Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Hur alternativ är du, lille vän?

av | 8 jun, 2017 | Debatt

Lästid: 10 minuter

I april 2017 kom siffror som visade att allmänhetens förtroende för public service sjunker. Detta har fått mig att fundera lite på hur jag själv konsumerat medier på 2000-talet – och varför alternativa medier faktiskt växer sig allt större. Jag vill redan här påpeka, att detta är min högst personliga uppfattning, alltså inte någon absolut sanning! I en tid av falska nyheter, alternativa fakta och desinformation kan det vara bra att vara tydlig.

Men låt oss ta det från början. Det fanns en tid – för inte alls särskilt många år sedan – då jag satte mig i soffan, slog på teven och tittade på nyheterna. Aktuellt, Rapport, TV4, ibland text-teve. Hände det något extraordinärt utomlands, någon större katastrof eller terror, så kunde jag och familjen ratta in CNN och BBC också. För att få en snabbare, bredare bild. Ville jag ha skvaller och må lite illa kunde jag gå in på Flashback, internetforumet som startades 2000 och som av vissa beskrevs som nätets skitiga bakgård, en yvig alternativ verklighet med sina tusentals anonyma användare, tipsare, nördar och skvallerbyttor. Här frodades (och frodas) högt och lågt, som illasinnat förtal, fördomar, anonyma påhopp, prat om knark, sex, brott, tips om datorer, spel och mediciner, men även intressanta kunskaper, upplysningar och information som polis och säkerhetstjänst kunde och kan ha nytta av…

Vad gällde det dagliga nyhetsflödet tog man in det som visades och reflekterade inte särskilt mycket över huruvida det man sett verkligen var med sanningen överensstämmande. Vi hade liksom ingen större anledning att ifrågasätta reporterns ord, valet av bilder, varför man intervjuat just de ögonvittnen som syntes i rutan. Något ditåt. Jag var rätt nöjd när jag blev informerad om vad som pågick ute i världen, och litade på de duktiga svenska journalisterna (jag var ju en av dem). Jag kände mig inte förd bakom ljuset, lurad och behandlad som om jag var mindre vetande. Jag hade ingen större anledning att tro att någon ville styra mina tankar och åsikter åt ett visst håll. Kanske borde jag ha varit mer vaksam redan då? Inte vet jag. Jag hade småbarn, var stressad, och kände att mitt lands politiker för det mesta ville mig väl. I alla fall hade jag ingen anledning att tro att nyheterna kunde vara ett propagandaverktyg. Herregud, vi var ju I SVERIGE! Inte i ett totalitärt kommunistsamhälle, som mitt gamla hemland, där bara valda delar av verkligheten serverades folket, pöbeln. I Sovjetunionen till exempel presenterades en kolorerad bild av ett lyckligt land, av älskade ledare, av välfyllda matbutiker genom teverutorna. I själva verket var landet på fallrepet, butikernas hyllor gapade tomma och ledarna var lika delar fruktade, föraktade som hatade. Tja, ni vet, det finns länder än i dag där medier spelar den där rollen av kuliss, till exempel i Nordkorea.

Men Sverige? Who would have thought this? I Sverige var medierna fria att rapportera även om en rätt så ful verklighet, folk som klagade, svor, kritiserade. Journalisterna avslöjade missförhållanden, ljugande politiker, fuskande byrådirektörer och porrklubbsbesökande ministrar. Journalisterna var till för att granska makten, i folkets tjänst. Man stod på den lilla människans sida, månade om hennes intressen. Meningen var att journalisten skulle vara rebell. En orädd hjälte, en som fick presidenten på fall. Inte någon som tramsade och jamsade efter överhetens pipa.

Det är inte en alltför kvalificerad analys att våga påstå att den röda tråden i mediernas förtroendekris stavas invandring, samt oppositionspartiet SD. I maj bekräftade ännu en undersökning att invandring är det ämne där mediekonsumenterna litar minst på medierna. Frågor om mångkultur, integration, kulturkrockar, kriminalitet, klantänkande, religiöst kvinnoförtryck, bidragsfusk och användandet av skattemedel, samt politiska beslut som fattas utifrån en rad olika parametrar förbundna med det nyss nämnda, är, vill jag drista mig till att påstå, det som fått alternativa medier att växa fram och tilliten till det som sedermera döpts till ”mainstream-media”, förkortat msm, att sjunka. Skälet är troligen den svenska ängsligheten, osäkerheten, och därmed oron för att kränka, såra, kanske peka ut, med ett allt mer förvridet och kvävt debattklimat som följd. Rädslan för att trampa någon på tårna och framstå som, gud förbjude! främlingsfientlig. Även om kritiken vore sund och berättigad, rent av nödvändig, till exempel för att korrigera ett förfarande som präglats av feghet, undfallenhet, kravlöshet och som därmed blivit en samhällsbelastning, så har man valt att mörka, pixla och fulvinkla så att sanningen till slut är så bortdribblad att den knappt går att skönja från alla tillrättalagda lögner.

När började kantringen? I takt med att SD växte sig större och fick ökat stöd, kan man nog konstatera. Att många som arbetar inom den statliga mediabranschen har sina politiska sympatier åt vänster är givetvis betydelsefullt här. Det kom att prägla valet av vinklar och hur man framställde företeelser, individer och skeenden. Det gjorde också att man krampaktigt försökte hålla fast vid ett ideologiskt narrativ, kosta vad det kosta ville. Även om det blev till priset av heder och ärlighet. Fram sipprade berättelser om public servicejournalister vars kritiska röster tystnade och tystades. Vissa ämnen blev tabu. När andra journalister lyfte dessa infekterade frågor anklagades de för att hitta på och ljuga. Ett vettigt samtal omöjliggjordes i princip och de som inte ville medverka i skådespelet brännmärktes, stöttes ut och kunde till och med förlora jobbet, i god Sovjetunionen-stil.

Med över fyra decennier av ansvarslös och verklighetsfrånvänd migrationspolitik i bagaget var det dock inte särskilt oväntat att något skulle gå sönder i samhället, detta ”något” som mer eller mindre direkt fått den så kallade Åsiktskorridoren att börja formas och växa fram. De första stenarna lades knappt märkbart men sedan byggdes korridorens betongtjocka väggar i allt hastigare tempo. En grundsten kom 1993, Expressens löp i samband med artikelserien ”Svart på vitt” – ”Kör ut dem! – ”Så tycker svenska folket om invandrare och flyktingar” ledde bland annat till att den dåvarande chefredaktören Erik Månsson fick lämna sin tjänst. Erik hade tagit ett sjumilakliv utanför korridoren och trampat i klaveret. Tanken då var att lyfta invandringspolitiken men resultatet blev att hur detta yttrades verkligen inte var okej, om vi ska använda nuvarande statsminister Stefans Löfvens ord. 1996 var det så dags igen. Här anades blottor i Åsiktskorridoren, och Jan Guillous gedigna arbete, ”En bilaga om invandringen” skulle idag troligen kallas för sanningssägande och visselblåsande. ”Detta är mitt livs viktigaste reportage” förkunnade han stolt. Reportaget finns fortfarande att läsa på nätet, för den som vill förkovra sig i hur öppet man en gång i tiden kunde tala om migrationsfrågor även i en så stor tidning som Aftonbladet, långt före Anders Lindbergs tid.

2005 utropade en tjock svart rubrik ”Kulturarv ligger bakom invandrarnas brottslighet” i självaste Dagens Nyheter. Ingressen lät så här: ”Mauricio Rojas avslöjar ny Brå-rapport: Förhållandena i Sverige kan inte förklara skillnaderna mellan olika invandrargrupper. På onsdag presenterar Brottsförebyggande rådet rapporten ”Brott bland svenskar och invandrare”. Den visar att invandrarnas generella överrepresentation när det gäller registrerad brottslighet ligger på lite över hundra procent. För grövre brott, exempelvis mord, dråp, misshandel mot obekanta och våldtäkt, är siffran 300-400 procent. Men samtidigt som invandrare från vissa länder inte alls begår brott oftare än infödda svenskar gör invandrare från andra länder det i mycket stor omfattning. Det är bara olikheterna i invandrarnas sociokulturella arv som kan ge en tillfredsställande förklaring till skillnaderna i brottsbelastning mellan olika invandrargrupper. Ämnet har ansetts vara tabu, men måste nu komma upp till ytan.”

Mauricio Rojas var folkpartiets talesman i flykting- och integrationsfrågor från 2004 till oktober 2006 och gjorde flera uppmärksammade utspel som ledde till att han anklagades för att vara främlingsfientlig, förföljdes och lämnade politiken 2008.

För den som är det minsta konspiratoriskt lagd kan det vara ett intressant sammanträffande att det samma år, alltså 2008, bildades det första embryot till det som skulle bli alternativa mediernas största varumärke Avpixlat, nämligen bloggen Politiskt Inkorrekt. Kanske som en reaktion på att luften i Åsiktskorridoren började bli svår att andas. Här publicerades inrikes- och utrikesnyheter som skribenterna på sajten ansåg att etablerade media undvek att rapportera om. Kopplingen till Sverigedemokraterna var troligen det mest graverande av allt, riksdagsmannen Kent Ekeroths bankgiro hade använts för att samla in pengar till webbsidan, trots att man beskrev sig som ”politiskt oberoende” . Politiskt Inkorrekt blev snabbt kallad ”främlingsfientlig, bitvis rasistisk”, samt beskrevs i en rad svenska medier som bland annat invandrarfientlig och som en hatsajt.

Var Politiskt Inkorrekt i själva verket ett svar på att man redan 2008 började få nog av ängsligheten och det faktum att man inte kunde kalla en spade för en spade? Var det här som kritik började döpas om till hat, vilket givetvis slog in en kil mellan mainstream-medierna och dess konsumenter, där några uppmärksamma började notera brister i den konsekvensneutrala rapporteringen?

2011 gick Politiskt Inkorrekt i graven och en ny aktör seglade upp på den alternativa scenen: Avpixlat. Namnet säger allt, istället för att pixla ansiktena på de förmodat kriminella invandrarna så visades de i full ornat, vare sig de blivit dömda eller inte. Där retoriken i public service var artig, korrekt och neutral var Avpixlat inget av detta, tvärtom. Här tog man istället ut svängarna rejält, troligen främst som en reaktion på den tystnadskultur som börjat växa fram. Naturligtvis blev Avpixlat snabbt ett illa sett enfant terrible, ett slags guilty pleasure i paritet med grand old ladyn Flashback. Ett antal alternativa bloggar såg också dagens ljus. Samt fler alternativa medier, till exempel Nya Tider 2012 och Nyheter Idag 2014. (Fria Tider, ett annat alternativt media på högerkanten, bildades redan 2009).

Det började pratas om agendajournalistik. Termer som guilt-by-association och brunkletning gjorde entré på scen. Det som skrevs fick absolut inte ”spela SD i händerna”. Vågade man andas något invandringskritiskt fiskade man i ”grumliga vatten”, där associationerna snabbt och gärna drogs till 30-talets Hitlertyskland, en mycket populär jämförelse bland vänsterröstande och miljöpartisympatiserande debattörer och ledarskribenter, tillika något som fick en och annan läsare att förlora respekten för mainstream-medias retorik. Dagens Nyheter fick i mars 2013 en ny chefredaktör, Peter Wolodarski, och drog åt de ideologiska tumskruvarna så att det gnisslade. Det blev ännu viktigare att enbart korrekta nyheter och tonläge fick fylla tidningarna. Agendan blev viktigare än en rättvisande bild av verkligheten.

Så kom valet 2014, då SD fick 13% av rösterna. Detta resulterade i den märkliga anrättningen Decemberöverenskommelsen mellan sex av riksdagens åtta partier, där man i princip utestängde Sverigedemokraterna från inflytande. Många av de kritiska mediakonsumenterna lämnades här i chock – och sökte sig till alternativmedier för att frottera sig med likasinnade. Satt man i sin soffa och tittade på tv-nyheterna då, fick man lätt en overklighetskänsla. Det var nu som partiledare vägrade stå i samma studio som Jimmie Åkesson, vi fick bevittna rena sandlådefasonerna. Kanske växte behovet av alternativa medier ytterligare. Det var omöjligt att verkligheten enbart skulle få beskrivas så infantilt som den gjorde i public service.

Decemberöverenskommelsen var naturligtvis ett alltigenom odemokratiskt förfarande. Väggarna i Åsikstkorridoren tjocknade ytterligare där och då. Vad som fick sägas och inte sägas var visserligen inte fastställt i någon lag, men de outtalade reglerna var desto tydligare. Begrepp som värdegrund och alla människors lika värde upphöjdes till rättesnöre och statsreligion. Ve den som inte spelade med i charaden! Runt hörnet väntade hösten 2015, med en invandringsvåg Sverige tidigare inte skådat maken till. En invandringsvåg det givetvis rapporterades på helt olika sätt om i mainstreammedier och i alternativmedier. Polariseringen tilltog, liksom missnöjet, och misstänksamheten. Serverades vi lögner? Vilken agenda hade medierna egentligen? Vad var sant och vad var tillrättalagt? Kritikerna demoniserades, kölhalades och anklagades för både fascism, rasism och nazism. Tonläget skruvades upp och bitvis har mycket märkliga scener utspelats i etablerade medier. Det mediala landskapet ritades om med snabba penseldrag. Till exempel kom alternativsajten Breitbart att spela en ledande roll i det amerikanska presidentvalet hösten 2016. Det anrika CNN däremot, anklagades för att vara helt och hållet i händerna på Hillary Clinton. En chockvåg gick igenom etablissemanget när Brexit var ett faktum, för att inte säga vad som hände när världen fick Donald Trump som USA:s 45:e president. Och detta trots alla miljoner dollar som plöjts ner i kampanjer och smutskastningsjournalistisk!

Många har gjort sig av med teven idag, man säger upp licensen i ren ilska och besvikelse. Det går fortare att läsa nyheter i mobilen, allt går undan med blixtens hastighet. Förtroendet för public service sjunker. Man skippar papperstidningarna, läser kanske bara nyheter på Facebook och Twitter, tryggt i den filterbubbla där man får sin världsbild bekräftad. Vad gäller nyhetsrapporteringen finns goda skäl att fråga sig, vad är det jag ser, varför ser jag det nu, och kan det finnas någon ytterligare agenda än det som bara syns på ytan? Det finns anledning att fråga sig varför just den nyheten valts ut och vad det vill säga oss. Desinformation är en typ av krigsföring som ökar, liksom fabricerade nyheter och bilder som manipuleras i rent propagandasyfte, till exempel bilder från krigshärdar. Allt fler mediekonsumenter söker fler källor, andra källor, alternativa källor. Att blint tro på det som sägs i tv, radio, på webben, det som står i tidningarna och i tidskrifter är inte längre en självklarhet. Misstron har blivit en nödvändig självbevarelsedrift, såväl inför msm som inför det alternativa. Sanningarna är dessutom fler, de kan vara många, beroende på vem som uttalar dem och vad de faktiskt står för. Det är en tid för både reflektion, kritiskt tänkande och samtidigt eftertanke. Särskilt när det plötsligt vänds kappor snabbare än man hinner blinka. Plötsligt är det okej att använda samma slags ord som tidigare enbart de förhatliga ”främlingsfientliga” och mörkbruna gjorde. Nu är det fritt fram, och de som igår var politiskt korrekta ut i fingerspetsarna är med ens kyligt klarsynta, dock utan att lämna någon förklaring eller analys av varför man plötsligt ändrat sin officiella hållning. Även detta bör man betrakta med viss nykterhet och fråga sig vad syftet är? Och går det verkligen att lita på dem, som utan ett ord till förklaring byter åsikt?

Det heter ibland att alternativa medier växt fram därför att de etablerade aktörerna inte gjort sitt jobb ordentligt. Därför att de varit fega, osäkra och inmurade i Åsiktskorridoren, i samarbete med den makt de istället borde granska och ifrågasätta. Men de etablerade medierna är den tredje statsmakten, och numera tycks en del av dem gått vilse i sitt uppdrag. De alternativa medierna föddes som en reaktion på det politiskt korrekta, på det falska som lett till missnöje och misstro. Låt vara att det mest handlat om invandring, och de problemen en misslyckad integration fört med sig. Men problematiken som inte rapporterats korrekt har varit större än så. Det har handlat om otrygghet, ekonomi, samhällets resurser, kvinnorättsfrågor, barnuppfostran, sjukvård, polis, helt enkelt allt som berör individen och oss alla som ska leva i ett samhälle tillsammans. Och kritiken har inte enbart kommit från medelålders vita män. Tvärtom. Även de som förnekar att de gör så, söker sig till de alternativa medierna. Kanske för att det inte känns helt tryggt att bara slå sig ner i soffan och svälja allt som sägs utan att reflektera över innehållet. Kanske för att man vill veta vad som sägs på ”den mörka sidan” även om man inte håller med. Kanske börjar vi faktiskt äntligen tänka självständigt? Och kanske är det nyttigt att vi prövas. A little bit of this, a little bit of that. Bli din egen grävande journalist. Nöj dig inte. Kunskap är makt. Vad tycker just du om det som sker? Tror du på rykten och skvaller?

Det heter också att de alternativa medierna polariserar, skapar misstänksamhet, hat och rädsla. Att de sliter sönder folket, att de far med apokalyptiska domedagsprofetior, att de i själva verket ägnar sig åt just den lobbyverksamhet åt extremhögern som etablissemanget varnat för. Men innan denna bild antas till den enda sanna finns det skäl att fråga sig vilka orsakerna till just misstänksamheten och rädslan är. Kan det vara så att utelämnandet av korrekt fakta skapat den osäkerhet, som fått publiken att desperat söka andra svar än enbart de tillrättalagda? Precis som den underground som växt fram i kommunistdiktaturer och där makten kritiseras, är givetvis alternativen sällan sedda med blida ögon av dem som klandras.

Vi lever i en utmaningarnas tid, en kravfylld tid, men det går inte att vrida klockan tillbaka. Och det finns skäl att vara tacksam för de alternativa medierna, hur dålig kvalitet än några av dem må ha, hur vinklade de än är. Som kontrast fyller de en viktigare funktion än du tror. För sånt som inte är perfekt utmanar oss, tvingar oss att tänka efter.

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer