Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Petra våldtogs av fyra utländska män: ”De skulle utvisas men fick stanna i Sverige”

av | 13 jul, 2019 | Svenska våldtäkter

Lästid: 9 minuter

För 13 år sedan, den 9 juli 2006, kidnappades, misshandlades och våldtogs Petra av fyra utländska män, varav endast den yngste, som bara var 19 år, var svensk medborgare. En ren krigshandling mot en värnlös individ. Fallet uppmärksammades i pressen, eftersom gruppvåldtäkt då (till skillnad från idag) fortfarande var en relativt ovanlig företeelse i Sverige. Männen togs fast samma natt och två av de icke-svenska dömdes till utvisning den 26 september 2006, något som dock aldrig skedde. Alla dessa gärningsmän är idag fria. Petra väljer att berätta, inte minst för att hon är förfärad över att den svenska migrationspolitiken skapar ett farligt samhälle för flickor och kvinnor. ”För att situationen är åt helvete”, som hon själv skriver. Hon hoppas hennes vittnesmål ska få fler att vakna och ifrågasätta den dysfunktionella svenska migrationspolitiken.

”Hej, jag vill berätta min historia. Just nu kan jag äntligen berätta eftersom jag har fått hjälp. Jag fick grov PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom, min anm.) av det som hände. Sökte hjälp i april i fjol och min behandling fick jag i 12 veckor.  Det jag utsattes för var kidnappning misshandel och gruppvåldtäkt. Det tog totalt ca 4,5 timme. De var totalt 4 stycken och tre av dem blev fast, med fängelsedom. Mellan 3-5 år. Jag mådde dåligt av det och vägrade erkänna problemen. Så jobbigt. Jag är lite dålig på att berätta,  men jag vill berätta min historia. För att situationen är åt helvete nu. Jag är så tacksam för den hjälp jag fått  men det är fruktansvärt att tjejer idag inte tas på allvar, att de tar livet av sig , super eller tar droger. Det borde indikera att något är åt helvete. Ursäkta mitt språk. Mvh Petra”

Så lyder mejlet hon skickar till mig och när jag svarar får jag hennes mobilnummer. Vi bestämmer tid för en intervju. Hon är modig som vill gå ut och berätta och därför vill jag gärna ge henne utrymme. För dessa berättelser ur människors verklighet är viktiga, de behövs för att vi ska förstå omfattningen av ett övergrepp som är en krigshandling mot en värnlös individ, en kvinna som inte har skuggan av en chans mot fyra män. Vi behöver ansikten och namn på offren för den migrationspolitik som är ett övergrepp mot värnlösa medborgare, mot barn, mot gamla, mot kvinnor som Petra, vars enda misstag är att hon litat på att samhället hon lever i, att hon trott att hon som kvinna är fri att leva sitt liv som hon vill.

Hennes röst är ljus och vänlig när hon på sjungande finlandssvenska svarar i telefon vid det klockslag vi avtalat. Hon berättar att hon är ursprungligen från Borgå, fem mil öster om Helsingfors, och har bott i Sverige i 20 år. Hon beskriver sig som ”lyckligt skild”, inga barn, hunnit fylla 45 år och bor numera i Högdalen i Stockholm. Tidigare bodde hon i Rinkeby.

Men vi förflyttar oss tillbaka i tiden, till den ödesdigra kvällen den 9 juli 2006, då Petra befann sig på en restaurang i Sundbyberg för att se på fotboll, ett stort intresse hon har. Restaurangen ägdes av några bekanta och kvällen var trevlig och upsluppen. Vid ett, halv två på natten är det dags att bryta upp. Petra ger sig av hemåt, och börjar gå längs Järnvägsgatan mot busshållplatsen.

– Så hör jag röster bakom mig, berättar hon. Jag tänker att det inte är något att bry sig om och fortsätter att gå. Så kommer de närmare. Man kan ha en känsla av att något är fel, men jag kan inte placera det, jag trycker ner den känslan, tänker att det inte är något. De här männen ropar på mig. Då tänker jag att de vill fråga mig om vägen till tunnelbanan…

Männen hinner ifatt Petra. De är två och de säger att de vill ”festa”.

– Jag sa nej, berättar Petra. Då försvinner de.

Men efter en liten stund hör Petra motorljud. En bil kör upp intill henne. Männen är tillbaka och denna gång tänker de inte acceptera Petras nej. Hon uppfattar bilen som en svarttaxi, och chauffören uppmanar henne att följa med. Hon protesterar återigen, men denna gång är det ingen som respekterar henne. Männen hoppar ur bilen och drar in Petra trots att hon gör motstånd. De sätter sig på varsin sida om henne så att hon inte kan komma ut.

– Jag vet inte vart de kör.

Hon berättar hur bilen stannar, hur männen hoppar ur. Hur hon vägrar följa med, hur hon ber chauffören köra vidare, hon vill hem. Hon har hundra kronor, men han skakar på huvudet, säger att pengarna inte räcker… ”ingen kommer köra dig någonstans för den summan”. Han är otrevlig och kräver att hon stiger ur. Till slut har hon inget val än att göra som han säger.

– Då är de två männen där, de tar tag i mig. Håller mig under armarna och ar mig till ett vitt hyreshus. De säger ”nu ska vi festa”.

De släpar Petra till en lägenhet där ännu en man väntar. En fjärde man, som Petra beskriver som ”den svarta killen”, kommer upp. Utan förvarning sliter de av Petra kläderna.

– Plötsligt slet de bara av mig kläderna, skjorta, byxor, behå. Rev sönder mina kläder. jag försökte värja mig, men då fick jag en knytnäve i ansiktet. En rak höger. Över ögat.

Det är det sista Petra minns innan hon återfår medvetandet. Då ligger hon på mage och blir våldtagen. Hon känner något som bränner på ryggen, en smärta hon inte kan identifiera. Det är en sko i storlek 44 som tillhör en av männen, han står på hennes rygg för att hålla henne nere på golvet.

Petra gråter och skriker. Hon ber dem sluta. De fortsätter. De är starka, de håller fast henne. De släpar runt henne i lägenheten och turas om att förgripa sig på henne.

– Först på golvet, sen på soffan, sen på en fällsäng. De säger ”du kan aldrig få fast oss”. De säger att jag ska ”njuta”. Jag är helt förstörd, jag gråter, men de bara fortsätter, ”nej, nej, det är skönt för dig” säger de medan de håller på. Jag har epilepsi, och kan få anfall av stress. Så jag tänker på det också, vad händer om jag får ett anfall nu. Men konstigt nog får jag inget anfall.

Våldtäkten pågår i flera timmar. Det ljusnar utanför. Männen börjar bli trötta. Någon somnar.

– Jag sa till dem, vill ni att jag går ut naken? Jag bad dem om kläder. De undrade varför. Men gav mig kläder sedan, som jag tog på mig.

De hindrar inte henne från att gå. Petra plockar ihop sina trasiga kläder och lämnar lägenheten. Det är tidig morgon och en bit från huset möter hon en kvinna som rastar sin hund. Tillsammans ringer de polisen.

– Polisen kom snabbt. De var elva stycken. Det kom också ambulans och jag fick hjälp. Jag visste inte adressen, men kunde peka ut huset. Poliserna var supertaggade. Nu tar vi dem, sa de, och så gjorde de det. Männen var kvar i lägenheten så de blev tagna på en gång.

Jämfört med hur det ser ut för många våldtäktsoffer idag kan man säga att Petras haft en enorm tur. 2006 hade inte det sexuella våldet ännu exploderat i Sverige och gruppvåldtäkten som drabbade Petra uppmärksammades i medierna, bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter, Metro och SVT. 26 september 2006, efter att rättegången ägt rum, publicerades följande på SVT:s hemsida:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/tva-domda-for-gruppvaldtakt

”En kvinna tvingades i juli efter ett krogbesök till en lägenhet i Bromma. Där överfölls hon av fyra män som sedan turades om att våldta henne under flera timmar.

Två av männen har nu dömts till fem års fängelse vardera. De ska även betala 250 000 kronor i skadestånd. Männen döms också till livstids utvisning efter att de avtjänat sitt straff, skriver Metro. Domen mot en tredje misstänkt gärningsman har skjutits upp i avvaktan på en rättspsykiatrisk undersökning. Den fjärde misstänkte gärningsmannen, som slog kvinnan medvetslös, har inte kunnat identifieras.

Kvinnan har tagit allvarlig fysisk och psykisk skada av övergreppen.”

I Metro kallades hon ”Anna” då Petra inte ville gå ut med sitt namn och identitet. Att en kvinna kunde bli så grovt våldtagen var för 13 år sedan något exceptionellt i Sverige. Vi hade inte normaliserat in oss i vågen av grovt sexuellt våld som inte skonar någon. Kanske därför som rättegången ägde rum bara några månader senare. Utredningsläget var också gott, det fanns DNA från männen och gott om bevis som band männen till brottet.

Tretton år sedan. Men det är först nu som du vill gå ut och berätta. Varför just nu?

– Det finns flera skäl. Dels för att jag mår bra idag, och kan berätta om detta utan att skrika och få panik…. för ett år sedan hade jag inte orkat, jag hade blivit hysterisk. Men jag har svarat jättebra på PTSD-behandlingen, så det vill jag också dela med mig av, jag vill att tjejer ska veta på att det finns en framtid bara de får rätt hjälp. Även om de råkar ut för något så fruktansvärt som detta. Men jag vill också gå ut med det för att jag är så förbannad över hur samhället blivit. Jag läste om en tjej som tog livet av sig för att hon blev våldtagen, för att hon inte fick hjälp, och jag tänkte herregud, jag har haft lyckan att folk har trott på mig! Men jag tänker också på alla andra offer, och det är därför jag berätar, jag vill att folk ska få veta, att de ska vakna. Det här som hände mig var 2006, sedan dess har Sverige bara tagit in fler och fler män… Politikerna tänker inte på sin egen befolkning, de är korkade och dumma i huvudet. Hur kan man vara så blind och ansvarslös? Hur kan man offra sitt eget folk på det här sättet?

Det står i SVT:s rapportering att två av männen dömdes till utvisning. Petra fick skadestånd, men någon utvisning blev inte av. I dag är männen som våldtog Petra fria och lever i Sverige. Det är oklart var de finns och vad de gör, om de fått uppehållstillstånd eller till och med svenskt medborgarskap. Dessa dömda våldtäktsmän som förstört 13 år av Peras liv lever idag som fria individer i vårt samhälle.

Hur känns det att de här männen är fria?

– Det känns jäkla obehagligt, säger Petra. De skulle ju bli utvisade men det gick tydligen inte. För det var problem i deras hemländer, krig och bråk. Så de fick stanna i Sverige. I rätten skyllde de ifrån sig, de ljög om att de inte varit ute den kvällen, att de var hemma och kokade fisksoppa… de lämnade helt motstrida uppgifter också. Jag hade en bra advokat. Ändå blev jag ifrågasatt, hur jag var klädd, och huruvida jag hade druckit. Vad jag gjorde ute ensam, herregud får inte tjejer titta på fotboll? Får kvinnor inte gå på krogen utan sällskap? Jag tänker på alla tjejer, hur de mår efter våldtäkter, vilket helvete det är, att man blir dubbelt bestraffad. Rättegången var jättejobbig, något av det värsta jag varit med om. Ändå kändes det skönt, att männen åkt fast, jag bar deras ord i mig, hur de sa att de aldrig skulle åka fast medan de våldtog mig…

För Petra var rättegången inte en punkt, även om hon kände viss lättnad när männen dömts. Snarare var det början på flera jobbiga år med ett liv som eskalerade i destruktivitet. Hennes känslor var i kaos och hon dövade ångesten med stora mängder alkohol. Hon började ägna sig åt självskadebeteende för att trycka undan tankarna på våldtäkten och minnesbilderna av förnedring och smärta. Hon drack och däremellan begravde hon sig i arbete, allt för att sluta tänka, sluta känna smärtan. Saker ställdes på sin spets när hon för några år sedan blev faster. Först då sökte hon hjälp, inte minst för att familjen upplevde hennes drickande som ett problem.

– Gruppvåldtäkten har tagit 13 år av mitt liv och jag vågar inte tänka på vad som skulle hänt om jag inte fick den hjälp jag fått. Jag är så jäkla tacksam att jag kommit på fötter. Men jag vill också visa hur tungt det är, hur ett sånt här övergrepp slår sönder en människas liv.

Petra fick till slut en remiss till Rosenlundssjukhusets EVA-mottagning för kvinnor.

– Jag trodde inte det var möjligt att faktiskt må så pass bra som jag gör nu, säger hon. Och behandlingen gör tack och lov att jag vågar leva mer eller mindre som vanligt. Fotboll tänker jag definitivt inte sluta gå på! Att gå ut med min historia, att berätta för dig, är att jag nu kan sätta punkt för alltihop. Att jag kan gå vidare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

******

Vill du gå med i 1,1 miljonersklubben? Välkommen!

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig påinfo@katerinamagasin.se– dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl.

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd betalning bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Swish: 0733289122

Paypal: info@katerinamagasin.se

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok heter ”Bilden av Verkligheten” och finns nu att köpa här:

https://www.vulkanmedia.se/bilden-av-verkligheten/

Min bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund heter ”Budbärarinnan” och kan köpas här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405163/budbararinnan/

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer