Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Rapport från en svensk småstad: Stadens butiker har bildat telefonkedja för att hjälpa varandra slå larm när stöldligor dyker upp

av | 24 maj, 2019 | Samhälle

Lästid: 9 minuter

Jag önskar så förtvivlat att jag någon gång kunde publicera en annan slags historia här på Magasinet: Något positivt och uppmuntrande som mer överensstämmer med Annie Lööfs och Stefan Löfvens budskap om att det går bra för Sverige, att de problem som finns är på väg att klaras upp, och att samhället står väl rustat mot eventuella kriser och bakslag. Att landsbygden mår bra, inte pyton. Dessvärre inkommer det inga sådana mejl till min inkorg. Solskenshistoriorna som ibland poppar upp i mainstreammedierna är främst ett slags fasad som man allt mer desperat försöker vagga in medborgare i lugn med. Så jag måste vara ärlig och visa upp den verklighet som allt fler svenskar tvingas leva i. Här följer en rapport från en svensk småstad, nedtecknad av en person vars släkt tvingas hantera nedmonteringen av välfärdslandet.

”Jag bor bara delvis i Sverige sedan mer än tio år tillbaka och har under den perioden skiftat från att vara stolt över att komma från ett av världens mest framgångsrika länder när det kommer till välfärd, fred och demokrati, till att känna skam. Mitt land har förvandlats till ett lågintellektuellt och grälsjukt träsk där enfald, bufflighet och medvetna missförstånd stadigt gräver oss ner allt djupare åsiktsmässiga skyttegravar. Löfven, Täppas, Strandhäll, Pascalidou, Greider, public service, Malou, Anne Ramberg, Wolodarski och DN och klimat- och Gemsekten stöttar varandras steg ut mot ytterkanten och avfärdar alla som inte köper de förenklade resonemangen som i bästa fall högerpopulister, och i värsta fall som nazister. Att människor som bara vill leva i ett tryggt, rättvist och ordentligt land, där folk sköter sitt, gör rätt för sig och bidrar istället för belastar samhället, jämställs med dem som på 30-talet gasade judar, är så bortom all anständighet man kan komma. Så illa har det blivit att de som vädjar till förnuft och eftertanke ska tystas, med alla medel. Även om det devalverar ord vi behöver ha för att förstå vår historia, samtid och framtid. Kommande generationer kommer, tack vare debattens diskurs, inte att förstå omfattningen av nazismens brott. De som är barn idag kommer som vuxna att tro att de som motarbetade klimatet och bråkade om bensinskatt, är av samma dignitet och karaktär som de som var kapabla att begå obegripligt grymma övergrepp mot mänskligheten i Belsen-Belsen och Auschwitz.

Mina kollegor utomlands ställer allt fler frågor om vad som händer i mitt land, och de från Norden är direkt förfärade. Ingen, absolut ingen utomstående, tror att Sverige kommer att klara av det vi har gett oss in på. Den dagen bidragen sinar på grund av lågkonjunktur, då medelsvensson blir arbetslösa de också – kommer Sverige att brinna. Alla de som vant sig vid att få allt de pekar på, och som kommer från länder där reaktivitet, religion, korruption, hedersvåld och allmänt accepterad frånvaro av impulskontroll är en del av kulturen, kommer inte stillatigandes att se på när staten inte längre godtyckligt står för notan.

I min närhet har jag anhöriga som jobbar inom skola, näringsliv, reseliv, vården och handeln. Ett telefonsamtal med en av dessa i veckan fick mig att reflektera över hur illa det har blivit. Hur konsekvenserna nu drabbar vanligt hederligt folk.

I denna aktuella svenska småstad finns ett varuhus i centrum. Det är drivkraften i samhället och dess öppetider är något stadens övriga butiker rättar sig efter. Det har stått där i många år och sortimentet har förändrats genom åren. Där säljs kosmetika och dofter, inredning och porslin, kläder, leksaker och böcker, och varuhuset är en naturlig och ganska trevlig samlingspunkt. Personalen är, och har alltid varit, uteslutande kvinnor. De flesta började jobba där som sommarjobbande tonåringar och gick över i fast anställning direkt efter högstadet eller gymnasiet. Ingen får jobba heltid, har den överenergiske VD:n i Stockholm bestämt, och nu ska det satsas på webbhandel. Budskapet från ledningen som ingen från varuhuset någonsin har träffat, är att ”antingen är man med på tåget, eller så hoppar man av”. De flesta jobbar 20 timmar veckan, någon har så lite som kontrakt på 5 timmar i veckan, och merparten får endast sin ekonomi att gå ihop tack vare att de har en partner som jobbar i skogen, som elektriker, snickare, kock, lärare eller som välbetald handläggare på någon av alla statliga enhetskontor staden fått såsom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

Kommunen hade nyligen en frisk ekonomi men har nu på kort tid sålt av allmännyttans fastigheter och kommunala bolag då socialförvaltningen i staden för 2018 visade upp illröda siffror. Hur kommande år ska gå ihop när det inte längre finns värden att avyttra är det ingen som vet. Trots att kommunalskatten är bland de högsta i landet talas det om betydande skattehöjningar, samtidigt som det ska sparas i det kommuala. Man har nattetid släckt ner varannan gatulykta för att spara ström, snöröjning drar ut på tiden och man saltar hellre gatorna än plogar. Eftermiddagskaffet på äldreboendet har dragits in och polistationen är bara bemannad några timmar per dag – på vardagar. Helger och kvällar är stationen helt stängd och ringer man 114 14 kopplas man till sambandscentralen 40 mil bort där oerfarna 21-åringar svarar med uppkäftigt tonfall efter en dryg timmes telefonkö. Sjukhuset kommer inom fem år att läggas ner signaleras det, och nu kom precis besked att Arbetsförmedlingen också ska stängas.

I varuhuset märker man tydligt av att folks köpkraft har minskat. En och annan pensionär kommer in med sin rullator och köper någon leksak till barnbarnen, med skakig hand och sliten börs med tummade sedlar och skranglande mynt, och personalen känner nästan alla kunder vid förnamn. Oron för framtiden stiger. Det surras om att VD:n har sagt att små varuhus ska stängas. De är ”inte lönsamma nog”. De anställda ”hänger inte med i utvecklingen”. Nu är det ”digitalt som gäller”. ”Kunden ska vara i centrum”. Man måste ”se kunden”. Man måste ”våga sälja”. Vara ”på tårna”. Vara ”flexibel”.

Utanför ingången rör sig två permanenta karaktärer. Den ena är Securitas-vakten som då och då tittar förbi, och den andra är en romsk äldre kvinna som vaggande sitter och tigger. Den senare kommer varje morgon i en vit minibuss och droppas raskt av utanför ingången strax före varuhuset öppnar, för att sedan hämtas vid 18-tiden. Hela dagen sitter hon där och hej-hejar. Hon är uppenbart förståndshandikappad och far illa, särskilt vinterttid, och hon försöker le med de fåtal svarta tänder hon fortfarande har kvar. Hon är aldrig arg, aldrig på dåligt humör, men heller aldrig glad, aldrig vaken. Hennes blick är tom och utan fokus och ingen förutom de gamla kvinnorna med rullator, och de miljöpartistiska kvinnorna med alternativ klädsel i 30-års åldern lägger minsta notis vid henne.

Varje dag kommer hon in till kosmetikkassan och köper två plastpåsar, en liten och en stor, och personalen vet mycket väl varför. Häromveckan råkade hon nämligen tappa den stora påsen inne i varuhuset på väg till kundtoaletten. Den var full med urin och det rann ut över hela golvet. Vakten som var på plats blev helt vansinnig och försökte få kvinnan att själv städa upp, men hon bara gick ut och satte sig igen. Så där fick personalen lära sig att ”se kunden” kan man säga. De mindre påsarna kan de hitta lite var som helst, ibland på sidan av varuhuset, ibland i ett provrum, ibland bakom hennes kartonger ute vid ingången. De luktar obeskrivligt illa och skapar enorm stress bland personalen. Men där sitter hon. Dag efter dag. För Socialdemokraterna och allianspolitikerna har slagit fast att man inte kan förbjuda fattigdom.

Så luras förståndshandikappade gamlingar att lämna sina hem i Rumänien, för att hänsynslöst utnyttjas av männen i den vita minibussen, Sommar som vinter. Jul som midsommar.

Stölder sker varje dag. Stadens butiker har bildat telefonkedja för att hjälpa varandra att slå larm när stöldligor dyker upp. Det sker ofta. Några i personalen har vid några tillfällen försökt stoppa tjuvar utan att inse hur farligt det är. Att ringa polisen är meningslöst. De kommer inte längre om det inte mot all förmodan råkar vara i närheten. Det är de dock aldrig. Hela länet har bara två bilar och oftast är de upptagna med annat tiotals mil bort. Securitas-vakten är ensam i hela staden och klarar inte av att vara överallt.

En dag i fjol sommar ser personalen hur några romska kvinnor plockar på sig dofter. En hel hylla blir tömd och när kvinnorna rör sig mot utgången följer en anställd efter. Precis innan de går ut ställer hon sig i vägen och hindrar dem. De blir då aggressiva och skriker och gestikulerar, men hon ger sig inte utan står kvar med armarna i kors, 50 kg liten och 1.60 kort. Då dyker plötsligt ett gäng karlar upp, uppenbarligen i samma sällskap. De ställer sig i en ring runt henne och skriker, hotar och gör slag i luften med knutna nävar. Trots detta ger hon sig inte. Då börjar de spotta på henne. Då kommer tårarna och hon går undan. Kvinnorna den dagen kom undan med parfymer för åtskilliga tusen, men de stal också värdighet och trygghet från en helt oskyldig medmänniska som bara ville göra sitt jobb.

Huvudkontoret övervakar såklart butikssvinnet i konkreta tal, och det är något personalen beordras att ”jobba med”, med undermeningen att minskar inte svinnet blir de inte lönsamma. Då stängs varuhuset och de förlorar sina jobb. Det är dock inte mycket de kan göra. De har börjat låsa in de dyraste artiklarna, men eftersom bemanningen är så knapp, är det lätt att lura bort den som står i en kassa, så att någon annan kan passa på att stjäla under tiden personalen hjälper den andra ”kunden” som sedan inte vill köpa något trots allt. Att få nytt jobb i en avflyttningskommun som 50-åring utan annan yrkeserfarenhet än det varuhus man har jobbat i sedan 16 års ålder är i princip omöjligt. Perosnalen går hela tiden med detta i tankarna, och oron för framtiden gnager.

Leksaksavdelningen är ett annat problemområde. Där finner man ofta kvinnor från Afrika och Mellanöstern och deras stora klungor av barn. De har alla har stora nya fina barnvagnar som kostar femsffriga belopp att köpa. De handlar mycket krimskrams som billiga fusksmycken, storpack med strumpor, plastleksaker ogch glittriga barnkläder som de betalar med sina oranga Swedbank-kort (alla har samma debit kort som regelbundet fylls på av svenska staten). Personalen lägger märke till hur vårdslösa de är med utgifter, men förstår samtidigt att deras onödiga köp finaniserat med skattemedel förstås hjälper upp den så viktiga butiksomsättningen. Något de har mindre förståelse för är hur andra kulturer ser på barnuppfostran. Ofta tillåts barnen springa runt och härja som de vill utan att någon mamma säger ifrån (karlarna är aldrig med). De sliter upp förpackningar, de ”provleker” hårdhänt med leksaker, de kastar saker på golvet och gapar och skriker. Häromveckan noterade personalen hur två kvinnor parkerade sina barnvagnar på leksaksavdelningen, för att sen gå och prova kläder på damavdelningen. Kvar satt barnen i vagnarna och pysslade med något. När de hade gått upptäckte personalen att barnen hade suttiit och ätit av butikens godis, och det låg drivor med godispapper på golvet.

Då och då tar man fast snattare. Det är nästan alltid tonårstjejer elller utländska ligor som stjäl. Den första kategorin är relativt enkel att hantera. Den andra livsfarlig. Ofta får tonåringarna följa med in på kontoret och så försöker man ringa polisen. De dyker nästan aldrig upp, så då är nästa steg att ringa föräldrarna. Allt oftare möts de då av aggressiva förmyndare som inte på något sätt kan se vad deras telningar har gjort för fel, varpå de kräver att ungarna får gå. Vilket oftast också sker. Ligorna får bara gå. Det är säkrast så. Så i princip är det fritt fram att stjäla nu. Ingen kan hindra det längre.

På kommunens biblioteket har de också problem. Där har ”grupper av män” börjat hänga hela dagarna. I verkligheten är det två kategorier av ”män”. Den ena kategorin är tonåriga killar med utomeuropeisk bakgrund. De härjar runt och skapar oro. De kastar böcker, röker i barnens läshörna, skrämmer småbarn och gamlingar och river ner inredning. För något år sedan kom ett nödrop från de förskrämda bibliotekarierna. Då hade dessa tonåringar gått in på damernas toalett där de slet loss sanitetsbehållaren. Den tog de sedan med sig ut i biblioteket där de roade sig med att kasta runt blodiga tamponger och bindor. Ungefär i samma veva försökte någon tända eld på böcker i en av hyllgångarna.

Den andra kategorin är män i 30 till 40-års åldern med utomeuropeiskt ursprung. Vad de gör där är för den oinvigde höljt i dunkel. Men ryktet på stan säger att de säljer narkotika och anabola stereoider, och att de förmedlar ”kontakter” för de som har behov av sexuell närhet med unga damer. Huruvuda det är sant får vara upp till var och en att avgöra, men det faktum att jag personlígen fick rådet att inte gräva i det där av kommunens dialogpolis (som är obeskrivligt svår att få tag i), då det ”kan bli obehagligt för dig” får tala för sig själv. Oavsett vad man tror om det, så är biblioteket inte längre en plats för stillsamhet och lärdom, det kan konstateras.

Kombinera detta med vågen av våldtäkter och skjutningar, till återkommande stölder av allt från utombordare i gästhamnen till grannarnas robotgräsklippare, till de hotfulla kringresande asfaltsläggarna, till att soptippen nu är videoövervakad, till att papperslösa, men inte pensionärer, får fri tandvård, till att de gamla på hemmet inte får komma ut och gå i solen, till att tågstationen har blivit ett tillhåll för allsköns kriminella, till att allt färre jobbar och betalar skatt, medan allt fler lever på bidrag, till att de som mot alla odds faktiskt döms till terrorbrott och 15 års fängelse, släpps ut igen efter två ynka år, till att skatter och avgifter stiger dramatiskt, till att svenska kronan och fastighetspriser är i fritt fall.
Detta är inte bra alls.”

******

Vill du gå med i 1,1 miljonersklubben? Välkommen!

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig påinfo@katerinamagasin.se– dock arbetar jag ensam, så jag sva

rar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122

Paypal: info@katerinamagasin.se

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok heter ”Bilden av Verkligheten” och finns nu att köpa här:

https://www.vulkanmedia.se/bilden-av-verkligheten/

Min bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund heter ”Budbärarinnan” och kan köpas här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405163/budbararinnan/

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer