Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Det tillitsfulla folket

av | 21 jun, 2017 | Uncategorized, Debatt

Lästid: 6 minuter

”Sitting duck” är en term som vanligtvis används i strid, och betecknar ett enkelt mål. På bild syns Ygeman, Löfvén och Dan Eliasson ihop med en expert på våldsbejakande julmust i ett av alla sina otaliga möten, diskuterandes strategier, åtgärder och beredskapsidéer samt plastarmband.

 

 

Det finns en grupp människor i Sverige som uppenbarligen inte tagit något som helst intryck av det mångkulturella samhällets framväxt. Nämligen politiker, tjänstemän och myndighetsutövare. De som utgör vår så kallade stat. Hur förklarar man annars att alla dessa kvinnor och män i mångt och mycket fortfarande beter sig som om de lever i en Sörgårdsidyll på femtiotalet? Att vi idag har en ny verklighet verkar ständigt komma som en chock för dem som ska ta ansvar för landet. Resultatet är inget annat än en katastrof. Jag undrar när de tänker kliva ur sin överbetalda bubbla och börja ta ansvar som innebär mer än bara tomma ord.

 När vi kom till Sverige i mitten på 70-talet förvånades mina föräldrar över samhällets tillit och öppenhet. I förorten där vi bodde låste folk inte dörrarna och barnen sprang ut och in hos varandra utan att ringa på. Jag tyckte själv detta var en utmärkt idé och var ständigt irriterad över att mina föräldrar vägrade anamma vårt nya hemlands beteende. Vår dörr var alltid låst. Inte nog med det, mina föräldrar införskaffade även ett kassaskåp ”att förvara viktiga papper i”. Totalt vansinne, tyckte jag då. Men vad visste jag. Östeuropa var tjuvarnas marknad och man kunde inte lita på någon. Människor föddes med misstro och med vanan att tänka framåt i flera led. En fråga var aldrig bara en fråga, i den kunde det döljas en agenda som det var bäst att rusta sig inför. Märkta av umbäranden och krig visste tjeckerna, ryssarna och polackerna, för att bara nämna några, att livet var hårt och obarmhärtigt. Myndigheter var de sista man hade förtroende för, det visste man ju hur mycket de skodde sig på folket och hur de lierade sig med politrukerna och underrättelsetjänsten, som bevakade att medborgarna hade rätt värdegrund… Skepsisen kunde ibland slå över i det osunda, men på det hela taget var det bra. Utgick man från det sämre scenariot blev man åtminstone glatt överraskad när utfallet blev bättre än man väntat.

Skillnaderna i attityd kommer till mig som en käftsmäll när jag än en gång läser att en politiker inte kunde förutse vad som skulle hända, eller någon som inte haft en aning, eller en som varit naiv. Dan Eliassons chock över femtusen kriminella i förorterna. Utanförskapsområdenas framväxt. Säpos panik över tusentals jihadister mitt ibland oss. Ständigt detta förvirrade uppvaknande som uppvisas i medierna.

Och då inser jag vad det handlar om: Det finns en grupp i samhället som uppenbarligen inte tagit något som helst intryck av det mångkulturella samhällets framväxt. Nämligen politiker, tjänstemän och myndighetsutövare. Vår så kallade stat. Hur förklarar man annars att alla dessa kvinnor och män i mångt och mycket fortfarande beter sig som om de lever i ett Sverige på femtiotalet, folkhemmet med solstickan-pojken som sin symbol och Lennart Hyland som den enda vekligt kända tevepersonligheten?

Att ljuga är fult, har svenskar fått lära sig sedan barnsben. Att bråka är farligt, att tycka olika är jobbigt och att slåss är rent av förödande. Men det har faktiskt hittills varit ett framgångskoncept, Sverige har klarat sig undan krig i tvåhundra år och befolkningen har kunnat njuta av ett verkligt fritt och öppet samhälle, där bilar fick stå ostulna (och obrända) nätterna igenom och där man till och med kunde glömma en välfylld plånbok på en parkbänk och återfå den dagen efter med sedlarna kvar. Det var en vacker tid. Visst fanns kriminalitet, våld och mord, men våldtäkterna var inte fler än att sommarens vedervärdiga övergrepp drogs upp stort på löpsedlarna som en sensationell nyhet. ”Årets sommarmord” fanns det till och med något som hette. Ja, du hör ju själv.

Mycket vatten har runnit under broarna, världen har krympt. Sverige är inget skyddat reservat längre, ingen isolerad verkstad där alla är små lintottar klädda i folkdräkter med knätofs, tack och lov för det. Med rätta öppnade Sverige sin famn för invandrare från världens alla hörn, vilket var nyttigt och bra för moder Svea. Sverige gav och fick tillbaka. Tillsammans skapade vi ett nyare land, byggt på gemenskap, hårt arbete och lojalitet mot en stat vi alla trodde enbart ville vårt bästa. Ryktet om den svenska modellen reste jorden runt. Vilket var både gott, men också mindre bra. Kanske kom det även att pratas om att svenskarna var lite bakom flötet? Att de litade blint på vad som än tutades i dem? I de flesta andra länder är man nämligen smått tokig om man lämnar sin ytterdörr olåst. Man betraktas till och med som en smula svagsint om man låter bilen stå öppen över natten. Kanske kom det även att pratas om att svenska myndigheter gärna öste pengar över alla som bad att få en bit av kakan. Att alla fick vad de behövde, utan krav på motprestation. De berömda Amerikabreven, du vet. Man beskriver ett land som svämmar över av rikedom, trots att det är en grav överdrift. Men människor har alltid strävat efter att få ett bättre liv. Vi drabbas lätt av guldfeber när vi anar en ljusning i vårt mörker.

Jag som har mina rötter i Östeuropa kan dessvärre berätta att långtifrån alla är snälla, tillitsfulla och hederliga (gäller givetvis såväl svenskar som människor med andra nationaliteter). Det låter hårt att säga att det på många håll stjäls friskt och att man sätter i system att lura systemet. Men är man kommer ur förhållanden där det gäller att roffa åt sig det man kan, blir man också härdad i hur man ljuger, fuskar och bedrar. Tror man på en ideologi där lögn är ett verktyg för att uppnå makten, då använder man detta verktyg så långt man kan. Får man inget motstånd, tänjer man gränserna, ser hur långt man kan gå. Och nej, återigen, det gäller förstås långtifrån alla individer. Men säg att det är några sämre procent som bär sig illa åt? Och som ändå fortfarande möts av det tillitsfulla folket, som fått lära sig att man ska vilja alla väl utan att ifrågasätta. Man öppnar sin famn, sitt hjärta, sitt hem. Man tror att alla är goda, eftersom man själv är snäll. Och någonstans där blir ekvationen förödande.

Tilliten gör att Sverige blivit en så kallad sitting duck, det vill säga lätt mål, för allehanda bedragare, kriminella, terrorister och våldsverkare. Här finns en lättillgänglig värmestuga, här får man skyddad identitet om man mördat i IS namn, man får körkort, bostad och bidrag. De kriminella släpps på dagen, våldtäktsmän frias eller får låga straff trots att de förgripit sig brutalt på barn. Oklara organisationer drunknar i statliga bidrag och illasinnade individer nästlar sig in på maktpositioner utan att granskas och kontrolleras. Sverige är som en visthusbod med öppna dörrar för allehanda inkräktare att ta för sig så mycket de vill ha. Såväl enskilda individer som hela organisationer roffar girigt åt sig av den svenska välfärden. Man rånar både den gamla pensionären vid bankomaten på dennes pension, och staten på dess skattepengar i form av felaktigt utbetalda bidrag. Signalen är att alla har rätt att ställa krav i Sverige, och får man mothugg kan man skrika om att man blivit kränkt och då få ännu mer, kanske i form av skadestånd som plåster på det påhittade såret.

Den sittande ankan är både konflikträdd, oerfaren, naiv och fortfarande alltför tillitsfull. Jag vågar gå så långt som att påstå att våra politiker genom sin brist på verklighetskontakt är ytterst illa rustade för att bemästra vår nya tid med en rad individer som har ont uppsåt med Sverige (och än en gång, nej, verkligen inte alla invandrare – på grund av det sjuka debattklimatet måste jag verkligen understryka detta så det ej kan missförstås. Denna text handlar inte om den laglydiga, skötsamma majoriteten).

Därför undrar jag, när tänker de styrande ta seriöst intryck av vårt mångkulturella samhälle? När ska de bli mer kosmopolitiska och världsvana i sina attityder, och inte enbart framstå som kusinerna från landet som verkar helt oemottagliga för det faktum att omvärlden inte enbart bjuder på bekymmerslösa eftermiddagar på höskullen. När ska de ta lärdom av andra länders folk, av den mer pragmatiska och kanske sunda misstänksamheten, det kritiska tänkandet, istället för att blint tro på att alla ständigt och jämt vill vårt samhälle enbart väl? När ska de, som grannländerna redan gör, ta i med hårdhandskarna mot det oacceptabla? När ska de börja skydda oss, den laglydiga befolkningen, som i dagsläget utsätts för faror från individer som många gånger inte ens har rätt att vistas i landet?

Tilliten är en vacker egenskap och jag önskar att dörrarna hade fått förbli olåsta. Men idag, när ungarna inte själva kan leka ute på gården och till och med de larmförsedda ytterdörrarna forceras allt oftare, är det dags för ett uppvaknande. Man kan inte bara ta till sig vissa delar av mångkulturen och rata dem man inte gillar. Bjuder man upp till dans, får man dansen dansa, eller hur man nu säger… Ett mångkulturellt samhälle kräver mångkulturella politiker – eller åtminstone sådana, som kan handskas med en förändrad verklighet som inte liknar något annat vi tidigare upplevt.

 

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag tas tacksamt emot via swisch på 0733289122. Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. >3

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer