Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

En sköterskas vittnesmål: ”Kanske lika bra att inget säga om hur man mår som patient med Corona på IVA”

av | 12 apr, 2020 | Covid-19

Lästid: 7 minuter

Måhända är det för abstrakt, detta pratet om intensivvård och människor som vårdas där som en följd av Covid-19, av vilka ett antal inte överlever. Döden i Covid-19 är inte vacker men som nästan med all slags död överbeskyddas vi i vårt moderna kontrollsamhälle från närmare bekantskap med den. Kanske är det därför många inte tar till sig situationens allvar, förnekar, förminskar, avfärdar det hela med att det ju bara är gamla och sjuka (som om de inte var något värda) samt på alla sätt relativiserar den pandemi som just nu pågår. För det ÄR inte lätt att förstå. Jag får mail från människor som hävdar att Corona är en bluff, att vi bör tänka på att det dör många fler i cancer och trafikolyckor, att siffrorna för mars månad är desamma, att det föreligger en konspiration, att vi är lurade hela bunten. Jag förstår att det är jobbigt att ta in vidden av virusets härjande och hur det slår mot oss och våra samhällen. Och att statistiken kan upplevas som abstrakt. Men bakom varje siffra finns ett öde, en anhörig, en människa med känslor och drömmar, oavsett ålder. Bakom varje siffra finns ångest och sorg, skräck och smärta, skador, förlust, maktlöshet. Och bakom varje vårdsiffra finns också sjukvårdspersonal som sliter på överfulla avdelningar där de ser kampen mot döden, som många gånger förloras. Nej, situationen är inte normal. Nej, det är ingen vanlig förkylning eller säsongsinfluensa. Därför publicerar jag idag en skildring av hur det är att hamna just på IVA. Vittnesmål av en sjuksköterska som arbetat inom intensivvården i 18 år. Läs gärna. Större ödmjukhet inför det vi just nu upplever anbefalles.

”I händelse av stor olycka eller terrorattentat mobiliserar vården så mycket det bara går. Planerade operationer omprioriteras, personal rings in, patienter flyttas begränsningar sätts, sjukhuset stänger för anhöriga. Allt sker på liknande sätt som vi upplever på sjukhuset idag. Bara i flera gånger mindre skala än nu. Jag misstänker att framförallt nattpersonalen har det väldigt kämpigt. Även vårdpersonal blir sjuk. Konsekvensen blir nära haveri om det sker nattetid. Jag vill påstå att även en lägstanivå på ABC, med 4-6 patienter är…osäkert för alla inblandade…milt uttryckt. Jag funderar. Kanske lika bra att inget säga om hur man mår som patient med Corona, på IVA. Vilka ord ska jag välja? Jag fnyser ju åt kvällstidningar som tar till allt större ord och superlativer. Till slut kan man ju inte säga mer/större/värre/mäktigare. Du kommer bara fnysa åt det jag säger. Som sagt, kanske lika bra att inget säga?

Du hamnar på iva. Minns inget av de sista timmarna för du är helt slut. När du väl är nedsövd, så har du en slang i halsen kopplad till en respirator, en “artärnål” med slang, en “kisskateter”, en infart på halsen för att kunna ge dropp och läkemedel, en sond via näsan ner till magsäcken (för att ge mat och mediciner), en fasttejpad påse där bak för att samla upp diarré. Kanske får du också en till infart på halsen för att kunna dialysera om/när njurarna behöver hjälp. Och så har du EKG-sladdar på bröstkorgen hela tiden. Om du trodde att det var en lek att ligga hos oss, så får du tänka om. Vi gör allt vi kan för att du ska må så bra det går, men mediciner påverkar din kropp. Du kan få mardrömmar. Du behöver mediciner för att motverka biverkningar från andra mediciner.

Apparater låter och vi pratar högt. Dygnet runt. Lampor lyser. Vi som jobbar på Iva normalt sett, är proffs på att minimera ljud, samla ihop åtgärder för att störa färre tillfällen, tysta apparater fort, låta tyst. Men nu har du corona. Du är döende. För det är alla som kommer till oss. Alla gör så gott man kan, men alla är inte IVA-personal. Det är omöjligt att hålla samma standard. Skulle samma standard krävas av oss så skulle fler vara döda idag. Vi skulle inte hinna med alla då. Läkarna ändrar inställningar på respiratorn, vi lägger dig i bukläge i 12-15 timmar. Du har feber, massivt med slem. Segt slem som aldrig tar slut. Det väller upp.

Sakta men säkert blir du långsamt bättre. Tre veckor på iva. Varje timme är en kamp. Idag har jag hand om dig och en till patient. Varje vecka har du förlorat drygt ett kilo muskler. Nu är sovmedicinen avstängd. Du blundar av utmattning. Varje gång du hostar så larmar respiratorn. Jag hinner inte komma till dig genast, så syremättnaden sjunker från 95 till 85%. Du får svårare att andas, för slangen är full av nytt, tjock slem. Det väller upp i munnen också. När jag väl kommer till dig så är du varm av ansträngningen, febern, hostan och sjukdomen. Jag suger bort slemmet med en kateter. Jag byter den närmaste delen av respslangen, delen som är full av slem. För vilken gång i ordningen den här dagen, det vet jag inte.

Jag har en idé. Vi provar med en så kallad talventil ett tag. Du har ju försökt säga något till mig, som jag inte lyckats tyda. Jag stänger av respen, byter till talventil på en djup inandning ( så det första du kan göra är att hosta ut slemmet och inte få ner det i lungorna igen). Så där. Vad var det nu du ville? Efter tre veckor försöker du äntligen använda rösten igen. Det kommer bara väsande ljud ut. Bra kämpat! Det går bra! Du är så duktig! Imorgon går det nog ännu bättre.

Sjukgymnasten kommer. Du är med på att komma upp och sitta på sängkanten. Det är ett jobb i sig att se till att inga slangar och sladdar dras ur dig då vi drar upp dig till sängkanten. Bra! Försök nu att hitta balansen själv nu. Så släpper sjukgymnasten försiktigt sina händer från dina axlar, och du börjar lita åt ena sidan, eller bakåt. Magmusklerna är borta. Efter några minuter vill du lägga dig. Du somnar nästan på väg ner till kudden. Du som ändå var ganska tränad innan corona drabbade dig. När du vaknar till frågar du hur lång tid det tar innan du blir lika stark igen. Som före det här. Jag berättar att det inte är ovanligt att man behöver drygt ett år på sig. Ha inte för stora förväntningar för tidigt. Lyssna på kroppen. Träning, vila, träning.

Så här är det för många av våra patienter med Corona. Våra kroppar…har stora problem med det här viruset.

Det klev på en ung person på bussen. Hen hade ett munskydd med högsta skyddsklassen på sig. Va??? Finns dom att få tag på? Varför i hela fridens dar får inte vi ha såna på jobbet? Varför ska jag behöva ha ett skit-munskydd klass två, som sitter dåligt och som ger mig skavsår på näsan? Jag har hört, vet inte om det stämmer, att det finns sjukhus som delar ut personliga munskydd av flergångsvariant. Varför satsas inte på såna hos oss? Får jag köpa ett eget och ha på mig det?

Idag har jag sett bilder på kollegor in andra delar av världen, som har tänkt till. De har kopierat upp bilder på sina ansikten, och satt fast bilderna på sig. Smart! Det är viktigt att ge patienten ett ansikte. Ett leende.

Idag hörde jag att en del kollegor ringdes in vid midnatt, för att komma in och jobba. Det är så krisavtalet funkar. Idag slant mina ögon på ett mail från en av våra högre chefer.  Snart kommer ivasjuksköterskor och undersköterskor från annan del av Sverige för att stötta. Välkommet. Och så det där tillägget i mailet som jag finner så onödigt. Vi ska vara snälla och göra allt för att de ska känna sig välkomna. Vänta va? Varför skulle vi helt plötsligt bli annorlunda nu? Känner ni oss inte? Har vi varit dumma förut? Rött för mig igen. Förlåt.

Tack alla ni som skänker mat och dricka. Ni gör så att vi orkar.

Smycket som alla som jobbat med Corona hos oss kommer kunna köpa. Smycket som markerar samhörighet och minne, det ska ni snart få se. De som  gör smycket har tänkt till.

Imorgon är en ny dag.”

Länk till Emanuels blogg, där du kan läsa mer om hans vardag som en av samhällets änglar:

https://icunursethoughts.wordpress.com

*****

Vill du gå med i 1,1 miljonersklubben? Välkommen!

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl.

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd betalning bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Swish: 0733289122

Paypal: info@katerinamagasin.se

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Under våren 2020 kommer jag ut med två nya böcker på mitt bokförlag Palm Publishing.

I mars kommer den första delen i min nya spänningsserie – ”Blodsådd” – bevaka den här!

https://www.bokus.com/bok/9789151921310/blodsadd/

 

I mars ger jag även ut debattboken ”Flykten från folkhemmet” – bevaka den här!

https://www.bokus.com/bok/9789151921327/flykten-fran-folkhemmet/

 

Senast utgivna bok är ”Anhörig Revisited” – om missbruk och medberoende, en reviderad utgåva av romanen Anhörig som kom ut första gången 2004. Köp den här:

https://www.bokus.com/bok/9789151921303/anhorig/

Min bok “Bilden av Sverige” finns i pocket och kan köpas här:

https://www.bokus.com/bok/9789151921297/bilden-av-sverige-en-personlig-resa/

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer