Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Dubbla åsiktskorridorer 2

av | 28 apr, 2017 | Debatt

Lästid: 4 minuter

Dubbla tyckardiken – och däremellan ökar missnöje och polarisering

Mitt ”fall” har de senaste veckorna lyckats bli ett talande exempel på debattklimatet i Sverige av idag. Yttrandefrihet i sin ädlaste form handlar om att alla bör kunna yppa även obekväma åsikter, ofta sådana som svider för makthavare. Personligen är jag bara en liten oviktig människa i sammanhanget, en författare som älskar att skriva mina böcker, men tumultet kring mig blottlägger flera allvarliga problem i det svenska samhället.

I förlängningen är dessa problem ett hot mot demokratin, öppenheten och den fria debatten. Vill man dra det ännu längre kan det sägas att Sverige verkligen riskerar falla sönder i en allvarlig splittring. Konsekvenserna vågar inte ens jag förutspå. Jag har en tendens att bli negativ, och tyvärr även att få rätt. Redan våren 2016 sa jag att Trump vinner det amerikanska presidentvalet 2017. Jag tvivlade aldrig på hur det skulle gå med Brexit.  Jag har även haft korrekta uppskattningar angående hur olika partier växer respektive krymper i svensk politik.

Vi har i Sverige de senaste åren fått två tydliga åsiktskorridorer samt ett ingenmansland däremellan. Ingen av åsiktsfalangerna är särskilt nyanserad, även om den som kallas politiskt korrekt fortfarande dominerar utrymmet i de etablerade medierna. Men den traditionella uppdelningen på vänster och höger är egentligen inte längre relevant. I dag pågår ett mentalt skyttegravskrig om vem som har rätt och vem som har fel, vem som är god och vem som är ond. Käbblandet om Sverigebilden och om vad som kan sägas och hur, är bitvis så intensiv att ett samtal om de verkliga problem vi har att brottas med försvinner i bruset. Vi pratar mer om meningslösheter än om det som är viktigt. Och samtidigt tilltar människors missnöje och oro. Trots att det finns mjölk och bröd på ICA mår många dåligt.

Jag funderar samtidigt lite på hur det var i en inte alltför avlägsen dåtid. Då inte alla var hobbypolitiker och då vi inte tvingades välja sida i hur vi anser att samtal bör föras och vad som kan och får sägas. Hur landade vi här, i alla dessa infekterade dispyter, som inte för oss ett dugg framåt? Där båda sidorna försvarar sin ståndpunkt med näbbar och klor, istället för att föra ett sansat och ärligt samtal? Mitt enda svar blir, att det beror på ängslighet och en ovilja att sakligt och korrekt skildra och bemöta verkligheten.

Det som började med en tjeckisk intervju i en liten webbtevekanal blev en kraftfull mediastorm i Sverige där varje mening jag uttalade analyserades till höger och vänster. Public service kom fram till att jag hade flest ”fel”. Oberoende bloggare, som gjort samma granskning, ger mig däremot ”rätt”. Detta visar att det inte finns en absolut sanning om den numera smått berömda intervjun, eftersom alla väljer sin egen tolkning. (Jag kommer att återkomma med egen analys längre fram.)

Däremot har vi kvar sakfrågorna.

Mitt grundbudskap står fast:

Jag anser att mitt älskade Sverige har stora problem och ställer nu frågan:

Vem vill Sverige väl? Vem vill lösa problemen?

Pengar finns det uppenbart, det kommer rapporter om hur bra svensk ekonomi är och att företagsklimatet är gott (om nu detta verkligen är sant). Ändå får vi larmrapporter om gamla som inte får äta sig mätta, om en sjukvård där personal bryter ihop, sjukhus som går in i stabsläge och en poliskår som har drabbats av utmattningssymtom. Jag är bara en enkel människa, och jag förstår inte hur detta hänger ihop. Jag läser och hör om utanförskapsområden och ökande kriminalitet och får mängder av brev från människor som berättar om hur deras liv förändrats till det sämre. En mamma vars 10-åriga dotter kallas hora. Kvinnor som inte vågar gå ut. Personer som blivit rånade flera gånger. En 85-årig dam som inte längre går ut med sin handväska. En ung kille som inte får den hjälp han behöver av socialtjänsten. Människor som betalat höga skatter hela sitt liv men som nu får leva under existensminimum. En ung homosexuell kille beskriver hur han känner sig allt mer hotad på grund av sin sexuella läggning. Jag skulle kunna fortsätta göra listan lång.

2014 sa Löfven att ”Sverige håller på att gå sönder” och man måste fråga sig – har någon lyckats laga det? På den devisen gick socialdemokraterna till val. Nu har vi mer än halvlek, men trasigheten tilltar. 2014 var många bekymrade, men fortfarande läste vi aldrig om stenkastning mot blåljuspersonal, om en tonåring som oprovocerat skjuts i huvudet vid en busshållplats och om att någon kastade en smällare i en barnvagn. 2014 hade i alla fall jag fortfarande förtroende för Sveriges rättsväsende och kände ingen oro över att gå ensam i mörkret eller att låta min dotter, då 12 år gammal, åka tunnelbana på egen hand. (Det gör hon inte längre kvällstid, trots att hon hunnit bli 15).

Läs och försök att förstå, för jag gör det inte.

2014 ansåg jag fortfarande att Sverige var ett land där man värnade om kvinnors, barns och hbtq-personers rättigheter. Jag trodde att feminism i svensk tappning innebar alla människors – kvinnors! – lika värde. Även kvinnor som kommit hit från andra länder. Jag trodde att svensk lag gällde, att särbehandling inte skulle förekomma för dem som kom från mindre demokratiska samhällen. Dessvärre ser man bort från hedersförtryck, barnäktenskap, kvinnoförtryck. Istället går man kvinnofientliga krafter till mötes och inför könsseparerade badtider och accepterar att barn våldtas och gifts bort. Man utvisar en liten oskyldig flicka men låter grovt kriminella män stanna i Sverige. I mina ögon är det höjden av rasism och människofientlighet att tillåta övergrepp för att man är rädd att fatta obekväma beslut. Ibland tas Astrid Lindgren upp som en som stod upp för Sverige. Jag är övertygad om att Astrid aldrig skulle acceptera att barn far illa som de gör i Sverige av idag.

Medan en utländsk 14-årig flicka någonstans i Sverige väntar barn med en vuxen man, fortsätter två åsiktskorridorer sandlådebråka med varandra. Är man med i den av etablissemanget godkända, släpps man in i stugvärmen. Förnekelsen som råder där påminner om hjärntvätten hos en sekt, som vägrar omfamna en kritisk världsbild. I den andra, låt oss kalla den rebelliska och stigmatiserade, finns de som protesterar mot lögner och skönmålning, som försöker påtala landets svårigheter och pågående splittring. Den tysta massan tiger, i rädsla för att bli uppkallad till chefen och tvingas redovisa sin värdegrund. Och givetvis utnyttjas båda kanalerna av aktörer med extrema agendor.

Mitt i allt detta står vårt öppna fria samhälle och demokrati på spel.

Borde vi inte samarbeta för att vända utvecklingen åt rätt håll?

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer