Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Next stop Vetlanda: ”Jag ser mig om över axeln när jag går ut numera”

av | 20 mar, 2021 | Det nya Sverige

Lästid: 14 minuter

Lite drygt två veckor har gått sedan knivdåden i Vetlanda, då en 22-årig man hemmahörande i Afghanistan gick till attack mot sju slumpvis utvalda män en eftermiddag i ortens centrala delar. Rapporteringen i rikstäckande medier efteråt har varit skral. Som om Sverige inte orkar ta in mer våld och elände som följer av den havererade migrationspolitiken. Det man fokuserat på är att ”rasismen bubblar” och att en präst i Vetlanda, som jobbar med flyktingar, fått polisbeskydd på grund av hot – trots att polisen är underbemannad… Av propagandamedier får man numera sällan veta sanningen och dessutom är det ständigt nya grova våldsdåd som sker lite överallt runtomkring i landet, så många att många av dem inte ens hamnar i pressen längre. Jag åkte därför till Vetlanda för att känna staden och folket där på pulsen. Vetlanda förefaller mer och mer som en sorglig symbol för det svenska integrationsfiaskot. Hur mår en liten stad som drabbats av besinningslöst våld? För det är inte första gången det sker ett fruktansvärt dåd här. 2018 mördades 22-åriga Amanda Johansson här av en flykting från Syrien och hennes storasyster skadades svårt. Det mordet är helt, helt bortglömt – men det är en effekt av samma förvirrade, kravlösa och kortsiktiga migrationspolitik som möjliggjort de sju knivöverfallen.

På vägen till Vetlanda passerar jag Heliga Birgitta på sin klippa som blickar ut över landskapet och jag tänker att vi behöver henne, kanske nu mer än någonsin. Ett skyddshelgon som håller sina händer över ett sargat land. Någon som ger oss hopp.

Dagen är solig och E4:an är glest trafikerad, det är torsdagen den 18 mars och jag kör till Vetlanda via Boxholm, efter några andra stopp på vägen. Boxholm känns hoppfullt och lite nostalgiskt, här är det folkviljan som vunnit över storföretaget Arla som köpte mejeriföretaget och flyttade produktionen till Östersund varpå 25 arbetstillfällen på orten försvann. Nu är ordningen återställd, Glada Bonden har tagit över och trots tvist med Arla så planerar man att komma igång med osttillverkningen i april. Men det är inte ost som står i fokus i dag, utan Vetlanda. Kanske främst känt för ortens dotter Lena Philipsson och hennes egensydda scenkläder, kanske mindre känt för att det är härifrån Budapestbakelsens skapare Ingvar Strid kommer. Vetlanda är annars en gammal ”träindustristad”. I dag domineras ortens näringsliv av Hydro/Sapa som har över tusen anställda, Myresjöhus och Trivselhus, som samtliga gått utmärkt i coronapandemin. Tidningen från vilken Vetlandafolket med omnejd får sin lokala nyhetsrapportering heter Vetlanda-Posten och har den politiska beteckningen liberal. Med andra ord kan du inte förvänta dig annat än politiskt korrekt rapportering enligt rådande konsensus – det vill säga, ett okritiskt jasägande till regeringens migrations- och kriminalpolitik där man inte värnar Sveriges bästa utan lägger fokus på att dalta med kriminella män från utomeuropeiska länder och där man framställer all migration som en lysande affär för Sverige. Ingen opinionstext tar upp skriande brist på polis och den totala förslappning när det gäller individer som skapar otrygghet i staden. I Vetlanda-Posten kommer sådana tankar och åsikter inte fram, de är i det närmaste bannlysta.

Vetlanda styrs idag av S, C, KD och L som tillsammans bildar en ny majoritet. Krasst kan man säga att den slappa låt gå-politiken också skapat de problem av vilka knivdådet bara är det senaste i raden. Oppositionen består av det lokala partiet Vetlanda framåtanda som samverkar med Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Det är Sverigedemokraterna Donald Påhlsson och Björn Forsell jag träffar det första jag gör när jag kommer fram till Vetlanda och jag tänker att det är märkligt att ett demokratiskt valt parti som främst värnar Sverige alltid skildras som något suspekt när det framställs i mainstreammedier. Denna folkrörelse tas sällan på allvar. Samtidigt lever den i allra högsta grad, växer och sjuder, allt fler missnöjda lägger sin röst där efter att de lämnat etablissemangets partier.

(Här på bilden ovan är det jag och Donald Påhlsson)

Vi sätter oss ner och pratar om veckorna som gått efter knivdåden. Donald Påhlsson är ordförande för SD i Vetlanda, Björn Forsell är ordförande för SD i Jönköpings län. Vi sitter ner och diskuterar hur det kunde gå så här i Sverige och de båda skakar på huvudet.

– Men du vet, det har blivit så att oavsett vad SD kommer med för förslag så sablas det ner. Nästan som en regel, säger Björn Forssell uppgivet. Nästan så att det blir än värre vad vi än säger.

Jag frågar hur det kommer sig att det blivit fult att tycka om sitt eget land?

De båda männen har inga bra svar. De säger att de inte förstår hur det kunde gå så illa i vårt land.

– Det är som att allt svenskt är dåligt. Vår flagga, vår kultur. Att ha avslutning i kyrkan. Midsommar, jul, Lucia… högtider och traditioner. Allt ska ifrågasättas.

– Och våldet sopas under mattan. Det är som om ingen orkar. Mordet på Amanda 2018 är helt bortglömt i medierna. Men jag har inte glömt det, säger Donald.

Hur är det med polisen nu i Vetlanda, finns de på plats?

– I fredags avbröt man den intensiva bevakningen, eller närvaron, men redan på fredag kväll drabbade det samman ett antal personer inte så långt från Resecentrum… så de fick åka tillbaka och dela på de där, tjugo-trettio personer…

Vilka var det?

– Jag vet inte… Man får inte veta, säger Donald Påhlsson.

– Jag tror det rör sig om olika religiösa konflikter. Falanger, skulle jag tro, inflikar Björn. Muslimer som ger sig på judarna och på kurderna, de ger sig på allt och allting. På vissa ställen stjäl man till och med kopparplåt på kyrkorna. De gör detta för att förstöra, det är det enda. Inte för någon vinning. Jag tror att många av dem som förstör kyrkogårdarna är människor som inte är kristna.

Varför pratar vi inte mer om detta? Varför är det så svårt för svenskar att faktiskt kalla saker för vad de är?

– Jag tror att det beror på att media, man vill inte lägga fyr på elden. Journalisthögskolan kallas ibland för kommunisthögskolan… men man behöver inte vara sverigedemokrat för att tycka utvecklingen i Sverige är fel. Jag brukar säga, det finns två onödiga partier, det är Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Hade de andra skött sina kort så hade de här två partierna inte behövt finnas., säger Björn Forsell.

Samtidigt, på nätverket Vänliga Vetlandas hemsida, där man även kan lyssna på Vänliga Vetlanda-podden, synns inte ett spår av de här problemen. Det är som om de inte finns. På förstasidan kan vi läsa om nätverket som vill bygga framtidens Vetlanda tillsammans. Staden ska bli större. ”År 2030 ska vi vara 30 000 invånare i Vetlanda kommun. Det är ett av målen som kommunen satt upp. Nu har fastighets­ägare och bostads­utvecklare bildat ett nätverk och tillsammans planerar man för hundra­tals bostäder som ska stå klara inom tio år.”

Det fanns inga poliser i tjänst i Vetlanda när attacken skedde, rapporterar Dagens nyheter. Polispatruller skickades från Eksjö. Hur man tänkt matcha en befolkningsökning med fler poliser är oklart och det verkar inte heller vara en fråga som Vänliga Vetlanda sysslar med. Resecentrum får sköta sig självt. Som vanligt är det fagra ord som inte leder till någon förändring – förebilden heter Stefan Löfvén och Morgan Johansson, som i flera år bedyrat att man håller på att knäcka de kriminella gängen. Resultat? 40 kriminella klaner, förlorade områden, Sverige i botten på trygghetsindex, skjutningar, bilbränningar, explosioner, mord, våldtäkter, människor som inte längre vågar gå ut på kvällarna.

Donald Påhlsson guidar mig vidare i Vetlanda. Jag börjar vid Resecentrum.

Det första som möter mig när jag kliver in är lukten av gammal öl och trasiga förvaringsskåp.

Inne i Resecentrum är det glest idag, bara några män med utomeuropeiskt ursprung sitter med sina mobiltelefoner och stirrar ner i displayerna. A-lagarna, de svenska alkoholisterna, lyser med sin frånvaro. Det är som vilken sömnig svensk vänthall som helst, där det ibland är fler personer från Mellanöstern och Afrika än från Sverige… Reportern Katarina Gunnarsson skildrar stadens knutpunkt runt järnvägen som en otrygg plats i P1-dokumentären i 22-åringens fotspår som sändes 16:e mars. Gunnarsson berättar bland annat om hur en anställd på Pressbyrån tvingats låsa in sig på lagret då en kund blev hotfull. När jag går in på Pressbyrån står chefen Thomas Ahlgren bakom disken och han ser irriterad ut när jag närmar mig och vill ställa några frågor. Han säger att han är ”trött på media”.

När jag frågar hur stämningen är inne på Resecentrum blir han genast på sin vakt, undrar om jag spelar in samtalet, vilket jag säger att jag inte gör (för det gör jag inte). Ahlgren ser stressad ut och vill gärna framhålla att pratet om droger och otrygghet är överdrivet och att inget särskilt hänt, att pratet om knarkandet är överdrivet. När jag undrar om incidenten då hans personal fick låsa in sig på lagret svarar han undvikande, att den berörda personen inte visste hur hon skulle hantera situationen… Att de flesta flyktingar är mysiga och snälla och att det ytterst sällsynt som det är några problem. Men samma Ahlgren uttalar sig på Vetlanda kommuns hemsida och säger att han upplever att det stundtals kan vara stökigt på Rese­centrum med exempelvis drog­försäljning och det har hänt vid flera tillfällen att han och hans personal fått tillkalla både ordnings­vakter och polis. ”Jag skulle gärna se att man rörde sig lite mer här, det har varit en del incidenter där min personal känt sig otrygg. Efter det som hänt är trygg­heten rubbad, inte bara här på Resecentrum utan i hela stan” säger Tomas Ahlgren på kommunens hemsida. Han berättar även att han har beställt trygghets­larm som personalen ska bära på sig. Inför mig håller han dock god min, som om allt är frid och fröjd. Kanske är han helt enkelt drabbad av den svenska masspsykosen att man inte ska kalla en spade för en spade? Kanske tycker han att han redan sagt för mycket och blir stressad av att fakta inte bryr sig om ängsliga känslor? Kanske är han rädd att bli utpekad som rasist, som verkar vara något av det värsta som kan drabba en hygglig svensk i modern tid?

Utanför Resecentrum kommer två killar av icke pursvensk härkomst gående, jag stannar dem och frågar var de kommer ifrån och den ene säger att han kommer från Syrien, han bor inte i Vetlanda utan har varit här och tagit körlektioner och ska ta tåget hemåt. Jag frågar om jag kan få intervjua honom, han säger att han vill vara anonym för han vill inte ha en massa skvaller… han är i tjugoårsåldern, fadern kom till Sverige från krigets Syrien 2012 och sedan kom familjen efter 2014. Han och hans mor och far jobbar, de yngre syskonen studerar, säger han.

– Sverige är bra, säger han. För att alla hjälper varandra och betalar skatt tillsammans. Ingen skillnad på människor, kungen och vi är lika, vi är samma.

Han tycker dock att polisen är för snäll mot kriminella, en åsikt han delar med många skötsamma invandrare.

– När polisen tar någon som säljer eller tar droger, håller på med sånt. Jag tänker att de ska inte sätta honom i fängelse, utan direkt till hemlandet. Det finns många som är snälla, men de har inte tillstånd att bo här…

Ska Sverige fortsätta ta emot så många människor från andra länder?

– Jag tänker att de kan hämta in människor, men de måste ha stark kontroll på dem… Det kommer många till Europa för att dela islamisk religion, de tänker att alla ska bli muslimer här. De vill göra Europa till kalifat… det finns många svensk-syrier som pratar om detta.

Är islam viktigt för dig?

– Ja. Men de som bombar sig själva, de förstör islam. Killen som knivhögg, det var inte bra. Om politiker säger till dig, du får inte stanna här, det är inget att göra. Det är inte människor som bestämmer. Det finns inget att göra.

Att våldet är påtagligt är han medveten om.

– De försöker gå nära, råna… Afghaner, araber, också svenskar… du vet inte vilken är bra, vilken är dålig.

Har du själv något vapen?

– Nej, jag har inget vapen. Om någon vill bråka med mig, jag bråkar. Men jag går inte på någon. Jag håller mig borta.

Jag lämnar Resecentrum och tar mig vidare, mot centrum, mot Gretas blommor där en av de sju männen blev knivhuggen. Blodfläckarna på gatan utanför är borta, men intill ett träd ligger hjärtan av rosor, ljus och blommor.

Ett vissnande monument över det två veckor gamla dådet. Inne i blomsterbutiken vill man inte prata om det som hänt, här köper kunder krukväxter och tulpaner och det är business as usual. En normalitet. Livet går vidare. För att det är så det funkar. Trots att tillvaron numera genomsyras av osäkerhet. Små detaljer, kan synas. Men sammantaget slår de sönder tryggheten, även för dem som inte själva direkt drabbats av våldet.

En polispiketbuss står uppställd på torget. Det blåser kallt och en av poliserna sätter fast en cykel där bak. En kvinna i rullstol kommer fram, hon vill säga hej och poliserna svarar vänligt. Även jag blir trevligt bemött och får till och med den ena polisens kort ifall jag vill ta vidare kontakt.

Men medan vi pratar händer det något. De behöver ge sig iväg och det blir bråttom. Det har just skett ”ett grovt brott” i Nässjö och man ska tillbaka dit, för man är bara utlånad till Vetlanda… som den ”trygghetsskapande” åtgärd Donald pratat om. Jag tänker på 17-åringen som knivhöggs i Älmhult häromdagen och undrar hur mycket våld de småländska bygderna klarar? Samma dag som jag besöker Vetlanda sker ytterligare en incident som inte den heller når den rikstäckande pressen, det är misshandel och slag mot huvudet… I Nässjö stoppas trafiken och när jag kommer dit någon timme senare går poliser med hundar och söker av området och en drönare med gröna blinkande ljus svävar i himlen ovanför resecentrumet. Tågtrafiken är igång igen, och piketbussen uppe på torget kör sin väg. Knivskärningen sägs enligt medierna ha varit ett slags ”uppgörelse” mellan en vuxen man och en tonåring men polisen är förtegen om vad det egentligen handlar om. Så är det numera i Sverige. Vi har ”grupperingar” som har ”uppgörelser”… och stökar på våra gator.

Coffeehouse mitt på torget i Vetlanda. Här inne är det lugnt och städat. Glest mellan gästerna, prydligt och rent. Stämningen är inte alls som inne på Resecentrum. I en av sofforna sitter prästen Daniel Berner, som talat ut i SVT om att han tvingats ha polisbeskydd eftersom han arbetar med integrationsföreningen ”Kvar” som arbetar med flyktingar.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jonkoping/uttalade-sig-efter-vetlanda-dadet-far-polisskydd

Jag frågar om han vill ställa upp på intervju, för att få hans perspektiv. Han skruvar obekvämt på sig och säger att det vill han inte.

En stund senare får jag tips om att det på Hotell Best Western skedde ytterligare en incident för någon dag sedan. Hotellet är låst även dagtid, man får ringa på en klocka för att komma in. Jag intervjuar ägaren John Bergfeldt som berättar att det kommit in en utländsk man som försökt hoppa in i receptionen över disken. Man ringde polis men det tog 45 minuter innan de kom. Polisen hävdade sedan att mannen varit obeväpnad, vilket Vetlanda-Posten också skrev, men John såg med egna ögon att mannen haft en fällkniv på sig då han blev visiterad. Varför ska en sådan detalj mörkas? För att inte skapa mer rädsla? Men att ljuga och mörka skapar mer rädsla än fakta. Det borde medier vid det här laget veta.

En anställd i receptionen bekräftar otryggheten. Hon berättar hur hon och en väninnan blivit omringade av utländska killar i gäng som tafsat. Hon är ung och minns knappt ett Vetlanda som inte präglats av invandrarkillars nedsättande kvinnosyn. Det gör däremot hotellets ägare John.

– Nu är det ju inget uteliv här på grund av coronan, besöksnäringen går på knäna här, säger han. Förr hade vi 500 gäster nere i karaokebaren varje lördag. Nu är det noll. Men inflödet av utländska män har också varit döden för nattlivet. De är närgångna på dansgolvet, kladdar och går på, och det gör att tjejer inte vill gå ut. Och när kvinnorna inte kommer, då kommer inte heller männen…

John är vän med en av männen som knivhöggs den tredje mars. Jag får hans telefonnummer och vi säger att vi ska höras senare, om han orkar. Här känner alla varandra mer eller mindre, precis som det är i en liten stad.

Samtidigt vet alla vem som är vem. Blickar flackar och det rycks på axlarna. Ingen vill säga för mycket. Stämningen känns tryckt och det blåser lika snålt i känslorna som det gör på det stora torget. Ingen vill inte framstå som ”rasist” men med sänkt röst säger flera att de är trötta på hur det har blivit. Underförstått: De är less på utländska män som begår brott, och att det bara tillåts pågå. Att samhället är lamt. Är det då ”rasismen” som bubblar? Eller helt enkelt vanliga människor som vill ha lugn och ro, som vill få känna sig hemma i sitt eget land?

En bit bort ligger Willys, där flera män knivhöggs. Klockan är tre på eftermiddagen när jag parkerar bilen utanför.

Människor hämtar kundvagnar och går ut och in och jag frågar flera av dem om de anser sig vara på fel plats vid fel tidpunkt? För det är vad polisens sagt. Att offren varit på fel plats vid fel tidpunkt… Ingen jag pratar med känner så. Vadå, Willys i Vetlanda, klockan tre en vanlig eftermiddag i mars? Hur kan det vara fel plats när man vill handla mat?

Två kvinnor med kundvagn kommer gående, de har just handlat och de pratar glatt. Jag ber att få ställa några frågor. Det visar sig att en av dem befann sig faktiskt på platsen tillsammans med sin son.

– Du ringde… hon vänder sig mot väninnan. Du hade hört vad som hände och du var orolig för mig, du undrade var jag var… du frågade hur det var med mig! Helt galet. När man bara varit och handlat, liksom…

Upplevelsen att det bara skilde några minuter från att hon och hennes son kunde hamnat mitt i knivdramat känns surrealistisk. Hon kan inte riktigt skaka av sig tankarna. Känslan av otrygghet har inte direkt minskat efter det inträffade.

– Jag ser mig om efter axeln när jag går ut numera, säger hon. Det är inte tryggt i Vetlanda längre. Man går inte ut på kvällarna… i området där jag bor, där känner jag mig trygg. Men inte här, i centrum. Det är inte som förr.

Jag frågar dem när förändringen skedde. När slutade de känna sig trygga?

Den andra kvinna, som arbetar som busschaufför, säger att det skedde för några år sedan. Att det fram tills dess var okej men att det bara blivit värre.

Vetlanda kyrka står vit och ståtlig i utkanten av staden. Den blickar ut över nejden, en påminnelse om Sveriges historia och traditioner.

Gången är prydligt krattad, träden väntar på vårvärme och ljusare tider. Och jag tänker att det gör folket här i Vetlanda också. De förtjänar bättre än medier som ljuger dem rätt upp i ansiktet och politiker som inte klarar av att ta hand om sitt land – och som skapat en situation de nu inte vet hur de ska ta sig ur.

 


*****

Vill du gå med i 1,1 miljonersklubben? Välkommen!

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl.

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd betalning bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

 

Swish: 0733289122

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee

Paypal: info@katerinamagasin.se

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Under våren 2020 kommer jag ut med två nya böcker på mitt bokförlag Palm Publishing.

Första delen i min nya spänningsserie – ”Blodsådd” – köper du här!

https://www.bokus.com/bok/9789151921310/blodsadd/

 

Debattboken ”Flykten från folkhemmet” – köp den här!

https://www.bokus.com/bok/9789151921327/flykten-fran-folkhemmet/

 

”Anhörig Revisited” – om missbruk och medberoende, en reviderad utgåva av romanen Anhörig som kom ut första gången 2004. Köp den här:

https://www.bokus.com/bok/9789151921303/anhorig/

Min bok “Bilden av Sverige” finns i pocket och kan köpas här:

https://www.bokus.com/bok/9789151921297/bilden-av-sverige-en-personlig-resa/

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer