Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

När Sverige blev en skräcknovell av Stephen King

av | 21 okt, 2018 | Samhälle

Lästid: 7 minuter

En feg och ängslig vuxenvärld. En förvirrad syn på gränssättning och barnuppfostran. En konflikträdsla men samtidigt också brist på erfarenhet på hur man ska hantera aggressiva individer som vägrar anpassa sig efter rådande normer och respektera värderingar som präglar den svenska offentligheten. Den senaste incidenten som rapporterats i pressen är en 8-åring som knivhotade en flicka och flera ur personalen på en skola i Luleå förra veckan. Jag kommer att tänka på ”Children of the Corn”, en skräcknovell av Stephen King från 1984 om den lilla staden Gatlin i Nebraska. Den lilla staden tas över av en barnsekt som mördar alla vuxna över 19 år.

Det är otäcka scener som skildras i ”Children of the Corn”. En kvinna offras på ett majsfält och barnen är blodtörstiga mördare. Barn som beter sig ohyggligt kan man också få sig till livs i ”Flugornas herre”, den dystopiska robinsonaden från 1954 av nobelpristagaren William Golding, en roman som blev världskänd just på grund av skildringen av det psykologiska spelet som lede till katastrof. Kings och Goldings verk är olika, men säger något som Sverige tycks ha förträngt: Barn är inga helgon, de är inga änglar. Under vissa omständigheter kan de till och med vara grymmare än vuxna, eftersom de saknar analysförmåga och har en grandios självbild. Barn är framför allt en spegel av det vuxensamhälle de föds till. Barn är formbara väsen, beroende av de vuxnas kärlek och välvilja. Men som mamma till fem numera vuxna och nästan vuxna barn vet jag också att uppfostran av barn kräver en hel del av dem som åtagit sig uppgiften. Vi är många som har ett ansvar: Föräldrarna och släkten förstås, men även samhället, där förskolan och skolan är den viktigaste komponenten. Den svenska skolan är på många håll dessvärre ett sorgligt kapitel, där räddhågsna och förvirrade vuxna ofta inte klarar av att hantera stökiga ungar. Detta i sin tur är resultatet av decennier av ryggradslösa attityder och en syn på barn som något slags vuxen i miniatyr, som alltid måste ges gränslöst utrymme och vars alla nycker måste respekteras. Jag har sett detta även i människors föräldraskap, hur man låter barn styra och ställa. I en av mina föräldrahandböcker döpte jag företeelsen till ”familjens lille diktator” – en unge som blir olycklig av att aldrig få motstånd, ett barn som blir odrägligt då inga gränser sätts. Ett sådant barn är möjligt att hantera. Men vad händer när detta beteende blir norm? När det dessutom stöttas av en vuxenvärld som tror det är så här man skapar ett hållbart samhälle? Eller som kanske inte ens tror det, men som är på kollisionskurs med de värderingar och normer som skapar stabilitet.

I Luleå ska skolledningen ha känt till problemen med den 8-årige pojken under en längre tid, men uppenbarligen inte agerat. Nu riktar i alla fall föräldrar hård kritik mot skolledningen, som ska ha känt till problemen med pojken en längre tid. ”Situationen är hemsk. Vi överväger att låta barnen stanna hemma”, säger en förälder, enligt Norrbottens kuriren. Och det är bedrövlig läsning: ”Oron på lågstadieskolan och fritidshemmet har varit stor under en längre tid efter att pojken tillsammans med andra i klassens ”pojkgäng” för ett år sedan börjat terrorisera flickorna. Allting urartade i tisdags, när pojken och en kompis först hotade en flicka inne på fritidshemmet. Strax därpå hamnade pojken i allvarlig konflikt med flera ur skol- och fritidspersonalen. – De försökte kontrollera honom men då blev han bara ännu mer frustrerad, och hotade personalen med kniven. Flera andra barn ska då ha låst in sig i ett annat rum, säger en förälder till Norrbottens kuriren. En tillbudsanmälan är nu upprättad hos Arbetsmiljöverket och i går fredag, ska föräldrar ha varit i kontakt med socialförvaltningen i Luleå. – Vi gjorde en orosanmälan. Allt har eskalerat, håller på att spåra ut totalt. Situationen är hemsk och flera av oss överväger att låta barnen stanna hemma. Som en direkt följd av veckans händelser hålls även krismöten på skolan.

Man frågar sig naturligtvis varför man låtit det hela spåra ur som det gjort i Luleå. Av skam av att inte kunna hantera situationen? Av tron att man skulle kunna få bukt med problemet? Av oro för att situationen skulle kunna ge skolan dåligt rykte? Eller finns där andra aspekter som inte kommer fram i medierna, men är sådant som människor pratar om sinsemellan utan att detta blir offentligt? Som att där kan ha funnits andra faktorer, till exempel barnets familj som skolan inte vill eller vågar stöta sig med? Jag har vid flera tillfällen hört sådana vittnesmål. Om barn och unga som uppför sig illa men som har en familj eller släkt som backar upp dem, som tar på sig barnets agerande och som vägrar acceptera en tillsägelse. När jag till exempel skrev om Staffanstorp berättade en kvinna om unga tonåringar som ingen vill stöta sig med, eftersom de backas upp av 30-40 manliga släktingar med tillhyggen och vapen. Liknande berättelser fick jag i Ronneby. Att det kommer män som står upp för en individ, att dessa släktingar är beväpnade, att man inte vill bråka med dem.  Jag vet ingenting om skolan i Luleå, men kan något liknande ha pågått även där? För sådant sker som sagt i allt högre utsträckning i Sverige. Vi ser detta även i kyrkor vid begravningar, på sjukhusens akutmottagningar, på Migrationsverket och socialtjänstens kontor, och så vidare. Människor som inte accepterar vissa besked eller bemötanden, det blir hot, våld, aggressioner… något som hittills varit ovanligt i Sverige och något som Sverige står handfallet inför. Hur gör man? Vad säger man? Hur agerar man om en förälder plötsligt drar kniv på ett föräldramöte? Eller någon som drar kniv när man bråkar om en tvättid?

Det känns som om krismöten skulle behöva hållas om landet Sverige. Jag har tidigare skrivit att en orosanmälan borde upprättas om detta land, och jag står fast vid det. Många barn löper vid för våg utan en ansvarstagande vuxenvärld som kan sätta de gränser som behövs. Men samtidigt är de vuxna vingklippta, rädda för att bli anmälda för övergrepp, rädda för att kränka. Det som händer när de vuxna visar sådan svaghet är att de oregerliga ungarna blir allt starkare, att de spänner musklerna. För barn testar gränserna. Vad tror man ska bli av en liten 8-årig kille som de vuxna inte sätter stopp för i tid? Han tillåts terrorisera flickor, han får bära med sig vapen till skolan.. Hur ska han växa upp, vilka signaler får han? I hans värld är samhället något han får kissa på som det passar honom. Ingen lär honom veta hur.

Jag ska berätta en sedelärande historia som jag fick mig till livs av en pakistansk taxichaufför. Hans släkting, en ung kille, hade varit stökig, och socialtjänsten rekommenderade att man sände gossen hem till Pakistan för en tid. Sagt och gjort, han skickades till släkten och allt var frid och fröjd ett år. Pojken skötte sig oklanderligt där han bodde och gick i skola. Men väl tillbaka i Sverige dröjde det inte mer än en vecka innan problemen började igen, med skolk, snatterier, bråk. Då frågade min chaufför, ”varför? varför var du skötsam i Pakistan, men inte här i Sverige?” Pojken svarade: ”I Pakistan vill du inte åka fast för polisen. För de slår sönder dina knäskålar”.

Ridå. Jag vill absolut inte att svensk polis ska slå sönder ungdomars kroppar, men det finns något i denna historia, något om att samhället sätter en gräns. Denna gränssättning saknas i Sverige. Jag vet att jag publicerar detta på egen risk för det är lätt att börja anklaga mig för att jag predikar övergrepp och misshandel, och det gör jag verkligen inte. Men däremot predikar jag repekt och hårda tag mot sådant som hotar vårt samhälles fundament. Vi är tyvärr redan där. Barn spårar ur mer och mer, skolor drabbas av övergrepp mot lärare, vuxenvärlden står handfallen inför disciplinlöshet och upplopp. Bilar bränns av ungdomar, allt fler väldigt små barn utnyttjas av kriminella gäng, som också består av unga personer. I augusti 2017 rapporterade SVT att allt yngre personer dras in i den organiserade brottsligheten. Det är en utveckling polisen ser på flera håll i länet. Bland annat kan det handla om inkilningsritualer där ungdomar tvingas till att göra brott för att komma in i gäng. Det kan röra sig om 11 – 13-åringar som hjälper kriminella med att till exempel förvara narkotika. Vi har dessutom fått tusentals unga överskottsmän från kulturer där man inte respekterar kvinnor och gamla, där man beter sig som kungar och förväntar sig att samhället ska ställa upp med pengar och förmåner utan att man ska behöva ge något tillbaka. De senaste året är bedrövligt i sin kravlöshet. Barn rånas av barngäng, barn rånas då de säljer majblommor. Minderåriga våldtar. Barn attackerar barn, och det skapar aggressioner hos barn, det gör att samhällsklimatet hårdnar. Även barnrånen blir allt mer brutala, som det uppmärksammade tortyrrånet i Emporiagallerian i Malmö. Vi har sett ungdomsgäng som slagit sönder en pappa som försökt försvara sin son i Mall of Scandinavia i Stockholm. Barngängen driver fritt, precis som i en skräcknovell. Vuxenvärlden har abdikerat. Och om inte ens skolan kan vara en trygg och säkert plats, var kan man då vara trygg? Frågan är om ens skräckromanens mästare Stephen King skulle kunna komma på ett sånt scenario som Sverige anno 2018.

********

Vill du gå med i 1,1 miljonersklubben? Välkommen!

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122 

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer). 

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Min senaste bok heter ”Budbärarinnan” och är den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund.

https://www.bokus.com/bok/9789198405163/budbararinnan/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer