Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Krisen i Svenska Akademin är vår egen kris – ett samhällsbygge som krackelerar

av | 12 apr, 2018 | Kultur

Lästid: 6 minuter

Det började med en kulturprofil som pekades ut som en sexualförövare och det har fortsatt med anklagelser, pajkastning, lögner samt krumbukter som påminner mer om ett vuxendagis än en anrik, kunglig institution. Det handlar om en vilja att utplåna de fredade världar vars själva kärna motverkar allt totalitärt tänkande. Blottorna blir allt tydligare i en tid då vi specialiserat oss på att ingenting behärska. Författaren Einar Askestad skriver idag om en institution vars sönderfall symboliserar ett samhällsbygge på fallrepet.

När vi går till läkaren vill vi mötas av en kunnig sådan. Han får gärna ha någon social förmåga, kunna lyssna, formulera sig, vara genuint intresserad av att hjälpa en, men framförallt skall han veta vad han sysslar med, ha läst mycket, ha praktiserat yrket, så att han kan ge både rätt diagnos och behandling. När vi ser vårt landslag i fotboll ta sig till VM, hoppas vi på det bästa, på att tränaren hittat de skickligaste spelarna som landet kan uppbringa, att laget kommer överens, att de förstår vad det innebär att spela för sitt land och att förväntningarna på dem är att de gör sitt allra bästa där ute på planen. Exemplen kan mångfaldigas. Vi behöver, erkänner och uppskattar de som kan mer än oss själva, de som är de främsta inom sitt gebit, som är begåvade med egenskaper, förmågor och kunskaper som överskrider de vi själva har.

Jag läser med förskräckelse om Svenska Akademien. Frågorna hopar sig, och ändå är de till största del irrelevanta. Vilken eller vilka ledamöter har rätt. Vem har gjort fel. Saker hamnar i förgrunden som hörde hemma bakom lyckta dörrar. Saker som när de väl kommit ut i det fria, får eget liv, sprider sig som rykten gör, som skvaller och sensationer, i en offentlighet som liksom neurotiskt har fullt upp med att uppmärksamma sin egen uppmärksamhet. Den ene efter den andre mediala tyckaren skyndar att kommentera saken i krönikor, ledare och tevesoffor. Som regel skadeglatt, för så ser nu samtidens offentlighet ut. Personer som inte har någon insyn uttalar domar. Hånar. Angriper hela institutionen, föreslår ändringar. Lägg ned. Öppna upp. Låt folket avgöra. Gör Nobelpriset till en fest, en melodifestival i böcker, ett jippo där alla kan ringa in sina favoriter. Och så vidare. Allt draperat i en moraliserande ton, där begrepp som demokrati, öppenhet, jämlikhet, skall rättfärdiga drapor och svarta rubriker.

I Svenska Akademien sitter oerhört kunniga människor, inom de områden som den skall täcka. Det kan vara en historiker, en teolog, en litteraturvetare eller kritiker av högre rang, det kan vara skönlitterära författare, som utmärkt sig, i originalitet, i skärpa, i djup. Alla har de blivit utvalda och tackat ja till det förtroende, den ära, och de förpliktelser, som det innebär att ingå bland de arton. Det rör sig om ett hedersuppdrag, där uppgiften är att värna svensk kultur, vårt språk, vår litteratur, att slå vakt om och odla de värden som till sin natur kan vara mer exklusiva, hotade och i större behov av långsiktighet, lyhördhet och specialkompetens, ja, ett slags andligt finsmakeri, som inte överhuvudtaget behöver innebära något översitteri. Ledamöterna har en uppgift som till sin natur förutsätter frihet – att vara fredad – ifrån kommersiella, mediala, populistiska och opportunistiska intressen. Kort sagt, en självständighet gentemot samtiden är nödvändig. En självständighet som kan sägas ha ökat i värde under de sista decennierna, detta att utgöra en motvikt till den trivialisering eller fördumning som skett i offentligheten i övrigt. En rent av akut roll, som Akademien spelar, och som möjligen kan förklara den ökade aggressivitet som många inom media och populärkultur ger uttryck för så fort tillfälle ges dem. Vikten av att Akademien sköter sin uppgift blir i ett sådant klimat ännu större, och gör att det nästintill surrealistiska spektakel som vi bevittnat de sista dagarna är en katastrof för allt vad Svenska Akademien står och skall stå för.

När tre ledamöter väljer att ”hoppa av” efter en intern omröstning som de förlorat, inställer sig frågan om hur de överhuvudtaget kunde väljas in. Ansvaret som ledamot slutar ju inte för att det finns problem. Tvärtom. Som invald är det ledamotens plikt att se till Akademiens väl och ve, inte sina personliga känslor, tycken och relationer. Att säga ja till en plats i Akademien är att säga nej till sitt eget kära jag. En enda gång har det hänt att man ”hoppat av”, den gången för att man ville att Akademien skulle yttra sig i en ideologisk och utrikespolitisk fråga. Sådant ingår inte i Svenska Akademiens uppgifter. Ändå hoppade man av med dunder och brak. Överhuvudtaget ingår inte i Akademiens arbete att spela ut sig själv mot Akademien. Problem löser man – och de löser man internt (som inom varje självständig institution). Vad man idag kan fråga sig är hur många, ens bland de med ”snille och smak”, som förstår vad ett hedersuppdrag går ut på? Själva andan i Akademien tycks ha undergrävts så långt, att ledamöter väljs in vars personliga brister slår ut de mest elementära förpliktelser man har sagt ja till. Ledamot med något som emot heder och ära går, varde han för alltid utesluten, står det i Akademiens stadgar. Vad kan gå emot heder och ära mer, än att svika Akademien själv?

Allt detta är alltför mänskligt. Ingen accepterar att en läkare medvetet tar död på en patient eller slår sönder avdelningen. Ingen accepterar att forwarden plötsligt vänder om, springer tillbaka mot det egna målet och skjuter det egna laget i sank. Och ändå är det detta vi dagligen ser. Politiker valda att styra över sitt eget folks gemensamma angelägenheter väljer att prioritera bort såväl folket som deras angelägenheter. Rättsväsendet skall döma, media rapportera. Istället dömer media och rättsväsendet hinner inte med eller silar mygg och sväljer kameler. Vad är det frågan om, kan man fråga sig. Vad är det som pågår?

Tillåt mig att spekulera.

Okunnighet leder till hybris. Den som vet vad han talar om behöver varken inbilla sig saker eller bortförklara någonting. Att veta någonting är att behärska det. Om man kan sammanfatta denna vår tid med några ord, kunde det vara att vi blivit allt mer specialiserade på att ingenting behärska. Vi känner till. Vi har hört. Vi har sett – på teve, i media. Vi dricker mjölk från kor vi aldrig träffat och kanske har vi aldrig ens varit nära en ko. Vi lever i genomreglerade liv där myndigheter har synpunkter på till och med vad vi tänker. I ett sådant (historiskt) predikament kommer förmedlingen av omvärld uppta oss allt mer, på bekostnad av det verkliga som sådant. Förmedling är precis just det: förmedling. Den blir sin egen sfär. Tidens teknologi samtidigt möjliggör och cementerar denna förmedlade värld – Facebook, Twitter, CNN, SVT. Vi befinner oss mitt i alltihop utan att vara någonstans. En mental värld frikopplad från världen i sig. Allt exakt lika långt borta som nära, som innehållet i en bild. De människor som inte förlorat sig i denna förmedlingens illusionära verklighet känner igen de som har gjort det. Blicken saknar stadga, flackar även när den stirrar. Orden bottnar i ingenting. Själva livet är satt inom parentes. I pausläge.

Krisen i Svenska Akademin är vår egen kris. De värden, den traderade kunskap, den kulturella förfining, som grundar sig i det mest fundamentala samt elementära (i elementen, i liv och död, i natur och kultur), om man så vill den religiösa dimensionen i vårt vara, har försvunnit från vår horisont. Inte dramatiskt, utan mer som någon man inte sett på ett tag och som man därför aldrig märkte när den försvann. I den ständiga uppmärksamhetens sfär försvinner det som vilade i sig självt. Tystnaden som föregick allting, inte minst det automatiserade pratet. Själva villkoren glömdes bort, och människan, som i Harry Martinsons Aniara, med dem.

Krisen, manifesterad i ”fallet Svenska Akademien”, handlar om en kulturell strid. En inre upplösning som går hand i hand med yttre fientligheter och angrepp. De är två sidor av samma fenomen. När en av de senaste invalda ledamöterna, en yngre, i sammanhanget extraordinärt militant feminist, beklagar att hon inte lyckats ”reformera” institutionen, fått in ”ljus, transparens och förnyelse”, är det ord att ta på allvar. ”Patriarkala system”, idéer om självständighet och suveränitet, i förhållande till stat, till ideologi, idéer om individen som ytterst ansvarig för sig själv, om traditionens och kulturens absoluta värde för våra friheter, sådant är sedan flera decennier under attack. En Lars Gustafsson, en Per Ahlmark, en Kay Glans, har pekat på den kantring i offentligheten som året 1968 innebar. Kalla det ”postmodernism”, kalla det ”kulturmarxism”, det rör sig om en medveten ideologisk kamp mot ”borgerliga värderingar”, mot förnuftet såsom vi känner det inom vår västerländska civilisation. I slutändan är denna kamp vad den är. En total ideologisering av tillvaron, en dekonstruktion av de få zoner som allt jämt är förskonade, en vilja till att utplåna de fredade världar vars själva kärna motverkar allt totalitärt tänkande inom de allra mest heliga av mänskliga dimensioner.

De ser ut att ha lyckats. Själva samhällsbygget krackelerar. Svenska Akademien visar vägen.

EINAR ASKESTAD

Einar Askestad är författare. Hans nya bok kommer i maj och heter ”Så enkla är orden”.

********

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122 

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer). 

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer