Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

När SD blev den svenska politikens flaggskepp

av | 10 jul, 2018 | Almedalen 2018

Lästid: 8 minuter

Jag har behövt några dagar för att smälta mina intryck från Almedalen 2018. Det har varit intressant att betrakta hur framför allt mainstream-medier och en del opinionsbildare till vänster velat skildra årets politikervecka. I den här texten ska jag försöka summera några av mina tankar och intryck, och funderingar på hur de stora medierna försöker få människor att tänka enligt den modell man anser lämplig, det vill säga värdegrundskorrekt. Dessvärre överensstämmer inte rapporteringen alltid med verkligheten.

Jag kom till Almedalen tillsammans med min författar- och debattörkollega Helena Edlund när bara några dagar av veckan återstod. Det första vi såg när vi kom gående i riktning mot Donners plats var stora vimplar med SD:s blommor och logotyper. Sverigedemokraterna hade hyrt en hel krog mitt i centrala Visby. Begreppet ”flagship” är applicerbart här, en stor farkost som anger tonen. ”Flagship store” säger man om den viktigaste butik en butikskedja har, den mest påkostade och synliga affären som liksom utgör verksamhetens hjärta. I år var SD:s abonnerade krog politikens flagship store i Almedalen. Det som förvånade mig var att det var så tyst om detta i alla traditionella medier. Att ett paradigmskifte skett var så påtagligt, borde det inte ha uppmärksammats på något sätt? Men nej, på samma sätt som Decemberöverenskommelsen syftat till att frysa ut ett demokratiskt valt parti från makten, på samma sätt är denna tystnad och förminskande från mediernas sida självklart en tanke för att osynliggöra det som sker inför åskådarnas ögon. I några enstaka krönikor har jag sedan sett SD:s centrala placering nämnas. Till exempel skriver Peter Kadhammar om saken i Aftonbladet, men vinklar så att man ska fås att tro att det handlar om något suspekt. Malcolm Kyeyune beskriver detta mer nyktert i Dagens samhälle. Men har man inte varit på plats i Visby som vanlig dödlig, så har man ingen chans att bilda sig en egen uppfattning. Och det är nog vad som avses, från mainstreammediernas håll.

”Vi tänker bli största partiet” löd målsättningen hos SD 2015, och idag verkar partiet vara där med råge. Jag  diskuterade denna förskjutning med flera andra personer (med olika politisk inriktning), och vi frågade oss, hade en sådan central och självklar placering för SD varit möjligt förra året? Eller 2016? Nej, knappast. 2017 hade SD visserligen ett större utrymme än förevarande år, men till exempel 2015 blev man fortfarande uthängd som samhällsfarlig högerextremist om man ens sågs i sällskap med en Sverigedemokrat, och med största sannolikhet förlorade man både arbete, vänner och allt anseende i det svenska samhället. Människor smyfotograferades och smutskastades. Steget därifrån till hur det såg ut i år, 2018, var många mil långt. Under 2018 års Almedalsvecka var Visby nu istället fullt med medborgare som bar t-shirtar, kepsar och knappar med inskriften ”Sverigedemokraterna”, trots att alla de andra partiernas ledare i sina tal bemödade sig om att ta avstånd från partiet. Barn i barnvagnar viftade med SD-flaggor. Bilar med SD-loggor syntes stå parkerade och de blev inte vandaliserade. Killarna från Timrå jag pratade med sa visserligen att SD fortfarande var en politisk ”no go-zon” i deras socialdemokratiskt genomsyrade kommun, men att till och med det folket börjat vackla.

Ingen hukade, ingen gömde sig, ingen skämdes. De andra partierna tycktes marginella, som om de förlorat relevans. Jag lägger ingen värdering i detta, jag observerar mest, och jämför med hur det varit tidigare. Själv har jag varit i Almedalen varje år sedan 2011, och har aldrig förr sett ett parti så påtagligt äga staden och dess mest centrala scen. Inte ens valåret 2014 kändes socialdemokraterna lika segervissa. Och på SD:s krog frotterade sig inte bara partiets egna sympatisörer. Där fanns representanter för andra politiska strömningar, och även för gammelmedier och public service. Flaggskeppet stod stolt och mäktigt femtio meter från Donners plats. Kvällstid dansade man disco och drack drinkar ombord. Kvällen då vi kom var det fest med Hawai-tema.

Det som har rapporterats desto flitigare i samtliga stora medier var närvaron av nazistiska organisationen NMR, vars medlemmar (de flesta män) sågs vandra fram och tillbaka i Visby, klädda i vita pikétröjor med grönsvarta symboler på bröstet. Jag gillar dem inte, de ser otrevliga ut, skapar obehaglig stämning och jag befinner mig oerhört långt ifrån dem vad gäller idéer och ideologi, men eftersom vi har yttrande- och mötesfrihet i Sverige är även dessa något vi får hacka i oss, så länge de håller sig inom ramen för vad lagen tillåter, precis som alla andra organisationer. Rapporteringen har slagit fast att polisen agerat lamt mot dessa individer, insinuerat att polisen på något sätt rentav går nazisters ärenden och att nazisterna skrämt kvinnor, judar och hbtq-människor. Jag som är både kvinna och judinna samt anhörig till släktingar som avrättats i Förintelsens gaskamrar kan härvidlag säga att jag, trots nazisternas närvaro, känt mig väldigt trygg i årets Almedalen. Ingen skrek ”jag ska knulla din mamma”, ingen hotade med gruppvåldtäkt, ingen ofredade mig, jag fick inte en känsla av att någon tänkte sätta en kniv i min rygg. Jag och mina kvinnliga kollegor gick omkring dag som natt med ett avslappnat sinne, och såg till och med en igelkott tryggt kila framför oss på en av Almedalens gräsmattor. Grupperingen med männen från NMR vandrade förbi Medborgerlig Samlings tält där jag höll till vid flera tillfällen, men det skedde ingen konfrontation, ingen provokation. De talade inte till mig. Jag såg dem inte heller attackera någon vid andra tillfällen, även om jag läste på Facebook att en kvinna blivit knuffad vid någon slags sammandrabbning. Nu är detta inget försvarstal för nazister, jag önskar att ideologier som bygger på rasbiologiska idéer skulle dött ut när andra världskriget tog slut, men jag undrar varför man låter denna marginella grupp ange tonen i det mediala narrativet? Varför skriver man spaltmeter om dem, sida upp och ner? Jag såg ingen som anslöt sig till dem, ingen som hyllade dem, ingen som sympatiserade med dem. Så varför göra dem till något slags badboy-stjärnor och tillmäta dem denna enorma betydelse? Det är allmänt bekant att extremistiska rörelser riskerar att växa sig starka i tider då demokrati naggas i kanten, de rådande eliterna missbrukar sin makt och folkets missnöje växer. Men att överdriva dessa gruppers inflytande och få det att se ut som om de faktiskt är en maktfaktor är enligt mig galet.

En intressant text på temat finns att läsa i Det Goda Samhället, signerad Gunnar Sandelin.  Så här inleder han: ”Jag har länge varit övertygad om att den politiska och mediala nomenklaturan som styr vårt land på något märkligt vis har ett aldrig sinande behov av att hata personer och grupperingar som de betecknar som högerextrema och nazistiska (och som för all del också i vissa fall kan vara det). De behöver dem som ständiga fiender för att legitimera sitt eget maktinnehav. På så vis kan de leda uppmärksamheten bort från hur den havererade invandringspolitik som de själva genomfört har förvandlat Sverige från ett sammanhållet välfärdssamhälle till vad som allt mer liknar en mångkulturell dystopi.” Läs gärna hela Sandelins text! Han har onekligen en poäng.

Något annat jag vill skriva om är ett intressant möte jag hade med en anställd inom public service, som tog kontakt med mig och formligen rann över av välvilja och samtalslust. Personen verkade oerhört nyfiken på mig och mitt arbete och sa sig till och med vilja göra en intervju, kanske inte helt inom ramen för sitt arbete i dagsläget, men senare i höst… Det är inte första gången personer som arbetar inom mainstream-media eller public service tar kontakt med mig och vill diskutera eller bolla tankar och idéer. En del vill visa att de minsann är öppensinnade, att de inte helt och hållet styrs av sina arbetsgivare (vilket de dock inte är öppna med offentligt, för så modiga är de inte) och att de vågar ”tänka utanför boxen”. Jag tycker det är spännande med dessa tuffa rebeller som vågar gå emot värdegrundstyrannin även om så sker i smyg. Ja, för det är ju ”inofficiellt” och de här journalisterna verkar tycka de ägnar sig åt något smått subversivt och gränsöverskridande. Så länge det står till på det här viset måste jag tyvärr säga att vi inte har någon avspänd samtalston i offentligheten. Vissa personer släpps fram i debatt på debatt, medan andra förbigås med tystnad. ”Jag väntade hela tiden på att få se dig i tv”, sa min sängbundna mamma när jag kom tillbaka från Almedalen. ”Men mamma, jag blir inte inbjuden till SVT och TV4 numera, inte som förr” svarade jag. Och kanske har jag själv ingen lust att uppträda där, så länge det bara finns en åsiktsriktning som anses korrekt. Jag har ingen lust att delta i det där skådespelet, jag behöver inte det. Men den nya positioneringen bland anställda som ändå nosar på luften utanför Åsiktskorridoren (den finns kvar, även om den krackelerat) ger visst hopp om livet.

Att befinna sig i Almedalen är lite som att förflytta sig till ett Sverige som vi kände till det förr. ”Tiden står still när vi rör vid varann”, heter det i den gamla Freestyle-låten, och Visby har varit en sådan bubbla av välmående homogen mestadels väldigt ljushyad övre medelklass med generösa månadslöner, organisationer där man fortfarande förlitar sig på ordning och reda, och rekorderliga tanter och farbröder som kämpar för det de tror på. Under en grillmiddag i en privat trädgård diskuterade vi, en grupp sinsemellan väldigt olika individer med det enda gemensamma att vi alla är mer eller mindre systemkritiska, vår samtid, och enades om att det vi såg under politikerveckan inte var hela den svenska samtida verkligheten, inte ens en marginell skärva av den. Den så kallade mångfalden var gravt underrepresenterad och vi själva utgjorde normen. ”De som anser att man ger en mörk bild av Sverige får ju vatten på sin kvarn, för här i Almedalen är allt precis som det alltid har varit. Vistas man i såna här sammanhang så tror man ju att det verkligen bara är nazisterna som är det enda hotet mot vårt samhälle av idag” sa en person.

Ja, om man i en veckas tid befann sig i Visby kunde man lätt avfärda alla rykten om Sveriges urspårning som alarmism, eftersom ingen sköts på öppen gata här, inga handgranater låg och skräpade på marken och rätt exakt noll kvinnor gick klädda i burka. Här trängdes vi på Kallis, såg fotboll ihop, skålade i öl och åt varmkorv och hamburgare. Sedan satte vi oss på Gotlandsfärjan och for hem, i sällskap med skrikande lintottar och journalister på Dagens Nyheter. Nej, Almedalen är inte representativt för Sverige. Men det var ett slags mental semester, en parentes av verkligheten. Och en försmak av höstens val. Flaggskeppets blågula blommor ger en fingervisning om vad som väntar.

********

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122 

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer). 

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Min kommande bok heter ”Budbärarinnan” och är den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund.

Köp den gärna här.

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer