Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

”Jag skulle hjälpa honom lära sig svenska och då tog han ett hårt grepp om mina bröst”

av | 18 okt, 2017 | Samhälle

Lästid: 15 minuter

”Flyktingkillarna närmar sig tjejer på ett obehagligt sätt och ger en massa insmickrande komplimanger. Mina tjejkompisar blir tafsade på varje gång. När man säger nej blir man kallad hora.” Det berättar Karoline, som blev utsatt för sexuellt ofredande av en afghansk flykting på Söderköpings bibliotek. Men istället för att beteendet skulle få konsekvenser för förövaren las skulden på Karoline. Mannen som utsatte henne ursäktades med sin kultur och att han inte förstod hur man skulle bete sig i Sverige. Karoline ser honom och hans vänner nästan dagligen och har blivit otrygg i sin stad. Nu planerar hon att flytta så snart som möjligt.

Dagen är bedövande vacker som bara vissa utvalda oktoberdagar kan vara. Träden formligen brinner av gula och röda nyanser och tillsammans med den blå himlen är det hela nästan mer klassiskt än ett stycke nytvättad svensk flagga. Idag ska jag träffa en ung tjej som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp i den idylliska staden Söderköping. Söderköping, Söderköping… bär alla vägar hit, månntro, tänker jag medan jag kör genom Sörmland på en glest trafikerad E4. Det är inte det enda jag funderar på. Jag tänker på hashtaggen #metoo förstås, den våldtäktsanklagade Aftonbladetprofilen, samt varför så mycket blivit laddat i Sverige de sista åren. Hur sjukt samtalsklimatet och åsiktskontrollen blivit. Hur laddat det är att säga saker ärligt och utan omskrivningar. Hur hotfullt det förefaller i vissa kretsar att sanningen kommer upp till ytan. Men rädslan, osäkerheten och fegheten skapar andra problem. Hade det inte varit enklare att erkänna problem direkt istället för att de skulle växa sig allt större och bli okontrollerbara?

Den unga kvinnan jag ska träffa kontaktade mig för en tid sedan och skrev att hon tyckte det var skönt att jag sa som det var, även i frågor som av andra ansågs infekterade. Hon ville berätta sin historia, om hur hon blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp av en ensamkommande afghansk kille, men också om hur hennes kära hemstad förändrats på grund av flyktingmän som inte respekterar kvinnor och som tar för sig så snart tillfälle bjuds. Vi kunde inte hitta en passande tid och veckorna gick. Så intervjuade jag mamman till den flicka som blev rikskänd genom att den afghanske flyktingen Arif Mo dömdes för att ha ofredat henne sexuellt. Vi återfick kontakt. Sedan exploderade #metoo på både sociala medier och i pressen. Anledningen till att jag väljer att skriva om ännu ett av alla dessa övergrepp som utförts av ensamkommande är att detta hör till den förändrade svenska verkligheten. En idyllisk småstad som utåt är sig lik, men där något förändrats i grunden. Det märkliga är att det är tabu att prata om just detta. För detta tabu leder till onödigt många missförstånd, misstänksamhet, fördomar och just ökad polarisering. När saker mörkas och omskrivs blir längtan efter sanningen skriande.

Hon heter egentligen något annat, men låt oss kalla henne Karoline. Hon är 27 år och arbetssökande just nu och bor i Söderköping. Det är en liten stad med runt 15.000 invånare som de sista åren tagit emot ett antal unga afghanska flyktingar, så kallade ensamkommande, de flesta av dem män som uppger att de är runt arton. Detta har påverkat livsvillkoren för ortens unga tjejer och kvinnor. Givetvis är det inte alla flyktingmän som begår övergrepp eller uppför sig respektlöst, men tillräckligt många för att åtskilliga tjejer som bor i staden ska uppleva det som ett problem. En av dem är just Karoline, som själv drabbats av sexuellt ofredande.

Jag parkerar bilen. Hon väntar på mig utanför biblioteket. Det axellånga ljusbruna håret hänger löst och hon har en blå jacka på sig. Det var just här, på Söderköpings bibliotek, som övergreppet skedde mitt på blanka dagen, den 7 juli 2016.

Medan vi går in börjar Karoline berätta:

– Jag har inget internet hemma, så jag skulle hit för att söka jobb. Jag hade bokat en dator och sätter mig vid bordet. Efter en stund så känner jag att någon knackar mig på axeln. När jag tittar upp ser jag en kille med utländskt utseende, svart hår, lite sneda bruna ögon… Han har en bok i sin hand, jag ser att det är en SFI-bok. Och han frågar om jag kan kolla om han läser rätt? Först tycker jag att det här är underligt, att han tar kontakt, men sen tänker jag, ”vad kul, här är någon som vill lära sig, vad roligt att få hjälpa honom”. Så jag hjälper honom med uttalet, det börjar med att han läser upp siffrorna, från ett till tio.

Hon visar mig platsen där killen kom fram. Det är lugnt och stilla här bland bokhyllorna, biblioteket har i dag vid tvåtiden få besökare. Det var ungefär samma sak då, i juli förra året. Karoline fortsätter:

– Han tackar och går iväg och jag fortsätter med mitt. Men sen kommer han efter en stund och petar på mig och ger mig den uppslagna boken, som om han vill ha mer hjälp. Han pekade också mot datorn, och då tänker jag att han vill låna den? Han pratar dålig svenska, det blir mer engelska, men knappt så att han kan det heller. Men när jag frågar om han vill ha datorn säger han tydligt nej – han kan det ordet och han använder det. Så jag tar med honom till infodisken så att han ska kunna boka en egen dator. Han skriver in sitt namn, så att jag ser vad han heter… sen får han fram att han faktiskt inte vill boka en dator, utan han vill att jag hjälper honom mer.

Karoline visar mig en bit bort, till ett annat bord.

– Han frågar om vi kan sätta oss och läsa. Då går vi hit, till bordet i alkoven. Jag hade inget mer att göra den dagen och tänkte att det var kul att hjälpa honom, att han verkade så intresserad och ivrig.

De slår sig ner bredvid varandra och börjar småprata.

– Vi använder Google translate och då får jag veta att han pratar dari. Han berättar att han har flytt från Afghanistan, att talibaner kom hem till honom, att de halshögg hans pappa, och att de ville ha med honom i sin armé, vilket han vägrade. Då sa hans mamma att han måste åka till Sverige, till sin bror i Linköping och på den vägen har han kommit hit. Jag frågade hur gammal han var och då sa han att han var runt arton…. min spontana reaktion var att jag började skratta, aldrig att du är så ung, sa jag. Jag sa till honom på engelska att han såg ut att vara 25-28, ungefär som jag. Då skrattade han också och skojade bort det.

Vid det laget var intresset för att fortsätta med svenskastudierna som bortblåst.

– Han ville bara veta mer om mig, han frågade var jag bodde och hur gammal jag var, om min familj och vad jag jobbar med. Jag försökte svara utan att svara, för det kändes konstigt, utan att kunna sätta fingret på det. Jag upplevde att han var flörtig.

– Han börjar ta på mitt hår, jag hade håret utsläppt och han klappar mig som en hund. Jag försöker förklara att så här gör man inte och han frågar varför, och jag säger, ”för vi känner inte varandra”, på engelska. Samtidigt tänker jag att det kanske är så här man gör i hans land? Jag förklarar igen att så här gör man om man är vänner eller familj, men han fortsätter stryka mig över håret. Jag har sagt nej en gång redan, så jag säger ifrån skarpare, ”no means no” och så säger jag nej också på svenska, jag säger alltså att jag inte vill på båda språken.

Sedan händer allt snabbt.

– Då flyttar han sig närmare mig. Där känner jag att det är obehagligt, det känns fel. Jag är inte rädd men stämningen är konstig. Vi sitter bredvid varandra vid bordet… Då tar han tag i min stols armstöd och lutar sig fram med plutande läppar som är väldigt nära att träffa min mun. Samtidigt drar han min stol mot sig. Jag i min tur lutar mig bakåt för jag vill inte bli pussad av honom. Jag försöker skrika. Då byter hans händer plats, han släpper armstödet och lägger händerna på mina bröst och tar ett hårt grepp. Jag försöker fortfarande få fram ett skrik men det fastnar i halsen. Och då tänker jag att jag borde slå honom, men hejdas av en impuls, att jag som vit kvinna inte kan slå en stackars ensamkommande flyktingpojke som bara vill lära sig svenska, dessa tankar kommer väldigt hastigt… allt sker väldigt fort.

– Jag lyckas knuffa bort honom och rusar ut, det enda jag vill är att komma bort, jag har panik, det finns ingen tanke på att söka upp någon personal. Jag springer ut från biblioteket och över motorvägen och gömmer mig bakom en bil. Jag ser genom bilrutan att han kommer efter och spanar efter mig.

Karolins hjärta dunkar medan hon gömmer sig bakom bilen. Vad händer om killen hittar henne? Efter en stund ser hon hur han försvinner och då vågar hon sig fram.

– Jag går sen en lång omväg hem till mig och försöker smälta och sortera ut känslor och fakta, vad var det som egentligen hände… så fort jag kommer hem och låser dörren så ringer jag till polisen. Då får jag berätta vad som har hänt och beskriva honom och de säger att de ska kolla upp det. Sen ringer jag mina föräldrar och de kommer hem till mig. Min pappa är rosenrasande. Mamma gråter.

Situationen kompliceras av att det är Karolins far som hyr ut lägenheten som den afghanske killen bor i. Men det är inte han själv som står på kontraktet, utan det gör en kvinna som är aktiv inom svenska kyrkan och som samtidigt ä en stödperson åt flera afghanska ungdomar.

– Så vi kontaktar den här kvinnan, berättar Karoline. Vi berättar vad som hänt, och jag säger att jag förstår ju att det här inte är ett samtal man vill få. Att det är en son, bror, make, pappa, som har utsatt en flicka för ett sexuellt ofredande. Men det samtalet måste jag ha med henne. Hon reagerar med förnekelse, hon vill inte tro att det är sant utan undrar hur jag var klädd, att jag skulle skylla mig själv, och att jag måste ha förståelse för hans kultur, att han inte är van att se flickor med utsläppt hår och tunna kläder. Och jag säger till henne, att det där är en urdum ursäkt. Vi bestämmer sedan att jag, min pappa och den här kvinnan ska ses och prata. Det är också då jag får höra att hon är aktiv inom svenska kyrkan.

Medan vi går från biblioteket till ett närliggande konditori fortsätter Karoline berätta.

– Mötet äger rum en tid därefter. Vi träffas, tar i hand, försöker ha så trevlig stämning som det går… honberättar att hon besökte ett hvb-hem där den här killen bodde och att han hade blivit misshandlad av sina rumskamrater och därför valde hon att ta honom under sina vingars beskydd. Hon menar att han är världens gulligaste och hon säger att han aldrig skulle göra någon förnär… men nu har han ju gjort det, säger jag. Hon vill inte veta av att han gjort något fel och menar att det är jag som bär skulden. Att jag förvirrat honom med min klädsel och mitt öppna svenska sätt, för kvinnor är ju inte sådana i hans land. Hon menar att här kramas vi hursomhelst och att dessa afghanska killar är ovana vid det. Att hon försöker ursäkta hans oacceptabla beteende gör mig ännu mer förbannad. Jag säger att jag inte vill att han ska bo kvar i min närhet. Hon säger ”det här är inte så allvarligt”. Jag frågar henne om jag måste bli våldtagen på riktigt om det ska räknas som allvarligt? Där tappar jag henne, då vill honom inte samarbeta längre, hon säger att han ska bo kvar för han har inte gjort något fel. Hon säger att hon pratat med honom och att hon aldrig sett en pojke gråta så mycket. Då säger jag, alla har väl någon gång gråtit för att slippa allvarliga konsekvenser… Hon säger att jag är fruktansvärt hemsk som skickar polisen på honom, eftersom han inte gjort något, och han förstår ju inte att han gjort något fel.

– Sen hade vi två möten till, min mamma var med, hon har jobbat med ensamkommande i rollen som familje- och behandlingspedagog, så hon försökte nå den här kvinnan genom den gemensamma nämnaren. Min mamma sa att det var inte lämpligt att han bor så nära mig, och då säger kvinnan igen att det är jag som bär skulden, och att det kanske inte ens har hänt… Då börjar jag gråta och berättar att jag drömmer mardrömmar om det här, jag berättar att jag är livrädd för att träffa honom, eftersom han har flera kompisar som bor här i närheten och att jag inte vet vad som kan hända. Medan jag berättar varför jag är så rädd så avbryter hon mig. Och det här är exakt vad hon säger, ordagrant: ”Nä, men nu måste jag få protestera! Du målar ju upp honom som ett monster, men han är världens gulligaste kille!”

Vi tar ett bord innepå konditoriet. Det är nästan folktomt, bara några äldre som sitter och dricker kaffe. Söderköping är en liten ort, det blir lätt mycket skvaller. Men här kan vi prata ostört.

– Det hon föreslår är ett förutsättningslöst möte där killen är med, hon och jag och mina föräldrar. Så att jag ska få säga det jag skulle vilja ha sagt till honom, och att vi kanske till och med skulle bli vänner. Vi frågar hur det här mötet skulle gå till, och då föreslår kvinnan att hans bror från Linköping ska komma och agera tolk för det har ju gått så bra andra gånger… vad det har handlat om då, det vet jag inte. Jag svarar att hans bror är ju partisk, vad har jag för garantier att han översätter rätt? Kvinnan säger att det inte finns någon anledning att misstro honom…

Men något möte med killen och hans bror blev det aldrig.

– Det som händer sen är att jag går och har ångest och jag mina föräldrar, vad är nästa steg, är det att anlita en advokat? Då säger mina föräldrar att det fortfarande bara är ord mot ord… Mötet närmar sig. Dagen innan mötet är det min pappa som säger att det här känns fel. Att allt är riktat mot mig, att jag ska få skulden. Så vi ställer in mötet. Vi föreslår att killen ska flytta hem till kvinnan men det går absolut inte, för hon hade barn och barnbarn som kommer på besök och det går absolut inte att en ensamkommande bor där då.

Söderköping är en så pass liten ort att ”alla känner alla”. Tyvärr innebär det även att man inte kan undvika att möta sin förövare, även om man försöker.

– Det visar sig att han har fått praktikplats i en matbutik jag brukar handla i. Jag berättade för chefen där vad som hade hänt, och han tyckte inte det var så allvarligt, att det bara var en polisanmälan… Han har inga problem med att killen jobbar där för han är jätteduktig. Men han tackade mig för att jag hade ringt, han tackade mig för den här informationen.

Efter ett tag blev Karoline kallad till ett polisförhör. Kort därefter fick hon veta att hennes anmälan blivit nerlagd. Men historien slutar inte där, den slutar inte med ännu en anmälan som faller i glömska i den enorma högen av tusentals anmälningar om sexuella ofredanden, trakasserier och långt mycket grövre sexualbrott som inte heller de utreds. För killen finns kvar i hennes närhet och fortsätter att bete sig utåtagerande mot henne.

Efter att vi lämnat konditoriet passerar vi några afghanska killar utanför Tempo.

– Det är hans kompisar, säger Karoline med sänkt röst. Jag ser honom gå på stan med dem, de går i grupp. Han stirrar och pekar på mig och hans kompisar gör ligg-tecken med händerna (hon visar, den ena handens pekfinger som rör sig ut och in genom den andra handens pekfinger och tumme som bildar en ring). De spottar i marken och blänger på mig. Han går runt här i mina kvarter. Han vet var jag bor och han bor granne med mig. Så jag känner mig illa till mods. Jag tar deras beteende som ett våldtäktshot. Det gör mig så arg, det är så orättvist. Men tanken på alla nerlagda polisanmälningar och allt… jag orkar inte mer. Jag är uppgiven. Därför har jag tillfälligt flyttat hem till min mamma nu och söker jobb i andra städer. Jag tänker inte bo kvar i Söderköping. Jag önskar att de här personerna som är inblandade ska få en insikt att det de har gjort var fel. När jag till exempel ser hur svenska kyrkan har hanterat fallet med Arif Mo så blir jag illa berörd, trots att biskopen gått ut och bett om ursäkt. Jag förstår inte hur man kan lägga skulden på offret. Det är klart att man inte vill tro att ens nära och kära har gjort något fel, men när någon blir dömd så borde man väl förstå?

– Polisen har annars bemött mig jättebra, inte frågat hur jag var klädd och så. Tyvärr finns det inga bevis och inga vittnen.

Vi pratar lite om hur livet blivit. Om hur hennes tjejkompisar upplever sin vardag. Om de påverkas.

Karoline nickar.

– Söderköping har förändrats, det är ett faktum. Det är ju mest killar som kommit, det är dem man ser på gatorna. Stämningen har blivit mer otrygg. Jag går inte ut om jag absolut inte måste. Det är så många som inte skulle stå på min sida om något hände mig. Och händer det nåt så är det ändå bara ord mot ord och inget stöd till mig. För det händer så mycket och så ofta. Åtta gånger av tio är det de ensamkommande som är i farten. Som till exempel när man väntar på bussen. Då kommer dessa killar och ”vill bara snacka lite”. Mina kompisar blir tafsade på varje gång. De närmar sig tjejer på ett obehagligt sätt och ger till en början en massa närgångna komplimanger. ”Fina ben, fina hår”. Ofta griper de tag i hakan, tar en i ansiktet, ”vad fin du är”, sedan tafsar de på brösten, på rumpan… Och när de sen får ett nej, så kommer det fula ord som ”hora”. Det spottas och svärs. Det hjälper inte att vi är fem tjejer och de är två killar, för de är större och starkare och kan vara kaxiga. De kommer och sätter sig bredvid på bussen och ska bara ”snacka lite”. Och ingen hjälper ju till. Nu åker man knappt buss här på kvällarna längre utan man ber att bli hämtad med bil eller sover hos en kompis…

Karolin visar mig hållplatsen där man tar bussen in till Norrköping, på E22:an, där det ofta händer att tjejer utsätts.

– Du vet, de kommer här… och sen kan de springa iväg, det ligger ett HVB-hem därborta.

Hon pekar mot kyrkan.

– Enligt den här kvinnan, hon som är aktiv inom kyrkan och försvarade den afghanske killen, så cyklar de här killarna bara omkring eller spelar fotboll… hon menar att de inte gör något dåligt. Hon sa till mig ”de säger att de tycker väl att du är söt och vet inte hur de ska säga det, de har bara varit här i tre fyra år och kan inte svenska, för det är svårt att lära sig språket”… det är väl inte så farligt?

– Självklart finns det ensamkommande som är trevliga och artiga också, men de är få. Och självklart finns det svenska våldtäktsmän, blonda och blåögda. Problemet är att vi tjejer och kvinnor inte är värda någonting i de ensamkommandes ögon, så känns det. I deras ögon är kvinnor inte värda ett piss. Men jag tycker det är fel att man ska skylla på sin kultur. Det är ingen ursäkt och man ska inte komma undan med sextrakasserier och tafsande. Kommer man till ett annat land så är det de sociala reglerna och lagarna som gäller. Hur bisarrt man än tycker att det är. Jag önskar att de som begår den här typen av övergrepp skulle utvisas, men jag vet att det är att sikta för högt.

Men varför har det blivit så här, undrar jag. Vad tror du? Det här verkar vara en utbredd sjuka. Både problemen som finns och tystnaden kring dem, det här sopandet under mattan, särbehandlingen, att dessa män liksom måste skyddas från allt och att de behandlas som barn som ingenting förstår? Att deras sexuella övergrepp bortförklaras med kultur?

Karoline berättar att tjejer vid flera tillfällen skrivit på Facebook att de blivit utsatta för sexuella trakasserier av ensamkommande män, men att dessa vittnesmål nonchaleras och viftas bort.

– Tack och lov har ingen blivit våldtagen, i alla fall inte som jag vet… Men när vi försöker nå ut med detta så svarar kommunen bara att de ensamkommande är så trevliga och tacksamma. Politikerna vill gärna visa upp en positiv bild av att allt fungerar så bra. Kyrkan har mycket makt. Men att inte prata om problemen är en dolk i ryggen på alla utsatta. En sån kommun vill jag inte bo i… Det är en sommaridyll, en familjestad, allt ska bara vara fint. Men samtidigt så offras vi tjejer, vår trygghet. Vi tystas för att hålla skenet uppe.

 

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer