Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

”Inte ovanligt att asylprocessen utnyttjas för att begå brott i Sverige”

av | 19 aug, 2017 | Samhälle

Lästid: 11 minuter

Det är inte särskilt svårt att uppehålla sig illegalt i Sverige för den som vill. Inga poliser letar aktivt efter den som går under jorden. Enligt Lars sätter en del i system att utnyttja asylprocessen för att begå brott i Sverige. Samtidigt maler långsamma ineffektiva kvarnar på Migrationsverket och gränspolisen fråntas möjligheten att ingripa mot de kriminella, även då det finns solklara fall som enkelt skulle kunna klaras upp.

Det här är den tredje och avslutande delen av min långa intervju med gränspolisen Lars (namnet är, som jag tidigare skrivit, fingerat, då han vill vara anonym eftersom han är rädd att förlora sitt arbete). Egentligen skulle texten publicerats igår men terrordådet i Barcelona kom emellan, och sedan även Åbo. Det är omöjligt att inte reflektera över en av frågorna jag ställde om männen som håller sig undan i flera år, ifall dessa kan vara potentiella terrorister. Det är svårt att inte sätta vårt samtal i just terrorperspektiv. Det blir smärtsamt tydligt att den resursbrist Lars talar om står i direkt proportion till att säkerheten för Sveriges medborgare minskar. Att asylsystemet av somliga utnyttjas som ett led i kriminalitet är också ett alarmerande faktum.Om inte gränspoliser får göra sitt jobb, vem ska då sköta dessa viktiga arbetsuppgifter? Samhället står naket, oskyddat. Medborgarnas trygghet prioriteras bort.

Dagens poliser är pressade från flera håll. Dels insikten om att lagar och regler inte fungerar. Dels den egna frustrationen över att inte få göra ett bra jobb. Vetskapen att kompetens inte används på rätt sätt och att vissa funktioner, som eftersökningar av illegala invandrare, i princip är obefintliga. Lars låter bister ut när han beskriver sitt yrkesliv.

– De sista åren har varit hopplösa, de liknar ingenting. Det har inte varit så här illa innan. För egen del så kände jag de första tjugo åren alltid glädje inför varje arbetspass, jag var så motiverad. Men de senaste två åren är det en dalande kurva på den fronten. Det är ingen kvalitet på vårt jobb. Nu under sommaren blir vår egen verksamhet helt sönderslagen. Jag åkte radiobil på Arlanda igår, det har jag inte gjort på sex år så jag är ingen bra radiobilspolis… men så är det, vi gör allt och ingenting. Man använder inte resurser på rätt sätt, det är fel personer på fel platser. Det vi ska pyssla med läggs i princip ner under tre till fyra månader. Vi ska låna ut folk till sjöpolisen, till andra, folk ska ha semestrar, vara ute på Arlanda. Det ser ut som det gör för det finns inga poliser. Det säger väl upp sig en om dagen… Skulle någon erbjuda mig ett annat jobb med likartad lön så skulle jag nog inte tveka en sekund. Men jag lär väl pensioneras som polis, är för gammal för att gå vidare nu. (Lars har, som tidigare skrivits, arbetat i närmare trettio år som polis, min anm.) Eliasson hävdar att allt har vänt och vi är på rätt köl och hans närmaste törs väl inte protestera. På gatunivå har han definitivt inte mitt stöd i alla fall. Han är den sämsta rikspolischef jag varit med om.

Vi pratar om att skötsamma invandrare blir lidande på grund av dem som begår brott och ljuger. Eller, som Lars konstaterar: ”De blir utvisade utan problem, för de bråkar inte”.

– Det är mycket fokus på afghaner och syrier just nu, men det finns annat man inte pratar lika mycket om. Som att det väller in kriminella från forna Sovjetunionen. Till exempel georgier, fortsätter han.

Georgien är inte med i EU och tidigare hade landets medborgare visumkrav på sig när de skulle hit. Sedan första mars i år är dock visumkravet borttaget, som ett led i ”närmandet” till EU. På regeringskansliets hemsida kan man läsa att ”Sveriges relationer med Georgien är goda och besöksutbytet har under senare år varit tätt. EU-närmandet är en viktig drivkraft för reformprocessen i Georgien.”I verkligheten är dock ”besöksutbytet” inte enbart av godo för det svenska samhället, trots att just dessa mindre smickrande detaljer inte figurerar på hemsidan.

– Georgier är överrepresenterade i inbrott och stölder. Mycket är organiserat, berättar Lars. Vi vet att de skickar hem tonvis med gods på vissa inlämningsställen. Man stjäl smink, kläder, det är känt inom polisen. Brotten är polisiärt uppklarade trots att ingen är gripen. För att du ska få en bild kan jag berätta om två georgier jag kollade upp innan semestern. Det här är också så att håren reser sig i nacken på en. Bägge två är heroinmissbrukare, de har sprutor och kanyler på sig. Den ena är synbart påverkad dessutom. Han har inga som helst papper på sig. Han blir omhändertagen med stöd av polislagen. Han får följa med till polisstationen och man håller förhör med honom. När jag frågar honom hur han tagit sig till Sverige så har han gått på natten till fots via Vitryssland över gränsen till Lettland, därefter tagit sig till Estland, och därifrån med färjan till Sverige. Ingen kontroll någonstans. När jag förklarar för honom att du ska måste söka asyl i det första EU-land du kommer till, du har ju passerat två säkra länder, då säger han till mig ”nej det är gamla Sovjetrepubliker, där vill inte jag vara. Jag vill ha asyl i Sverige.” Då ställer jag frågan till honom, vad är det som föranleder att du tycker att det är bättre här än i Estland och Lettland? Ja, i Sverige får man ju hjälp med bostad och pengar, svarar han… Det är uppenbarligen det som är allmänt känt ute i världen, att man ska ta sig till Sverige för här får man saker. Den här personen blev sedermera förvarstagen och är förhoppningsvis hemskickad till Georgien idag.

Lars dricker ur det sista kaffet ur sin kopp innan han fortsätter.

– Den andra personen, en landsman till honom, där var ärendet tydligen lite mer komplicerat som de sa på Migrationsverket. Vi har ju tillgång till deras register och det vi fick veta var att han hade ett utvisningsbeslut på sig som han hade överklagat. Hela den här asylgången är också ett skämt förresten. Då har vår georgiske vän ett beslut som han har överklagat till Migrationsdomstolen, som då återremitterar ärendet till Migrationsverket för ny prövning. Alla överklagar alltid in absurdum. De som gräver guld idag är tolkar och allmänna ombud. Juristerna tjänar mycket på den här verksamheten.

– Till saken hör att i januari i år dömdes han till tre eller fyra månaders fängelse för inbrott. Han förekom ytterligare som misstänkt för andra grova stölder. I det här läget tycker jag att då ska ju Migrationsverket prioritera upp det här ärendet, jag sitter med honom och vi kan agera. Men då säger handläggaren ”han har överklagat sitt beslut och varit ärlig och kommit till domstolen så då måste vi ge honom en chans att komma på kallelse”. Han har en adress, säger hon. Jaha, och vilken adress är det? Ja… care of sig själv, poste restante i Solna… Det vill säga, han har ingen adress. Så säger handläggaren ”han är legal här, släpp iväg honom, vi kallar honom efter ett tag”. Jag svarar att jag har honom här nu, det är ett lätt ärende. Det finns fog att ta honom i förvar och skicka hem honom bara… men det funkar inte så.

Jag riktigt känner frustrationen koka i Lars återhållna tonläge.

– Handläggaren säger att killen får vara här. Han visar upp sitt LMA-kort, (Migrationsverkets identitetskort, LMA betyder lagen om mottagande av asylsökande. LMA-kortet är ett plastkort med ett foto på personen som visar att vederbörande är asylsökande, min anmn) Det är ingen styrkt id-handling men det är baserat på den identiteten som personen uppger. Utöver det så har han ett bankkort av Migrationsverket, där man sätter in dagersättningen, så i princip sitter vi och finansierar delar av en georgisk heroinmissbrukares tillvaro. Eftersom han är asylsökande får han dagersättning (grundbeloppet är 71 kronor om dagen enl Migrationsverkets hemsida för den som bor på ett boende där mat inte ingår, min anm).

– Han har inget jobb, inga medel, är dömd till fyra månaders fängelse för grova stölder så sent som i januari i år och ändå vill ingen beslutsfattare på Migrationsverket ta honom i förvar! Släpp ut honom, sa handläggaren, vi kallar honom. Vi måste ge honom en chans att komma på vår kallelse.

Lars skakar på huvudet.

– Ärlig? En inbrottstjuv och knarkare? Du hör ju själv! Han dök förstås aldrig upp.

Runt 95% av alla georgier som kommer till Sverige och söker asyl får avslag.

– Ändå fortsätter vi att finansiera deras tillvaro, säger Lars. Om vi säger så här, i den här asylskålen finns överhuvudtaget ingen urskillning. När vi pratar om forna Sovjetrepubliker, är min och mina kollegers uppfattning att man missbrukar asylrätten i syfte att komma hit, legalisera sin vistelse här och därefter begå brott. Asylprocessen kan ta allt från ett till två år och under den tiden vistas man helt legalt i landet. Ändå har man inget ansvar för något. Man kör bil utan körkort, visar bara upp någon papperskopia om någon frågar… Vi som har rätt att vara i Sverige, vi som betalar våra skatter och sköter oss måste ta ansvar, men när man är i asylprocessen spelar man i en egen division.

– Vi har till exempel gripit en georgier som bara hade med sig en väska med inbrottsverktyg som bagage när han kom till Sverige. Och han sökte asyl. Han var dömd i flera identiteter, för de åker hem och kommer sen hit i en ny identitet. I dag har migrationsverket börjat dakta folk (ta fingeravtryck, min anm). Det gjorde man inte förut, men det är inte så länge sen man ändrade på det. Och det gör att vi har hittat folk vi söker i Migrationsverkets register, för där förekommer foton också. Det är samma person på bilden men man byter ut förnamn, efternamn, födelseår, födelseort. Så vi har hittat folk som har sökt asyl i tre, fyra olika identiteter varav kanske man till slut har fått uppehållstillstånd i en ”vit” och så är man ”jätteskitig” i tre andra. Alltså nerlusad med brott…

Vi pratar lite om själva asylprocessen som Lars är ytterst kritisk till.

– I asylprocessen legaliserar vi folk. Hela processen tar i dagsläget mellan ett och två och ett halvt år innan det är klart. Antingen får man tillstånd eller så får man avslag. Får man avslag så överklagar man till Migrationsdomstolen. Som i de flesta andra fallen återremitterar det här till Migrationsverket för ny prövning. När man får avslag från domstolen så överklagar man till Migrationsöverdomstolen, men där är det svårt att få rätt. Under den här prövotiden är den asylsökande legal i riket. Om och när man får avslag från Migrationsöverdomstolen börjar Migrationsverket kalla till återvändarsamtal, som det heter. Och då är det dags att gå under jorden, vilket många gör. Man försvinner helt enkelt tillfälligt. När utvisningsbeslutet vinner laga kraft är det giltigt i fyra år. Har det redan gått 1,5 år behöver man hålla sig undan i 2,5 år… och det är ingen konst i det här landet där det inte finns några poliser som aktivt letar efter dig. Det är i princip riskfritt, kan man säga. När fyra år har gått preskriberas ärendet. Då försvinner man till och med som efterlyst. Vi har hittat folk i Sverige som gått och lallat i fem sex år efter att deras ärende har preskriberats. De råkade komma i vår väg och blev kontrollerade av oss. Och då blir det ett nytt ärende. Då börjar nästa fyraårsperiod i asylfabriken att rulla.

Så i princip kan man uppehålla sig illegalt i Sverige resten av sitt liv?

– Ja, det kan man. Vi har folk som varit här illegalt i tolv, fjorton år… enkom för att de håller sig undan. Vissa snyfthistorior hamnar i tidningen, ”han har skaffat familj och barn här, hur kan man utvisa någon som varit här i fjorton år…” Jo, men han har ju hållit sig undan så länge! Det framkommer inte i dessa berättelser.

Men är det de så kallade skötsamma? De som arbetar och gör rätt för sig?

– Nej, inte de här som håller sig undan. Men ja, det är de skötsamma som blir utvisade. De som är ärliga. Inte som till exempel en irakisk man vars ärende jag fick in. Då var han inne på sitt fjärde år, andra asylomgången, nästan åtta år i riket och han skulle inte vara här…

Lars är av uppfattningen att Migrationsverket borde läggas ner. Att arbetet är onödigt ineffektivt och samtidigt byråkratiskt och att många slinker igenom ett alltför naivt system.

– En kille vi hade adress på kom inte på kallelser. Det är då Migrationsverket lämnar över ärendet till polisen för verkställighet. Verket kör ärendena i botten, folk dyker inte upp, då får vi ta över. De lämnar sitt dåligt utförda arbete till polisen. Då ska vi börja leta efter dem som försvunnit. Då vore det bättre att ha det som förut, med polisiära utlänningsroteln. Man borde tillföra de resurser som Migrationsverket har till polisorganisationen, anser jag. Men det kommer aldrig att hända tyvärr.

– Som det är nu är det rent ut sagt plågsamt. Jag kan föreslå att vi hämtar en person som inte kommer på kallelse med tvångsmedel. Jag ber att få ett hämtningsbeslut. Men Migrationsverket säger nej. ”Vi måste skicka ett brev, det har JO bestämt”. Så jag postar brevet och han dyker förstås aldrig upp. Nu har det gått åtta år. Nästa gång han blir kontrollerad säger han bara det magiska ordet ”asylum” igen… Asylrätten kan man inte göra några avsteg ifrån. Och det ska man inte göra. Men har man haft en historik av att hålla sig undan så borde det finnas andra regler. Jag önskar att Sverige kunde lägga sin energi på ärliga människor, det är dem vi borde hjälpa. Tyvärr är det många som ljuger och det funkar bra att ljuga. Vad sände det för signaler när man kan säga vad som helst? Vi börjar nu till exempel få identitet på de här marockanska gatugängen, det största glappet jag sett är på fjorton år. Han hävdar att han är född 1999 som alla de här killarna säger att de är, men i själva verket är han född 1984. Det är ju en hel barndom. Eftersom man kommer undan med lögner så ljuger man. Alla de vi frågade hur gamla de var hösten 2015, var sjutton och ett halvt. Det är instruktionerna de fått. Att säga att de var sjutton och ett halvt.

– Just att myndigheterna inte gör sitt jobb är det värsta. Man ska inte kunna fuska så här.

Ett annat sätt att legalisera sin vistelse i Sverige är att ta kontakt med Skatteverket, som enligt Lars ”strösslar med svenska id-kort”.

– Skatteverket gör ingen kontroll på om personen är legal i riket eller inte. De verkar leva i någon slags illusion om den fria rörligheten, om att det strömmar in en massa människor som ska jobba här, och betala skatt. Och det gör det väl också, allt är inte bara elände, men jag är kanske lite färgad av att jag egentligen bara ser baksidan av den fria rörligheten. I min värld, där jag lever och jobbar, där är den fria rörligheten inom EU något som främst gynnar den kriminella världen. För att ta ett annat exempel så har vi också enorma problem med litauer, det är de som i mångt och mycket står för alla bildelsstölder här i Sverige. Det går alltså ut lastbilsvis med bildelar, man stjäl rattar, you name it, man köper fordonsvrak från USA som sen fixas till, lagas och säljs hit, krockade bilar som är uttjänta och ska skrotas men som används på andra sätt… Rörligheten gynnar kriminaliteten, det är vad jag ser. Det är klart att det kommer hit folk som studerar och jobbar och är bra människor … men den sidan som jag ser är inte positiv.

Vi pratar lite mer om det här med att ljuga och Lars säger att han alltid uppfostrat sina barn till att säga sanningen, att han har svårt för lögner. Men i sitt yrkesliv ser han lögnerna sättas i system på ett sätt som utarmar ett generöst system. Det urholkar förtroendet och på sikt även samhällskontraktet för alla.

– Man får inget gehör, fortsätter han. Jag har även jobbat som kravallpolis och man får inte ingripa då heller. Att bara titta på när stenar flyger in i skyltfönster och få order om att inte göra något är inte kul.

Ni fick direktiv att inte ingripa?

– Exakt.

Det måste vara ängsligheten, den eviga skräcken för att inte någon ska bli kränkt, som även gett oss en poliskår som låter kriminella ta över. I förlängningen är det förstås en politisk fråga. Att man accepterar undermåliga ledare som inte klarar av att leda landet, som inte kan skapa ordning och reda och att lagar följs.

– Ytterst i en demokrati är det vi, medborgare, som ser till att vi har den ledning som vi har. Det tragiska är att man tydligen vill ha det så här, att man tycker det här är okej, att man accepterar att allt fungerar allt sämre. Jag skulle gärna se att det fanns lite franskt bondblod i svenska folket, säger Lars och ler. Att man för en gångs skull vågade ryta ifrån.

*******

De föregående delarna av intervjun – om du missat dem – finns här, klicka på rubrikerna så kommer du till texten. Tack för att du läser och delar!

Dek 1, 16 augusti 2017:

”Finns grundad anledning för inre utlänningskontroller på Medborgarplatsen”

 

Del 2, 17 augusti 2017:

”Att skaffa sig en spökidentitet i Sverige är en barnlek”

********

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer