Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Hur mycket sanning tål Sverige?

av | 15 jun, 2017 | Debatt

Lästid: 5 minuter

Jag önskar jag kunde säga att Åsiktskorridoren i Sverige rämnat en gång för alla, men tyvärr är det inte så och därför tvingas jag fortsätta skriva om hur snett det är i mediebranschen och hur man behandlar människor som inte rättar sig efter de oskrivna konsensus-reglerna. Man fäller fortfarande hellre än friar dem med ”fel” åsikter. Dessutom älskar man att skapa syndabockar och genom dem statuera exempel: Akta dig för att säga något ”kontroversiellt”! Bara de helt oklanderliga får yttra sig. Och knappt ens de.

Privatpersoner fortsätter hängas ut och misskrediteras som om de vore dömda kriminella, medan dömda kriminella, eller misstänkta sådana (till exempel en joggare som ofredar barn i Vallentuna) skyddas av pixlade bilder och svävande beskrivningar trots att polisen skulle behöva allmänhetens hjälp att sätta fast gärningsmannen.

Det tycks som om brott mot värdegrunden i dag är allvarligare än vållande av kroppsskada, sexuella övergrepp, rån, djurplågeri etc. Eller varför är det annars så att det är fritt fram att offentligt demonisera privatpersoner som inte begått några brott förutom att de har kritiska åsikter om framför allt den förda migrationspolitiken och kanske synpunkter på hur Sverige (miss)sköts?

Nu senast var turen kommen till pensionären Maud Egeland Odelius, som häromdagen uttalade sig i SVT:s Aktuellt, en smutsig hantering som uppmärksammats på Nyheter Idag. Etablerade journalister med Dagens Nyheter i spetsen har startat en smutskastningskampanj mot den stackars pensionären där hon utmålas som nazist och har nu därmed blivit stämplad som detta hos den del av svenska folket som fortfarande har tilltro till det som står i just till exempel DN.

Vad var då Maud Egeland Odelius värdegrundsbrott som lett till denna offentliga kölhalning? Nämligen att hon några år tidigare uttryckt sin kritik mot invandringen på den främlingsfientliga sajten Nordfront (där hon även kritiserat Nordfronts antisemitism i en annan av DN ej uppmärksammad kommentar) samt att hon dessutom deltagit i Folkets demonstration, en manifestation som av etablerad media stämplats som nazistisk och fascistisk och rasistisk, trots att den främst bestått av pensionärer med rollatorer och andra helt vanliga medborgare som sett sin enda chans att gå ut på gator och torg och visa upp sitt missnöje med den förda politiken. Att sen dessa demonstrationer gärna kidnappats av andra krafter, som rent nazistiska, har varit olyckligt, framför allt för att etablerad media därför fått alibi att stämpla hela initiativet som suspekt och förfärligt, vilket också avskräckt andra från att vilja ha med aktiviteterna att göra. Jag pratade själv med några deltagare på Folkets demonstration för ett år sedan och fick höra att de som skapade oro främst var vänsteraktivister som sysselsatte polisen med sin motdemonstration… Hela bilden skildras dock sällan i de etablerade medierna, inte heller denna, och demoniseringen av vanliga svenssons får fortgå fritt då etablissemangets megafoner fortfarande ljuder högst. Man bekräftar sitt eget narrativ av att det enbart är livsfarliga nazister som går ut på gator och torg. För vad skulle hända om det visade sig att var och varannan icke-nazist faktiskt är rejält förbannad?

Kanske är det därför som just en person som den gamla damen Maud Egeland Odelius, som redan är pensionär och inte har något att riskera, som vågar ställa upp och säga vad hon tycker i Aktuellt? Eftersom hon inte kan bli av med ett arbete, mista sociala nätverk som är så viktiga för yngre personer eller se sina små barn bli mobbade. För allt det är fortfarande en konsekvens av att du uttrycker dig kritiskt mot invandringspolitiken i Sverige. Mobbning av liknande karaktär fick till exempel barnboksförfattaren Astrid Lindgren smaka på under sin tid som politiskt aktiv på sin ålders höst. Även hon fick utstå kritik och drev, men till slut sänkte hon sosseregeringen. Astrid var kritisk mot rasism och främlingsfientlighet, vilket var befogat då på 70-talet. Vem vet vad Astrid skulle varit förbannad på idag? Kanske att det hos oss 2017 våldtas barn av män som ljugit om sin ålder men som ändå får en fristad i Sverige, trots att det hela är en rättsskandal som saknar motstycke i modern tid? Och att kriminella får gå fria, att polisen är underbetald och att vi har politiker som helt förlorat kontakt med verkligheten?

Jag får många brev från människor som tycker exakt som Maud Egeland Odelius men som inte har råd att förlora jobbet, som inte vill ha stel stämning på sina släktmiddagar eller som inte vill mista barndomsvänner. Långsamt vågar allt fler säga vad de tycker men mörkertalet av dem som knyter näven i fickan och inväntar valet 2018 är fortfarande stort. Rädslan för repressalier är utbredd. Så sent som igår fick jag mejl från en person som brutit kontakten med en barndomsvän pga politiska åsikter. En annan skriver att hen inte kan tala fritt för då kan hen förlora jobbet inom den offentliga sektorn. Det är verkligen sorgligt att det ska behöva vara så.

Men vi får uppenbarligen ännu inte tycka olika. Framför allt inte tycka olika från Dagens Nyheter och dess chefredaktör Peter Wolodarski, som fortsätter sitt korståg mot dem som inte spelar med i hans charad om att allt är lugnt och fridfullt. Jo, nog hade DN ett reportage om att unga män med utländsk bakgrund står för gängkriminaliteten, men redan två veckor senare är vi tillbaka i den vanliga ordningen där misshagliga dissidenter till varje pris måste tystas. Gärna sådana individer som står ensamma och som inte har något att sätta emot. Sådana som Maud Egeland Odelius.

Vi har flera otäcka exempel i närtid på hur människor skräms till åsiktslydnad. Minns undersköterskan Fredrik Antonsson, som av SVT så sent som i mars anklagades för att ”slita sönder samhället” när det uppdagades att han stod bakom en Facebooksida som heter ”Rädda Vården” och där Antonsson samlade länkar som visade på att svensk vård mår allt annat än väl och är i behov av akut hjärt- och lungräddning. Men statliga tevens behov av att visa att enskilda människors röster är ett hot tycks oändligt. Emedan SVT själva publicerat den ena larmrapporten efter den andra om hur vår vård i världsklass befinner sig i kris, kunde man inte stillatigande acceptera att en privatperson samlade länkar och presenterade eländet i ett koncentrat.

För att inte tala om det statliga Svenska Institutet som blockerade 14.000 twitterkonton med motiveringen att dessa var homofoba och främlingsfientliga… en skandal som få etablerade medier tagit upp medan det stormade som värst i frågan.

Så sent som idag har jag haft flera trådar i mitt Facebookflöde där diverse aktivister uppmanar mig att flytta från Sverige om jag nu anser att vårt kära land har allvarliga problem. Enligt faktaförnekarna är allt underbart och alarmisterna vill bara skrämmas, skapa dålig stämning och förstöra sinnesron för dem som lever i sanning med sig själva och bilden av Sverige som ett oändligt Bullerbyn där alla kramas dygnet runt och där rykten om mordbränder, våldtäkter och bidragsfusk enbart är falsk Putinpropaganda.

När oliktänkande hängs ut och beskrivs med ord som de flesta människor får ångest av, som nazist och rasist, lyckas man ofta trycka till den som vågat öppna munnen. Ingen vill bli utpekad som ond och galen.

Signalen som sänds ut blir att det är lönlöst att protestera, kritisera och opponera sig. Om en ensam pensionär utsätts för hatdrev av en stor etablerad tidning, hur tryggt är det då att vädra sina innersta åsikter publikt?

Åsiktskorridoren är ännu ej uträknad, konstaterar jag härmed med sorg i hjärtat. Det krävs många kraftfulla släggor för att krossa dess stenhårda betongväggar.

Hur mycket sanning tål Sverige?

 

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta fri debatt och journalistisk? Bidrag tas tacksamt emot via swisch på 0733289122.

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer