Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Morden i Marocko: Feminismen sviker sina döttrar

av | 27 dec, 2018 | Samhälle

Lästid: 6 minuter

Hur kommer det sig att de som kallar sig feminister inte mer högljutt kräver att kvinnors liv och hälsa värnas och skyddas? Hur kommer det sig att de som anser sig stå upp för alla människors lika värde och säger sig arbeta för kvinnors frihet och jämställdhet, inte tydligare tar avstånd från kulturellt och religiöst betingat våld som utövas mot kvinnor? De här frågorna har jag funderat på i flera år, men de har aktualiserats på ett smärtsamt sätt efter de ofattbart grymma tortyrmorden på de unga kvinnorna Louise och Maren, som halshöggs av islamistiska extremister utanför byn Imlil i Marocko. Den tragiska sanningen är enkel: Den intellektuella, vänsterorienterade nutidsfeminismen fungerar bara på män som redan är jämställda. Mot verkligt kvinnohat – och hatet mot allt som västvärlden står för – är den naiva västerländska feminismen maktlös.

Jag ska villigt erkänna att den här texten är svår att skriva. Jag har tänkt på den under hela julen, då jag också tog några dagar ledigt från mitt arbete med magasinet. Orden har helt enket känts tunna, futtiga, meningslösa, som om jag inte kunnat skriva något som känns passande i sammanhanget. Julhelgen har präglats av känslor av sorg och vanmakt, naturligtvis för att två unga kvinnors liv släckts i förtid, men också i ett större perspektiv, över att grovt våld blivit något av en vardagsingrediens i våra liv, att det numera är något vi tvingas räkna med, förhålla oss till, att trygga Sverige, ja, Skandinavien, nu också tvingas förhålla sig till de grymheter och blodigt våld vi tidigare varit förskonade från. Det är förstås också svårt att värja sig, från tankarna på de unga tjejernas öden, från tankar på hur människor kan vilja skada andra på det sättet. På religiös fanatism som hjärntvättar individer så att de kan släppa lös den svartaste ondska inom sig, på gränser som utplånas, på mekanismer som är obegripliga för en normal människa att ta in. Så länge jag lever kommer jag aldrig att kunna förstå, och kanske är det också hjärnans försök att processa detta som är så tröttsamt, så förtvivlat omöjigt, som gör att orden stockar sig, att det blir komplicerat att skriva. Men samtidigt kan jag inte låta bli, jag måste. För här finns frågor jag behöver ställa, frågor som kanske inte heller blir besvarade, men som ändå måste upp på bordet.

Det är alla män, heter det. Alla män våldtar, alla män slår. Men så är det inte. Alla män våldtar inte. Visst har många män potential att förtrycka kvinnor, men det finns ändå stora skillnader i hur det sker, hur samhället betraktar gärningarna. Att relativisera mord och grova övergrepp hjälper knappast. I vårt samhälle avrättas inte människor genom att bli halshuggna eller hängda från lyftkranar, tjuvar straffas inte genom att man hugger av dem handen. I vårt samhälle är inte kvinnor sämre människor för att de inte täcker sitt hår. I vårt samhälle används inte sexuellt våld systematiskt för att besegra en fiende, för att sprida skräck och fasa även i fredstid. De män som våldtar och slår omhuldas inte av sina familjer och av samhället i stot, tvärtom visar alla sin avsky. En man har inte rätt att våldta sin hustru. En kvinna har ingen plikt att ställa upp sexuellt så fort maken kallar. Minderåriga barn gifts inte bort med vuxna män och tvingas föda deras barn. När gick den västerländska feminismen så vilse i sig själv att man började blanda samman dessa begrepp, att man så förtvivlat gärna ville påvisa att alla kulturer och religioner är exakt lika, att allt går att dra över en och samma kam?

Jag funderar på om det kan bero på att feminismen står helt handfallen inför det kvinnohat och det förakt som manifesteras i de kulturer där man anser att kvinnor är mindre värda, att kvinnors sexualitet är ett hot mot samhället och ska således begränsas och kvävas, i de kulturer där kvinnor får våldtas och misshandlas, också där man skär i flickors kön för att göra dem mer ”rena” och kyska? Kan det bero på att den västerländska feminismen drabbas av något slags kognitiv dissonans när det kommer till det faktum att det finns länder – som till exempel Iran – där kvinnor enligt lagen måste täcka sitt hår och där man kan få långa fängelsestraff för att man protesterar mot slöjtvånget? Twitterkontot My stealthy freedom visar upp de här kvinnornas kamp, unga vackra tjejer som vill dansa som det behagar dem (dans är förbjudet, det också) och som protesterar mot mullornas påbud. I Irak har flera kända influencers dödats för att de velat leva sitt liv i frihet, för att de sminkat sig och levt västerländskt. Signalen är tydlig: Kvinnor ska inte sticka upp, de ska inte gå sin egen väg. Kvinnlig frihet är farlig, den måste beskäras, varnande exempel måste statueras.Just därför är det riskfyllt att utmana det verkligt våldsamma patriarkatet. Det är enklare, och helt ofarligt, att håna jultomten, Bibeln eller Jimmie Åkesson.

Jag är så besviken på den svenska feminismen, på den västerländska kvinnorörelsen i stort. Jag är så besviken för att dessa rättrådiga kvinnor sviker de verkligt utsatta, och i förlängningen sig själva och sina döttrar. Jag är besviken på kvinnor som organiserar kvinnomarscher med stickade rosa fittmössor på huvudet, kvinnor som ondgör sig över ”vita” män och det så kallade patriarkatet som består av deras egna pappor, bröder, söner och äkta män. Ja visst finns här strukturer som är osunda, men de utgör inget fysiskt hot mot dessa kvinnor. De vita männen kommer inte trampa ner de här kvinnornas huvuden i marken och sätta en machete mot deras hals. De kommer inte att hugga huvuden av dem och skrika att de är guds fiender. De här männen som de säger sig demonstrera mot, sådana som USA:s president Donald Trump, kommer inte att tvinga dem att ta på sig en slöja, de kommer inte betrakta dem som mindre värda. Det är som om dessa hundratusentals fittmösseklädda damer gått vilse, de springer i fel riktning. Funderar de en sekund på vilka som är deras fiender på riktigt? Och vilka som kommer att försvara dem, ifall en verklig konflikt mellan kulturerna skulle uppstå?

I Sverige är det märkligt nog många kvinnor som bekänner sig till politiska rörelser som propagerar för öppna gränser och stor migration av män från länder där man just inte respekterar kvinnor och HBTQ-personer. Män som är överrepresenterade i våldtäkts- och våldsstatistik. Nej, jag får inte ihop det. Hur kan man vilja rasera Sveriges trygghet och jämställdhet? Hur kan man så flagrant förneka de kulturella skillnader och skillnaderna i synen på flickor och kvinnor? Vi är flera som diskuterar det här, om och om igen, utan att förstå logiken i detta tänk.

När vi var yngre varnades vi när vi skulle åka till länder där kvinnor inte respekterades. Det var helt okontroversiellt att säga att man skulle undvika risker i länder där kvinnor kunde bli överfallna och våldtagna, kanske dödade. Det var bara fakta, för alla män respekterar inte kvinnor på samma sätt som västerländska män gör. Att resa utan manligt sällskap till exempel kan vara riktigt dumdristigt. Trots att det inte borde vara så, är det så lik förbannat. Nu läser jag att italienska och kinesiska turister varnas för Sverige. Risken att drabbas av våld i vårt tidigare trygga land har ökat. Är det verkligen detta svenska feminister strävat efter? Sverige har blivit ett otryggt land för flickor och kvinnor. Våldet och de sexuella övergreppen trappas upp. I Danmark får kvinnor skydda sig med pepparspray efter årsskiftet. I Sverige förbereds inga sådana lagändringar, så vitt jag vet. Och svenska feminister fortsätter att tiga om vad som pågår.

********

Vill du gå med i 1,1 miljonersklubben? Välkommen!

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122 

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer). 

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Min senaste bok heter ”Budbärarinnan” och är den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund.

https://www.bokus.com/bok/9789198405163/budbararinnan/

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer