Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Jag drömde om att bli journalist – idag skäms jag för detta ljugande, fega skrå som trasar sönder samhället

av | 24 sep, 2020 | Media

Lästid: 7 minuter

När jag var tonåring drömde jag om att bli journalist. Det verkade så fantastiskt, och viktigt: Journalister kallades ”den tredje statsmakten”, för att de förväntades avslöja orättvisor och för att de vågade ställa makthavarna mot väggen. Journalister hade gott rykte, framstod som orädda och tuffa, med stor integritet och hängivenhet. Alltid på den lilla människans sida, även om det innebar att journalisten själv hamnade i svårigheter… Och så hade de orden, de skrivna, de talade, med vars hjälp de tolkade verkligheten så att gemene man skulle förstå. Så viktig uppgift! Så stort samhällsansvar. I mina ögon var journalister rättvisa och opartiska och vågade tala även om sånt som var obekvämt. Det var ju hela deras roll. Etablissemangets skurkar skulle darra inför det stora avslöjandet, där girighet och svek blottlades likt krälande ohyra under en sten. Självklart hade jag även ikoniska bilder för näthinnan, svenska legender som krigskorrespondenterna Stig Dagerman och Barbro ”Bang” Alving. Journalisten/författaren Ernest Hemingway, som med ciggen i mun knackade på en tung skrivmaskin. Den legendariska Watergate-affären på 70-talet, då de amerikanska journalisterna Carl Bernstein och  Bob Woodward på Washington Post genom hårt arbete lyckades avslöja Nixons och Vita husets inblandning i inbrottet i inbrottet i Democratic National Committees (DNC) högkvarter. Föga anade jag att jag flera decennier senare skulle komma förakta stora delar av journalistkåren och mer och mer förstå att de kommit att missbruka sin makt så att de orsakat ohygglig skada, där den lilla människan fått betala det högsta priset. Jag kunde aldrig i mitt liv föreställa mig att journalistkåren skulle splittras så att vi fick en hel kader förljugna, ryggradslösa amöbor som nu sitter i knät på den makt de förväntas avslöja, och istället för att göra sitt jobb jagar de den lilla människan åt en åsiktskontrollerande stat.

Jag tänker på hur hårt de etablerade medieplattformarna anstränger sig för att relativisera och minska vår ilska mot de kriminella som orsakar så stort lidand ei samhället. Igår begick Expressen, min gamla arbetsplats, ett riktigt bottennapp när man gav utrymme åt de två män som torterade, våldtog och begravde levande två 16-åriga pojkar på Solna kyrkogård.

Detta går helt i linje med den obegripliga rapportering många stora medieaktörer ägnar sig åt, så kallad snyftjournalistik åt misstänkta förövare och grovt kriminella, där dessa ständit framställs som hyvens grabbar för vilka vi bör ha känslomässig förståelse. Här ställer sig journalisterna och redaktionen på förövarnas sida, och kränker offren dubbelt. Hur känns det för pojkarna, som kanske inte hade levt idag om gärningsmännen inte blivit avbrutna i sina ohyggliga övergrepp, att se rubriker med deras plågoandar som om de vore pixlade deltagare i Idol? Har journalisterna och redaktörerna helt tappat förståndet? Det är inte första gången vi får läsa dylik smörja om mördare, våldtäktsmän och terrorister, i synnehet när dessa har utländsk bakgrund. Förövarna är alltid bussiga typer och en släkting eller granne ges utrymme att beskriva vederbörande som ”trevlig” och kanske intresserad av fotboll. Mördaren tyckte om att hjälpa sin mormor! Våldtäktsmannen klappade en hund! Terroristen var omtyckt av grannens barn!

Ja, herregud. Det känns som om det är så länge sedan nu. När de stora tidningarnas journalister faktiskt gjorde sitt jobb. När public service åtminstone ansträngde sig för att verka sakliga och opartiska. När nyheter ofta fick stå för sig själva som de nyheter de faktiskt var, och inte användes för att påverka människor i önskad politisk riktning. Det var innan vi fick begreppet ”agendajournalistik” som kommit att genomsyra medierna till den milda grad att journalisterna blev politiska aktivister, i makthavarnas koppel.

Idag skäms jag för stora delar av den svenska journalistkåren som så skamlöst ljuger sina läsare rätt upp i ansiktet och som genom sitt trägna arbete lyckats åstadkomma ett polariserat, trasigt och farligt samhälle där även de själva till slut kommer att bli offer. Förstår de ens detta? Än en gång måste frågan ställas, är de onda eller är de dumma? Och än en gång måste svaret bli: Troligen både och.

Jag har idag svårt för att identifiera mig med detta fega, oärliga och världsfrånvända skrå som i så hög grad bidragit till att skapa det dysfunktionella samhälle vi har. Journalister som opinionsbildat för att vi ska acceptera ansvarslös migrationspolitik och vansinnig särlagsstiftning som gynnar extremister. Krönikörer som glr allt som står i deras makt för att manipulera läsare med hjälp av propaganda, alarmism och rena lögner.

Det är medierna som drevat mot vettiga röster, som agerat likt väl orkestrerade påverkansoperationer för att hjälpa till att hjärntvätta befolkningen att tänka i en viss riktning. Framför allt att inte protestera mot det vansinniga experiment som pågår i vårt land med en massinvandring av människor från samhällen som skiljer sig diametralt mot vårt. De problem som detta skapat i Sverige ska sopas under mattan. För att så ske blir journalisterna med sina starka röster duktiga aktivister som använder beprövade och cäl fungerande taktiker, att flytta fokus, att hänga ut och skandalisera kritiska individer så att de skräms till tystnad, att genom viss typ av rapportering spela på människors känslor så att de förmåsa tänka i önskvärd riktning. Alltihop är vedervärdigt.

Journalister låter politiker komma undan. Journalister ställer inte rätt frågor, frågor som kan göra stor skillnad i hur verkligheten gestaltas i en läsares eller en tittares ögon.

De stora medieplattformarna har en enorm makt. Idag är de inte den tredje statsmakten utan kanske den allra främsta.

Om jag var ung tonåring idag, skulle jag då fortfarande drömma om att bli journalist? Skulle jag fortfarande ha journalister som idoler, när jag vet att många av dem är skamlösa anhängare av den ideologi i vilken vänstern har sina rötter, en ideologi som bygger på terror och på att man tystar oliktänkande genom förföljelse, trakasserier och censur? Skulle jag fortfarande vilja arbeta på de stora kvällstidningarna eller på radio och teve när jag vet att korridorerna där är fulla av hukande löneslavar som knyter näven i fickan men inte vågar säga ifrån när de än en gång skickas ut på uppdrag som är rena propagandan, för att inte makten ska tas ifrån dem som missbrukar den på ett sätt som slagit Sverige i spillror?

Idag kämpar de riktiga journalisterna i skuggan av de stora plattformarna. Alternativa medier, som inte får någon statlig finansiering i form av generöst presstöd, blir allt starkare. För det är här de sista riktiga journalisterna finns. De som outtröttligt gräver efter fakta, även sådana fakta som idag stämplas som ”kontroversiella”, och som med risk för eget liv skriver och rapporterar om det som händer ute i vårt numera farliga och våldsanfrätta samhälle, utan att linda in sanningen. De tvekar inte att ifrågasätta makten och de strukturer som skadar vårt land. Ofta till ett högt personligt pris, för etablissemangets journalister utnyttjar sin egen makt för att till varje pris tysta dessa röster.

Politikerna ger nu 100 miljoner för att skydda sina trogna och lojala lakejer på icke sakliga public service. För de vet, att dessa lakejer behövs för att skydda dem från att bli exponerade och granskade. 100 miljoner är en liten muta. Striden står mellan dem som går maktens ärenden, och dem som faktiskt vill att sanningen ska komma fram. De förstnämnda har förverkat sin rätt att kalla sig journalister. De är kollaboranter i maktens koppel.

Och det är inget en tonåring med hjärtat på rätt ställe, en tonåring med rötterna i en totalitär stat där alla visste att de stora medierna var kommunisternas propagandaorgan, någonsin hade drömt om att hon skulle bli. Tvärtom. Jag hade ryggat tillbaka i fasa om jag visste vad det en gång mytomspunna och modiga skrået i ett demokratisk land skulle pervertera till.

*****

Vill du gå med i 1,1 miljonersklubben? Välkommen!

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl.

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd betalning bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Swish: 0733289122

Paypal: info@katerinamagasin.se

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Under våren 2020 kommer jag ut med två nya böcker på mitt bokförlag Palm Publishing.

Första delen i min nya spänningsserie – ”Blodsådd” – köper du här!

https://www.bokus.com/bok/9789151921310/blodsadd/

 

Debattboken ”Flykten från folkhemmet” – köp den här!

https://www.bokus.com/bok/9789151921327/flykten-fran-folkhemmet/

 

”Anhörig Revisited” – om missbruk och medberoende, en reviderad utgåva av romanen Anhörig som kom ut första gången 2004. Köp den här:

https://www.bokus.com/bok/9789151921303/anhorig/

Min bok “Bilden av Sverige” finns i pocket och kan köpas här:

https://www.bokus.com/bok/9789151921297/bilden-av-sverige-en-personlig-resa/

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer