Bianca Muratagic kom till Sverige som flykting från krigets Bosnien. Hon kommer från en familj där man alltid gjort rätt för sig. Hennes föräldrar kämpade och arbetade för att ta hand om familjen och samtidigt bidra till det nya landet som erbjöd fred och trygghet. Idag konstaterar Bianca att landet hon älskar sviker både svenskar och invandrare. Kravlöshetens politik har skapat segregation, utanförskap, bidragsberoende och kaos. ”Fega politiker ser hellre stillatigande på hur landet förstörs, än slår näven i bordet. När tänker ni börja göra ert jobb?”

När vi flydde till Sverige som flyktingar hamnade vi på olika flyktingsförläggningar. Min far sökte arbete från dag ett. Från det att vi satte vår fot i Sverige ville han arbeta. Vilket jobb som helst! Han ville försörja sin familj. Min far arbetade fysiskt 14 timmar per dag på en farm, i två år utan att få betalt, medan vi väntade på uppehållstillstånd. Han ville ha en sysselsättning och kämpade hårt för att skapa möjligheter och nya kontakter. När vi fick politisk asyl besökte han arbetsförmedlingen och berättade att han blev erbjuden ett jobb på Atlas Copco. Men de tyckte att han skulle gå på SFI och fortsätta att lära sig svenska då han inte behärskade språket perfekt. ”Vill ni hellre att jag blir en belastning än en tillgång för Sverige?” undrade min far.

Han fick en fast anställning och tack vare hans engagemang, skicklighet och flitighet blev många andra bosnier också anställda på Atlas Copco. Min far var stolt över att han kunde försörja sin familj och jobbade i tre olika skift och övertid. Min mor hade två olika arbete och pluggade samtidigt. Hon var 42 år när hon kom till Sverige men hon tog knappt ledigt en enda dag. Hon var en en stark, intelligent, envis och modig kvinna som byggde upp sitt nya liv och stöttade sin man och sina barn. Mina föräldrar förstod dock ganska snabbt att alla som kommer till Sverige inte är lika intresserade av att arbeta, eftersom de kan få allt serverat och leva ett fantastiskt liv med bidrag samt utnyttja systemet. Med andra ord var de inte naiva utan realistiska.

Våra politiker har i decennier fört en politik som ställer grupper mot varandra. Idag bestraffas människor som arbetar hårt med höga skatter trots att vård, skola, pension, rättsväsen och annat inte fungerar och där arbetsamma och skötsamma medborgare mjölkas, utnyttjas samt känner sig otrygga och hotade i sitt eget land. Våra politiker skickar tydliga signaler till invandrare och nyanlända: Det lönar sig mer att inte följa lagen och missbruka systemet. Du kommer undan med vård, rehabilitering, bidrag och ekonomiskt stöd. Vi tycker så synd om dig. Du släpps fri och begår nya brott. Men det är ok, för du har det svårt. Daltandet, inkompetensen och oförmågan att erkänna och ta itu med verkligheten och existerande problem har skapat segregerade förorter och ännu större polarisering. Människor som arbetar och sliter bestraffas med höga skatter och skötsamma invandrare med utvisningar. Medborgare som tillför, bidrar och sköter sig piskas och hånas av våra makthavare. Vi lever i olika dimensioner där priviligierade politiker indoktrinerar medborgare med nonsens om att de som begår brott har det svårt och att det sprudlar av liv, framgång och energi i utsatta områden.

Låt mig bara säga en sak. Min familj flydde krig, död och förföljelse. Vi hade ingenting när vi kom till Sverige. Vi förlorade allt och var fattiga. Men vi tog ansvar och kämpade. Vi ville skapa oss en ny framtid, ett nytt liv och bidra till samhället. Politiker har länge kunnat gömma sig bakom antirasistisk smörja när de egentligen har diskriminerat invandrare genom att behandla dem som ansvarslösa individer. Ställer man inga krav på människor på grund av deras bakgrund och hudfärg, betyder det att man inte tror att de är kapabla att lyckas. Detta är i själva verket ett sätt att förtrycka och göra skillnad på människor.

Idag står vi här. Med fega politiker som hellre stillatigande ser på hur landet förstörs, än slår näven i bordet.

När tänker ni börja ställa krav, och göra ert jobb? Det är bråttom.

BIANCA MURATAGIC

Bianca Muratagic arbetar som sångpedagog, konstnärlig ledare, konsertarrangör och sångerska. Hon driver sitt eget företag, musikskolan Sångakademi Bianca i Uppsala, och är återkommande krönikör på Katerina Magasin. Denna text har tidigare publicerats som ett inlägg på Facebook.

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.