Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Polischefen i Uppsala: ”Gängbrottsligheten är jättehög prio för mig”

av | 1 sep, 2017 | Uncategorized, Samhälle

Lästid: 13 minuter

Jag gjorde flera intervjuer med polisen i Uppsala under våren 2017. Det längsta samtalet hade jag med Jale Poljarevius, chef för lokalpolisområdet Uppsala/Knivsta. Det har skrivits en hel del om heroinmissbruk, våldtäkter och skjutningar, som radikalt förändrat bilden av den tidigare gemytliga universitetsstaden, där det mesta stöket förr ombesörjts av festande studenter. Här är den första delen av intervjun, del två följer imorgon.

Med Jale Poljarevius kom jag i kontakt via Twitter, efter att jag kommenterade något som han hade skrivit på Uppsalapolisens konto. Att följa kontot kändes hoppingivande i dagar då man lätt kunde få en känsla av att kriminaliteten helt höll på att ta över. Därför frågade jag om jag fick göra en intervju, eftersom jag ville bilda mig en egen uppfattning om problematiken i Uppsala.

Vi träffades på polishuset på Svartbäcksgatan en eftermiddag i slutet av mars, då snön höll på att smälta bort och det försiktiga svenska ljuset börjat dröja sig kvar längre om eftermiddagarna. Över några koppar blaskigt snutkaffe i pappmugg frågade jag ut Jale om hans syn på gängkriminalitet, samhällsutveckling och hans syn på hur man skulle få bukt med den ökande brottsligheten. Det blev ett långt samtal som jag måste dela upp i två, där Jale kommenterar våren och sommaren som gått i slutet på sista delen. Jale har sina rötter i forna Jugoslavien och är befriande osvensk i sitt rättframma sätt att beskriva polisens verksamhet och kriminaliteten han aldrig tänker sluta bekämpa. Han har en tydlig bild av hur det ska gå till. Tendenserna till social oro kan ta sig olika uttryck.

– Det kan många gånger börja i liten skala, man börjar med att bränna ut några bilar. Och skillnaden mellan att kliva in i ett totalrött läge, i ett läge då det blir nåt slags upplopp, där man börjar attackera polis, slår ut busstrafiken, jagar ut socialtjänst och alla möjliga och tar över ett helt område, skillnaden där emellan kan faktiskt vara det att polisen ingriper med fasthet och att de här brända bilvraken, de ska bort. Det är ett samarbete mellan kommunen som måste forsla bort vraken, så vi kan koncentrera oss på att jobba med säkerhetsfrågor, ordningshållningen, att gripa och lagföra. Sen ska även socialtjänsten in och får plocka in somliga på LVU (Lagen om Vård av Unga, min anm.) eller LVM (Lagen om Vård av Missbrukare, min anm.). Många gånger är det gängmedlemmar, som inte blivit arton, som är nyckelfigurer. Och det är ett perfekt läge. De använder droger, de beter sig illa, går det inte att låsa in dem i fängelse så ska man använda LVU så man strategiskt väljer ut vissa individer och monterar ut dem, och på så sätt dämpa ner. Man brukar prata om social oro, men jag vill påstå att man snarare ska jobba för att social ro ska infinna sig i ett område.

Han beskriver det sista året som besvärligt ur polisiär synpunkt.

– De poliser vi har belastas i all större utsträckning. Vi har ärenden där vi måste både ingripa i förebyggande syfte men ibland även i lagföringssyfte. Färre poliser måste hantera fler brott. Sen har det blivit komplext. Även om den anmälda brottsligheten kanske minskar, så ser vi att allvarliga brottskategorier ändå ökar. Och när jag säger allvarliga brottskategorier så skulle det kunna vara gängrelaterade våldsbrott mot tredje man, men även gängen sinsemellan.

Det heter att gängbrottsligheten inte drabbar skötsamma medborgare, men på något sätt känns det som att det spills ut över vanliga människorna ändå? Det måste vara väldigt naivt att säga att inte det drabbar andra?

– När gäng A utövar brottslighet mot gäng B och gäng B slår tillbaka, så är det klart att det påverkar tredje man. I bästa fall påverkar det bara trygghetsmässigt, att man tycker att det är obehagligt att gå ut. I värsta fall så bränns din bil, eller du blir skadad. Det kan bli skjutningar ute på gator, torg och liknande. Och de skjutningarna, det är mer tur än skicklighet som gör att tredje man inte går åt. Barn har dött på grund av att en handgranat hamnat i fel rum. Ett exempel är ju den lilla åttaåriga pojken som avled i Göteborg. Det var inte honom detta var riktat mot… Men där har du ett typexempel på hur tredje man på ett oerhört tragiskt sätt kommer i kläm på grund av gängrelaterad brottslighet.

Ser du en ny typ av brottslighet som ni inte har stött på tidigare och hur skulle du i så fall vilja beskriva den?

– Den gängrelaterade brottsligheten har funnits i alla tider. Den har sett ut på olika sätt. Det vi nu ser är dock väldigt grov gängrelaterad brottslighet, och den finns i stort sett överallt. Den finns i storstäderna, Uppsala kanske inte räknas som storstad men vi har den här, inte den volymen av dödsskjutningar som kanske finns på andra sällen, men jag vill påstå att den självklart är ett stort problem.

Ni går hårt åt de här gängen.

– Ja. En av våra gänginsatser ledde till över hundra gripna, över trettio häktade, ett tjugotal automatvapen, handeldvapen, avsågade hagelgevär och liknande som vi tagit i beslag, handgranater, bensinbomber och narkotika… Insatserna gör att vi förebygger ännu fler skjutningar, sprängningar och grova våldsbrott. För varje vapen vi plockar minskar någons möjlighet att kunna använda det. Men det som gör mest ont är att vi går på deras kontanter. Vi använder oss av penningtvättslagen. Kommer du dragandes tre på natten med en plastkasse med trehundratusen kronor i, den rycker vi av dig, och det är upp till dig att bevisa var de här pengarna kommer ifrån. Och det blir inte så lätt när du visar att du deklarerar noll kronor förra året. Lycka till, säger jag.

Jag tänker på en annan del av brottsligheten, minderåriga som används av gängen som springpojkar eller barnsoldater… de är inte straffmyndiga. Hur ser du det?

– När vi haft social oro så har vi träffat på unga individer som har kastat sten och betett sig. Det har varit något slags svans som gör det här grova jobbet, stackars nyttiga idioter. Det har vi sett. Däremot inte några grova våldsbrott som begåtts av yngre individer här i Uppsala. Men att det är en beprövad metod råder det ingen tvekan om.

Ser du risken att det ska bli vanligare här i Sverige?

– De här metoderna ser vi överallt, så det kan inte uteslutas att vi får se det här också, men peppar peppar, hittills har vi inte sett det organiserat som utomlands, till exempel på Sicilien. Men tyvärr har metoder som används på andra ställen en tendens att komma även till oss.

Gottsunda by night. I princip öde.

Vad handlar gängkonflikterna om?

– I Gottsunda till exempel har vi två gänggrupperingar som håller en viss nivå, och där föreligger något slags konflikt. Till exempel afghanska kriminella. Det kan vara droger, penningskulder, det kan vara territorium… Att du anser att det här är mitt område och så kliver jag in i ditt område och börjar med någon form av handel, eller någonting liknande, och då uppstår det konflikter. Det är det mest klassiska. Och det utesluter inte att de träffar på varandra på någon krog, något inneställe, och så kränker man varandra och det leder till bråk. Det kan vara banala saker som att en flickvän bytt pojkvän där hon varit ihop med någon i gruppering A och nu gått över till en kille i gruppering B. Det kan vara skulder, att man haft affärer ihop, A blåser B, vill inte betala… Det kan vara alla möjliga varianter som uppstår. Men en sak är klar och det är att Uppsala är alldeles för litet för det här stora antalet gänggrupperingar som börjar anhopa sig här. Det här territoriet räcker inte.

Vad ser du framför dig? Vilka faror hotar? Vad har du för scenario? Vad har du för känsla?

– Oavsett vad vi tycker om läget, att vi inte är tillräckligt många, att vi inte får tillräckligt med resurser, det är inte läge att lägga sig ner och kvida och gråta. Det är viktigare än någonsin att vara aktiv och gå på och genomföra våra insatser och gripa, beslagta, plocka bort. Det som krävs nu är hårt arbete. Man kan inte fortsätta med utarmningen av det operativa. Den måste förstärkas, och det kommer nya poliser, men fram till dess gäller det att vara smart och bibehålla energin och kraften, så vi inte tappar för mycket. Som jätteinsatsen vid Resecentrum där vi fick med oss socialtjänsten. I onsdags tog vi 21 stycken, vi körde en heroinriktad insats, där vi går in och rensar och städar. Vi plockar in dem, vi plockar av dem drogerna, vi kopplar in socialtjänsten, så tjänar vi tid. Samhällsekonomiskt är det en stor vinst.

Det var prat om att det var runt nittio ensamkommande som var heroinmissbrukare. Är det killar som inte har uppehållstillstånd, eller är det gatubarn, har de ingenstans att bo? Kan de inte svenska? Finns de kvar? Vad händer? Eller är det viktiga nyckelpersoner i detta?

– Några av de dem kan inte ens prata svenska. Några av dem har asylskäl, för de kanske flytt från Syrien eller Afghanistan eller Irak eller vad det kan vara, men några är rena drogturister, eller handelsresande i brott. De är förmodligen ungdomskriminella från Marocko, som kommer till Sverige via Frankrike, Spanien, Tyskland, Danmark… de har sakta ätit sig igenom Europa. Du kan ha en identitet i Spanien, i Frankrike heter du något helt annat, i Tyskland är du ett år äldre, i Danmark har du mirakulöst blivit fyra år yngre… När du når Sverige har du plötsligt en femte identitet. Det kan se olika ut. Många av de marockanska ungdomarna vill inte ha kontakt med socialtjänsten, de vill inte ha socialbidrag, de lever som illegalister, rakt av. De bor hos kompisar ibland, om de har bostäder, annars söker de sig till torra utrymmen under tunnelbanenätet till exempel. Så de finns i ganska stora volymer. Och de är tyvärr väldigt brottsaktiva. De får inte ihop sina pengar. De har inga ordinarie jobb eller liknande. De måste skrapa ihop till mat, kanske droger, och på vägen passar de kanske på att begå andra brott också.

De är väl tacksamt villebråd att utnyttja även för gäng som håller på med narkotika? Enligt narkotikapolisen så kan det bo många ungdomar i en lägenhet under misärliknande former… de lever på att göra affärer för droger. Den här problematiken med drog-trafficking är ju knappast ny.

– De är tacksamma måltavlor för det finns inga sociala skyddsnät runt dem, inga föräldrar eller mentorer som kan säga ”du kan inte göra det här, det är livsfarligt, vet du vilka de här är, vet du vilka du har att göra med?”.

De har inget att förlora?

– Snarare har de allt att förlora. De här människorna lever mycket på att luras, och falskspel. Kan du tänka dig själv vad som händer om ett väl etablerat narkotikanätverk eller grovt kriminella ger en sån här kille i uppdrag att lämna narkotika för 50.000. ”Ta den här påsen och så åker du till den här adressen, du ringer på andra dörren till höger och sen så överlämnar du paketet”. Heroin för ungefär två års fängelse pratar vi om här. Tänk om individen väljer att behålla narkotikan för att själv börja deala. Förstår du vad som händer, när A och B inser att han blåst dem. A åker och spöar upp B, frågar var är grejerna, varför redovisar du inte, han säger jag har inte fått dem, ja men var är den där lilla lurifaxen, han är borta. Okej, förlåt. Och sen börjar jakten på lilla C. Vart har han tagit vägen? Förr eller senare får de tag i honom. Det enda som blir kvar är en rubrik. ”17-åring hittad död där och där”. Och vi ser det, oj, här är en 17-åring som blivit bragd om livet, men vad ligger bakom? Sånt händer inte bara på film. Det händer på riktigt. Stockholm är för litet, du kan inte gömma dig, Uppsala är ännu mindre.

Är det trafik mellan Uppsala och Stockholm?

– Definitivt. Vi har även haft brott där vi vet att resenärer som somnat blir av med väska, mobiltelefon, ibland har resenärer blivit rånade på tågen. Folk som har missbruksproblem åker skytteltrafik till Stockholm med pengar eller med stöldgods, man kommer tillbaka med kanske en liten dos heroin. Och det är så illa ställt att de här stackarna inte har råd att köpa sig en påse med tio gram. Utan varje dag får de gå in i en butik, stjäl en jacka för 2000 kronor, går till hälaren, hälaren ger honom 100 spänn för den… Den är värd 2000, den är helt ny säger killen. Lappen är kvar! Spelar ingen roll, du får hundra spänn eller så kan du dra. Och då måste han sno en jacka till, sen när han fått sina tvåhundra kronor så kan han åka iväg till T-Centralen, byta tåg, åka tillbaka norrut till Rinkeby, köpa 0,2 gram heroin för sina tvåhundra kronor, och åka tillbaks, söderut, tunnelbana till T-centralen, byta till tåget och sen åka tillbaka till Uppsala. Det är ett jätteprojekt. Sno ihop varorna, inte åka dit, omsätta varorna till en hälare, få pengar, och sen göra den här jättekonstiga trippen.

Betalar de biljett på tåget? Det kostar ändå 118 kronor?

– Ja, det är mer än halva dosen. Då kanske de måste snatta ytterligare en jacka för att få ihop till tågbiljetten. Om de inte plankar.

Hur mår personalen på tågen?

– Mycket bra fråga. Den måste du ställa till dem. Men jag tror inte det är särskilt roligt att vara konduktör och så sitter det åtta, tio marockaner i kupén. Det är nog inte så jäkla kul. Sen är det så att de här marockanska killarna, om man ser det ur deras perspektiv, så är de många gånger rädda de också. De åker också på däng. De åker på stryk. Dels kan det vara andra grupperingar, andra gäng, det kan vara folk som har ledsnat på dem. Det är inte så att de är nåt slags kungar som har det hur bra som helst. De mår jäkligt risigt. Jag misstänker att många av dem kommer att fastna i tyngre missbruk. Att röka heroin på folie, att jaga en drake för 200 spänn… hälften går åt helsicke. Det finns, ursäkta uttrycket, profitörer och svin som lärt dem det. Om jag har ett kilo heroin, så vill jag såklart att de ska röka, för omsättningen går mycket snabbare. Börjar man injicera så tappar man tid. Om vi inte tar tag i de här hundra lymlarna nu, så kommer de gå över till sputor. Det är lättare att få tag på heroin än en varmkorv i den här stan.

Vi pratar om gängkriminaliteten och hur den förändrats. Jale beskriver den moderna gängkriminaliteten:

– Om du ska överleva i den undre världen och starta ett kriminellt nätverk idag kan du inte bara ha en verksamhet. Du kör droger, bedrägerier, prostitution, stölder, inbrott, trafficking, olika delar, det är enda sättet för dig att överleva. Du kör en multivariant. Du kan inte bara köra en grej, som bara mobiltelefoner. Du måste köra ipads, pc, mjukvara, du måste utveckla allting, det går inte att bara köra mobiltelefon, då dör du.

Du menar att den organiserade brottsligheten har blivit något slags multiindustri?

– Den enhövdade drakens tid är för länge sen förbi. Du måste ha nio huvuden idag om du ska överleva.

För att konkurrensen är så hård?

– Ja. Kriminaliteten utvecklar sig och följer med i tiden. Det måste även polisen göra. De kriminella märker att polisen är effektiva, vi slår ut heroinligorna. Det var Hans Holmér som började med det här på 80-talet, med gatulangningsgruppen, man attackerade gatan. På 80- och 90-talet slog vi i princip ut heroinet. Ett tag var Stockholm nästan torrlagt på det. Men idag bara väller det in heroin igen, och kokain.

Det ryktas via socialtjänsten att heroinet har blivit väldigt billigt i Stockholm.

– Ja, det stämmer. 1975 kostade en kapsel, 0,2 gram, 500 kronor. När jag började vara verksam på Plattan, samma pris, 1991. Idag, 0,2 gram – 200 kronor. Ska vi följa prisindex borde det vara helt annorlunda, priset borde gå upp, inte ner. 0,2 gram för 200 kronor idag, det är ju livsfarligt. En liten unge kan få tag på det. Vissa prostituerar sig för att få råd med det här, andra stjäl, några rånar. Fråga handlarna här i Uppsala, de är inte särskilt glada. Typisk gängrelaterad brottslighet innebär att man tar sig friheter, att man gör som man vill och sätter press på andra vanliga människor. Som att promenera in i en butik och hota ägaren. Jag har skitsvårt att tillfredsställa handlarna och effektuera vad de egentligen vill ha av mig. Lugn, ro, trygghet. Sätter jag en patrull i centrala Uppsala och säger åt dem att kolla till butikerna, och så kommer det in anmälan att en 90-årig farbror försvunnit, då måste jag släppa det här uppdraget och bara gå ut och leta efter den försvunna farbrorn… och då är det fritt fram i butikerna.

Är det så att ni måste koncentrera er mycket på den här gängbrottsligheten som tar resurser från andra delar av samhället?

– Gängbrottsligheten är jättehög prio för mig. Att förebygga, plocka bort vapen och allt sånt. Jag måste samtidigt prioritera heroinbilden och köra en insats där, men samtidigt, när jag jobbar med de två delarna, men om en gammal farbror eller tant försvinner så måste vi släppa och gå ut och leta för att rädda liv. Livet går före de här förebyggande åtgärderna. Så allting måste hela tiden prioriteras, omprioriteras, vi måste jobba med en reservplan hela tiden. Ekvationen går inte ihop alla gånger.

Ni vet vilka de är, gissar jag, de flesta av medlemmarna i de kriminella gängen… Varför kör man inte bara iväg dem och sätter dem på en anstalt någonstans? Krossar själva kärnan.

– Jag håller med dig. Och det är det vi gör nu. Vi plockar av dem pengar, vi plockar av dem vapen, vi griper dem. Men jag måste ha lite stöttning i det arbetet, jag måste ha hjälp med av kriminalvården, domstolar och åklagare, de måste vara med på samma bana. Jag kan påstå så här, och nu sticker jag säkert ut huvudet jäkligt mycket, men jag tycker det är rimligt att säga så här: Vi borde se på USA, där man 1970 införde RICO-lagarna. De går ut på att om du tillhör kriminella grupperingar, som maffiaorganisationer, gängtillhörighet, då ska du inte bli behandlad på samma sätt som en vanlig medborgare. Det betyder att när en vanlig medborgare delat ut tre knytnävsslag, så ska han få en behandling, och om en gängmedlem delat ut lika många knytnävsslag, så ska han få en annan. I vissa delstater kallar man det ”three strikes and out” . När du begått tre grova brott, då är det färdigt, då åker du in permanent. Och det kan man tycka är grymt och hårt, samtidigt, alla gör sina val. Du ska inte kunna gå ut och skjuta folk gång på gång på gång och bli frisläppt, frisläppt, frisläppt… Det primära måste vara att man ska skydda allmänheten, skydda tredje man. Det är inte synd om den som begår brottet.

Stillsamt även utanför pizzeria Verona i Gottsunda.

Idag är det ju tvärtom i Sverige, att de kriminella får straffrabatt i stället?

– Den sjukan har ju pågått sen mitten på 70-talet då man tog bort fokus från offren och satte den på de kriminella. Jag säger inte att man inte ska hjälpa de kriminella, om vi kan hjälpa dem, med avgiftningar, utbildning, rehabilitering, men du ska inte kunna till ett offer att tja, du fick stryk, men det har vi inte tid med, för nu ska vi rehabilitera gärningsmannen. Det blir fel signaler både till samhället, att det inte lönar sig att vara skötsam, och till de kriminella, att det spelar ingen roll vad de gör, för samhället är för vekt och låter dem göra vad de vill.

Jag tycker man redan har skickat ut den signalen, och det är därför de tar sig för mycket ton.

– Det blir lite så, ja. Sen kan man säga, ja men titta på USA, de har de här lagarna, det blir inte bättre för det. Vem är det som påstår det? Ponera att du har tiotusentals inspärrade människor, skulle de vara fria på gatorna och torgen, då kan man ställa sig frågan, hur hade den amerikanska verklighetsbilden sett ut då? Innan man dömer ut hela systemet kan man ställa sig den frågan. Jag vill påstå att RICO-lagarna ger både åklagare och domstolar ett ganska så stabilt alibi när man förkunnar tuffa domar. Och jag kan tycka att det också är ett sätt att slå sönder gängbildningar. Jag kan plocka vapen, jag kan använda alla mina verktyg för beslag, förverkande, visitationer, husrannsakningar, tvångsmedel, med mera, med mera, men jag kan ju inte bara låsa in folk hur som helst. Det måste hela samhället ta ett ansvar för. Vi måste anpassa oss efter de rådande omständigheterna? Någonstans kommer vi till det vägvalet, tycker jag.

MISSA INTE DEL 2 AV INTERVJUN MED JALE POLJAREVIUS SOM PUBLICERAS IMORGON.

Läs gärna min tidigare intervju med polisen i Uppsala från i våras: Välkommen till Uppsala, välkommen hem

*********

Stötta mig gärna genom att köpa min senaste bok Vapendragerskan! Det är den tionde delen i romanserien om barnmorskan Cecilia Lund, utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta då Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer