Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Einar Askestad: ”Till bokmässan kommer jag inte tillbaka förrän Kultursverige åter finns”

av | 23 nov, 2018 | Kultur

Lästid: 6 minuter

Det har snart gått två månader sedan bokmässan i Göteborg. Kanske behövdes det så pass lång tid för att författaren Einar Askestad skulle orka sätta sina intryck av denna händelse på pränt. Temat för mässan 2018 var ”respekt, rasism, populism, metoo och HBTQ-frågor”, och barnboken blev ”politisk”. Han konstaterar att det är bättre att stanna hemma och läsa en bok än att begå mässa – och att han inte kommer tillbaka förrän Kultursverige åter finns.

Efter att ha kört halva natten från Dalarna, mötande gryningen över namnlösa sjöar och folktomma byar med nedlagda industrier och igenslagna matbutiker, är jag framme i Göteborg. Här pågår bokmässan, och här sjunger en normkritisk kör, läser jag i mässans katalog, där jag går i regnet mot ingången efter att ha parkerat bilen. Nästan ett decennium sedan jag var här senast. Har något förändrats? Känner jag igen mig? Jag skall läsa i Rum för Poesi och översättning där årets tema är nordisk poesi, och jag skulle ha medverkat i en debatt med Katerina Janouch om ”Kultursverige” på den ”alternativa bokmässan”, men den stoppades visst dagen innan av myndigheterna för att man inte kunde ”garantera säkerheten”. Bokmässan är i a f igång. Vid ingången säljs Flamman, jag tackar och går in och möts av en första nymodighet – en rigorös säkerhetskontroll. Befarar man islamistiska terrordåd? Bör man vara orolig? Den säkerhetsansvariga personalen går igenom väskan, nej, inga bomber, knivar eller pistoler hittas, och jag är inne i mässområdet, i det stora sorlet, redo att möta Kultursverige.

I ögonvrån hinner jag dock se en f.d. justitieminister tränga sig irriterat före i kön till säkerhetskontrollen. Minns att jag sett honom för länge sedan, hängande i baren på det där hotellet ”alla i branschen” måste gå till, och även den gången, full och dryg, förolämpade han alla som stod i vägen för honom. Ett förvuxet barn av en demoraliserad socialdemokratisk politisk elit, som icke desto mindre drar till sig kvinnor från höger och vänster.

Körningen har varit lång, jag behöver kaffe. Passar på att bläddra i katalogen över vad som erbjuds. Kanske skulle man gå och lyssna på chefredaktören Göran Greider & kulturchefen Åsa Linderborg när de pratar om nödvändigheten av en revolution? Min förläggare berättar senare att det skulle röra sig om en populistisk revolution, en revolution som lyssnar på folket, men inte på hela folket, utan de med de rätta politiska övertygelserna. ”Du missade ingenting”, sade förläggaren och for tillbaka till Stockholm.

Jag bläddrar i katalogen, ser att bokmässans tema i år är respekt, rasism, populism, metoo och HBTQ-frågor, och påminns igen om mässans normkritiska kör. Herrens vägar är outgrundliga och jag borde förbereda mig för mitt framträdande. Vad skall jag läsa? Kanske de där partierna om att själva språket förvanskats, förbrukats? Eller kanske de mer allegoriska avsnitten, om glädjen i att ha en egen schimpans, om kackerlackans väntan, när den väl hamnat på rygg, eller om papegojan, ”som övertygande pratar om vad som helst utan att förstå någonting”?

Från ingenstans dyker en gammal flickvän upp, en skicklig novellist på det stora förlaget. Mötet lämnar vemod efter sig. Åren går, oklart varför.

Tre timmar till läsningen. Jag tar en påtår.

I Aftonbladets monter fördjupar man sig i revolutionen. En programpunkt lyder ”Måste vi prata om klass?” Medverkar gör Göran Greider, Daniel Suhonen, Malin Ullgren (DN) och Kristina Lindquist (DN). Man undrar nästan vad svaret blir? ”Klass i Sverige” heter en annan programpunkt, en tredje ”Året var 1968”.

I Expressens monter skall Göran Rosenberg och Hynek Pallas prata om ”Hur vi bäst bjuder högerpopulismen motstånd”, och Johannes Anyuru tar sig an ”nationalismens förödande kulturkrig”. Jan Guillou och Jens Liljestrand skall förklara vad en riktig intellektuell är utifrån den allt för frihetlige och nationellt sinnade Vilhelm Moberg. Fler namn i Expressens monter, Jonas Gardell, Alexandra Pascalidou, Sven Wollter, Antje Jackelén, Jonas Hassen Khemiri och Gudrun Schyman. Spännvidden är stor, kanske lika stor som den mellan Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Jag bestämmer mig för att gå en runda på mässgolvet.

Och hamnar i muslimska förbundets monter. ”Fråga en muslim”, står det på en skylt. Två imamer sitter på varsin fällbar stol och svarar på besökarnas frågor. ”Jihad är inte alls terrorism”, säger den ene imamen, ”utan det är ett arabiskt ord för muslimernas rätt att försvara sin religion.” ”Vi har religionsfrihet i Sverige”, förklarar den andre imamen, på lite mer knagglig svenska, ”och därför vi har rätt till böneutrop.” ”De kristna har sina kyrkklockor” skjuter den förste imamen in. En äldre kvinna höjer handen och ställer en fråga om slöjan, måste en muslim bära den? ”Nej, det är inget tvång”, förklarar imamerna, ”de skall göra det frivilligt.”

Jag går vidare, tittar in på ett samtal med rubriken ”Skall man tala med en nazist?” Göran Dahl, en professor i sociologi. Massinvandringen är en konspirationsteori, får vi veta. ”Finns det egentligen någon skillnad mellan nazister och SD?” frågar intervjuaren. ”Nej, de är samma skrot och korn”, förklarar professorn, ”jag skulle vilja beteckna allihop som fascister, men jag använder inte ordet som en värdering, utan som en beskrivning.”

Fascinerande, tänker jag, utan att lägga någon värdering i ordet.

Svenska kyrkans scen heter ”Se människan!” och tillhör de större, där återfinns stora delar av det mediala Kultursverige. Leif GW Persson och en medelålders kvinnlig präst med en vän röst samspråkar om hans tro, om att pengar inte betyder så mycket, om att han kanske borde ha fokuserat på att bli en bättre författare och att ”den där med klassresan var ganska enfaldigt, för det är en resa där du aldrig kommer fram”. En annan gäst heter Johannes Anyuru och även han pratar med en medelålders kvinnlig präst som har en vän röst som råkar komma in på frågan om muslimsk terrorism och författaren svarar att vi måste prata om de vita som begår terrorbrott och att en muslim i Sverige betraktas som främmande och att detta är rasism. Andra gäster är Jonas Gardell, som berättar om sin mamma för en medelålders kvinnlig präst, samt Jonas Hassen Khemiri som berättar för en annan medelålders kvinnlig präst om författarens vilsenhet och känsla av otillräcklighet och behov av att inte behöva ta ansvar genom att uppgå i sitt eget problematiserande av allt som inte delar hans postmoderna och totalitära problematik där den människa är mest verklig och sann som är död eller frånvarande och att hjältinnan i nya boken som är död är den mest fria av alla för hon är fri från sin kropp för att hon gjort våld på sin kropp och haft sin uppgörelse med den dumma fadersgestalten med ”de vita knogarna” och vi måste frigöra oss från familjen och författaren har dåligt samvete och man skall för allt i världen inte behöva ha dåligt samvete.

På väg mot poesirummet fastnar min blick på en plansch: 2018 – året då den politiska barnboken gjorde sin återkomst.

Som av gammal vana stannar jag till vid SvD:s monter. GW, Gardell, Linderborg, Pascalidou, Wiman, Liljestrand. ”Varför dras män till yngre kvinnor?” lyder en programpunkt. Ja, vilken gåta? Boken heter Nuckan. Det farligaste som finns är att tala om sig själv som en kvinna som inte begärs av män, menar författarinnan. En annan programpunkt rör ”svenskhet”, som av någon anledning alltid skrivs inom citationstecken i Kultursverige. Alla föreställningar om svensk identitet är bräckliga, läser jag. Jag förmodar att samtalet kommer föras på svenska. Tips om hur vi kan hantera vår klimatångest ges av Malena ”vi är ingen vanlig tråkig familj” Ermans dotter Greta, som kommer till montern med pappa Svante.

Jag går till poesirummet och gör vad jag skall göra. Den gamle finlandssvenske poeten Claes Andersson har utgått, och i sista stund ersatts med en eldfängd palestinsk flykting som har ett lika imponerande självförtroende som ett bombastiskt uttrycksbehov. Han inleder med att tacka den finlandssvenske poeten för att denne att blivit sjuk, ”annars hade jag inte stått här”. Sedan läser han långa aggressiva dikter där orden allahu akbar är de enda som den som inte talar arabiska förstår, och när översättaren ger oss svenska versioner rör det sig om en svulstig poesi typisk från de fjärran trakterna ifråga. Metaforerna är lika slitna som grandiosa. Gud är stor, ja t o m större än så, så att säga.

Skämtar de med oss? undrar min vän, när vi går mot utgångarna, förbi fler säkerhetskontroller över det syrefattiga mässgolvet.

Vi passerar DN:s monter. Khemiri, Gardell, Liljestrand, Sven Wollter, Anyuru, Pascalidou, GW, Antje, Greta och Svante.

Perfekt, om någon lyckats missa någon av dem.

Ett tiotal meter från dörrarna får bokmässans självutnämnda drottning Pascalidou syn på mig. Hon rusar fram och skriker att jag är brun, att jag inte är människa, och att jag är en kvarleva av patriarkatet. Folk stannar upp, undrar vad som pågår. Vilken gås, tänker jag, och går mot dörrarna med min vän. Ut i friska luften. Min vän pratar om att jag borde anmäla kvinnan, men jag är trött efter den långa resan, och av alla intryck från denna dag.

En sak vet jag redan där, att till bokmässan kommer jag inte tillbaka förrän Kultursverige åter finns.

EINAR ASKESTAD

Einar Askestad är författare. Hans nya bok gavs ut i maj 2018 i maj och heter ”Så enkla är orden”.

********

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122 

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer). 

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Min kommande bok heter ”Budbärarinnan” och är den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund. Planerad utgivning är 25/6. Bevaka den gärna här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405163/budbararinnan/

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer