Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Nej, jag vill inte bli sjuk och gammal i Sverige – tankar om den högteknologiska omänskligheten

av | 12 jun, 2017 | Uncategorized, Samhälle

Lästid: 5 minuter

Sedan jag skrev om hur vi skickat mamma till Tjeckien för att hon ska få anständig rehabilitering och vård har min mejlbox exploderat av förtvivlade människor som berättar om sina äldre anhöriga, om sorg, smärta, vanmakt, ilska, frustration, hopplöshet, kamp och ångest. Men även yngre strokedrabbade har hört av sig och berättar om bristande rehabilitering, samt personal inom vården som vittnar om sin frustration över att inte kunna ge adekvat vård till dem som behöver. Många många människor uttrycker rädsla för att bli gamla och sjuka i världsklassvårdens Sverige. Det är som en skräckfilm som långsamt rullas upp. En skräckfilm vi alla vet pågår, trots någorlunda städade fasader och god tillgång på mediciner och sömnmedel. En skräckfilm som många berättat om före mig, men jag har inte till fullo klarat av att ta in denna verklighet. 

Och jag börjar gråta när jag tittar på hemsidan för det tjeckiska rehabiliteringscentret och ser vad de gör med strokepatienterna. Jag börjar gråta för jag fylls av sån vanmakt över hur orättvist det är att inte alla gamla och sjuka och drabbade får den vård som skulle kunna ge dem ett drägligare liv. Till exempel den gamle mannen som begick självmord för att han nekades plats på ett äldreboende. Eller den strokedrabbade gamla kvinnan som tvingades återvända hem till sitt hus där hon inte kunde ta hand om sig själv. Det finns så många exempel på hur illa det är ställt för just äldre. Jag undrar hur det är möjligt, att detta land med sina höga skatter inte på ett värdigt sätt kan ta hand om sina gamla? Som plikttroget betalat skatt hela sitt liv, som kämpat och slitit och byggt välfärdsstaten. Vänder staten dem ryggen nu? För att de är just gamla och sjuka och orkeslösa och inte kan protestera. För att de ger upp, där de sitter och väntar in döden som kommer komma som en befrielse. Var det detta vi föddes till, att tillbringa våra sista år och dagar som oönskade kollin samhället inte vill veta av?

För att inte tala om alla andra, som också hamnar i kläm. Barn, cancerpatienter, psykiskt sjuka, födande kvinnor… det är en oändlig katalog över mänskligt lidande som ramas in av plastmattor, näringsdrycker, uteblivna kuratorsamtal och stressade läkare som själva blir sjukskrivna för utmattningsdepressioner.

Mamma är på plats nu, jag fick sms av sköterskan tidigt i morse, resan har gått jättebra och hon är installerad på rehabiliteringssjukhuset. Även pappa är i Tjeckien sedan igår kväll och kommer snart att göra mamma sällskap (de kunde inte resa tillsammans i ambulansen så han fick ta flyget ner). Pappa har blivit både sjuk och förvirrad av att tvingas ta hand om mamma i princip dagligen. Vi har bekostat transporten till Tjeckien privat, trots att mina föräldrar gemensamt betalat miljoner i skatt till svenska staten under sina 42 år här. Jag har försökt att räkna, är inte helt säker, men det rör sig säkert om minst tio miljoner i skattepengar från mina föräldrar till den svenska staten, samtidigt som de inte fått särskilt mycket tillbaka, i all fall inte i närheten av vad de gett. Med andra ord har mina föräldrar varit precis som den tysta majoritet av alla gamlingar, som slitit och släpat och kämpat hela sitt liv medan staten mjölkat dem på pengar.

”Det här landet borde inte ta hit en enda flykting förrän man kan ta hand om sina egna medborgare på ett vettigt sätt” sa pappa den där kvällen då han suttit med mamma på sjukhuset i nio timmar och väntat på röntgen. Och jag håller med honom, hur kan man bete sig så mot de människor som byggt upp välfärden och folkhemmet och som alltid skött sig och aldrig tagit något för givet? Sveket är så avgrundsdjupt att det svindlar. Hur kan man fortsätta framhärda i att grupper inte ställs mot varandra när det är exakt det som sker, det som alltid skett? Människor och människors behov ställts mot varandra så att samhället slits sönder, det blir polariserat, och hur går det för ett samhälle där så många är ledsna och arga? Det måste man inte vara någon Einstein för att kunna räkna ut. Det blir inte bra.

Men världen ser inte ut som Bullerbyn, världen är en orolig plats där det pågår krig, och ett land som har fred måste erbjuda sin hjälp, kanske du säger då. Och jag håller med, självklart ska ett välfärdssamhälle hjälpa, vi har råd att både ta hand om våra gamla och att hjälpa en del av dem som befinner sig i krig, men vi kan inte hjälpa alla, det är omöjligt, det slutar bara illa och att det inte blir bra för någon, dessutom leder det till bitterhet och hat när man ser hur resurser slösas på personer som faktiskt inte har äkta asylskäl och som lurar systemet för att systemet är i kaos och för att där sitter godtrogna byråkrater som glatt fortsätter slösa våra skattepengar…

Jag kallar den svenska vården av idag för ”den högteknologiska omänskligheten”, för det är lite vad det handlar om. Dyr utrustning, dyra mediciner, spetskompetens, och samtidigt kyla och brister i organisationen. Dåligt ledarskap, antar jag. Det är det pengar slösas på, pengar som både skulle kunna ta hand om sjuka gamla och om flyktingar. Herregud, kossor behandlas bättre än människor i Sverige, det finns till exempel regler att man inte får flytta en kalvande ko, men en födande kvinna kan fösas runt och till och med skickas utomlands på grund av platsbrist…

Det heter att framtidens generationer kommer att döma oss, det kommer de att göra, men inte på det sätt som vissa tror, utan de kommer att fråga, hur dumma i huvudet var ni som lät er luras och bluffas, hur dumma i huvudet var ni när ni hade ett välfungerande samhälle som ni lät en bunt ansvarslösa inkompetenta idioter ta över? Hur dumma var ni när kriminella utnyttjade och lurade er och ni hade alla fakta på bordet och ÄNDÅ lät ni det fortgå? Hur dumma var ni när ni svek de gamla, när ni svek barnen, när ni svek kvinnorna och tjejerna? När ni svek pojkarna och männen? Ni blundade och fegade ur för några ords skull, ni vägrade göra rätt och offrade istället de laglydiga medborgare på ett altare som bestod av floskler och ert eget behov av att framstå som ädla, goda och rättrådiga. Ni svek er själva, ni svek allt det som ett gott samhälle bygger på.

Jag pratade med en vän nyss och vännen sa, ”jag önskar jag hade en cyanidkapsel att svälja om jag blir sjuk, för jag vill inte behöva uppleva vården av idag” och då tänkte jag att ja, det vore fantastiskt, bara ett bett i en giftig kapsel så är det ajöken och inget mer lidande. Hur ny och lyxig höj- och sänkbar säng jag än kommer att få är det ändå ett skräckscenario att bli liggande i den, ensam, med dödsångest i ett tomt rum utan någon som bryr sig om en. Då spelar de fina tapeterna och det rena golvet ingen roll, inte heller det att man ligger i en blöja som inte släpper igenom kisset och bajset.

Jag har tagit en gammal man i handen flera veckor i sträck, varje dag har jag sagt hej till honom när jag varit på väg till mamma. ”Det är inte bra”, har han sagt varje gång, djupt i sin demens, och ändå finns där ett ljus av ett förflutet i hans fina blå ögon, ett minne av ett  annat liv, och han vägrar att släppa min hand, han håller mig fast, vill inte att jag ska gå i från honom. Det är hans sista tid i livet och där sitter han i sina mjukisbyxor och kan aldrig mer komma någonstans, men jag måste slita mig loss och säga hejdå och gå min väg fast jag bara vill krama honom och säga att det ordnar sig, jag ser dig, jag tänker på dig. Åh, vad jag inte vill bli gammal och sjuk i detta högteknologiska omänsklighetshelvete där jag reduceras till ett stycke kropp som ingen längre bryr sig om annat än att hålla mig torr, mätt och någorlunda ren.

Det finns alternativ. Det finns trevliga boenden, det finns människor som bryr sig. Jag vet det, känner några som har fått förmånen att möta livets slut under värdiga former. Men nog är det fel att dessa institutioner är undantag och inte regel.

 

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta fri debatt och journalistisk? Bidrag tas tacksamt emot via swisch på 0733289122.

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer