Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Einar Askestad: Säg farväl till samtiden

av | 6 feb, 2019 | Kultur

Lästid: 7 minuter

Liksom lögner upprätthålls genom lögner, ger media och det politiska varandra sin legitimitet, och i sin sinsemellan bekräftade och skyddade skenvärld frodas ett intellektuellt och moraliskt förfall. Tydligast inom media, där mediet självt är huvudsaken och med tiden eroderar all substans hos de inblandade. Själva människan tar skada. Grandiosa mobbare kan tala om vikten av empati utan att blinka. Läs Einars Askestads svidande uppgörelse med en förljugen samtid, som helst bör ignoreras ihjäl: Freda dig. Låt samtiden dö. Utan publik förtvinar den.

All gränslöshet är obehaglig att möta. Det är inte alltid lätt att sätta ord på den, men man känner igen den genom att man blir obekväm i dess närhet, som när någon sätter sig alldeles för nära, liksom inte beaktande den plats som utgör ens andrum, ens egen sfär. Det kan handla om en psykiskt sjuk person, eller en brottsling, som varken bryr sig om eller ens ser dina gränser, ser ditt egenvärde, den obetvinglighet som utgör en människans vara. Men det kan även handla om en myndighet som sätter sig själv framför de medborgare den har att göra med, eller en försäljare som ringer sent på kvällen, som om din existens och ditt liv fanns till för någon annan att tjäna pengar på. Varianterna på gränslöshet, som är förutsättningen för alla övergrepp, är många, så många vill jag hävda idag, att ingen längre kan sätta fingret på dem, för att de sammantaget bildar som en egen värld, med ett speciellt tilltal, som man vänjer sig vid i frånvaron av annat, av gränser, av den respekt och auktoritet som följer av att vi förstår var vi själva slutar och den andre tar vid.

Ett ord för denna gränslöshet är media. Det medialiserade är sig själv närmast. Detta om något har visat sig med tiden. En av de första filmvisningarna utgjordes av ett tåg som rusade mot publiken. Publiken började skrika, kastade sig åt sidan, då lokomotivet närmade sig. I dag sitter vi kvar. Ja, det spelar ingen roll vad vi tar del av, sprängda kroppar, våldtagna barn, kvinnor utan huvuden, förnedring som underhållning, nyheter som tidsfördriv, ingenting får oss att värja oss. Vi tar del av det förmedlade som om det egentligen inte angick oss. Som om det fanns två världar, en medial, förmedlad, och en annan, där våra kroppar, våra nära och kära, vår andning och vårt liv försiggår. Så långt har det gått att det verkliga ter sig mer främmande än det förmedlade. Vargen som äter rådjuret i trädgården skrämmer livet av stadsmänniskan, medan fattigpensionären som plockar burkar med tiden försvinner i vårt vaneseende.

Ett annat ord för denna gränslöshet är politik. Politik är konsten att lägga sin näsa i blöt och låtsas som om att det rör sig om en naturnödvändighet. Politik handlar alltid om någon annan. Dess material är förstås det verkliga, du och jag, våra tillgångar, våra handlingar, våra relationer. Men politikens enda mening är att bruka sig av sådana ting för andra syften. Liksom media har politiken allt annat än sig själv att tacka för, och liksom media blir politik trots detta – och kanske just därför – med tiden sig själv nog. Pengarna som politikerna rör sig med tillhör liksom ingen, och är därmed politikernas. Så långt har det gått att man tänker sig att allt tillhör det politiska, att varje obeskattad krona är en stöld från staten, som mediefiguren Göran Greider formulerat saken.

Vad som är det nya, är sammansmältningen av detta politiska och det mediala. Till synes skilda sfärer har blivit en och samma, och detta i kraft av att man fjärmat sig från verkligheten. Man har slagit ihop sina påsar i sitt parasitära förhållningssätt till allt det som man å ena sidan är ingenting förutan, å andra sidan av samma skäl utvecklat en oförståelse för gränsande till förakt. Så långt har man lyckats lura människorna – konsumenterna, medborgarna, tittarna, välj vilket ord du vill – att människorna är beredda att betala skatt för att betala skatt, ja man är beredd att cementera det parasitära förhållandet genom att med skatter finansiera vad man kallar ”public service”.

Politik och media är idag varandras spegling. En spegling av ett tomrum, av ett ingenting. Det kan låta märkligt. Men stäng ned all media och även det politiska upphör. Ja, i själva verket upphör det som vi kallar samtiden, som ingenting annat är än en skenvärld. Liksom lögner upprätthålls genom lögner, ger media och det politiska varandra sin legitimitet, och i sin sinsemellan bekräftade och skyddade skenvärld frodas ett intellektuellt och moraliskt förfall. Tydligast inom media, där mediet självt är huvudsaken och med tiden eroderar all substans hos de inblandade. Själva människan tar skada. Grandiosa mobbare kan tala om vikten av empati utan att blinka. Mediala och politiska stjärnor, uppfyllda av sig själva, helt oförmögna att ta in andra synpunkter och röster, lägger ut texten om tolerans och annat från dem själva väsensfrämmande. Ju längre från verkligheten, desto viktigare blir självbilden. Behovet av uppmärksamhet drunknar i behovet av uppmärksamhet. Det liknar sinnessjukdom, som att hjärnan och själva språket frikopplats från såväl verklighet som personerna själva. Man bottnar i ingenting, orden flaxar omkring, man skrattar överdrivet, som vore man utkastad i ett intet, vilket sorgligt nog är precis vad man är.

Till och med de som sysslar med kultur tror att de själva är huvudsaken, inte litteraturen, inte konsten, eller det andliga samtalet som sådant, nej borta är allt vad man var satt att förvalta, att ge plats åt, att förmedla. All omsorg, allt ansvar, all heder, all saklighet, ryker, och blir någonting hotfullt, som måste avväpnas, detroniseras. Här är idag alla medel tillåtna.

Kanske måste man själv drabbas för att förstå hur illa ställt det är. För en tid sedan erhöll jag pris från Svenska Akademien. En ära, en ekonomisk lättnad. I en morgontidning kunde jag läsa att jag fått priset inte för mina litterära meriter utan för att jag stött Akademien. En pay-off. En muta. Av de sexton som belönats hade tidningen hittat tre som skulle bevisa tidningens tes om korruption. Den ene, en äldre författare, var gammal vän med den ledamot som media hatar mest intensivt i akademien (äldre kulturman, bildad, konservativ), och detta diskvalificerade författaren från litterärt pris. Den andre var en kvinnlig poet som vittnat i en rättegång till fördel för en annan i media förhatlig och genom giftermål till akademien kopplad person. Omöjlig därmed för ett litterärt pris. Slutligen undertecknad. Vad hade jag gjort? Jo, jag hade skrivit en tweet, där jag menade att en annan ledamot (marxist, feminist, kvinna) var ”det främsta skälet till att Svenska Akademien definitivt kapsejsade”. Så löd mitt brott. För vilket jag alltså fått betalt av mina brottskumpaner i Akademien. Att jag i tweeten skrivit att anledningen till krisen i akademien var att den ”på bara något decennium gått från snille och smak till vänsternäste” gjorde ingen skillnad. Inte heller att jag i artiklar och poddar hävdat att samtliga ledamöter frivilligt borde avgå, då de dragit akademiens namn och ära i smutsen. Nej, tidningen hade hittat vad man behövde, och ut hängdes och komprometterades min person.

Jag kontaktade kulturchefen, och får veta att hon inte uppskattar min upprörda ton och att bli nämnd i en artikel inte ger rätt till någon replik. Jag förklarade att saken är allvarligare än så, att man tagit hedern av mitt namn, men inser snart att hon inte överhuvudtaget förstår vilka övergrepp man sysslar med. Pedagogiskt vänder jag på steken, undrar om hur hon skulle uppfatta det om jag spred att hon fått sitt chefsarbete för att hon skrivit gott om x och legat med y och z. Men nej. Hon förstår inte.

Jag inser plötsligt hur illa det är.

Den nye justitiekanslern har i dagarna gjort ett utspel om medias bristande ansvar och etik. Genast bemöts hon av media på sådant vis som bekräftar eländet. DN:s chefredaktör häcklar justitiekanslern, skriver att hon är ute på tunn is och har ”illavarslande ambitioner”, då hon vill statuera exempel genom att inleda en brottsutredning av 16 chefredaktörer som spridit förtal i ett specifikt fall. Expressens chefredaktör skriver i sin tur, med den arrogans som hör det självtillräckliga till: ”Varje gång som rättssystemet involverar sig i något som det självsanerande pressetiksystemet redan förhållit sig till, så försvagas förstås det senare.”

Ja, skamlösheten är total.

En djupt kristen väninna har ofta klagat på mig. Jag måste dö ifrån världen, säger hon. Ge inte de ovärdiga krafterna din uppmärksamhet. låt dem hållas, fokusera på ljuset, på att sprida ljus. Sluta mata dina sinnen med de allra minstas förkrympta ord och tankar. De vill dig inte väl.

Nej, de vill oss inte väl. De representerar inte något gott. Jag bestämde mig för några nätter sedan. För mig existerar inte det mediala Sverige mer. De lever på vår uppmärksamhet. Den förtjänar de inte. De vill oss inte väl.

Jag uppmanar alla att göra detsamma. Freda dig. Låt samtiden dö. Utan publik förtvinar den.

EINAR ASKESTAD

Einar Askestad är författare.

******

Vill du gå med i 1,1 miljonersklubben? Välkommen!

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122 

Paypal: info@katerinamagasin.se

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer). 

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok heter ”Bilden av Verkligheten” och släpps 12 mars 2019. Du kan bevaka den här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405118/bilden-av-verkligheten/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-verkligheten-9789198405118

Min bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund heter ”Budbärarinnan” och kan köpas här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405163/budbararinnan/

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer