Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Einar Askestad: Det svenska kulturlivet har politiserats till döds

av | 7 sep, 2018 | Kultur

Lästid: 5 minuter

Kultursverige finns inte mer. Det har gått fort på senare år. Återstår självbespeglingen, positioneringen, och – politiseringen. Men hur ser relationen egentligen ut mellan kultur och politik? Varifrån kommer detta ständiga hamrande av politiskt vinklade budskap i en ton och ett tilltal som inte tillåter någonting annat? Hur hänger den självgoda och ofta polisiärt mästrande tonen samman med det konstnärligt och journalistiskt undermåliga? Allra mest totalitär är den som inte ser sig själv. Förblindad av sitt tolkningsföreträde och sin maktposition är inga gränser heliga. Författaren Einar Askestad skriver en exklusiv betraktelse över hur det svenska kulturlivet politiserats till döds.

För några år sedan satt en kulturskribent i svenska televisionens litterära program och förklarade att man läser böcker för att göra sig märkvärdig. Man skall se på teve istället, sade hon, för det är mycket bättre och ärligare. Programledaren, som i sin tur i ett annat underhållningsprogram skrockande berättat att hon aldrig läst vare sig Lagerlöf eller Dostojevskij, svarade ingenting utan log fortsatt sitt ständiga leende. Ty är man kulturjournalist har man det trevligt, i alla fall när kamerorna är på. Aldrig är kulturjournalisten mer lycklig. Det är som om man äntligen får den belöning man är värd och som man annars berövats. Därför skriver kulturjournalisten även krönikor. Där får kulturskribenten leva ut sin personlighet. Man kan skriva om vad som helst, det spelar ingen roll vad det är, högt eller lågt, nonsens eller allvar, i centrum står kulturjournalisten. Brister inspirationen kan krönikan handla om bristande inspiration eller vådan av att finnas till – som kulturjournalist. Som kvinnlig kulturjournalist. Som manlig sådan. Som vegetarian. Som den som tidigast förstod hur unik popgruppen Kent är. Eller den som först förstod hur överskattad popgruppen Kent är. Vad är ett Nobelpris i fysik eller i litteratur, när man kan bli ”Årets krönikör”? Matbloggaren blir över en natt kulturskribent och litteraturkritiken blir till krönikor. Popskribenten recenserar höglitterära verk och klagar på bristen på samtidsreferenser. Kulturchefen, förr i tiden en akademiker, stilist, bildad, är nu en före detta korrekturläsare i sensationspressen som inte skriver kulturartiklar utan en krönika eller två när han haft något på hjärtat.

När vi lyckats höja blicken över samtiden får vi syn på den. Kultursverige finns inte mer. Det har gått fort på senare år. Allt som rör sig bortom samtidens självbespeglande självförståelse saknar forum, och därmed talan. Offentligheten talar ett annat språk. Ett stumt, plastiskt, ansträngt språk, utan undertoner eller övertoner. Själva språket har blivit bild. Det bärande tycks allt för långsamt för att göra sig i det mediala, teknologiskt drivna flödet. När man väl fått syn på samtiden, är det olidligt att ta del av den. Som att stirra in i en avgrund. Det tillgjorda, förkonstlade tilltalet, som inte bottnar i någonting. Inte i sig självt, inte i samtalet. Uppslukad av sig själv går varje ting förlorat. Ingen förmår ta del av någonting. Alla står på tur för att synas eller höras, alla står förberedda, förberedda på att vara förberedda. På att underhållas. Själva sinnet för vad som är angeläget, viktigt, är förlorat. Nyfikenhet var uttrycket för denna förmåga. Den är borta. Ingen ödmjukhet, inget sökande. Återstår självbespeglingen, positioneringen, och – politiseringen.

Nivellering och politisering. Vad är då hönan och ägget? Det låter sig inte sägas. Lika lite som vi förstår vad det hela går ut på, har vi en förklaring till skeendet vi ser. Vad vi kan säga, är att vi kan peka på somligt. Peka ut. Och det kan räcka långt. Politiseringen. Nivelleringen. Det samtidigt infantila och ideologiserade tilltalet. Hänger de ihop? Hur ser relationen egentligen ut mellan kultur och politik? Varifrån kommer detta ständiga hamrande av politiskt vinklade budskap i en ton och ett tilltal som inte tillåter någonting annat? Hur hänger den självgoda och ofta polisiärt mästrande tonen samman med det konstnärligt och journalistiskt undermåliga? Vad är det för en märklig symbios, som tycks växa allt tätare kring sig själv och sammanfalla med det offentliga som sådant? Var tog fördjupningarna vägen, själva premierandet av intellektuell saklighet, skärpa och kunnighet?

Allra mest totalitär är den som inte ser sig själv. Förblindad av sitt tolkningsföreträde och sin maktposition är inga gränser heliga. Ideologier är tankekonstruktioner. Idéer om ett och annat. De är ingenting utan de kulturella betingelser som gjorde dem möjliga. Men mer än så. De står i djupaste tacksamhet gentemot den kultur ur vilken de är sprungna, ty utan den står de sig slätt. Och hur det går med samhällen och kulturer där ideologierna fått makten och tagit herradöme över sina kulturella betingelser har vi sett genom historien. Sovjetunionen är givetvis ett skräckexempel. Men det är lätt att komma att tänka på vår gamle statsminister Reinfeldt, som hellre fällde trädet än sågade av den gren han satt på. Det totalitära rör egentligen inte formen av styrelseskick (monarki, demokrati, meritokrati, osv), utan oförståelsen för och respektlösheten gentemot den kultur man är satt att förvalta och utveckla.

I Sverige har vi en Public Service som skall vara objektiv, neutral, och den skall se till landets intressen, dess kultur och folk som helhet. Sveriges Radio är inte tänkt att vara en politisk megafon. Den finansieras av allmänheten, och skall representera densamma. Inte ett parti. Inte några särintressen. När Augustpriset för bästa skönlitterära bok tilldelas en författare på politiska grunder bör ingen vara överraskad, men det blir inte mer rätt för det. Föraktet för vår kultur, för den västerländska traditionen i sin svenska skepnad, är ingenting som skall accepteras. När en svensk konstnär målar en bild och får bevakas av Säpo för vad som vid skrivande stund ser ut att bli för resten av hans liv, och alltså lever dygnet runt i sitt eget hemland under ständigt dödshot från främmande människor med en främmande och totalitär ideologi som hotar våra friheter och rättigheter, är det ingenting som skall accepteras. Att ge ett prestigefullt kulturpris för en bok som hävdar att det är svenskarna som tvingar fredliga islamister till terrordåd, bilbränder och knarkhandel, och som detaljerat och engagerat berättar om det rättmätiga i att skära halsen av en konstnär som målat en bild, är exakt lika oacceptabelt som det är ett bevis på hur fördummat och genompolitiserat kultursverige blivit. Upphöjandet av propagandister i en eller annan förklädnad måste få ett slut. Det medvetna eller omedvetna spridandet av hat mot vår egen kultur och civilisation måste få ett slut.

När jag skrivit detta tog jag min joggingtur i skogen. En skola hade orientering. Jag möter tonåriga flickor och påminns om deras utsatthet. Den rådjurslika lätt förskrämda blicken när en främmande man dyker upp från ingenstans. Vi har byggt upp ett samhälle som i hög grad skyddar våra döttrar och kvinnor. Vi har tagit detta samhälle för givet. Feminister och andra vill få oss att tro att vårt samhälle är ett dåligt samhälle, ja de vill till och med få oss att tro att mannen som sådan är problemet. Men helt oberoende av sådana förgiftade tankar, är det ett faktum att vi – män och kvinnor i Sverige – i generation efter generation byggt upp vårt samhälle. Och att döttrar och kvinnor därför kunnat känna sig trygga, i staden, i skolan, i skogen.

Och det skall vi nu se till att så fortsätter vara fallet.

EINAR ASKESTAD

Einar Askestad är författare. Hans nya bok gavs ut i maj 2018 i maj och heter ”Så enkla är orden”.

********

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122 

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer). 

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Min kommande bok heter ”Budbärarinnan” och är den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund. Planerad utgivning är 25/6. Bevaka den gärna här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405163/budbararinnan/

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer