Dansken Lars Hedegaard är Skandinaviens viktigaste tänkare om vår tids största hot: islamiseringen av vårt samhälle. Precis därför blev han nästan mördad av en kula avfyrad av IS, den Islamska Staten, vilket paradoxalt nog också gjort honom till Danmarks folkfiende nummer ett. Han lever som landsflykting i sitt eget land, omgiven av rigorösa säkerhetsåtgärder, eftersom hotet mot hans liv är fortsatt omfattande. Men tro aldrig att han lägger ned sin skarpa, principfasta och kvicka penna av den anledningen. Möt hedersmannen Lars Hedegaard, 76, som alltid står upp mot lögnerna i vår tid. Här intervjuas han av norska Hege Storhaug, i en text som ursprungligen publicerats av Human Rights Service (HRS) i Norge den 3 maj, 2019. Intervjun har översatts till svenska av Jan Sjunnesson.

Hemma hos Hedegaard

Vi har åkt ut på landsvägen igen för att träffa en av de undangömda, en av de terrorutsatta. Först var det tecknaren och konstnären Kurt Westergaard i Aarhus som tog emot oss, därefter konstnären och professorn Lars Vilks. Bägge har blivit utsatta för mordförsök, grundat på några streck på ett papper. Igen är vår ändstation Danmark, denna gång ett ställe långt från Köpenhamn. Där bor nu en författare, som på grund av sina kritiska ord måste tillbringa livets solnedgång så långt bort som från Mohammeds tillbedjare.

När vi anländer till hans nya hemby denna förmiddag i april, noterar vi raskt att hans huset er ett av de traditionella, så typiska för den danska idyllen vi nordbor sätter ett omåttligt högt pris på. Fönstren i huvuddörren kan vi dock inte se genom, och det vi omedelbart lägger märke till är övervakningskameran som fångar oss där vi står på trappen och ringer på.

En hjärtlig och leende Lars Hedegaard öppnar dörren och önskar oss välkomna in i hans värld.

Vi ser det ganska omedelbart. Med det menar vi alla säkerhetsåtgärder. På baksidan omgiven av höga stängsel står nämligen övervakningskameror på rad under taknocken. Vi vet på förhand att Lars hus, denna förföljda man på 76 år, också är utrustad med dolda alarmsystem. «Det finns sensorer överallt», berättar Lars. Dansk säkerhetstjänst, PET, har också installerat ett så kallat «panikrum», eller safe room, i hans hem. Det vi inte visste var att bakom dörren som ser ut som ingången till ett bankvalv, sover Lars varenda natt. Och i detta sovrum finns det en larmknapp kopplad till polisen och PET.

– Om jag trycker på den, så är de här inom 15 minuter. Och det tar en timme att hugga sig igenom dörren med yxa. Så det går fint, säger Lars, som om vi pratade om vädret.

Men det finns mer. Fönstren i sovrummet. De är exakt som glaset i entrédörren: De går inte att se igenom. Samma fönster noterar vi i hallen.

– De är bombsäkra, förklarar Lars. – Det vill säga att smäller en bomb av mot glasen kommer det inte bli några farligt splitter. Så det är nog tryggt i huset mitt. Och polisbeskydd, det skall jag nog ha resten av livet mitt kan jag tro, konstaterar han torrt åtföljt av ett vänligt leende.

Varken fotografen eller undertecknad klarar där och då att säga något som kunde upplevas som meningsfullt. Vi blir tysta, rätt och slätt. Att sova i ett bankvalv med bombsäkra fönster, 76 år gammal. Och så står han där framför oss, blid och godmodig, hele tiden med en blixtsnabb humoristisk replik på lur. Som då han genomgick ett «bråk» med PET för att han gick ut genom dörren på egen hand.

– Jag har ju alltid PET-folk runt mig. Det vill säga att varenda gång jag skall ut genom dörren, så är två man på plats. Jag kan gå ut på baksidan själv, men går jag ut genom entrédörren utan att ge besked i förväg, får jag ett satans bråk. Jag gjorde det en gång, och två från PET kom omedelbart resande från Köpenhamn och tog in mig. Så det gör jag inte en gång till, säger han och med en glimt i ögonen.

 När Muhammeds man slog till i Köpenhamn

Vi måste spola tillbaka till händelsen den 5 februari 2013 som frihetsberövade Lars för resten av livet. Det är förmiddag och Lars tar på sig ytterkläderna på väg till ett redaktionsmöte i Malmö. Då ringer det på hans dörr på Pelargonievej 7 i stadsdelen Fredriksberg i Köpenhamn. Porttelefonen är ur funktion, så Lars öppnar fönstret i hallen för att kolla vem som vill honom något. Framför huvudingången står en ung man i det danska postväsendets röda jacka. – Jag har ett paket till dig, ropar han till Lars, och Lars går nedför trappan.

Vid innergården dras en pistol fram 10 centimeter från Lars huvud. Kulan far ett par millimeter förbi det högra örat, det öra som Lars blev döv på under en olycka bara 10 år gammal. En olycka som denna dag bidrar till att rädda hans liv, därför att skottet på så nära håll gör honom inte särskilt skör och utsatt. Tvärtom går han direkt till angrepp på «postbudet» och slår efter hans huvud, medan «postbudet» famlande prövar att ta ett nytt grepp men pistolen landar på golvet. Tumultet fortsätter, «postbudet» får på nytt tag i pistolen, som visar sig ha gått i baklås. Det hela slutar efter 10–15 sekunder med att terroristen störtar nedför gatan.

– Jag var mer stridsberedd än pistolmannen tack vare det döva örat, säger Lars.

Låt oss foga in följande om det misslyckade angreppet: terroristen var tydligt otränad. Han skulle nämligen skjutit mot magregionen, förklarar Lars, för rekylen efter ett skott som detta är så kraftigt att armen får ett lyft uppåt. Därför bommade han, menar Lars.

När en författare blir utsatt för mordförsök i trappen till sitt eget hem, så skulle man tro att detta väckte förfäran bland alla tongivande röster i samhället och i medierna. Inklusive i Norge. Men nej, det skedde i liten grad, för Lars var redan sedan länge brännmärkt i medierna som «ett ting mellan människoätare och mentalsjuk», som han skriver i boken Attentatet (2015). Därför att det uppstod upphetsade spekulationer i om han själv hade iscensatt angreppet.

– På en webbsida med flera tusen följare diskuterade de hur jag hade lyckats med detta brott. «Och var är pistolen?» sa de. – Det vet väl inte jag för terroristen Basil Hassan tog den med sig när han sprang, säger Lars med ett skratt. Och fortsätter:

– I Fyns Stiftstidende, alltså den ledande tidningen på Fyn, fick en läsare in detta: – Stoppa Lars Hedegaards brott! Inte nog med att jag hade fingerat attentatet, nu hade jag också fördrivit en oskyldig man ut ur landet! Basil Hassan hade ju flytt till Turkiet, stackarn. Det var ingen ände på vad galet jag hade gjort.

– Stora delar av den danska pressen antydde mer eller mindre att jag hade hittat på attentatet, och i svensk press var det utsagt direkt att det var jag som hade gjort det för att få status som martyr. Jag hade uppfunnit attentatet därför att jag inte hade klarat av att slå igenom i den offentliga debatten, löd anklagelserna.

Lars tillägger torrt följande faktum på bordet nu sex år senare:

– Det har överhuvudtaget inte kommit någon form av beklagande.

Vi måste först tillbaka till 2010 för att nysta upp i vad som förorsakade den dramatiska vändningen som Lars liv fick. Det var särskilt de tre rättsfallen (2010 – 2012) med rasismbeskyllningar som gjorde Lars till ett välkänt ansikte i Danmark, och som antagligen låg till grund för att han blev ett mål för terror. Anklagelserna om rasism var dock tunna, men de utgjorde en lockande möjlighet för att dra en irriterande röst inför rätten. De något slappa uttalanden som föll från Lars mun under en jullunch i hans eget hem då han blev intervjuad av en vän, och utan Lars vetskap blev han också videofilmad. Filmen blev därefter upplagd på nätet utan att Lars hade fått godkänna intervjun. Såsom orden föll blev de som tagna in i rättssalen: «de våldtar sina egna barn. Det hör man hela tiden. Flickor i muslimska familjer blir våldtagna av sina mor- och farbröder, sina kusiner eller sin far.»

Låt det bli sagt: undertecknad var en av dem som efter dessa uttalanden, stödde Lars aktivt i spalterna. Jag märkte inte en enda norsk tidning den gången som i timmarna efter mordförsöket i 2013 inte tryckte ovannämnda citat och delade ut etiketter som antydde indirekt offerroll: den «omstridde», «den kontroversielle», «den rasismanklagade», «den muslimhatande», ja, statsradion NRK:s Tove Bjørgaas gick så långt som att påstå att Lars hade varit «bötfälld flera gånger», trots att sanningen var att han inte hade fått en enda bot för rasism. Faktum var att han hade varit rättsförföljd för citatet ovan, men blev frikänd först i tingsrätten, dömd i hovrätten och till slut frikänd i Högsta domstolen.

Ett annat tillfälle må nämnas innan vi går vidare med vårt samtal med Lars. Efter attentatet blev Lars borta från offentligheten. Alla vi som har brytt oss om denna man i många år, alla vi som bryr oss om yttrandefrihet, var naturligtvis mycket bekymrade för hur hans situation var. Själv sände jag honom ett mail två dagar efter attentatet och fick bland annat detta till svar:

– Jag har det gott och kommer fortsätta kampen med större styrka än hittills.

När det blev klart att Lars för första gången skulle visa sig offentligt i februari samma år, drog HRS, dvs. undertecknade, till Köpenhamn för att bevaka händelsen som var utlyst inne på Christansborg, Danmarks riksdag, alltså Folketinget. Vi skissade händelsen såhär den gången:

Landstingssalen i Folketinget den 21 februari 2013 är fullsatt. Vid ingången till salen har alla tongivande danska pressorgan samlats som ett stim. Det är Lars vi alla väntar på, efter att ha gått igenom samma säkerhetsprocedurer som på en flygplats. För första gång sedan attentatet får han uppträda offentligt på ett toppolitiskt debattmöte arrangerat av Trykkefrihedsselskabet, som han själv är ordförande för, om den vidare kampen för yttrandefriheten efter attentatet.

Exakt klockan 17 öppnas en bakdörr av säkerhetspolisen, och där står Lars med ett brett leende bland kamerablixtarna. Men jag anade något nytt med Lars. Inte en resignation, men något osäkert och djupt sorgligt. På en personlig fråga från pressen om hur livet artar sig nu, svarade han:

Jag saknar min familj och mina vänner. De kan inte besöka mig, och jag kan inte besöka dem.

Jag saknar att ta en tur på stranden och i skogen.

Jag vet inte var jag skall bo i framtiden. Jag får inte tillbaka ett vanligt liv.

En fråga pressar sig naturligt fram: Är det värt det?

Jag kan inte kalla mig historiker och skribent om jag väljer att gömma mig hellre än att uttrycka min mening. Jag kommer fortsätta arbetet med full styrka, för att våra barn och barnbarn inte slutar i ett Europa under diktaturens fana som de inte mäktar med att slå sig ut från.

 En central man i IS som fruktas av USA

Man kan förhållandevis enkelt skriva en hel bok om det historiska attentatet – som Lars själv har gjort (se om boken Attentatet här på Katarina Magasin) . Det skall vi självfallet inte, för vi är först och främst intresserade av den politiska tänkaren Lars. Men «något» skedde i Danmark dagarna före och efter vår ankomst den 10 april som absolut måste med i detta reportage.

Danmarks Radio sände två dokumentärfilmer om terroristen Basil Hassan, som enligt «de fina» påstods bara var en tillfällig amatör som på egen hand kommit på att han ville gå efter Lars Hedegaard. Filmerna «Drönarkrigaren – Danmarks farligaste terrorist» (1 och 2), som Lars gjorde oss uppmärksamma på under vårt samtal, fick denna figur att hamna bakochfram. Innehållet i det mycket uppseendeväckande och grundliga arbetet av DR:s journalister skall här återges så kortfattat som möjligt:

• Basil Hassan, född i Libanon, var utbildad ingenjör vid universitet i Köpenhamn i 2010.
• Uttryckte redan på gymnasietiden att han önskade att medverka till uppförandet av en islamsk stat.
• Året före attentatet på Lars var Hassan redan i gång med att köpa drönare som blev skickade till den Islamska Staten via Turkiet.
• Hassan var en central del av ett danskt terrornätverk som specialiserade sig särskilt på drönare.
• Drönare utrustade med sprängmedel och är ett nytt terrorvapen, använt av IS, som omtalas av experter som «det perfekta terrorvapnet».
• Hassan anses att ha eller ha haft en ledarroll inom IS och var utan tvivel den ledande i att ha utvecklat IS drönarprogram.
• USA fruktar att Hassan och hans nätverk skal begå eller redan har begått terror i Europa och Västvärlden.
• I 2016 sattes Hassan upp på USA:s terrorlista som en av de potentiellt farligaste terroristerna i vår tid.
• Faran är inte minst att drönare utrustade med kemiska, biologiska eller radioaktiva vapen riktas mot Väst.
• Hassans terrornätverk har försökt att smuggla sprängmedel ombord på flyg i Australien. En koffert med en våldsam sprängladdning blev tillfälligtvis stoppad på väg in i flyget med 400 passagerare. Kofferten hade nämligen fyra kilos övervikt. Sprängmedlen – gömda i en köttkvarn i kofferten – blev alltså inte uppfångade i säkerhetskontrollen.
• Danska myndigheter fruktar att Hassan och hans nätverk kan slå till mot knutpunkter i transportsystemet i Köpenhamn, inte minst i stadsdelen Nørreport.

Ja, det var det konstruerade och/eller på lång väg ofarliga «postbudet», tänkte undertecknad innan denna upprättelse som DR indirekt gav Lars, då hon såg de två filmerna efter besöket hos den undangömda. Men kunde man registrera några beklaganden i de danska tidningarna efter DR:s program? Nej.

Och här kan följande tillfogas: Bara tre månader före attentatet utgav OIC (paraplyorganisationen för den islamdominerande världen) rapporten «Femte rapport om islamofobi». I rapporten görs Lars till en ideologisk skurk som «dessvärre» inte blev dömd för sina uttalanden om våldtäkter i muslimska storfamiljer. Grunden var lagd från många fler än ett håll, med andra ord. Lars själv menar at Hassans försök på att mörda honom var en slags invigningsritual: Attentatet skulle ge Hassan trovärdighet över ledningen i den Islamska Staten. Han skulle bevisa att han var god nog. – Att attentatet slog fel, var ju synd, men det bevisade i varje fall att han var att lita på. Så tror jag att det är.

Men var är Hassan i dag? Det vet varken Lars eller offentligheten. Hassan blev fängslad i Turkiet i april 2014. Lars var mycket upptagen av att han skulle utlämnas till Danmark för denna rättssak. Polisen i Köpenhamn prövade att lugna honom gång på gång med att Hassan satt helt säkert bakom tryggt lås och bom i ett högsäkerhetsfängelse. Det var bara en fråga om tid innan han blev utlämnad, sa polisen. Lars trodde inte på den visan, och i september samma år visade det sig att Lars var en duktigare spåman än både polisen och PET: Hassan skulle bli frisläppt, och det man tror är att frigivningen handlade om en fångutväxling mellan Turkiet och den Islamska Staten.

Varför arbetade inte Danmark långt hårdare för att få Hassan utlämnad före utväxlingen? För att Lars inte var nog viktig för den danska regeringen, menar Lars själv. För att regeringen hade ett mycket gott samarbete med Turkiet som inte kunde ödeläggas, hette det bland annat från officiellt håll, et argument Lars fnyser åt – Konkret vilket gott samarbete? undrar han.

Hassans familj har anmält honom död. Liket har ingen sett.

– Tror du han lever i dag?

– Jag blir tillfrågad om det gång på gång, och det enda jag kan svara är att jag inte tror på det förrän jag ser liket på bordet. Sannolikt är han död, men det kloke hans vänner och familj kunde göra är ju att anmäla honom som död, så att han kan resa till Libyen eller ett annat ställe och fortsätta. Killen är mycket intelligent. Det kan man se på sättet han fungerar på.

– Men jag hoppas han för fasiken att han är vid liv, för jag vill gärna ha honom framför en dansk domstol. Särskilt därför att han inte kan ha agerat ensam. Han måste ha haft medhjälpare för han var ute ur Danmark samma dag. Någon har sörjt för att få ut honom. Och det måste vara inblandade, en miljö som visste om attentatsplanen.

Marxisten skämde ut sig som högerorienterad

I och med att dessa ord faller, faller också något annat: en hårlock tar vägen från området vid det döva örat och landar på skjortkragen. Det en gång så fylliga skägget är stripigt, samma som resten av hårmanen. Lars är sjuk. Cancern har tagit sig in i honom. Det har också cellgiftet som han hoppas skall ge honom flera år till på denne jord.

– Jag hoppas jag blir några år till. Jag vill gärna se hur det går med Danmark, om vi mäktar med kampen för friheten. Men jag tror inte jag blir mer än 110 år.

Lars har inte någon tid att kasta bort. Det har han aldrig haft. Produktionen hans genom åren vittnar om det, som från tiden som adjunkt på gymnasiet på 70-talet, då han också skrev flera läroböcker om världshistorien. Som när han reste till USA och fick jobb på ett samhällsvetenskapligt förlag och redigerade böcker och tidskrift. Som när «någon en gång tyckte att jag skulle vara chefredaktör» för den vänsterorienterade dagstidningen Information.

Tillsammans med journalisten Lars Villemos skrev han då dansk historia på just den redaktionen: avslöjandena av det kommunistiska kriminella gänget Blekingegadeligan. De rånade banker, postkontor och pengatransporter, stal vapen och ammunition, försökte kidnappa rikas barn för att pressa fram lösensummor, allt i det «godas namn», alltså i solidaritet med undertryckta folk i tredje världen, som i förhållande till sådan ideologi inte minst handlar om palestinier. Det var Lars Hedegaard och Lars Villemos som avslöjade detta vansinniga gäng:

– Hela redaktionen var fullständigt emot avslöjandena. Så blev jag blev vantolkad och uthängd som högerorienterad. Därför att Blekingeligan var våra vänsterorienterade vänner.

Vid denna tidpunkt hade den starkt vänsterorienterade Lars haft en uppgörelse med socialismen och marxismen. Och i chefredaktörsstolen på Information i perioden 1987–1990, hade han alltså en uppgörelse med detta gäng. Det var ju ganska tufft gjort, eller?

– Men vad skulle man göra? Man kunde inte som chefredaktör veta sanningen och skriva lögn!

– Är det inte precis det många gör i dag?

– Ja, det kan man ju visst, men det gör alltså inte jag. Och därför blev jag sparkad.

– Men har du blivit högerorienterad?

– Nej, överhuvudtaget inte! Det har jag aldrig varit. Jag är närmast socialdemokratin av den gamla sorten. Jag går in för välfärdsstaten och höga skatter om pengarna används till något förnuftigt, och fred, jämlikhet och broderskap. Som jag har lärt av min far och hans familj. Som min farfar som var med att etablera socialdemokratin i Brædstrup i sin tid. Sådan är det.

Telefonen ringer, det är Bruno från PET, hör vi.

Lars: «Jag sitter här med ett par norska kvinnor. De har varken bomber eller något annat med. Så det går bra. Nej, vi ska inte gå ut.» PET hade registrerat att vi kom lite tidigare än avtalat.

Vi undrar vidare: Är det så att Lars upplever att socialdemokraterna har lämnat honom, och inte det omvända?

– Det är hela vänstern som har lämnat mig. När jag var ung och vild, då gick vi i en antiklerikal riktning som ville motverka kyrkans och prästerskapets inflytande i det offentliga livet. Kyrkan ska inte blanda sig in i politiken, som kvinnors lika rättigheter. I dag har plötsligt vänstern blivit så helig. Om det är tal om kristendomen, så kan de säkert hitta på att kritisera den sönder och samman, men när det kommer till islam, så ligger de i det närmaste på knäna. För när den klassiska vänstern vill ge imamer och religiös fundamentalism en särställning, så är den inte längre vänster, den har blivit höger. Vänstern står däremot fortfarande för mig som ett rationellt och kritiskt tänkande. Inom vänstern så böjer man sig inte, i alla fall inte tidigare, för dogmer och heliga män. Nej, det är inte jag som har ändrat mig, det är dem.

– De gillar inte mig inom vänstern. Jag kan händelsevis min marxism. Bättre än de kan. Det irriterar dem, konstaterar han, igen med busig blick.

– Vad är det som har skett med denna vänsterns vilja att böja knä inför bakåtsträvande islam?

– Det är en lång historia som jag tror vi ska lämna. Det är ett så långt och komplicerat resonemang att man faktiskt bara kan skriva om det. Och det har jag gjort, säger han och reser sig från stolen vid vardagsrumsbordet och promenerar varsamt över golvet mot en av husets bokhyllor. Alla de över 100 böckerna han har läst om islam, de är gömda borta i en «egen avdelning i huset», berättar han under turen över trägolvet. – Jag står inte ut att se på dem, men jag har läst dem allihop.

Hans fingrar letar i bokraderna efter två böcker, Verden var så rød, mor och Reven lusker der , mor, hans personliga minnen från perioderna 1942-1980 och 1980-2011. Det är i den sista memoarboken han tror sig komma ihåg att han gör upp med en vänster som har glömt vad det vill säga att vara vänster. Efter att ha letat förgäves efter boken, går han tillbaka mot vardagsrummet, och när han passerar Jøtulugnen av gjutjärn i mitten, kommenterar fotografen att Jøtul ägdes av den norska socialdemokratiska partiledaren Jonas Gahr Støres familj …

– Då ska den helt enkelt ut!

... som kom sig gott upp ekonomiskt under andra världskriget…

– Nej, jag vill inte ha den! Støre kan själv komma och hämta den!

Lars var alltså mycket populär i vänsterkretsar på 1970-talet och vidare in på 1980-talet. Han var det levande marxistiska lexikonet. Han bröt med trotskismen, men officiellt har han aldrig brutit med marxismen.

– Jag använder ju fortfarande den marxistiska metoden.

Så vad är nu denna mystiska metod? Han delar upp metoden i två delar, 1. den materialistiska historieuppfattningen, och 2. ideologikritiken.

– Den materialistiska historieuppfattningen går i sin kärna ut på att det alltid till syvende og sist ligger materiella förhållanden till grund för folks handlingar. Inte alltid, men de övervägande. Alltså innan folk kan börja att skapa konst, intressera sig för intellektuell verksamhet, måste de ha något att äta. De måste ha ett ställe att bo, ett ställe där de kan uppfostra sina barn. Det är berggrunden.

– Och Marx utvecklade så denna uppfattning till teorin om klasskampen. Först hade man slavsamhället, såsom det har varit över hela världen; slavar och slavägare. Så kom medeltiden och kampen mellan arrendatorer och adeln. Så kom kapitalismen och kampen mellan proletariatet och kapitalägarna, och till slut en arbetarklass som besegrar kapitalägarna och inför socialism. Det är en någorlunda korrekt framställning, men den är alltför schematisk. Den är inte oanvändbar, men den är överdriven. Men själva grundidén om den materialistiska historieuppfattningen, den har jag hållit fast vid. Det ska dock bemärkas, att den materialistiska historieuppfattningen är särskilt ägnad till att beskriva samhällen av den västerländska typen. Den passar inte så bra på islam, som på många sätt verkar vara styrd av tvångstankar

.– Över till punkt 2, ideologikritik. Marx säger: man ska alltid leta djupare i det folk säger eller påstår om sig själva. Alltså; när en politiker ställer sig upp och säger «jag är anhängare av den gröna förändringen», så måste man fråga sig: vilka andra intressen är det som kan ligga i den gröna förändringen? Kan det exempelvis vara så att politikern vill ha högre skatter? Så att han i starkare grad kan reglera folks liv? Då måste man kolla upp om det ligger något i påståendena om CO2s avgörande inflytande på klimatet. Det tror jag inte det är, och jag menar också att hela denna idé om en grön förändring kommer att bryta samman om ganska få år.

Därmed förbannar igen han i kyrkan, och kan ses som «höger». Och han är inte tillnärmelsevis färdig:

– Men alltså, varje gång en officiell person står upp och bedyrar sin medmänsklighet, så ska man fråga sig: finns det också pengar i detta? Är det karriär? Och det som är min metod, och som alltid har varit det; du ska inte tro på vad folk säger, du ska tro på vad de gör. Inte minst för att varje ideologi har ett element av fördröjning, lögn och propaganda. Det ligger i alla ideologier.

– Churchill sa det: om du har visioner, så ska du uppsöka läkare. Igen måste vi tillbaka till detta: vad vill du ha ut av detta, vad är det i detta för dig? Enkel, funktionell metod. Jag gillar den «skitmycket».

Sammanbrottet av en hel lögnkultur

Vi har statsråd i Norge som svartsjukt omfamnar islam. Trine Skei Grande är ett bra exempel. Vi har statsråd som alltid slår på stortrumman: vi ska bli så mycket bättre på integration! Jan Tore Sanner är en företrädare för detta påstående. Varför säger de detta? Nu har till exempel forskaren Ruud Kopmans slagit fast att forskning de sista 20 åren visar att statistiskt sett går det definitivt dåligast med integrationen av muslimer. Varför uppträder dessa nämnda politiker som de gör, utifrån ditt analysverktyg?

 – Den mest omedelbara förklaringen kan vara att när de först har fått grepp om tigerns svans, som de gjorde för 30–40 år sedan, så kan de inte plötsligt släppa den.

– Varför kan de inte det?

– För att journalisterna och politikerna har ju för fan haft fel de sista 40 åren. Om de erkände ärligt att det rätt och slätt inte har gått som de spådde, måste de ju bekänna rätt ut att de tog fel, och det ville ju skaka om deras maktposition. Det är uppenbart att folk nödvändigtvis inte vill erkänna fel. Så ska man gå djupare i undersökandet och fråga: Vad får de ut av denna fiktion om att islam är en stor religion? Jo, på så sätt kan de fortsätta att argumentera för allt högre skatter till integration och hjälp till de stackars människor som kommer från ett eller annat ställe. –Politikerna och journalisterna representerar klassintressen, nämligen byråkratin och de statsunderstödda tidningarna, författarna och de av staten erkända intellektuella. Det handlar om jobb, karriärmöjligheter och makt. Den dagen folk inser att integration är en fråga om att vilja integrera sig, och att vi som danskar inte kan göra något för att integrera folk som inte vill integreras, så kan man skära ned alla integrationsbidrag. Därmed mister tiotusentals av handläggare, psykologer, experter på multikultur, förståsigpåare, ja, det är en hel klass som mister sin materiella existensgrund. Så det är inte märkligt att folk håller fast i sina tidigare påståenden.

– Sagt på ett annat vis: Om någon uppfann ett vaccin mot tandbesvär, så uppstår tiotusentals tandläkare som måste hitta ett nytt yrke.

Lars menar nämligen att hela pressen, inklusive de i Norge, bygger på fiktionen om den multikulturella lyckan och islam som en «vidunderlig» religion: – Vad skall journalisterna och redaktörerna i Dagbladet göra den dagen Dagbladet måste erkänna att «vi har fyllt våra läsare med lögner – i 40 år»? Så svarar folk med att sluta att köpa Dagbladet. Så skulle en marxist resonerat.

– Vi lever i mycket spännande tider, när vi vill se sammanbrottet av en hel lögnkultur.

– Ditt resonemang om att gripa tigerns svans och lägga ned religionskritiken, betyder att i dag vill samme personer kalla Marx högerextremist?

– Ja, som någon kanske kommer ihåg, menade den gamle mannen att all kritik börjar med kritik av religionen. Detta är en synpunkt som jag hjärtligt kan ansluta mig till. Jag menar således att kristendomen har haft ovärderlig nytta av att ha blivit kritiserad sönder och samman. Utan religionskritik kan man glömma allt annat.

– Men så upptäckte marxisterna att en ny gud hade anlänt, en gud med större muskler som kanske kunde bli nyttig för dem i den förestående kampen för socialismen. Och honom ville de för allt i världen inte stöta ifrån sig. Alltså har dessa socialister/marxister kastat ut Marx med badvattnet. Både för dem och alla oss andra är det i dag alldeles oklart vilken filosofisk eller ideologisk grund de står på. Det är i närmaste som om de uppfinner en ny grund varannan månad. Det sista är världens undergång om 12 år.

Den uppenbara frågans måste ställas: Varför slutade historikern Lars Hedegaard, som också blev författare, redaktör och ledare av Trykkefrihedsselskabet i tio år, på avdelningen islam och invandring? Därtill han som på autopilot på 1980-talet menade att var och en som var kritisk till invandring och islam automatiskt var en ond människa tillhörande högern?

Telefonen ringer igen, denna gången från PET i Köpenhamn: «Jag har besök av två norska kvinnor som jag har försökt att krama, men det lyckas jag inte med,» säger Lars och avvisar kommunal hemtjänst i huset nu när behandlingen med cellgifter går in i ännu hårdare period.

Han hastar hellre vidare i vårt samtal som om pratet med PET inte hade förekommit.

– Jag specialiserade mig som historiker på 1900-talet. Som samtidshistoriker intresserade jag mig ju för att komma på varför ting sker. Jag hade ju märkt att det kom många människor till Danmark, båtflyktingar från Vietnam, kineser, latinamerikaner, alla möjliga folk, ungrare, polacker, och det var knappt aldrig några problem. De lärde sig danska och så kunde de gärna äta mat från deras ursprungsländer och gå i de kläder de önskade, men det var aldrig några problem.

–Så kom det många muslimer, och jag tänkte att det blir som när ungrarna och polackerna kom, och vietnameserna, men det gjorde det ju inte. Så det historiska problemet för mig var ju: varför gör det inte det? Varför ser vi inte den integration som vi har sett med de andre? Och med integration menar jag ju inte att de ska börja äta köttbullar och brunsås, alltså. Personligen tycker jag mest om thai mat, eller hur? Så de kan mycket gärna bevara sin religion och sin kultur och sina seder bara de i det minsta gör ett försök på att bli en del av vår gemenskap. Så kom det alltså en del som inte ville ha något med oss att göra. Och det hade vad mig bekant aldrig förr skett i dansk historia.

Lars kan sin Grundtvig, prästen, psalmdiktaren, politikern, folkbildaren, författaren, filosofen – med mera – som är mannen bakom den goda danska nationalkänslan. Grundtvig såg redan på 1800-talet vad våra politiker i dag låtsas som de inte förstår. Lars citerar direkt från huvudet:

 Til et Folk de alle høre,

Som seg regne selv dertil,

Har for Modersmaalet Øre,

Har for Fædrelandet Ild

Han har ett annat exempel i rockärmen, judarna, som bygger under Grundtvigs filosofi.

– Den danska kungen gav judar rätt att bosätta sig i Danmark på 1600-talet. De fick lov att bo på tre ställen; Köpenhamn, Fredericia och ett ställe i Holsten där kungen var hertig. De kunde behålla sin religion och sina seder som de ville, och på 1800-talet fick de fulla medborgarrättigheter. Vi har fortfarande ett judiskt samhälle som har sina egne seder, men vi räknar dem inte som något annat än danskar. Och de räknar sig inte heller som något annat än danskar. Min gode vän, Jeppe Juhl, dricker jag ju lite whisky med från en tid till annan, och han äter vad som helst, men han är jude och är glad for det. Det är det närmaste vi kommer en grupp som har behållit några av det säregna. När det gäller muslimer är det helt annorlunda. Det var detta historiska problem som jag ansåg borde belysas och förklaras.

Islams kamp om herradöme

Historikerns observationer handlar alltså om detsamma vi har sett i Norge; muslimers bristande integration. Han måste läsa på; Koranen, sharia, de over 100 islamböckerna. Han reste ut i världen på konferenser och möten. Han hade middagar och samtal med de största, som världsexperten på islam, professor Bernard Lewis i USA, professor, arabisten och Korankännaren Hans Jansen i Nederländerna, experter i Frankrike, Tyskland, Kanada. Den tjockare listan är långt längre och innehåller också namn som Roy Brown, Douglas Murray, Ibn Warraq, Daniel Pipes, Geert Wilders, Robert Spencer, Andrew Bostom. Vi kunde utan problem ha fortsatt, men sätter punkt här.

– Men nu orkar jag inte resa runt mer för att lära. Jag kan nog nu. Och jag kom givetvis fram till resultatet att det i hela världshistorien inte har funnits ett exempel på att en muslimsk befolkning har slagit sig ned bland en icke-muslimsk befolkning utan att det alltid har medfört kamp om territorier.

– Och där är vi väl nu i Västeuropa?

– Där är vi nu.

De första artiklarna om islam skrev han sent på 1990-talet, först och främst i tidningen Berlingske, där han hade en fast dagskrönika, «Groft sagt». Och därmed blev han raskt stämplad:

– Detta om muslimers kamp med omgivningen skrev jag något om, och det var ju fruktansvärt att skriva något sådant. De menade ju att jag var fullständigt galen. Mentalsjuk. Och ondskefull. Jag blev mycket snabbt en folkfiende, ett begrepp ni känner gott till från Norge.

Folkfiende blev han med eftertryck definierad som i 2003, då boken I krigens hus. Islams kolonisering af Vesten blev lanserad tillsammans med historikern Torben Hansen och författaren Helle Merete Brix. Brix hade i detta sammanhang det som skulle vise sig vara en osedvanligt dålig idé: Lars borde be om medlemskap i P.E.N., menade Brix. Lars slog till, men ansökningen ledde till en intern cirkus bland de «fina». När detta nådde Lars öra, drog han tillbaka ansökan innan den blev behandlad. Slutet på det hela blev att Lars tillsammans med intellektuella vänner upprättade Trykkefrihedsselskabet i 2005, som efter ett par år blev större än P.E.N.

– Siden I krigens hus, nu 16 år sedan, har det varit fullt fokus på arbetet, konstaterar han.

Och det var denna bok som ledde till fokus bort från Lars som yrkesperson och över på honom som person. Därav alla de osmakliga etiketterna från alla de som inte kan området och inte har sakargument – precis som i Norge, med andre ord. Efter åtta år som krönikör i Berlingske, fick han sparken i 2008. Den nya redaktören, Lisbeth Knudsen, kallade honom in till redaktionen:

– Jag skrev fram till 15 september 2008. Då fick jag sparken. Anledningen? Det var för trist det jag skrev. Det var enformigt och tråkigt. Också skrev jag allt för mycket om det där med islam, säger han med dåligt dolt skratt.

– De hade nog väntat sig att jag skulle protestera och åberopa något, men jag sa ok, jag kan gott förstå er synpunkt, farväl.

Färgade som vi är av våra egna bekymmer är det omöjligt att låta bli att använda denna unika möjlighet till att fråga den skandinaviske nestorn om att ta en blick in i framtiden. Var är vi i Skandinavien om låt oss säga tio år, eller kanske bara fem år? Är det något han vill svara på? – Eller sagt på ett annat vis, kan du tänka dig att investera i en stuga i Sverige?

-Nej, nej, det skulle jag inte ha gjort! – Alltså, … Han tänker djupt medan han rullar cigaretten mellan fingertopparna: – Jag ska svara så gott jag kan. Sverige är förlorat. Jag betraktar Sverige som förlorat på det vis att jag tror att staten kommer bryta ihop. Polisen och rättsväsendet har ju redan brutit samman. Våldsmonopolet, det som först och främst karakteriserar en suverän stat, det har brutit samman. Utanförskapsområdena blir större och större. Och så kan man föreställa sig, och det kan ju ske i Norge och Danmark också, så kommer samma norrmän och danskar söka sig samman i sina egna enklaver, som jag har beskrivit i min sista bok, dystopin Fragmenter af Danmarks historie 2020–2031.

Boken recenserade vi på HRS när den kom ut i 2017, och som vi kunde berätta då är boken tidvis hysteriskt rolig för att författaren tar de islamvänliga samhällstopparna på kornet, som den är lika tragisk och skojig när de islamofila prästerna ställer sig upp på rad.

Lars tror alltså på en slags enklavisering, där antagonistiska kulturer står emot varandra. – Några gånger vill det vara fred som råder, andra gånger blir det krig, eller sagt med andre ord, lågintensiv krigföring. Det är det bästa scenariot för Sverige. Det värsta scenariot för Sverige är självfallet att folket böjer sig. Det scenariot tror jag inte på.

– Varför tror du inte på det scenariot?

– Nej, för att det är redan 20 procent som röstar på Sverigedemokraterna, och de kommer inte sluta att tänka som de gör.

– Norge är ett stort och långt land, fortsätter han, så jag vet inte vad de kan hitta på i Lofoten, säger han medan tankarna flyger ut i vardagsrummet på jakt efter potentiella svar till norrmännen.

– I Vesterålen har de nu fått nyheter på arabiska i lokaltidningen, kommenterar HRS’ utsända från sidolinjen.

– Lycka till med det, svarar Lars kort och snustorrt.

Oundvikliga krav

Lars vill nämligen hellre tala om sitt kära Danmark. – I Danmark tror jag det finns en möjlighet att finna en politiskt gångbar väg, att få fullständigt stopp på den muslimska invandringen. Jag tror det är en möjlighet. Jag tror också det finns en möjlighet att en politisk majoritet kommer säga till folk: Om ni inte vill integrera er i vårt samhälle, så skickar vi hem er. Alltså repatriering.

Dansk Folkeparti (DF), kända för att vara mest strikta angående invandringen de sista decennierna, har nu fått i konkurrens med Nye Borgerliges ledare Pernille Vermund, som vi intervjuade i Helsingör i fjol.

Lars har märkt på Facebook att nu överträffar den ena politikern från DF och NB den andre i sina utspel: – «Nu ska vi vara hårda»! Socialdemokratin har ju också börjat att tala om att det var visst en «skitidé» allt det här med multikultur. Och jag tror inte det är tvivel om var den danska befolkningen står. Så jag tror mer på att Danmark har en chans att bevara sig självt som en fri nationalstat än något annat land i Västeuropa.

– Men varför kan Danmark klara det, men inte Sverige?

– Jag säger inte att Danmark klarar det. Danmark kan klara det. Och det är inte bara för att de är danskar, som jag tror detta. Ni ska veta att Danmark var en gång ett mycket stort land. Kung Christian IV var uppe vid den norsk-ryska gränsen, där han blev «skitfull» som vanligt. Skåne, Halland, Blekinge, Norge med Härjedalen och Jämtland, Gotland och Ösel var danska i hundratals år, delar av norra Tyskland likaså, Island, Färöarna, Grönland – det sistnämnda har vi ju fortfarande. Danmark blev så ett krympande rike. Vi förlorade det ena landområdet efter det andra.

Historikern fortsätter sitt resonemang som så:

– Man kan föra kärnan av Danmark tillbaka till 500-talet. Vi har existerat som ett folk i alla fall i 1500 år, och jag tror att danskarna är mycket medvetna om att det finns bara ett ställe i världen där man kan vara dansk omsluten av dansk kultur. Och det är innanför dessa 43 000 kvadratkilometer som vi har, eller hur? Och det tror jag inte danskarna är beredda på att ge bort. Och så har vi självfallet en frihetstradition som svenskarna aldrig har haft och som går tillbaka till 1800-talet med Grundtvig och författaren Søren Kirkegaard, de två viktigaste personerna i tidigt danskt intellektuellt liv. Vi har således en tradition med respektlös kritik, satir, humor. Den traditionen försökte överklassen att undertrycka, men de misslyckades fullständigt. Så ja, jag tror vi har chansen att bemästra detta, alltså.

Lars har annonserat att han har gått med i Nye Borgerlige. Hur i all världen kunde den gamla radikalen hamna där?

– Först och främst därför att de har vad de kallar de tre ofrånkomliga kraven, och jag har inte sett något annat parti efterfrågat samma saker.

Här är det på sin plats att vi lägger in dessa krav, innan Lars fortsätter: 1. Det ska införas fullt asylstopp. 2. Kriminella utan danskt medborgarskap ska utvisas efter första dom. 3. Utlänningar som inte är självförsörjande, ska utvisas.

– Jag litar på Pernille Vermund när hon säger att hon vill välta omkull varje regering som inte vill följa hennes ofrånkomliga krav, antingen den är borgerlig eller socialistisk. Det är hon också nöd till att göra, för när hon har sagt detta så många gånger att om hon sviker dessa krav, de ofrånkomliga , så är hon färdig. Fullständigt färdig. Så det kan hon inte. Nu kan man också se att DF:s ordförande, Kristian Thulesen Dahl, säger att givetvis går vi också in för en sådan politik. Så tänker man: men för fan, varför gjorde du inte det då du hade makt i Folketinget? Så nu har plötsligt DF fått bråttom med att visa att de också är karlakarlar. Då är det bra att säga till dem: -Jag tycker inte DF har levererat politiska resultat utifrån deras höga röstsiffror, och i verkligheten har de varit underlag för alla borgerliga regeringar sedan 2001. Så om de hade gått till statsministern under migrationskrisen i september 2015 och sagt: «Nu stoppar vi det här. Nu sätter vi in armén vid gränsen», ja, så hade de kunnat stänga munnen på alla politiker som den gången sa: – Vi kan inte göra något.

– Hör på här, fortsätter Lars och lutar sig fram med fast blick: – Danmark kan skicka stridande trupper ut i hela världen, Afghanistan, Irak och jag vet inte vart, men vi kan inte bevaka våra gränser?

– Självklart kan vi det! Jag tror att gränsen mot Tyskland är på ungefär 65 km. Det kan antagligen inte gå åt mer än en eller två bataljoner för att se till att ingen passerar gränsen olagligt. Så självklart kan man göra det.

– Så varför gjorde inte regeringen det? Vi kommer ju den våldsamma folkvandringen över de danska motorvägarna den gången när särskilt unga män uttalade sig i medier att, nej, de ville inte till Danmark, men vidare till Sverige. Det var ju en syn från en annan värld.

– Jag frågar mig varför DF inte krävde att stänga gränsen. Det var exakt där som DF fick sin spark i baken. Nu försöker de att rätta till det. Thulesen Dahl sa nämligen nyligen i en debatt med Vermund från Nye Borgerlige att vi inte kunde stänga gränsen, vi kunde inte göra något. Det är det ingen som tror på längre.

– Vi har ju satt upp ett staket vid gränsen mot Tyskland på grund av vildsvin! Och det är det ingen som protesterar mot. Alltså vildsvin får inte lov att komma in i Danmark, men hundratusen fick komma upp på våra motorvägar!

– Jag har talat med Vermund och gett besked om att jag är lojal till en viss punkt gentemot det parti som jag är medlem av. Jag kan gott tugga i mig några skor om det rör sig om skattepolitik eller transportpolitik, allt möjligt som inte intresserar mej. Du vet också likaväl som jag, fortsatte jag till Vermund, att om ni sviker på en central punkt, så kommer jag kritisera er. Jag frågade om hon kunde leva med det. Ja, ja, så klart, så måste det ju vara, svarade hon.

– Invandring och islam, alltså, de tre kraven är orsaken till att du hoppar till Nye Borgerlige?

– Ja, det är huvudorsaken, men jag har ju andra saker jag också intresserar mig för. Säkerhetspolitik, NATO, välfärdsstaten. Allt möjligt som intresserar vanligt folk.

– Ja, hur är det med välfärdsstatens tillstånd nu?

– Den kan inte upprätthållas på dagens nivå om bara 10 till 15 år. Alltså det påstås att våra årliga utgifter till främlingar är på 36 miljarder danska kronor om året (52 miljarder svenska kr).

– Det är väl mycket mer än det, skjuter undertecknad in, inte minst med tanke på det oemotsagda påståendet om att dagens Norge har runt 250 miljarder kronor i utgifter knutna till den pågående invandringen och invandrarbefolkningen.

 – Ja, det är mycket mer än det. Men det är den siffran jag måste förhålla mig till därför att det är den officiella siffran. Vi betalar för två välfärdsstater och det kan vi ju inte fortsätta med. I synnerhet efter att vi har kunnat se att integrationen blir sämre och sämre för varje generation. Vid en viss tidpunkt kommer inte danskarna kunna arbeta tillräckligt för att kunna betala nog med skatt för att försörja en främmande befolkning som inte vill ha något med oss att göra. Det är ju ganska uppenbart. Så kan man sätta skattesatsen upp till 70 och 80 procent varvid de rikaste och klokaste flyttar söder om Sønderborg. (söder om denna gränsstad är alltså ut från Danmark) Och det tror jag politikerna är helt på det klara med. Som materialist måste jag dra slutsatsen att detta bryter ihop vid en tidpunkt.

”Ut med den skiten!”

Lars kan berätta att dansk ekonomi går bra. Landet har ingen utlandsskuld. De offentliga systemen, som polis och sjukvården, fungerar. Jovisst, det finns en del bråk i grundskolan på grund av typiskt muslimska elever som torpederar undervisningen och stöka, säger han. För Lars och hans likar är kampen för en bärkraftig invandring således inte minst kampen för att bevara en igenkännbar välfärdsstat.

– Jag vet vad min far socialdemokraten skulle ha sagt i denna situationen med en grupp invånare som inte bidrar, som inte vill ha något med oss att göra: Ut med den skiten!

– Han skulle ha sagt: det kan ta mej fan inte vara riktigt att vi skall betala för att några folk går runt och klär ut sig som cirkusclowner och anser att de skall göra om vårt samhälle som jag har byggt upp tillsammans med mina kamrater i fackföreningsrörelsen. Det skulle han ha sagt.

Lars menar politik är ett eget område mer i linje med att vara skådespelare. – De ska kunna framstå med auktoritet, de ska vara fina och belevade och så ska de delta i frågeprogram på teve och le på de rätta ställena. Och få av dem vet något som helst om något. De är historielösa, de är inte tränade i logik, de kan inte filosofi, de kan inte något som helst. Så de måste ju uppsöka några klokare folk på universiteten: hur är det med detta? Når det gäller islam, säger dessa «experter» vid universiteten att de som vet något om islam, det är givetvis imamerna. Så uppsöker politikerna en man med ett mycket långt skägg som snackar om fred och himlen, och så säger de, nå detta är ju imponerande!

 Lars berättar att Danmark hade många framträdande och duktiga islamforskare för hundra år seden. I vår tid står det dock skralt till, menar han. Runt sju personer hade kunnat ge politikerna viktig kunskap, och de tillhör den autodidaktiska kretsen runt Lars seden slutet av 1990-talet/början av 2000-talet. – Vi var omkring sju personer som hade satt oss in i vad islam faktiskt handlar om. Vi blev aldrig tillfrågade om något som helst från politiskt håll, konstaterar han och räknar upp namn på de som hade förstått mer än nog redan den gången: Helle Merete Brix, Torben Hansen, Mogens Camre, Ole Hasselbach, lite senare Morten Uhrskov Jensen. Och det i stort samma situation idag runt klimatfrågan, menar han.

– Klimatet, är det avledningsmanöver för att få fokus bort från sveket mot välfärdsstaten och islams frammarsch, kombinerad med en ny form för totalitarism?

– Alltså, det är en ny fas i kampen för socialismen. Om man klarar att överbevisa befolkningen om att världen går under om 12 år på grund av CO2, och att det är ditt fel för att du äter oxkött och… Klarar du att inbilla befolkningen detta, ja, så får du ett försprång; vi ska nå införa drakoniska skatter och regleringar av ditt liv för att rädda klotet för dig och dina efterkommande. Alltså, det är ju drömmen för en auktoritär socialist att kunna reglera folks liv. Du får inte röka, du får inte dricka, du får inte flyga med mindre… Det får ju inte arbetarklassen att kämpa för sitt socialistiske projekt. Så då får de hitta på något annat, som att göra hela befolkningen rädd.

Och igen kan han hänvisa till litteratur, som boken av dansken Ole Humlum, professor emeritus i fysisk geografi i Oslo, Det ustyrlige klima. Eksperternes vej fra forskere til flagellanter (2010), en bok Lars redigerade och gav ut på Trykkefrihedsselskabets Bibliotek. Humlum är medlem av en rad prestigetunga vetenskapsorgan och är en uttalad så kallad klimatrealist. Lars nämner också en annan bok, The chilling stars, av Henrik Svensmark. – Han har jag också talat med och jag har läst hans bok. Så vad kan man säga om fiktionen om CO2? Den bryter ihop.

– Du är säker på det?

– Ja. Problemet är bland annat att det inte har blivit varmare de senaste 21 åren.

– Vad med glaciärerna som smälter?

– Det gör de ju ibland. Före den lilla istiden satte in kort efter år 1300 smälte glaciärerna i Alperna. Och en gång var Danmark förbundet med England. Så den fiktionen fungerar inte. Och när det sker, så bryter hela systemet samman som har kostat miljarder på miljarder av kronor för att investera i den gröna omställningen.

Lars fortsätter: – På 1200-talet odlade man vindruvor i Yorkshire. Vikingarna hade kor och odlade korn på Grönland, som just fick namnet för att ön var så frodig längs kusten. Så kom den lilla istiden, och det var bland annat orsaken till att Danmark miste Skåne, Halland och Blekinge och så vidare, fortsätter historikern. Därför att den svenska kungen kunde gå med sina soldater över de frusna danska sunden och Stora Bält, vilket han inte kunde ha gjort om den danska flottan kunde ha seglat.

– Så går det upp och ned. Man kunde också åka skridskor på Themsen på 1600-talet.

– Framför du detta i offentligheten är det ju rätt ned i skamstocken som klimatförnekare, eller?

– Nej, men jag förnekar inte att det är ett klimat! säger han nöjt, och ler försiktigt i det som är kvar av skägget medan ett finger försöker att ta bort ett hårstrå från det högra ögonbrynet som plågsamt nog har kommit in i ögat.

– Ja, ja, det goda med historien är at varje lögn bryter samman. Förr eller senare, säger han torrt, och pekar på H.C. Andersen och den lille pojken som hänvisar till kejsaren och säger att han inte har några kläder på sig. – Det är intressant att denna historien kommer från Danmark och den citeras över hela världen denna dag som idag är.

 Sanningen och stoltheten

Har det varit svårt, eller mer diplomatiskt formulerat, utmanande, att leva det liv som en person som Lars Hedegaard, som aldrig lät chansen slippa undan från sig om han kunde peka på att kejsaren står där naken? undrar vi.

– Nej, tvärtom. Jag vill säga att svårigheterna verkligen hade uppstått om jag hade levt mitt liv på en lögn. Det hade jag inte kunnat leve med. Jag menar att skattebetalare, däribland min gamle far, inte skulle betala för min offentliga utbildning för att jag skulle gå runt att propagera för lögnhistorier. Och jag vill ogärna ligga på min dödsbädd, som de andra kanske kan, och gråta för att jag har varit en lögnare och bedragare i hele mitt liv. Så nej, nej, jag ångrar inte något som helst. Nei, fanden meg, det gjør jeg ikke.

– Jag har ju fyra barn från två äktenskap, och barnen ska inte gå runt och känna skam i förhållande till mig. Så tror jag alla vi som har varit i denna positionen känner det. Men detta är något man helst inte vill tala om. Då kommer snabbt anklagelserna: «Se, nu sitter han där och prövar att vara helig», och liknande. Och la det stå klart: jag är inte något offer. Det är de andra som är offer. Och det kommer de förhoppningsvis att förstå innan de dör.

Lars har alltid varit utrustad upp till fingertoppana med dokumentation när han skriver böcker och håller föredrag, i landet som utomlands. Undertecknad fortsätter sålunda: – Handlar det om lögnen, att du inte tål den? Att du därför så begärligt samlar in så mycket information och dokumentation?

– Det har jag i alla fall gjort, samlat dokumentation och analyser, konstaterar han kort.

Han fortsätter :

– De ska inte kunna beskylla mig för att ha ljugit eller inte sagt sanningen, så långt den kan bevisas. Det ska inte stå om 30 år att han var full av lögner, eller att han inte gjorde sitt bästa. Det vill jag inte veta av. Vad blir det minnet om den eller den personen efter vidkommandes död? Det är ju det enda som överlever ens död, vad man kommer ihåg någon för. Om man minns någon för lögner, och de efterlevande går där och skäms över ens egen mor eller far som inte gjorde det de visste var riktigt, nej, det vill jag inte veta av. Man kan ursäkta folk som var dumma, som hade låg IQ. Det är inte något man kan stå till svars för. Man kan egentligen också ursäkta folk som var rädda. De kände till sanningen, men de vågade bara inte att säga den. Det kan man till en viss grad ursäkta. Men om du inte är rädd, så har du en stor förpliktelse att säga vad du anser är sant. Så ser jag på det.

– Men att riskera att mista både vänner och familj för att säga det man tycker, är inte det väl mycket att förvänta av ett enskild individ?

– Ja, det är förståeligt att man är ängslig, men så måste du alltså ha modet att vara ärlig. Jag har mist många vänner genom åren. Men så må du ha modet att säga; men så var de inte mina vänner. De var falska vänner. Och vad kan du använda falska vänner till? De kommer ju inte den dagen du har problem. Så stora delar av min vänkrets har blivit utbytt. Jag har fyra, fem gamla vänner sedan studietiden. Men annars måste jag säga att trots min höga ålder så har jag fått nya vänner.

– Vad är det att vara en person och sitta och förställa sig? Blir man glad av det? Nej, det gör man inte. Man kan sitta och le och säga skål i sällskap, och när man går hem så ligger man där i sängen och har dåligt samvete. Ett hopplöst sätt att leva på. Så därför är jag en osedvanligt lycklig man. Jag har det gott i vardagen. Jag är glad för att bo här, och känner mig aldrig ensam. Jag har det fint med mig själv och jag har gott om tid till att arbeta.

Ja, 76-åringen, två månader efter sin första cellgiftsbehandling, håller faktisk på med ett nytt bokprojekt. Tänkaren ska samla de 20 viktigaste «resonerande långa artiklarna» från sitt värv mellan två pärmar. Och boken planeras att ges ut till hösten.

För att han inte klarar att låta bli, berättar han, låta bli att vara trogen mot sitt kall, historien.

Han klarar inte att låta bli vara trogen sanningen. Så långt den låter sig bevisas.

HEGE STORHAUG

Översättning från norska: JAN SJUNNESSON

Dansken Lars Hedegaard är mest känd i Sverige för att mellan 2012 och 2016 tillsammans med Ingrid Carlqvist ha gett ut veckotidningen Dispatch International. Norskan Hege Storhaug intervjuades 2018 i Kvartal om sin bok Landsplågan Islam.

FOTO: rights.no

Introduktion till Skandinavisk kulturkamp

Den första danska delen

Den andra danska delen

Den första norska delen

Den andra norska delen

Den första svenska delen