Det kom ett mail. Hon kallar sig ”en ledsen sjuksköterska”. Hon är en kvinna som grät när SD röstades in i riksdagen – idag gråter hon när hon ser vad de andra partierna gjort av landet. Hon skriver att hon måste vara anonym, för annars kanske hon förlorar jobbet, vilket vore en personlig katastrof för henne. Så långt har det gått i det en gång frihetliga, vänliga Sverige, att arbetare och de som bär samhället på sina axlar av rädsla för repressalier inte vågar framträda under sina namn när de riktar (för det mesta berättigad) kritik mot politiker, för de har sett hur det går, de vet att priset de kanske måste betala blir högt, och det har de inte råd med, för de måste förutom att försörja sig själva, även betala för runt 700.000 ointegrerbara utlänningar som aldrig kommer att lyfta ett finger för att försörja sig, utan lever sitt liv likt en ny bortskämd bidragsöverklass, profiterande på hårt arbetande människors inkomster. Det här är ett brev ur hjärtats sorg, ur uppgivenhet, ut besvikelse, men också ur rädsla och oro för framtiden. Läs det, sprid det. Kanske nåt det in till regeringskansliet. Kanske inte. Men varje liten röst som läggs till en annan gör ändå skillnad. I det långa loppet kommer dessa förtvivlade röster bilda ett avgrundsdjupt vrål, starkt nog att göra skillnad.