Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Linda, 25, knivöverfölls i Bandhagen: ”Det jag minns tydligast är hantverkarkniven med orange skaft mot min hals”

av | 1 apr, 2019 | Uncategorized, Kriminalitet

Lästid: 6 minuter

Apropå mitt samtal med Stina Oscarsson i lördagens Svenska Dagbladet, då Oscarsson uttryckte att hon aldrig kände sig otrygg och alltid gick hem genom mörka parker, publicerar jag nu en händelse jag fått lov att återge, då brottsoffren kontaktade mig och bad att få berätta. Detta skedde alltså ungefär 24 timmar efter att Svenska Dagbladets text publicerades. Det handlar om ett överfall på en 25-årig tjej, som precis som Oscarsson låtit sig invaggas i en känsla av att hennes rädsla var ”obefogad”. ”Mina värsta mardrömmar besannades” berättar Linda, 25, för mig. ”Min kompis åkte hem kommunalt, och jag bestämde mig för att gör detsamma.” Genom att inte lyssna på sin egen magkänsla om otrygghet utsatte hon sig därmed för en risk som kunde kostat henne livet. Det hon minns tydligast är hantverkarkniven med orange plastskaft, som den afrikanske mannen höll mot hennes hals.

Det är natten mot söndagen den 31 mars. Tjejgänget har varit ute på stan och haft roligt. Klockan är omställd till sommartid och börjar ticka mot tre. Det är dags att avsluta kvällen och Linda beställer en über, som hon brukar. Men det kommer ingen bil, resan avbokas, och Linda tvekar. Något inom henne säger att hon borde ta en taxi – men så är det kompisen, som tänker åka kommunalt. Det avgör. Kan kompisen, så kan väl Linda? Hon beslutar sig att ta t-bana hem till Bandhagen.

– Jag är lite nervös, men håller på att övertala mig själv att inte vara så överkänslig, berättar Linda. ”Lugna ner dig, din kompis åker ju kommunalt” säger jag åt mig själv. Jag skriver ett sms till henne: ”Jag hoppas att ingen är våldtäktssugen ikväll… ”

– Det är så sjukt att jag skriver så! Som ett skämt. Fast det är exakt det man är rädd för. Man vet att det kan hända, men det är ändå overkligt. Man försöker lugna ner sig, intala sig att det inte kommer att hända en själv. Och folk runtomkring förminskar riskerna, speciellt män, för de kan aldrig nånsin känna den rädslan som vi tjejer känner. Men också signalerna från tidningar och så, att pratet om faror är överdrivet…

Tunnelbanan stannar och Linda kliver av. Hon börjar gå hemåt. Hon vidtar de säkerhetsårgärder hon kan och har lärt sig. Har inga hörlurar i öronen, och bär sin nyckelknippa i handen. Inget kommer ju hända. Men ifall att.

– Jag går ganska snabbt. Efter ungefär halva vägen tycker jag mig höra steg, som om någon följer efter mig. Men jag slår bort det, tänker åter att jag är överkänslig, paranoid… Så kommer jag fram till min port.

Och då är den främmande mannen där. Det finns nio lägenheter i huset och Linda vet vilka hennes grannar är. Han är inte en av dem. Porten är en modern, automatisk sort som öppnas med hjälp av en elektronisk bricka. När man blippar öppnas dörren automatiskt och förblir öppen innan signalen avslutas. Stängningen sker långsamt, porten glider igen och det finns gott om tid för den som vill att smita in. Ingen kameraövervakning finns.

– Jag vet med mig att jag inte bara kan öppna och smälla igen porten, och det ger mig panik. Jag vet att porten kommer att stå öppen efter att jag låst upp… Min första tanke är att jag inte ska släppa in honom, jag tänker att han vill smita in för att hitta en sovplats…

Linda vänder sig om.

– Då är han bara några meter från mig. Jag frågar i stil med ”ska du in här?”

Det är nu allt plötsligt går väldigt snabbt.

Istället för att svara tar mannen fram en kniv.

Just den bilden har etsat sig fast i Lindas medvetande.

– Det är en hantverkarkniv, en sån där med orange plastskaft. Jag ser exakt framför mig hur kniven ser ut. Det är en sån som snickare har. Ingen stor kökskniv, mer en mellanstorlek. Han tar fram den och kör upp den mot mitt ansikte, min hals, han säger ”öppna”.

Mannen står nu väldigt nära Linda.

– Jag hamnar i chock. Jag bara öppnar porten. Då tar han tag i mitt hår bak i nacken, ett fast grepp om håret, mitt huvud, och så säger han ”gå”.

Han säger något mer, Linda förstår inte riktigt, han pratar dålig svenska. Hon ser att hans hud är mörk och beskriver honom som en afrikan – kanske en somalier, hon vet inte riktigt. Tankarna rusar.

– Sen så går vi då. Tre trappor är det för att komma upp. Vid den andra trappan snubblar han till. Då känner jag att han stinker hasch… Sen frågar han mig något jag inte förstår. Jag måste fråga för att förstå och det visar sig att han vill veta om jag har barn? Hans svenska är obegriplig i just de meningarna. Jag har analyserat det jättemycket, efteråt, vad det betyder. Vi går fram till dörren, jag låser upp. Jag vet att min kille är hemma.

När de kliver in i hallen skriker Linda. Skriket bara kommer. Ett avgrundsvrål på hjälp.

– Jag skriker min killes namn, jag skriker ”ring polisen”.

Lindas kille Rasmus ligger och sover och vaknar av skriket.

– Först trodde jag det var en dröm, berättar han. Men sen hör jag att det är på riktigt, och jag rusar upp och vägen från sovrummet går genom köket, jag greppar tag i första bästa kniv i bestickslådan och springer ut i hallen.

Då blir förövaren rädd och springer iväg.

– Jag smäller igen dörren och låser så fort jag kan, berättar Linda. Därefter är det bara chock för mig och min kille. Vi har panik båda två. Jag är helt förstörd. Sen ringer jag polisen.

– Polisen kom snabbt, berättar Rasmus. De var supersnälla och förstående men jag inser ju att de inte kan göra så mycket. Det jag blir provocerad av är att vi inte har rätt till ordentlig pepparspray i Sverige! Vi kan inte försvara oss…

Linda:

– Jag sov ingenting på resten av natten. Jag har turen som har en sambo som kunde hålla om mig och lugna mig, tänk att vara ensam efter en sån här händelse. Men jag hade fysiskt ont av ångest. Det kändes som om jag hade en tegelsten i magen. Och jag tänkte hela tiden att mannen var kvar där ute. Tänk om han skulle överfall någon annan? Det var skönt att polisen patrullerade. Jag tänkte att det kunde hjälpa nån.

Dagen efter ringer Linda sina vänner som hon varit ute med.

– Alla våra mardrömmar besannades. Min kompis sa ”jag skulle aldrig låtit dig ta tunnelbanan”… Jag sa, från och med nu, alla åker alltid taxi hem hädanefter. Nu håller jag på och beställer överfallslarm och spray och tänker ut nya rutiner, jag försöker googla taxibolag med enbart kvinnliga chaufförer men det finns inte… Alla überchaufförer är utländska män som kör, alla är jättetrevliga, men nu känner jag mig ännu mer otrygg än tidigare. Om jag inte vill åka taxi med en man, vad ska jag göra? Det finns inget alternativ… det finns inget val.

Linda är sjukskriven idag måndag. Hon trodde att hon hanterat situationen väl, men efter ett samtal med sin mamma på morgonen bröt hon ihop.

– Jag försöker få tag i något slags hjälp, försöker ta kontakt med med Brottsofferjouren. Det är det absolut hemskaste jag varit med om nånsin i hela mitt liv.

Finns det någon chans att överfallet klaras upp, tror du?

– Det enda spåret polisen har är att jag vet exakt vilken tunnelbana jag tagit, så de kan kolla övervakningsfilmer. Men det finns säkert fler män som stämmer in på signalementet. Polisen sa att han antagligen bor i närheten. De tog detta på allvar, men de är ju hjälplösa. De kan inget göra. Jag tar för givet att han aldrig kommer åka fast.

Linda och Rasmus heter egentligen något annat.

******

Vill du gå med i 1,1 miljonersklubben? Välkommen!

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig påinfo@katerinamagasin.se– dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122

Paypal: info@katerinamagasin.se

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok heter ”Bilden av Verkligheten” och finns nu att köpa här:

https://www.vulkanmedia.se/bilden-av-verkligheten/

Min bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund heter ”Budbärarinnan” och kan köpas här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405163/budbararinnan/

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer