Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Offentlighetens dödande ljus: Harry, Benny – vem står näst på tur?

av | 3 apr, 2018 | Kultur

Lästid: 6 minuter

Kan ord verkligen döda? Som författare ställer jag mig tveksam, som människa vet jag att de kan. Det kan tyckas paradoxalt, men en ordets man håller ordet allt för heligt för att tillåta det skada oskyldiga; ordet är den luft vi andas, utan det famlar vi som en kåsör på någon dagstidning, desperat sökande efter något att skriva ihop innan deadlinen är passerad och någon annan plitare tagit hans plats i det offentliga ljuset. Vilket konstgjort, fattigt, ja erbarmligt ljus, är inte offentlighetens ljus? Författaren Einar Askestad skriver idag om drev som kan bli ödesdigra.

När jag blir tillfrågad om att skriva här, varnar folk mig. Katerina Janouch är ju suspekt. Vad är hennes agenda, egentligen? Så ser det offentliga samtalet ut idag. Ängsligt, perverterat, förkrympt. Jag glömmer aldrig när jag läste Lars Gyllenstens memoarer. Plötsligt inser jag att vår litteraturs kanske mest väne, milde, storsinte och generöse författare, Harry Martinson, tog sitt liv för egen hand. 73 år gammal, bara några år efter Nobelpriset i litteratur. Med en sax, på ett sjukhus. Omedveten om hur illa det var ställt redan 1974, insåg jag att offentligheten, med DN och Expressen i täten, skrivit så förringande, brutalt, lågt och fult om Martinson att han inte stod ut att med leva i sin samtid. Observera, i dess offentlighet. Ett kultursverige, som det heter. En samling kulturarbetare och skribenter, med DN:s Olof Lagercrantz i spetsen, lyckades aningens för väl i sitt flitiga arbete och skjuter Aniaras skapare bokstavligen i sank. Skär upp honom, så att tarmarna väller ut ur buken på honom. Idag har de missunnsamma, de avundsjuka, mobbarna, ständigt ”kritiskt” inställda (och vad är enklare än att vara kritisk, när man inte skapar själv), ja idag har de andra namn – en Åsa, Björn, Petter, Martin, Henrik, Fredrik, det är bara att välja och vraka bland alla de gälla röster som ljuder i media i kraft av att smäda, demonisera, misstänkliggöra, ja – döda.

Säkert är att de kryper ur sina hålor så fort tillfälle ges. Misstanken är bevis nog. Fantasin, småaktig, illvillig, fyller i detaljerna, antydningarna får ge sken av substans, av att det måste finnas någonting där bakom. Gud vet vad! Ty är det inte en kulturman? Är det inte en man? Är det inte en borgare? Är det inte rent av en högerextremist? Han har setts fika med X. Och skrivit en artikel i Y. Så går valsen och logiken. Blicken överallt, utom på sig själv, på litteraturen, på liv och död. En kulturchef slutar en recension med orden: ”Jag har upptäckt att det existentiella är riktigt spännande!” En kulturchef, ja alltså en människa, som behöver upptäcka det existentiella. Uppenbart är att även det mest elementära kan saknas. Och vad värre är, att det finns folk som behöver fylla ut sin inre tomhet med en plats att härska i och från. Offentligheten som slagfält, samtalet som påhopp. När människor gick man ur huse för att rädda en gammal ek, och polisen en natt stormar platsen och låter eken falla, styckas, ja då klagar en annan kulturchef på att folk bryr sig för mycket om en ek och för lite om klasskampen. Som om någon som inte bryr sig om en ek skulle bry sig det minsta om någon klasskamp. I detta avstånd, liksom av nödvändighet ideologiserat, ett samtidigt slutet och gränslöst rum, lever och frodas allt för många. En offentlig och offentliggjord skenvärld i gemensam gestalt, där den allra minsta kan känna sig stor, mäktig, ja verklig.

Jag exemplifierar med en nylig ”kulturdebatt”. Svenska Akademien, en anrik och självständig institution. En av ledamöterna är gift med en ”kåt fransman”, vars otaliga för att inte säga tvångsmässiga kvinnohistorier möjligen endast överglänses av en ambitiös kulturell verksamhet som renderat pris från självaste Konungen. Flickor, unga kvinnor, kommer och går genom decennierna. Så en dag bestämmer sig den stora tidningen för att slå ned på fransmannen med allt vad den har. Hans promiskuösa leverne görs till en offentlig historia, och juridiskt mer allvarliga anklagelser läggs till, som ingen kan styrka. Polisanmälningar görs, men är snart nedlagda. Fransmannens karriär är slut. Ingen mer Rachmaninov på flygeln, ingen dans av koreografen Virpi Pahkinen, inga litteraturuppläsningar med C eller D. I praktiken livstidsdömd, av media, och därmed av folket, som i allt högre grad lever sina liv genom media. Kulturscenen går i graven. Gapande, tomma lokaler. Ur hålorna kryper de lägsta av de lägsta emellertid oförtrutet vidare. Har inte fransmannen fått ekonomiskt stöd från Svenska Akademien? Sitter inte hans fru där? Lever vi inte i en demokrati? Skall inte insyn finnas, transparens? Och varför är ledamöterna invalda på livstid? Varför är de så onåbara? Institutioner måste väl moderniseras? Och hur kan de verka utanför statsapparatens kontroll? En kulturskribent, ”som ofta talats om som en blivande Akademiledamot”, som det står i ingressen till hans egen debattartikel, skriver om hur han skäms. Han har nämligen låtit sig bjudas på drinkar av satan själv (det vill säga av fransmannen). ”Jag sa tyvärr ja.” Han ångrar sig nu, men det är inget att berömma sig för, förklarar han, och uppmuntrar alla som varit fega gentemot kvinnoförföraren att bli bättre människor. En annan flitig debattör, en medial mobbare av grövsta sort, känd från melodifestivalen inte minst, skriver i samma kvällstidning att han är ”genuint förundrad över att alla hyser en sådan enorm respekt för Akademien.” Gunnar Ekelöf, Selma Lagerlöf, Per Hallström, Johan Henrik Kellgren, Pär Lagerkvist, Verner von Heidenstam, Tegnér, Geijer, Gullberg, Nathan Söderblom, Atterbom, Karlfeldt, Wallin, Viktor Rydberg, Harry Martinson. Listan på ledamöter genom århundradena är lika lång som förstummande. Så underligt, att folk respekterar Svenska Akademien? I snart 250 år har den arbetat uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet och för att tjena at tolka Himmelska Sanningar, bara för att i denna samtid sluta som en spottkopp åt offentlighetens mest självkära, stöddiga och populistiska röster. Kändiskotterier som den mediala offentligheten förutan vore ingenting eller närapå ingenting. Dessa auktoritära och moraliserande röster som saknar såväl auktoritet som moral behöver ha allt under sin kontroll och tål inte någon självständighet från annat håll.

När drevet går, som senast mot stadsteaterns chef Benny Fredriksson, blottas oavsiktligt både bevekelsegrunderna och de medel man använder. Under namnet av att värna demokrati, öppenhet, jämlikhet och andra för dagen gångbara ord, jagar man en människa tills han förlorat sitt arbete, man klankar ned på allt vad man kan finna, vrider och tolkar saker till personens nackdel. Och när personen väl stupat, när jakten varit lite väl framgångsrik och personen tagit sitt liv, vänder man på steken. Parasiterar även på personens död. Skapar en diskussion om medias ansvar, om dess roll, om vad man möjligen kan ha gjort för fel. Skamlösheten känner inga gränser och det är också ett av dess främsta kännetecken. Frågan som måste ställas, är hur relationen mellan journalistik överlag och ett samhälle ser ut, hur tron på det neutrala perspektivet, på objektivitet som en slags mänsklig kategori, hänger samman med omänskliga övergrepp, gränslöshet, oförmåga att förstå var den andre tar vid och var man själv tar slut. Människan som tidning, som tevekanal, kamera, mikrofon, journalist, är besinningslös, blir som sin egen Gud. Det tycks mig som om vi måste revidera hela vårt förhållningssätt till det offentliga rummet. Från att offentligheten är en egen sfär, där media och politiskt etablissemang huserar och dikterar såväl tilltal som innehåll, till att återta den sfären, så att den ekar nedifrån och inifrån, från människornas verklighet, närhet och gemenskap. Kanske är den enda vägen dit att slå av teve- och radioapparaterna, säga upp tidningsprenumerationerna, stänga ned uppkopplingarna och försöka hitta tillbaka till sig själv och sina närmaste. Säkert är, att vi måste värna de få institutioner som alltjämt är självständiga, som står väl rotade i tradition och historiska värden, i direkt konflikt med denna samtids medialisering av offentligheten, av allt och alla.

EINAR ASKESTAD

Einar Askestad är författare. Hans nya bok kommer i maj och heter ”Så enkla är orden”.

********

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122 

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer). 

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer