Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

”Det fanns en tid när vi levde utan rädsla i Sverige”

av | 24 mar, 2018 | Blogg

Lästid: 5 minuter

Året är 2006 och jag och de fyra minsta ungarna blir fotograferade för min frågespalt i tidskriften Mama. Jag svarar på frågor om föräldraskap och relationer och lever ett lugnt liv med fem barn och man i en villa i Bromma utanför Stockholm. Jag är inte överdrivet politisk, men är engagerad i frågor som handlar om jämställdhet, feminism och missbruk och skriver om sex och relationer. Föga anar jag att jag tio år senare inte kommer våga låta min tonårsdotter åka tunnelbana ensam på kvällen.

Jag hittar den här bilden i en låda och den väcker många minnen. Det var en bra tid, en oskuldens tid, kan jag känna, när jag ser oss fem i fotostudion. Det hugger till i mig av saknad, inte för att jag nödvändigtvis vill tillbaka till småbarnsåren (de var jobbiga, om än underbara!). Saknaden handlar om det Sverige som fanns då. Det fanns en tid när vi levde utan rädsla. Den tiden finns inte längre kvar.

Föga anar jag att jag tolv år senare dessutom ska bli mobbad, förföljd och förlora uppdrag för att jag vägrar hålla tyst om hur Sverige förändrats. Att jag ska lämna etablissemanget, mer eller mindre självvalt, och bli en så kallad ”kontroversiell” debattör, bara för att jag har mage att vägra hålla tyst om den illavarslande utvecklingen. Att sanningen är kontroversiell i ett så väl utvecklat land som Sverige! Att det jag 2017-2018 säger ”skrämmer” vissa förnekare mer än det faktum att kriminaliteten och det sexuella våldet eskalerar till nivåer vi historiskt aldrig haft i Sverige. Bestialiska gruppvåldtäkter har blivit vardagsmat och skottlossningar så vanliga att de förpassas till att bli små notiser i tidningarna, om de ens nämns. Våldet är allt råare och ingen skonas. Inte pensionärer, inte djur, inte barn, inte funktionsnedsatta… Dagligen misshandlas, knivhuggs och våldtas det. Människor släpas efter bilar men de som utsätter dem för detta får löjligt låga straff. Någon säger ifrån till ett tonårsgäng och blir huggen med kniv som svar. Många har slutat att gå ut. Samhället avfolkas kvällstid, svensken hukar i sin bostad och skaffar larm för att freda sig mot stöldligor som ogenerat går in i människors bostäder för att ta vad de vill ha. Och de folkvalda politikerna fortsätter ljuga om att man har läget under kontroll medan samhällets vitala funktioner monteras ner.

Jag tillhör dem som kan jämföra hur det var för bara fem, tio år sedan, och hur jag och många andra med mig levde i ett tryggt och mer eller mindre harmoniskt land. Jag var inte rädd för att gå ut i skogen och jogga. Jag hade hörlurar med musik i öronen när jag gick iväg för att träffa vänner, och jag åkte tunnelbana ensam på kvällen. Jag gick på krogen utan en tanke på att något skulle hända mig. Klart att jag som kvinna såg till att vidta försiktighetsåtgärder, de vanliga, men ändå var jag inte överdrivet orolig. Fortfarande var sexuella övergrepp och våldtäkt något som tillhörde undantaget – inte reglerna. Min äldsta son gick i skola i stan och umgicks med sina kompisar där. De andra pojkarna började åka ensamma till city vid 12-13 års åldern. De åkte tunnelbana och hängde på internetcaféer. Jag var inte rädd för att de skulle bli knivhuggna eller skjutna. Jag var inte orolig för skenande lastbilar och terror. Jag var säker på att polisen skulle komma och styra upp om brott begicks.

Det är vemodigt att titta på det här gamla fotot från 2006. Jag ser så bekymmerslös ut. Jag är trygg. Jag har satt en massa ungar till världen och utgår från att deras framtid är ljus. För jag bor i världens bästa land med vilket jag har ett hållbart samhällskontrakt. Jag betalar skatt och för det får jag fantastisk (fungerande!) barnomsorg, skola, vård, och polis. Som kvinna och mamma vet jag att jag har mina demokratiska fri- och rättigheter och jag funderar inte så mycket på huruvida jag högt får säga det jag tänker. För jag har, ärligt talat, inte så mycket negativt att komma med. Okej att en av sönerna bröt armen och vi fick vänta i nästan ett dygn på operation på Astrid Lindgrens barnsjukhus, men till slut fick han vård. Okej att dotterns blindtarmsoperation dröjde så pass att hon faktiskt kunde ha dött, det var inte bra, men vad gör man.

Nu ber jag till högre makter dagligen att ingen av oss ska bli allvarligt sjuk. Jag börjar inse att mina föräldrar är den sista generationen som får en hyfsad pension. Jag inser också att samhällskontraktet är brutet. Polisen är farligt underbemannad och staten är inte att förlita sig på. Allt det som en gång fungerat väl, myndigheter, instanser och institutioner, går på knäna. Dagligen uppdagas korruption och oegentligheter. Samtidigt riktas fokus bort från de allvarliga samhällsproblemen. Man jagar dem som säger ifrån, och lägger ner allvarliga brott eller utdelar pinsamt lindriga påföljder till de verkligt farliga förövarna. Det egna landets medborgare lämnas vind för våg. Gamla människor lider, jag vill gå så långt som att säga att de avlivas av staten som obarmhärtigt misshandlar dem genom att till exempel kasta ut dem från deras boenden eller genom att inte erbjuda dem den omsorg de har rätt till för all den skatt de betalat in under sina långa arbetsliv. Assistans dras in för svårt sjuka. Dagligen får jag brev från medborgare som känner sig svikna, bortglömda, misshandlade av den stat de tidigare haft förtroende för. Jag får brev från föräldrar som oroar sig för sina barns framtid. Jag får brev från unga tjejer som blir sextrakasserade, hotade och kallade ”svenska horor”. Jag får brev från i övrigt laglydiga pensionärer som kallas till förhör och får sina hem genomsökta för att de skrivit något i ilska på Facebook.

Det är bara ett foto som legat i en byrålåda. Ett minne från en ljusare tid i livet. En påminnelse om vad vi haft – och vad vi förlorat. Det känns högst overkligt. Man saknar inte kon förrän båset är tomt, heter det. Nej, kanske förstod vi inte riktigt vad vi hade, när livet lunkade på, förutsägbart och odramatiskt.

********

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122 

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer). 

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer