Det är nästan bara mammor som tävlar i föräldraskap. För många är det en paradgren, detta att ta första pris i De Officiella Duktighets/Lidande-mästerskapen. Martyrskapets VM. Det börjar redan vid graviditeten, lidandet och uppoffringarna, den som har mest ryggont och värst bäckenbottenuppluckring kan kamma hem en vinst. Sen kommer förlossningen och den som lider och spricker extra får bonuspris. Och vänta bara när det kommer till bebisen! Sömnbrist är en paradgren, den som sover minst (helst “ingenting”) på tre år eller den som tvingas stiga upp 04.30 typ för resten av sitt liv är en given guldmedaljör.

Men mammor tävlar i mycket mer än så. Mest hemlagad mat – check. Bebis tidigast blöjfri – check. Bebis börjar gå vid 9 månaders ålder – check. Bebis pratar flytande och skriver avhandlingar som 18-månaders – check. Bebis superbegåvad i största allmänhet – check, check, check.

Sen tillkommer andra moment i föräldralivet, men alla är de värda att försöka bli bäst i. Flest aktiviteter för ditt barn – check. Bäst i klassen – check. Minimodell – check. Närvarande förälder – check. Äter alltid middag tillsammans – check. Fortfarande mat lagad från grunden, aldrig socker, aldrig fett, aldrig halvfabrikat, egenbakat bröd – check. Brusar ej upp – check. Har fantastiska barnkalas – check. Downskiftat – check. Underbara semestrar som gärna visas upp i separata fotoalbum på Facebook – check, check, check.

Tror du vi är färdiga? Nejdå. Tränar flera dagar i veckan, springer gärna maraton – check. Renoverar hemma – check. Har fantastiskt rikt socialt liv – check.

Som mamma är man aldrig tillräcklig. Som mamma känner man mest, ger mest, offrar mest, gråter mest, längtar mest, älskar mest, är bäst, behövs mest. Men ständigt sneglar man åt sidan, på de andra mammorna. Stressen som uppstår! Känslan av att man är värdelös, den gnagande misstanken om att man inte lever sitt liv i enlighet med Mammareglerna. Aningen om att man kanske är lite förslappad, oduglig, fejk. Barnen är det dyraste vi har, vad vore jag för människa om jag inte la hela mitt hjärta på altaret och gav upp min övriga själ i Det Stora Modersloppet?

Åh, jag älskar mina barn. Jag är galen i dem, jag dyrkar dem. Och jag har också varit stressad och ängslig, undrat varför min unge pratar sent eller hur det kommer sig att en blev matvägrare. Men mammatävlingen har faktiskt alltid stått mig upp i halsen.

Kanske är det en pappa jag är. Innerst inne.

Jag – en älskande far?