Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Ockupation av Tjeckoslovakien 50 år: Min socialistiska barndom

av | 21 aug, 2018 | Politik

Lästid: 9 minuter

Idag, den 21 augusti 2018 är det exakt 50 år sedan som Warszawapaktens trupper ockuperade Tjeckoslovakien och införde en kommunistisk diktatur. Ockupationen var ett svar på strävan efter en ”mjukare” och mer liberal form av socialism, det som kom att kallas ”socialism med mänskligt ansikte” och som initierades av Alexander Dubcek under det som blivit känt som Pragvåren 1968. De kommunistiska ledarna såg med oro på Tjeckoslovakiens ambitioner att införa en mer demokratisk politik och befarade att detta kunde smitta av sig på andra länder i östblocket. Således behövde Tjeckoslovakien tillföras ”friska krafter”, Dubcek och hans anhängare stoppas och minsta lilla kamp för ökad frihet strypas. Resultatet blev att militär rullade in på Prags gator och tog över landet. Den här texten är till minne av 1968 och det som hände då.

Idag, den 21 augusti 2018, är det tropiskt hett i Prag. Trettio grader varmt, sol och blå himmel. Så var det inte den 21 augusti 1968. Pragborna vaknade till lätt regn, en gråtfärdig grå himmel och kanske 14-15 grader. Men framför allt vaknade man till en stad som inte längre var deras egen. Ockupationsmakten kom på natten, i skydd av mörkret. Vid ett-tiden väcktes min pappa av ett telefonsamtal om att militären hade korsat gränsen.

Ockupationsmakten vid Vaclavplatsen. FOTO: PETER WINTERBACH

Själv var jag bara ett barn den där augustinatten när tanksen rullade in på Prags gator. En liten tjej som gick på förskola och som pratade både tjeckiska och ryska med mina föräldrar. Min mamma är född i Moskva och min mormor var från Ukraina. Morfar var tjeck, men det är komplicerat. Mammas modersmål var ryska och blev så även mitt. Med pappa däremot pratade jag tjeckiska. Det var inga problem att växla mellan språken.

Foto från Sveriges Radio

– Det började med att man intog Ruzyneflygplatsen (den som numera heter Vaclav Havel Airport) med en mindre enhet. Sedan kom AN24-planen (de som kallades Antonov, motsvarigheten till Herkules) med tanks som var ämnade för Prag. De enheter som kom från Polen och Ungern anlände markvägen. Jag hörde hur militärplanen bullrade över himlen, berättar pappa. På morgonen var Prag fullt av ryska tanks. De tog över radio och TV. Till en början bad de anställda om hjälp i sina sändningar men sedan tystnade rapporteringen… dock fick man igång en alternativ sändare och fortsatte att berätta om händelseutvecklingen med risk för livet. Men inom kort togs etermedierna över av ”friska krafter” och deras kollaboranter, medlöparna, qvisslingarna… De tog också över centralkommittén och arresterade hela politbyrån, alltså den politiska ledningen med Dubcek i spetsen, och flög dem till Kreml i Moskva där de avkrävdes ett godkännande av ockupationen, att det skulle se ut som om de bjudit in militären för att få hjälp. Alla vek sig och undertecknade uttalandet, alla utom min gode vän Frantisek Kriegel som vägrade. Ryssarna ville legalisera ockupationen och få det att se ut som att de ”friska krafterna” var bekymrade över ”socialismens öde”, och därför bad Ryssland om hjälp… men någon ”frisk kraft” fanns förstås aldrig. Dock fanns ryska kollaboranter, infiltratörer i regeringen, pro-sovjetiska krafter, som stöttade invasionen, som Vasil Bilak, som sedan utformade en samarbetsregering under ledning av Ludvik Svoboda.

FOTO från arkivet svenska yle.

Jag visste ingenting om det politiska spelet då, 1968. Men ett barn märker att de vuxna är oroliga, arga och rädda. De alternativa radiosändningarna gick nonstop och människorna gav sig ut på gatorna. Något stort och farligt pågick i Prag, något som skulle förändra allas våra liv för alltid. Jag såg förstås inte tanksen eller hur man dödade människor som protesterade. Jag såg inte hur förtvivlade och desperata Pragbor försökte hindra miltärfordon med sina bara kroppar. Hur de försökte bilda en mänsklig sköld mot armén. Hur de skrek ”Gå hem med dig, Ivan!” (Ivan är symbolen för ryssen). Men jag såg hur mamma grät och efter att hon torkat tårarna tog hon tag i mina axlar och såg mig i ögonen och sa med allvarlig röst: ”Du får inte prata ryska när vi är ute på gatan, Katja. Människor hatar ryssar nu.” Det gjorde att jag började hata det ryska språket. Jag slutade prata ryska inte bara ute på stan – utan också där hemma.

Här, på hörnet, låg livsmedelsbutiken där vi handlade. Man ser gatan där jag är född.

Den 21 augusti 1968 började min socialistiska barndom på allvar. Många gav sig av (70.000 tjecker och slovaker totalt under 60- och 70-talet, människor som spreds främst över Europa, USA och Kanada) och städerna förändrades, blev liksom gråare och stelare. Tjeckoslovakien hade blivit ockuperat och tidningarna, och radio och TV blev propagandaverktyg åt de nya herrarna. De som motsatte sig politiskt eller som var troende (till exempel utövande katoliker) stämplades som fiender och hamnade snabbt i utanförskap. Människor sparkades från sina jobb medan kommunismens anhängare befodrades. Ungdomar hindrades från studier och barn tvingades till ideologisk skolning redan i förskolan. Vi fick lära oss att våra röda bröder var våra bästa vänner, för de hade räddat oss från fienden, den farliga imperialisten USA. Kommunisterna, alltså de ”friska krafterna”, var de snälla, de som brydde sig om folket, medan utsugarna ville förslava massorna med slaveri och förtryck av proletariatet, alltså arbetarna. Abort var inte fritt utan abortsökande kvinnor tvingades stå inför en kommission och förklara sig för att få tillstånd av avbryta graviditeten (många fick nej). Böcker, konst, teater, musik med ”kontroversiellt” innehåll rensades bort. Författare och journalister tvingades under jord där de kom att publicera sina texter via handskrivna blad, så kallad ”samizdat”. Den som blev påkommen fick fängelse. Människor hämtades in till förhör godtyckligt. Grannar angav varandra och närsomhelst kunde man få påhälsning av säkerhetspolisen SNB. De som var i opposition, däribland min egen pappa, levde i ovisshet. Vår familj hade ingen trygghet, vår telefon avslyssnades och min pappa skuggades av säkerhetspolisen vart han än gick.

Utanför Vesna mitt emot vårt hus stod säkerhetspolisens bil ofta parkerad. Jag kunde se den från mitt sovrumsfönster.

Mina föräldrar fick förstås sparken från sina jobb som forskare båda två. Man kunde bli hämtad till hörhör när som helst och kvarhållen så länge polisen ansåg det nödvändigt. Att hålla folk i skräck och oro var ett effektivt redskap, man tog ifrån dem värdigheten och känslan av tillhörighet och såg till att göra livet besvärligt och osäkert för dem. Jag minns en sommar när de kom och plockade med sig pappa och körde iväg med honom, vi var på landet och pappa satt i badbyxor när de kom, en svart bil med kostymklädda män i som plötsligt stannade utanför staketet och så gick de bara in, såg arga ut och tålde inga protester. Kvar blev jag och mamma och lillebror som var två år gammal. Det fanns inga mobiler och mamma var blek och åt ingenting och vi satt där i stugan och visste inte vad som hänt pappa. Då måste jag ha varit nio år. Det var nog 1973, den sista sommaren innan vi gav oss av.

Leksakbutiken ligger kvar än idag. När man stiger in doftar det likadant som på 60-talet…

I det socialistiska Tjeckoslovakien kunde man köpa varor som var tillverkade i väst men det fanns bara en enda butik där man kunde göra det, och det var Tuzex, och valutan var ”bon” som man kunde växla till sig om man hade dollar eller d-mark. Tuzex var paradiset för där fanns choklad från Nestlé, och Coca-Cola, och kläder i ”najlon”. Där fanns radioapparater från Hitachi och gympaskor från Adidas. Bara de rikaste kunde handla på Tuzex, tänka sig, vad märkligt att kommunismen skulle frälsa oss från klasskillnader men samtidigt blev dessa värre än någonsin, alla de ”fattiga” hade det lika dåligt medan de få välbemedlade (kommunistpamparna och deras vänner) levde i lyx… Och så fick man inte åka iväg. Trots att livet i ett socialistisk samhälle var det ideala, var man tvungen att stänga gränserna så folket inte kunde fly.

Ändå var det inte lika illa som i Sovjet. Sista gången vi tilläts resa ut för att hälsa på mormor och morfar som bodde i Moskva gapade butikerna tomma. I det stora varuhuset Gum med sina fem våningar fanns i princip ingeting att köpa. Rykten om att det inkommit ett parti fläsk till affären på hörnet gick som en löpeld genom kvarteret och genast bildades en kö om flera hundra personer som hoppades på att få köpa lite. Men mest fick man leva på kål, svart bröd och potatis.

Huset där jag bodde de tio första åren av mitt liv syns som nr 2 fr höger. Det är i dag renoverat och har fått orange plexi för balkongerna. Man kommer inte heller in på gården utan kod.

I Prag fanns det mat, absolut, men mest bara inhemska produkter. Jag kommer ihåg hur mina föräldrars vänner i USA skickade barnkläder till oss och hur lyxigt det var att öppna dessa paket. Av en utländsk bekant fick jag en Barbiedocka, som blev berömd i hela kvarteret. Min status bland tjejkompisarna ökade med flera hundra procent. Bananer, apelsiner och annan exotisk frukt var sällsynta godsaker. Nyheter från utlandet, från ”den fria världen”, fick man höra via Radio Free Europe. I skolan lärde vi oss ryska från fjärde klass. Det var obligatoriskt, något alla givetvis hatade djupt. Att skoja om ryssarna var ett hemligt nöje och en tröst. Vi såg ner på dem i smyg, hånade dem och förlöjligade dem så fort vi kom åt. I dag hade vi använt det svenska nyordet ”vänsterblivna” om kommunisterna och ryssarna. De var också sällsynt tröga, att lyda utan att tänka kritiskt var extremt fördummande. Och de mest bokstavstrogna anhängarna till regimen betedde sig som en sekt. De talade lyriskt om drömsahället som tog hand om de sina. De älskade det faktum att staten fattade alla besluten åt dem. De gav upp sig själva för att få leva som kontrollerade djur i en bur som inte ens var gyllene.

Bättre vy över Prubezna, gatan där jag tillbringade min socialistiska barndom. Vesna Bar mitt emot.

Tidningar och TV var, som jag redan skrivit, ren propaganda och maktens verktyg. Alla visste att där bara stod lögner. Den största tidningen hette ”Rudé Právo”, ungefär ”Röd Rättighet”. Man skrev mycket om samhällets framgångar. Till exempel hur bra det gick för jordbruket, som reformerats på det sättet att böndernas egendom konfiskerades och förstatligades, något som ledde till personliga tragedier, missväxt och utarmad produktion. Men i medierna framställdes de förstatligade jordbruken som ett under av framgång och bönderna avbildades leende och glada. Man rapporterade också om diverse produktionsrekord som utförts av arbetare. Det mesta i den vägen var sånt som i dag kallas ”fake news”.

Man tilltalade varandra med ”soudruh” och ”soudruzka”, vilket betyder ungefär ”kamrat”. Man var ”kamrater” fast man hatade varandra. Man var kamrater för att signalera att man levde enligt kommunistiska principer där könen var oviktiga men där ideologin var överordnad allt. Man accepterade utan att ifrågasätta. Man var livrädd för dem som hotade att spräcka bubblan. Det var bäst att galenförklara kritikerna, tysta dem, fängsla dem. Omprogrammera dem!

I smyg skrattade vi förstås åt de kommunistiska ledarna Breznjev och Husak. ”Husa” betyder gås på tjeckiska och vi fnissade åt ”gåsmannen” som blev Tjeckoslovakiens president 1969 och Sovjets nickedocka (han satt kvar ända till 1987). Vi spekulerade i huruvida Breznjev var alkoholist eller rentav redan död. Kanske var det en uppstoppad docka som kördes fram på en platta med hjul under? När det gällde propagandan fanns det ingen hejd på lögnerna. Allt för att hålla folket i schack. Sanningen var livsfarlig. Folket skulle inte kunna hantera det faktum att samhället for illa under kommunism. Därför måste man basunera ut hur bra det gick! Men ju mer man ljög desto mindre trodde folk på de statligt producerade lögnerna.

I november 1989 tog den 21-åriga ockupationen äntligen slut. Det började med en proteströrelse bestående av författare och musiker, som sedan spred sig. Pennan segrade över svärdet. Sammetsrevolutionen var ett faktum. Men det är en annan historia.

Lyssna gärna på en av de mest legendariska protestsångerna om ockupationen, av Karel Kryl.

********

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122 

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer). 

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Min senaste bok heter ”Budbärarinnan” och är den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund.

Köp den gärna här.

 

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer