrån ’åtstramning av invandringspolitiken’ och ’populism’ till ’främlingsfientlighet’ och ’rasism’. Samtliga begrepp passar väl in i bilden, men inget fångar fullt ut radikaliteten i det som nu sker. Ett begrepp med vilket jag tror att man bättre kan förstå utvecklingen är ’fascism’.“ (GP 10 feb, 2006)

“Journalisten” Lena Sundström, som inte ville erkänna vedertagna konsekvensneutrala journalistiska publiceringsregler och pressetik 2011 angående SD, skrev en hatbok om Dansk Folkeparti och danskarna, Världens lyckligaste folk (2009, Leopard förlag). Jag har inte läst pekoralet och tänker låta bli, utan litar på kloka Dilsa Demirbag-Stens recension i Expressen där boken sågas rejält. Mikael Jalvings Absolut Sverige  (2010) är ett vasst och underhållande svar på Sundströms sura uppstötning över de fritänkande danskarna.

I mars 2015 fick Lena Sundström  i uppdrag av Dagens Nyheter att intervjua de danskar som höll med om hennes danskfientliga inställning, Suzanne Brøgger, Carsten Jensen m fl. Dessa skribenter som fasade för Dansk Folkeparti och dansk nationalism kallades “anständiga”, både som ett ironiskt skällsord  (i boken »De Anstændige« av Jens-Martin Eriksen och Frederik Stjernfelt 2013) och beröm (i DN och av dem själva).

Kulturkritikerna Kasper Støvring, Jens-Martin Eriksen och Frederik Stjernfelt är inte nådiga i denna uppgörelse med dessa  obehagliga danska censurivrare som DN hyllar:

“De anstændige forsøger at begrænse den ytringsfrihed, der er livsvigtig i et liberalt demokrati. Bogen »De Anstændige« kortlægger minutiøst, hvordan de anstændige er blevet principløse, hykleriske, dobbeltmoralske og decideret kyniske. Deres krav om selvcensur camouflerer de f.eks. ved at tale om, at man skal have »respekt« for andre kulturer. Men denne respekt er i virkeligheden baseret på frygt. Det er nemlig kun islam, der skal skånes for hån, spot og latterliggørelse”

Samma år var det dags för direktsänd svensk-dansk kulturkamp: historiestudenten Henrik Arnstad, som vid ett  TV-debatt i september 2015, inte hade avslutat sina historiestudier men kallades “expert” av statsminister Stefan Löfven, gjorde bort sig mot historikern Mikael Jalving och den borgerliga politikern Ingrid Støjbjerg. Se klipp från den pinsamma debatten här.

Karikatyrtecknaren Kalle Strokirk gjorde en festlig bild av mig, Ingrid Carlqvist och Roger Salle Sahlström efter TV-debatten.

Inte mycket har hänt sedan 2015 års svensk-danska strider som kan få en att vilja säga upp freden i Roskilde 1658 då Östra Danmark blev Södra Sverige. Hade jag bott i Skåne där min far växte upp hade jag helst haft detta landutbyte ogjort.

Att några svenskar inser läget förändrar inte den svenska självgodheten och danskfientligheten. Den borgerliga tankesmedjan Timbro trodde på den danska Grundlagsdagen (5 juni 2018) att danskarna kunde bli en förebild för oss mesiga svenskar, men det är omöjligt när inte ens Timbro själva klarar av att ta Lars Vilks till sina evenemang. Vi kan inte ens lära av en svensk terrorexpert , Magnus Ranstorp, som lett Köpenhamns förebyggande arbete mot terrorism.

Danskarna är inte bara ett av världens lyckligaste folk, vilket alla mätningar är samstämmiga om, utan också ett mycket civiliserat land. Och ett där borgerliga värderingar har en betydligt starkare ställning än i Sverige, skrev Peter J Olsson i Svensk Tidskrift nyligen i en hyllning till den borgerliga politikern Poul Schlüter och skådespelerskan Ghita Nørby.

KRITIK AV MÅNGKULTURALISMEN

De två danskar som lanserat det ironiska begreppet “de anständiga” om de danska PK-isterna, Jens-Martin Eriksen och Frederik Stjernfeldt, har deltagit i den danska debatten om islam och mångkultur samtidigt som kretsen runt Lars Hedegaard, men positionerar sig annorlunda. De står bakom den ständigt uppdaterad listan på övergepp mot yttrandefrihet världen runt, www.fridebat.nu som jag delvis översatt och redigerat här.

2008 gav de ut boken Adskillelsens politik (“Åtskillnadens politik”, på engelska som The Democratic contradictions of Multiculturalism 2012 på vänsterförlaget Telos Press). Jag recenserade boken på min blogg 2014 varifrån dessa rader är hämtade:

Boken består av intervjuer med muslimska företrädare från Malaysia, redogörelse för och analys av för krisen 2006 runt de danska Mohammedkarikatyrerna, en genomgång av några betydelsefulla antropologers teorier om mångkultur sedan början av 1900-talet och sedan ett 20-tal krönikor i skilda mångkulturella ämnen från dansk press. Sist ritas en tidslinje över hot mot yttrandefriheten sedan 1970 utifrån multikulturella hänsyn. Boken är en något spretig men läsvärd samling texter där teorier blandas med skribenternas erfarenheter från Balkan, Danmark och Malaysia.

Multikulturalism finns dels i en mjuk version, dels i en hård menar Eriksen och Stjernfelt. Den mjuka varianten beskriver ett tillstånd där alla gör vad de som individer anser vara rätt enligt sin kultur eller grupp, men de kan också ses som en multikulturell beredskap inför en multikulturalism som oundvikligen kommer införas i utvecklade västländer. Dessa mjuka multikulturella hållningar är beskrivande och närmast liberala eller vänster.

Den hårda multikulturella varianten är normativ i det att den vill påtvinga medlemmar i en kulturell (eller etnisk/religiös) grupp samma regler, som i sin tur måste respekteras och erkännas av andra grupper som inte har samma kultur. Lina Joy, en muslimsk kvinna i Malaysia som förgäves försökt gå ut ur sin muslimska församling 2007, blir ett exempel i boken på denna mest hårdföra multikulturella doktrinen. Men andra exempel finns i västvärlden då kulturella grupper insisterar på särbehandling just på grund av sin ”kultur”.

För danskarna Eriksen och Stjernfeldt är begreppet ”kulturalism” det nya hinder som dykt upp sedan den västerländska vänstern på 1980-talet övergivit arbetarklassen som sitt revolutionära hopp och ersatt arbetarna med invandrare. Deras bok följer samma analys som den pakistanskättade britten Kenan Malik gjorde 2009 i Från fatwa till jihad och i en ny liten bok i samma ämne, Multiculturalism. Kulturalism blir en ursäkt att behålla och respektera traditioner som västerlänningar övergav för flera hundra år sedan. Det är vänstervarianten av kulturalism.

Högervarianten av kulturalismen ser de danska forskarna i Dansk Folkeparti och liknande invandringskritiska partier och rörelser i västvärlden som ser sitt lands nationella kultur som något specifikt värt att stå upp för. Därmed ger sig deras bok in i ett tvåfrontskrig mot en naiv multikulturell vänster och en nostalgiskt nationalistisk höger.

I Sverige finns liknande kritiska hållningar hos Dilsa Demirbag-Sten och Per Brauhn deras bok från 2010, Till frihetens försvar. En kritik av den normativa multikulturalismen. Vad som förenar dessa fyra skandinaviska författare är försvar för den rationella europeiska upplysningstraditionen med tro på lika fri- och rättigheter för alla, oavsett tro, grupptillhörighet eller klass. En universalistisk optimism som sällan hörs i debatten om multikulturalism.

Danskarna går tillbaka till stolta FN-deklarationer om de mänskliga rättigheterna för att se hur de passar in i de senaste decenniernas krav på särlagstiftning för grupper på grund av religion eller etnicitet, men också tvivel på kärnan i multikulturalismen – dess kulturrelativism. De finner att några få fritänkare redan 1970 började tvivla på den officiella multikulturella linjen att alla kulturer var lika mycket värda. Denna dogm som kom till från antropologisk forskning som sedan FN anammade gör ingen skillnad på skilda gruppers värde eller moraliska grundvalar.

Eftersom även en mjuk multikulturalism vill vara tolerant och acceptera allt så erkänns i denna aningslösa FN ideologi alla stadier i alla civilisationer som lika mycket värda. Detta är ett 1900-talsfenomen som snarare beror på politisk korrekthet än på några analyser av vad mänsklighetens olika epoker bidragit med. I detta teoretiska stycke diskuterar danskarna antropologerna Benedict och Levi-Strauss såväl som filosoferna Taylor och Kymlicka ingående och ganska snårigt. Ett betydligt lättare bevis för att alla kulturer minsann inte är lika mycket värda står att läsa i biologen Svante Folins bidrag ”De flesta kulturer är rena skräpet” i Svensk Tidskrift 2004.

Kulturalismen som danskarna definierar den binder individer till snäva grupper, medborgare till nationer och dess mest pessimistiska variant, den högerinriktade etnopluralismen, låter grupper samexistera utan kontakt. En apartheid som kineser, malajer och indier bor och lever i dagens Singapore och Malaysia. Vare sig man väljer den mjuka eller den hårda multikulturella varianten så begränsas individers fri- och rättigheter av mångkulturell ideologi är kontentan.

Eriksen och Stjernfelt drar upp diskussionen om det mångkulturella samhällets demokratiskt motsägelsefulla grundvalar till en avancerad teoretisk nivå. En svensk översättning skull tillföra oss mycket tankegods och erfarenheter som vi idag saknar.”

Eriksen och Stjernfelt utgör ena flanken av kritiker av dansk multikulturvurmande, identitetspolitik och islamofili, som inte drar sig för att kritisera Trykkefrihedselskabet och kretsen runt Lars Vilks. De två är mer upplysningsrationalistiska och till vänster än Lars Hedegaards supporters som är mer nationella och konservativa.

I antologin Først med det værste (red. Jalving, 2015) tar Trykkefrihedsselskabets Katrine Winkel Holm dem i örat i krönikan “Positionisterne”, vilket visar att det finns en livlig debatt bland dessa kritiker av dansk och svensk politiskt korrekt “anständighet”. Hon hävdar att Eriksen och Stjernfelt, liksom svenska försiktiga islamkritiker, begår ett misstag när de vill sätta Dansk Folkeparti/Trykkefrihedsselskabet i samma båt som de danska jihadisterna. Här hemma finns samma märkliga kålsuparteori om att SD och V/MP/islamister skulle vara av samma skrot och korn. Borgerliga debattörer är snara att se den Sverigevänliga rörelsen som högerns motsvarighet till vänsterns identitetspolitik, men inget kunde vara mer felaktigt.

Utan nationalism, gränser och samhällsgemenskap finns inga förutsättningar för att bygga ett demokratiskt samhälle med fri- och rättigheter. Först kommer nationen, sedan diverse ideologier, som kan vara mer eller mindre stolliga som socialism, feminism, islamism. Jag redde ut detta utifrån statsvetaren Andreas Johansson Heinös avhandling Hur mycket mångfald tål demokratin? i en lång bloggpost  2016.  Nationen är inget särintresse.

HELTER SKELTER

Jens-Martin Eriksens nya bok Helter Skelter (2018, Gyldendal) sällar sig till genren av dystopier om Europas fall under islam inom de närmaste tio åren. 

Huvudpersonen är en dansk man som utger sig för att arbeta för en internationell flyktingorganisation men egentligen är involverad i ett nationalistiskt terrornätverk, kallat The Institute och leds av en amerikan, helt efter Steve Bannons The Movement. I boken får danska jihadister pengar och kontakter för att spränga och mörda folk i Köpenhamn. Till sist ockuperar de danska radio- och tevehuset och skickar ut krav till den danska regeringen om privilegier för muslimer.

Det islamkritiska partiet Nationalfronten och andra nationella krafter bjuder motstånd men till sist är makten i islamisternas händer, tillsammans med en borgerliga och socialdemokratiska partier. Tanken var att inbördeskriget som provocerades fram av The Institute skulle väcka danskarnas vrede men så skedde icke. En misslyckad false flag operation alltså. Läget blev än värre än innan provokationen och 400 sidor senare är man rätt less på danskar och dess velande fram och tillbaka.

DANMARK UNDER ANGREB

Möjligen är de två konservativa debattörerna Mikael Jalvings och Kasper Støvrings dialog Danmark under angreb. Kulturkritiske udvekslinger (2018, Indblik) mer optimistisk. De två har samtalat och skrivit till varandra under förra året i den slags samtalsbok som var populär för några decennier sedan av Per Ahlmark, Lars Gustafsson, Lars Gyllensten, Georg Klein m fl.

Kasper Støvring var liberal i sin ungdom medan Mikael Jalving nog varit konservativ hela tiden. Nu är de båda konservativa och har mycket att säga om dansk kulturkamp. Jalving har särskilt stått på barrikaderna, när han inte cyklar, medan Støvring suttit på Sorø när han inte har promenerat i skogen. Jalving skriver krönikor i Jyllands-Posten och Støvring  Berlingske Tidende i en krönika som faktiskt heter “Kulturkamp”, som denna artikelserie.

För danskar är boken givande med sina historiska jämförelser, både inom landet och med Europa (Jalving doktorerade i europeisk historia i Florens 1998) och med aktuella debattämnen, särskilt konservatism och tillståndet i Sverige. Kasper Støvring säger:

“Sverige er jo så interessant at studere, fordi man her har et kæmpestort laboratorium for experimenter med multikulturalismen. Det er endt galt. Sådan er det jo med experimenter. De kan slå fejl. Hvad gør man så? Jeg  møder altid følgende modargumenter, især når talen falder på Sverige. Det er problemer med invandring, jo, jo, det erkender de, men problemene skyldes 1) sociale forhold som høj arbejdsløshed, 2) et nedsættende sprogbrug i omtalen af udlændinge og 3) manglende demokratisk uddanndelse”.

Att Sverige verkligen var ett fullskaligt socialt experiment 1970-1997, alldeles oavsett massinvandring och islamisering, konstaterade nationalekonomen och professorn Assar Lindbeck i en klarsynt artikel 1997 som kan laddas ned på www.ifn.se   

Få har som Assar Lindbeck insett vidden av vad Sverige gått igenom de senaste 50 åren, men danskarna är oss på spåren. I fredags (5 april) lät SVT den danske statsministern Lars  Løkke Rasmussen tala kritiskt om invandringen i Skavlan. För min del får SVT sända dansk debatt, intervjuer och reportage varje dag. Och ta tillbaka de södra landskap vi tyvärr inte förtjänat att förvalta.

Vi trenger det, netop.

Hilsen,

Jan Sjunnesson, författare och journalist

www.sjunne.com

Detta är den andra delen av två artiklar som handlar om Danmarks kulturkamp. Del 1 från 30 mars på Katerina Magasin finns här och introduktion till artikelserien finns här från 18 mars, 2019. Nästa artikel behandlar Norges kulturkamp.

******

Vill du gå med i 1,1 miljonersklubben? Välkommen!

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig påinfo@katerinamagasin.se– dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122

Paypal: info@katerinamagasin.se

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok heter ”Bilden av Verkligheten” och finns nu att köpa här:

https://www.vulkanmedia.se/bilden-av-verkligheten/

Min bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund heter ”Budbärarinnan” och kan köpas här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405163/budbararinnan/

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer