Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

”Jag tror att de flesta helst skulle vilja återvända”

av | 25 sep, 2017 | Uncategorized, Samhälle

Lästid: 19 minuter

”Sverige har problem med integrationen”, slår den somaliske taxichauffören Abdi fast när vi ses i hans bil för en intervju. Han säger att han är besviken och konstaterar att Sverige har försämrats. Några enkla lösningar finns inte, men enligt Abdi behövs det fler somaliska poliser och hårdare straff för att komma till rätta med kriminella ungdomsgäng. Han ogillar klaner, som han anser har förstört hans hemland. Han, som själv var något av en värsting som ung, efterlyser i dag ett större personligt ansvar – och tror att man måste göra om bidragssystemet och hela invandringspolitiken. ”Jag tror på den hjälpande handen, men pengarna räcker inte”. Dessutom lastar han medier för den många gånger vinklade bilden av invandrare.

Ett av mina stora intressen här i livet och även en anledning till att jag blev journalist är människor. Deras åsikter, synpunkter och erfarenheter. När jag föreläser brukar jag säga att alla bär minst en bok inom sig. Tänk alla dessa öden, alla familjer, alla glädjeämnen och sorger. Äventyr. Förflyttningar. Smärtsamma insikter. En grupp som är ett slags spegel av samhället är taxichaufförer. De som transporterar många olika typer av människor under dygnets alla timmar från en adress till en annan. De hör och ser mycket och fungerar som ett slags barometer, politiskt och känslomässigt. Många av dem är pratglada och delar frikostigt med sig från sin utkikspost bakom ratten. Jag lyssnar gärna på vad de har att berätta. Många är även invandrare, första, andra, till och med tredje generationens. Få är kvinnor, 99% är män, de flesta inte helt nöjda med samhällsutvecklingen. Ändå är taxiförarna en grupp som sällan får komma till tals i reportage och intervjuer.

Jag fick kontakt med Abdi (han heter egentligen något annat) via en vän som berättade att Abdi hade många synpunkter och att han var uppväxt i ”orten” som han sett förändras genom åren. Jag tänkte att folk pratar ju så mycket om andra och att det är ett ständigt ”vi och dom”-perspektiv i mångt och mycket, och att många journalister nöjer sig med ett tillrättalagt narrativ, och sån vill inte jag vara. Man ska utmana sina förutfattade meningar dagligen, det är min fasta övertygelse. Så jag smsade Abdi och frågade om han ville berätta om sin syn på Sverige för mig, och vi bestämde att ses. Intervjun ägde rum i Abdis bil på en av hans raster och det blev ett öppenhjärtigt samtal om värderingar, islam, klaner, kvinnor och män, patriarkala strukturer, mångkultur, stenkastning, flyktingar, vikten av att lära sig svenska, könsseparerade restauranger i Rinkeby och varför en muslimsk kvinna kan ta betalt av sin man för att hon väljer att amma hans barn.

Abdi anländer punktligt och snyggt klädd i ljus skjorta och blå kostym. Hans bil är välvårdad och medan vi pratar ringer det på hans mobil. Han är 30 år, uppvuxen i Husby och Kista. Familjen kom till Sverige 1989 och han har åtta syskon. Precis när vi börjar prata ringer hans mobil och han ursäktar sig och tar ett samtal, på somaliska. Sedan fortsätter vi att prata om hans liv och hans syn på Sveriges ”utmaningar”.

– I dag jobbar jag dels med att köra taxi, men jag jobbar också i Somalia, berättar han. Jag är bonde därnere. Jag är gift, har två små barn, två flickor. Utbildad farmaceut, det är det jag är först i början. Jag kom till Sverige med mina föräldrar, innan kriget började i Somalia. Min pappa jobbade här så vi fick uppehållstillstånd på familjeanknytning. I dag bor jag i Jakobsberg med min familj.

Hur ser du på Sverige av idag?

– Det är problem med integrationen, så ser jag det. Somalierna bor i Rinkeby, Tensta, araberna bor i Södertälje, och det är problem med gäng. Jag vet, för jag höll själv på, jag lekte tuff när jag var grabb. Lite macho, såna där gejer, gick inte i skolan, du vet. Så mina föräldrar skickade mig till Afrika då, till Somalia, till Mogadishu, när jag var 13 år, och det blev vändpunkten. Hela min uppfattning om livet förändrades. Jag blev rånad av en tioåring… jag var 17 år då. Jag hade varit och kollat på fotboll och var på väg hem, då kommer dt fram en liten kille och säger stopp. Han kollar på mig, han säger ge mig dina kläder. Jag ville först inte men då säger han, var inte dum, jag trycker av, you’re gone. Om det misslyckas, då har jag mina vänner därborta, de sitter och tuggar kat, de kommer ta hand om dig. Dödar inte jag dig så gör någon annan det. Så jag gav honom mina kläder, alla mina saker, sen frågade jag honom, vad händer, du är bara tio år gammal, hur hamnade du här? Han sa, mina föräldrar är döda, ingen tar hand om mig, de här grabbarna på gatan tog hand om mig och idag är jag här. Efter det insåg jag: okej, jag är ingen gangster. Det är han som är en riktig gangster, du vet. Jag vet personer som dött av löjliga sjukdomar, av förkylning, men också malaria, kolera, jag vet personer som velat studera men som inte har råd. Jag såg så mycket de där åren i Mogadishu. Det var då jag förstod vad bra Sverige är. Att man ska visa respekt. Gratis skola, mat på bordet, när jag är sjuk kan jag gå till vårdcentralen. Hela mitt perspektiv förändrades. Jag tog allt för givet innan. I Somalia såg jag hur människor kämpade. Folk vill gå i skolan, men har inte råd. Här i Sverige hade jag möjlighet att gå i skolan, men jag skolkade. Jag var lat, nonchalant, men där nere fick jag ett uppvaknande.

Varför skickade dina föräldrar dig till Somalia? Var de missnöjda med hur du betedde dig?

– Jag var stökig och bar mig illa åt. De ville att jag skulle skärpa till mig och se hur livet i Somalia såg ut. Jag bodde i Mogadishu i fem år, mellan det att jag var 13 och 18. Jag gick i skolan där, lärde mig om somaliska kulturen och koranen och sånt. Först ville jag inte tillbaka till Sverige. Jag var nöjd med det enkla livet i Somalia. Sen kom jag tillbaka till Sverige i alla fall och såg att mina gamla vänner var kvar i det gamla livet som jag också levt, med droger och festande. Jag bestämde mig att jag måste flytta härifrån igen. Då flyttade jag till London istället. Bodde där i sex år, startade eget företag som erbjöd läxhjälp, pluggade. Sen kom jag tillbaka hit. Nu driver jag verksamhet i Somalia, jag har ett kooperativ, som hjälper fattiga små bönder att producera mer mat. Jag köper deras varor och exporterar dem. Nu ska jag köpa borrmaskin när jag är i Sverige, det är svält och torka där nere, jag ska åka tillbaka och borra vatten. Jag ger dem sån här ”capacity building”, det jag lärt mig här, något jag kan tillföra i Somalia så de ska kunna bygga upp landet.

Abdi är kritisk till det svenska bidragssystemet, som han anser förstör människors inneboende initiativförmåga.

– Jag är emot bidrag. Jag är emot hela det här bidragssystemet, för bidrag är ingen långsiktig hjälp. Ge en man en fisk och han äter en dag, lär honom fiska och han har alltid mat. Det gäller Sverige som land också. Man ger 300 miljoner till Somalia varje år, det är bra, men jag skulle föredra att det vore handelsavtal istället. Somalia har mycket resurser, bananer, frukt, fisk, kött, men det ruttnar, så det vore bättre att se till så att människorna jobbar, och landets BNP växer.

Just somaliska familjer med många barn i Sverige utgör ju en del av dem som får stora bidrag?

 – Systemet med bidrag är dåligt, pengarna räcker inte. Det är bättre att skapa jobb och möjligheter så att folk kan komma ut på arbetsmarknaden. Jag själv har aldrig tagit bidrag, det vill jag säga. Så jag vet inte… Men jag vet att många familjer kämpar. Jag anser att det främst behövs kompetensutbildning.Att folk utbildar sig och arbetar.

Du är muslim. Hur ser du på det här med att kvinnor jobbar utanför hemmet?

– Alltså, islam har inget emot att kvinnor jobbar. Det handlar snarare om att de måste hitta en balans mellan att jobba och kunna praktisera sin religion. Det finns många unga somaliska tjejer som jobbar, till exempel min ena syster är fritidspedagog, min andra syster är biomedicinare, hon jobbar på Karolinska, de är praktiserande muslimer båda två. Det går fint att jobba och vara kvinna och muslim i Sverige. Inga problem.

Varför tror du att man så ofta presenterar det här som att det är en motsättning?

– Det är bara skitsnack. De som säger sånt är lata och vill inte jobba. Islam har ingenting med det att göra. Min fru jobbar, till exempel.

Du menar att de använder sin religion som ett argument för att slippa jobba?

– Ja. Vissa är extrema, de har helt andra åsikter… men de flesta, de jobbar, jag känner som sagt hur många somaliska tjejer som helst som jobbar. Men de extrema, där vill man inte att folk ska lära sig språket. De är kanske lite äldre, de vill inte utbilda sig, de kommer med ursäkter. Men du vet, islam förespråkar att man ska lära sig nya språk. Till exempel profeten sa, lär er språket med de människorna ni bor med. De måste komma hit och lära sig svenska. Det här med rasism, det finns, men det sker bara på grund av missuppfattningar. Om man inte förstår varandra, så blir man misstänksam… restriktiv, man blir tillbakadragen, man vill inte vara delaktig, så länge man inte kan språket blir man inte en del av samhället.

Finns det en manlig struktur som gör att kvinnor hindras från att bli mer som svenska kvinnor, att man är rädd för att de ska klä sig på ett sätt man inte gillar och ta för sig i sin sexualitet, att man tar till sig en livsstil som inte överensstämmer med religionen?

– Jag tror inte det. De flesta är bara människor, de flesta i min närhet, de jobbar, de går ut, de går på bio, de fikar, reser. Inga problem. Du vet ungdomarna de bryr sig inte. Det kanske är den äldre generationen som kommer hit till Sverige som har sån uppfattning.

När jag åker till Rinkeby så ser jag inte många kvinnor på caféerna. Det är nästan bara män.

– Problemet är att flickorna skäms för att gå in i caféerna. De kanske känner sig obekväma för att män kollar på dem. Men i Kista centrum sitter alla somaliska tjejer och umgås.

Vad ska man göra åt det här? Att tjejerna känner sig obekväma? Ska tjejer ta för sig mer, eller vad tycker du? Hur ska man lösa det här? För det ska inte vara så i Sverige att kvinnor inte vågar sätta sig på caféer?

– De måste ta för sig. Ingen kommer säga till dem att de ska gå ut därifrån. Men det är en kulturell grej, de vill inte vara där… det finns restauranger i Rinkeby där det finns barn- och kvinnoavdelningar, eller familjeavdelning, där kvinnor går in och sätter sig, de kanske skäms för att äta framför män och sånt… Det finns två, tre restauranger jag känner till i Rinkeby som har en hel sida med gardiner där kvinnor kan gå in och äta i lugn och ro.

Men är inte det sjukt att det ska vara könsseparerade badhus och restauranger. Tycker inte du att det är konstigt att det är så i Sverige? För svenska kvinnor går inte och sätter sig bakom en gardin på svenska restauranger?

– Det är en kulturell grej som de har med sig, både kvinnor och barn. Det kommer med uppfostran.

Där brister integrationen, som jag ser det. Integration innebär ju att man beter sig som folk gör i det landet man kommer till, i det här fallet Sverige.

– Jo men… man ska integrera sig så länge det inte kommer emot religionen. Jag tycker att kvinnor ska gå ut och äta utan problem. De behöver inte skämmas. Ingen kommer att angripa dem.

Ändå växer parallella samhällen fram. Det pratas just nu mycket om klansamhällen, att vi har samhällen i samhället där andra lagar och regler gäller. Hur ser du på att det är klanen som bestämmer?

– Jag är emot klaner. Det är klanerna som har förstört Somalia. Det är ingen klan som hjälper individen. Klanen är bara där när någon i din familj dör, när du skadar någon… det är bara då de kommer. Vi måste veta att klanerna har förstört vårt land. De har krigat klan mot klan, det finns inget positivt i det. Att de kommer till Sverige och fortsätter med det, jag tycker det är fel, och fult. De måste lämna det bakom sig, här ska de vara både svenskar och somalier.

Hur ska Sverige komma tillrätta med det här? Om du fick bestämma? Om du fick vara statsminister, vad skulle du göra då?

– Jag skulle separera somalierna, du vet, med hjälp av bostadspolitik… en nyanländ kommer, han ska bo där borta… en arab kommer, skicka iväg honom. De ska inte vara för många på samma ställe. Det är när de får bo åtskilda som de lär sig svenska. Det är då de anpassar sig. Det är då de integreras. Men varenda somalier vill bo i Rinkeby, Tensta, Husby… Varenda irakier vill bo i Södertälje… Och det är fel. De ska inte bestämma. När de kommer, de ska få en plats, de ska integrera sig, de ska gå i skola. Det är bra att de kommer ifrån sina landsmän, det är då de kan integrera sig, det är då de lär sig prata svenska. Jag känner många, som bott i Rinkeby, i Tensta, i 30-40 år, de kan fortfarande inte svenska. Det är synd, det är fel. Vill man bli svensk medborgare, så ska det vara ett krav att man ska kunna svenska. Kanske kan man göra undantag om personen är äldre. Men för dem mellan 18-45 bör det vara ett krav. Det gynnar individen själv.

Vi pratar lite om islam i allmänhet, om klädsel och om slöjdebatter som blossar upp då och då. Abdis fru har slöja, ”över håret”, som han beskriver det. Hans döttrar däremot går utan.

– Mina döttrar ska få lära sig sin islamiska kultur, sedan är det upp till dem hur de vill leva. Jag har skyldighet att lära mina döttrar det praktiska islam, tills de blir femton år. När de är myndiga får de bestämma hur de vill leva.

Så de kan välja bort islam ur sina liv? Om de inte vill leva som muslimer?

– Det är upp till dem. Jag har skyldighet fram tills de blir femton, lära dem om islam, hur man ber, varför det är viktigt att de ska ha på sig slöja, sen när de blir myndiga – i islam blir man myndig när man är femton – då har jag inte det kravet på mig längre.

Så du tycker inte det är något problem om de vill vara ihop med icke-muslimska killar?

– Jag föredrar att de väljer en muslim, men i slutändan är det deras liv, de får bestämma själv, hur de vill leva. För mig, så länge de är glada, så är jag glad. Men jag föredrar helst en muslim. Så vi har den islamiska kulturen gemensamt. Men i slutänden… det är individer. Jag har släktingar som är gifta med kenyaner, fransmän… det är inga problem.

Har du någon oro för hur dina döttrar ska växa upp i Sverige?

– Nej, nej, nej. Sverige är ett mycket bra land. Och jag är tacksam. Jag är inte orolig ett dugg, jag tror att mina barn har potential att bli vad de vill, så länge de kämpar för det. Ingenting kommer gratis.

Har du några tankar kring den polarisering som just nu splittrar många svenskar? Många medborgare, både svenskar och invandrare, är bittra för att de upplever att Sverige inte tar hand om dem som kämpar och har arbetat för att bygga upp landet, som betalar skatt, men att det inte får tillbaka den välfärd de betalar för. Det pratas om att rasismen ökar.

– Jag tror på den hjälpande handen. Man ska hjälpa folk tills de kommer till den nivå där de klarar sig själva. Det är det jag tror på mest. Jag ser en del rasism i glesbygden, där det är konkurrens om jobb… jag kan förstå oron där ute. Här i Stockholm ser jag inte mycket rasism. Det finns inte. Jag känner mig inte diskriminerad. Om vi pratar om flyktingar och invandring, jag tycker att om man tar hit sin släkting till exempel så ska man sponsra den personen, stå för kostnaderna i minst fem år. Ställer man sådana krav, då kommer invandrarna själva jobba. Jag kommer inte ha råd att betala allt, skola, sjukvård och så vidare. Sverige är ett stort land, det behöver mer folk, men man bör ändra politiken så att den som vill hämta hit anhöriga ska själv få stå för kostnaden. Boende, sjukvård, utbildning, allt.

Du har ju bott i Sverige i hela ditt liv, tycker du att Sverige har förändrats sen du var yngre?

– Ja, det har blivit tuffare. Det är dyrt, och tuffare, du vet, man märker att folk har ändrat uppfattning… Det var bättre förr. Men Sverige är inte ensamt om att det har hårdnat det har det gjort i Somalia också. Det har blivit tuffare överallt. Men jag är ändå emot bidrag till unga människor, är man frisk ska man jobba. Bidrag är till för sjuka och rörelsehindrade.

Vi pratar om den ökande kriminaliteten. Om kriminella gäng som samhället inte rår på.

– Om jag fick bestämma skulle vi ha striktare straff. Lås in alla! Det måste vara hårdare, det är för snällt nu. Ibland… du vet, jag förstår inte, jag begriper inte. Vissa grejer går över gränsen. Som det här med medborgarskap. Jag tycker, du får stana i Sverige så länge du sköter dig. Sköter du inte dig – you’re gone. Jag skulle säga likadant om du kom till Somalia. Du får bo i Somalia, du får arbeta, du har hur många rättigheter som helst. Men den dagen du inte sköter dig, då tar jag tillbaka ditt medborgarskap och adjö. Du ska inte förstöra för oss alla andra, du vet.

Varför tar inte de här ungdomarnas föräldrar större ansvar?

– De kan inte göra någonting. När jag växte upp i Husby, mina grannar kunde säga till mig, det spelade ingen roll var de kom från, sluta, gå hem, skrika på mig, och min pappa tackade dem, tack för att du sa till min son, bra jobb. Men i dag, det finns inte, barnen lyssnar inte på sina föräldrar. Respektlösheten brer ut sig. Barnen hotar sina föräldrar till och med.

Är det samhället som sänder ut fel signaler då?

– Det kan vara så.

Vad är det som har hänt i Sverige? Vad är din analys?

– Jag vet inte, men jag är besviken. Jag är mycket besviken faktiskt. Du vet, man behöver ändra politiken. Det är enda sättet. Det är synd, jag ser tonåringar, speciellt, 15-17-åringar, de vet att de inte kommer att få fängelse, så de gör vad de vill…det behövs fler somaliska poliser som kan jobba i de här områdena. Och fler föräldrar som vandrar på gatorna under natten. I London finns ”Police community support”, något sådant vore bra om vi hade i Sverige också. De har polisuniform och får lön men har bara ansvar för sitt närområde. Som lokala vakter. Det står polis på deras kläder, de syns, de cyklar, promenerar två och två… Det finns andra fördelar med det systemet också, att människor som bor där får jobb. Så länge ungdomarna ser att farbror eller morbror eller moster jobbar, de går runt här, då blir det lugnare.

Då får man något slags naturligt skydd mot gängbråken.

– Ja, det behövs fler somaliska killar och tjejer som går in i polisen och som går runt du vet. När jag jobbade som väktare i Rinkeby, ingenting hände. När det var stenkastning i Husby, upplopp, jag jobbade som väktare då. Då fick jag larm, mina kollegor ringde mig, de sa, vi måste glasa Husby tunnelbana, det är stenkasning… jag sa inga problem, jag följer med. Jag sa jag känner de här grabbarna, om nånting händer oss, då vet vi vart vi ska gå nånstans. Jag kommer dit, vi glasar, vi går därifrån, sekunden efter, de tog sönder igen, vi gick tillbaka, vi glasade igen. Men bara för att jag var där, jag kommer från Husby, ingenting hände mig eller de andra. Om de skulle kasta sten mot oss, då vet jag, jag frågar någon, jag tar reda på vilka de är… då blir det polisanmälan.

Men det är det som är problemet, en polisanmälan ger ändå inga konsekvenser för de här personerna…

– Det måste ske konsekvenser, oavsett hur gamla de är.

Hur ser du på framtiden? Vad tror du kommer att hända i Sverige? Hur ser du på den politiska utvecklingen?

– Jag märker att högerextremismen växer i Europa, inte bara i Sverige. Det är en oro och man måste hitta balansen. Kanske är de oroliga för terror, de kanske knyter ihop invandring med terrorismen. Men även där, det behövs att flera muslimska ledare kommer upp och pratar på SVT, radio, att de har diskussioner, att de förklarar. Många tror att dödandet av oskyldiga människor har med islam att göra, men det är fel. Jag ser inte terrorister som muslimer. Jag som muslim måste stå upp och skydda islam från dem. De tolkar islam på helt fel sätt. Det borde förbjudas.

Abdi är sunnimsulim och vi pratar lite om extremismen, att den finns bland både shia- och sunnimuslimer. Abdi själv är praktiserande muslim men tycker inte det är något problem att kombinera religion med livet i ett sekulärt land.

– Jag ber fem gånger per dag, jag fastar, jag gör det Gud vill att jag ska göra, jag tar hand om folk. Jag är ärlig, jag älskar människor. Bara Gud kan dömma oss. Det är hans jobb. Jag sitter inte i den positionen att jag kan tala om för folk om de gör rätt eller fel.

Om jag frågar så här då, känner du dig svensk eller somalisk?

– Både och! Jag tror på svenska värderingar, öppenhet, kärlek, alla lika. Det är viktigt när man kommer till Sverige att man lär sig kulturen, språket, lite tradition. Invandrare måste anpassa sig till Sverige. Som jag sa, jag skulle inte tillåta att människor som kommer till Somalia inte respekterar Somalia. Du ska följa somaliska traditioner. Det handlar om att anpassa sig. Men jag tycker att media skriver för mycket om konflikter mellan invandrare och svenskar. Majoriteten av de invandrare jag känner lever som vanliga svenskar. De köper bostäder, de jobbar. Men en liten procent har extrema åsikter och det är de som kommer till tals, det är de som syns i medierna. Vanliga svensksomalier – inga problem.

Tycker du att media spär på och bidrar till polariseringen?

– Ja, de är vinklade, de vill bara visa problem. De skriver inte om de skötsamma, de som har jobb och är integrerade. De skriver hellre om dem som har bidrag. Och så tror man att alla somalier bara går på bidrag. I min familj jobbar alla, men ingen kommer och talar med oss…

Jo, jag gör det nu.

– Ja, men det är bara du. De andra går bara till de familjerna som kommit för några år sen, som kanske har drogroblem, som inte anpassat sig ännu, tar intervju med dem, sen heter det att alla lever på bidrag och man får så här mycket pengar, klart det skapar bitterhet. Då får folk uppfattningen, kolla vad skattegrejer går till…

Det har kommit fram att många söker sig till Sverige av ekonomiska skäl.

– Jag tycker man ska hjälpa människor i nöd, det tycker jag, så har man alltid gjort i Sverige och därför älskar folk Sverige. Men man ska ändra reglerna. Familjeanknytning, du ska kunna försörja familjen som kommer, som jag sa tidigare. Somalier i USA, i Dubai, de jobbar hårt och betalar mycket skatt. Men när de kommer till Sverige… de är inte lika ambitiösa.

Är det för att man vet att det inte ställs krav i Sverige?

– Ja, det är den signalpolitiken… dessa problem finns främst i Sverige. Somalier i andra länder arbetar hårt. Men när de kommer hit, de lär sig inte språket, det är byråkrati, pappersarbete… Jag vet somalier som kommit till Sverige och som ångrat sig, som inte fick jobba, som saknade sitt gamla liv. De blev arbetslösa. Duktiga människor som  inte funnit sig tillrätta. Jag sagt till dem, sätt er i skolbänken. Så kommer ni får jobb.

Hur kom det sig att du startade din verksamhet i Somalia då?

– Dels av ekonomiska skäl, men dels för att jag såg en utvecklingsmöjlighet, att jag kunde hjälpa fattiga bönder. För jag tror att det enda sättet man kan bekämpa terrorismen i Somalia, och överallt, det är genom ekonomi. Ekonomin växer, folk jobbar, folk har det bra, och då finns det inte så många anledningar att döda varandra. Jag har nu nästan 800 anställda, småbönder, som jag hjälper, de flesta är kvinnor… jag tror på det som Martin Luther King sa, ”you educate the women, you educate the whole society”.

Det är samhällen där kvinnor mår bra som är väl fungerande samhällen. Därför har Sverige varit ett mycket bra land, för att kvinnor mått bra här. Nu mår inte kvinnor riktigt lika bra längre, många känner sig otrygga.

– Ja, det har blivit tuffare.

Tror du att somaliska kvinnor känner sig trygga?

– Ja, de vet att de kan ringa polisen.

Men polisen hinner inte med.

– Men i förhållanden är det lugnare.

Du menar att det är mindre våld i nära relationer?

– Ja, precis. Det är mycket lättare numera för en somalisk kvinna att säga adjö, och skilja sig, om hon är missnöjd. Säger hon att det är slut, så är det slut.

Apropå relationer, hur ser du på månggifte? Det har ju varit på tapeten en del, på grund av Nacka kommun och att man köpt tre lägenheter till en man med tre fruar.

– Polygami är tillåtet i islam. Och det är bra. Kan man försörja flera kvinnor och det är rättvist, så går det. Men det är förbjudet i Sverige. Är man gift utomlands och har med sig alla tre, då… viktigast är att det står fru med alla, det kan inte vara en flickvän med några. För då är det inte rätvist. De måste ha samma standard. Men jag kan inte uttala mig om det. Att de inte skulle få vara gifta i Sverige. Där jag kommer från i Somalia, jag sett många killar som är gifta med tre, fyra kvinnor, det går bra, de jobbar, de betalar, de försörjer sina kvinnor, jag ser inga problem på det sättet. Men har han inte råd, kan han inte försörja dem, då fungerar det inte.

Men kvinnorna ska väl jobba själva också? Eller bygger det på något slags haremtänk, att mannen ska försörja dem?

– Oavsett om kvinnan jobbar, oavsett om hon är mångmiljonär, så är det mannens ansvar att försörja sin kvinna. De kan jobba. Här i Sverige – min fru jobbar. Men jag betalar hyra, och maten. Det hon bidrar med, det är plus. Det kan man spara. Jag förväntar inte mig, att hon ska betala sin hyra. Det är mitt ansvar som man, när jag gifte mig, att jag ska försörja min fru och mina barn. Hon kan jobba, men det är ändå, jag som har ansvaret, att jag går upp varje morgon och jobbar är viktigast.

Det är ett patriarkalt system, kan man säga?

– Islam tillåter kvinnor jobba, de får utbilda sig, de får göra hur mycket som helst, men vi män har ansvaret att försörja. Oavsett hur rik hon är så har hon rättigheten att jag ska försörja henne.

Och vad är hennes ansvar då?

– Hennes ansvar är att ta hand om de pengar jag har, och familjen. (Abdi skrattar lite när han säger detta.)

Hennes ansvar är hemmet och ditt är arbetet?

– Ja, men hon får jobba. I islam kan en kvinna sälja sin bröstmjölk till sin man. Vet du om det? Hon kan säga, ska jag amma dina barn, så måste du betala mig ett antal kronor. Annars ska jag inte göra det. Det finns mycket i islam som folk inte känner till. Det finns mycket fint, men folk misstolkar det. Som det här med jihad. Vi ges bara stereotypa bilder. Att det finns verser som säger en sak, och att det är så det ser ut. De tror att det är så det ser ut i islam.

Vi kommer in på att extremismen vinner mark och Abdi viftar irriterat med handen. Han säger att de extremistiska tankarna måste bort, att det behövs fler kloka förebilder. Det dominanta, aggressiva måste tonas ner. Han säger att han kan förstå att människor är oroliga för att oliktänkande och kristna förföljs, men säger samtidigt att han inte tror att islams inflytande är så stort i Sverige. och inte heller att det kommer att bli.Utbildning är en väg till ett väl fungerande samhälle, det betonar han gång på gång. Dessutom hyser han större förtroende för kvinnors kapacitet, än för männens.

– I Somalia har vi flera kvinnliga ministrar på höga poster,säger Abdi. Jag har planer på ett utbildningsprojekt för ungdomar. Men du vet, det är kvinnorna som är samhällets framtid. Vi somaliska män tackade våra kvinnor under kriget… De arbetade och höll ihop familjer. De arbetar hårdare. Vi män är lata och bara skjuter och dödar. Kvinnorna är absolut starkare.

Men varför ska kvinnorna slita och männen bara sitta och fika, undrar jag. ”Kvinnor ser långsiktigt, det är de som är ryggraden”, svarar Abdi.Hans dröm är att skapa ännu fler jobb i Somalia.

– De bönder som jag arbetar med äger sin mark. Jag hjälper dem med planering och maskiner. De odlar själva och jag köper från dem. De odlar jordnötter, sesamfrön, bomull, havre ska vi börja med nu. På så sätt får de får mer inkomster. En familj som har tio hektar producerar hundra ton, och då får de 15-20.000 dollar för en säsong. Nu är det missväxt och torka och det produceras inte mycket mat, kanske bara 200.000 ton – det räcker till 40% av befolkningen. Ökar man kapaciteten så kan maten räcka till alla. Tyvärr har många lämnat jordbruket. Jag vill få tillbaka folk dit.

Tror du folk skulle återvända från Sverige till Somalia om det var möjligt?

– Lätt. Alla vill återvända tillbaka, tror jag. De flesta, i alla fall. Vissa kanske vill stanna i Sverige för att de är sjuka, andra för att de är från en minoritetsklan. Men det är viktigt att vi svensksomalier återvänder och hjälper till med återuppbyggnaden av landet, det jag sa i början, ”capacity building”. Jag betalar mina anställda hyfsat bra när de jobbar med mig, jag försöker behålla åtta timmar, rättigheter, raster, sånt, inte utnyttja. Slaveriearbete är annars utbrett i Somalia. Men hellre tjänar jag mindre och att bönderna trivs. Jag vill bli ihågkommen som mannen som gjorde något bra. Du vet, man vill ju lämna en ”legacy behind”.

Innan vi skiljs åt lovar jag därför att hjälpa Abdi med ett projekt om hållbar försörjning i Somalia. Han ska mejla mig info. Vi skakar givetvis hand när vi skiljs åt och jag säger att jag måste ta en bild på handskakningen, precis som jag gjorde när jag intervjuade Khalil i Helsingborg. Så då gör jag det, för det ska inte vara några problem att skaka hand med kvinnor. Sedan kliver jag ur Abdis bil. Han vinkar när han kör iväg.

********

Stötta mig gärna genom att köpa min senaste bok Vapendragerskan! Det är den tionde delen i romanserien om barnmorskan Cecilia Lund, utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta då Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige. 

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments:

IBAN: SE5750000000052061604404

Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Den 1:a oktober föreläser jag i Göteborg. Välkommen! (Begränsat antal platser).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer