Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Det är ingen idé att anmäla – sextrakasserierna är för många

av | 6 jul, 2017 | Uncategorized, Debatt

Lästid: 8 minuter

Maja, 23, skriver i sin gästkrönika om alla de gånger hon drabbats av sextrakasserier – som hon aldrig anmält.

 

Det heter att anmälningsbenägenheten har ökat, som en förklaring till att sexualbrotten blir allt fler. Men förhåller det sig verkligen så? I sin gästkrönika här på Katerinamagasin menar 23-åriga Maja att det är precis tvärtom. Uppgivenheten och misstron till myndigheter växer i stället i takt med att antalet våldtäkter och övergrepp lämnas utan rättslig påföljd och utredningar läggs ner. Men även till synes obetydliga sexövergrepp lämnar djupa sår i själen. Min frihet har tagits ifrån mig, skriver Maja.

 Det spelar ingen roll hur många gånger man är med om sexuella trakasserier. Det är alltid lika påfrestande. Adrenalinpåslag med hjärtklappning, en känsla av total maktlöshet. Första gången var det en chock men det kändes inte förvånande efteråt. Alla tjejer i min ålder har liknande erfarenheter. Men ingen har något svar på vad man ska göra åt det och inte en enda jag känner har anmält till polisen.

Jag är 21 år och går själv för att ta bussen en kylig höstförmiddag. En äldre man på busshållplatsen får syn på mig och börjar sjunga tyst på arabiska samtidigt som han vaggar fram och tillbaka och stirrar. Jag försöker att inte låtsas om honom men han flyttar sig ständigt närmare. När han plötsligt börjar cirkulera runt busskuren och sedan stannar bakom mig på andra sidan glaset tar jag upp telefonen och går därifrån så snabbt jag kan. Jag tänker inte chansa.

Jag är 20 år och går på tunnelbanan mitt på dagen. I vagnen sitter ett gäng unga män som först tystnar när de ser mig för att sedan börja viska till varandra, peka och skratta. Av erfarenhet vet jag att risken är stor att de blir triggade om jag ens råkar titta åt deras håll så jag låtsas ignorera dem samtidigt som jag försöker hålla koll. När jag går av hoppar en av dem plötsligt upp från sin plats och skyndar sig efter mig. Stationen är tom och de som sitter kvar ropar någonting när dörrarna stängs och han börjar skynda sig efter mig. Jag känner mig som ett bytesdjur, vågar inte göra några hastiga rörelser eller titta åt hans håll samtidigt som jag försöker nå min sambo på telefon men det går inte fram. Jag skyndar upp för trapporna, han ökar farten och börjar komma ikapp, fortfarande inte en annan människa i sikte och mitt hjärta hoppar upp i halsgropen. När jag kommer ut genom dörrarna ser jag till min förvåning min sambo, hans telefon hade laddat ur och han hade tagit ett tåg tidigare för att möta mig. Lättnad. Mannen som följt efter mig kommer ut genom dörrarna kort därefter och när han ser att jag inte längre är ensam sänker han huvudet, vänder snabbt och nästan springer tillbaka medan han tittar sig över axeln mot min sambo.

Jag är 18 år och har precis satt mig på pendeltåget. När tåget saktar in för att stanna vid nästa station märker jag hur en man hajar till när han får syn på mig genom fönstret. Jag lägger min väska på platsen bredvid mig i förebyggande syfte och vänder ryggen mot gången i hopp om att han inte ska se mig. Det gör han och han sätter sig ett par platser bort med ryggen mot mig men jag märker hur han vrider sig ofta för att titta åt mitt håll så jag bestämmer mig för att byta till en plats längre bort. Nästan med en gång börjar han följa efter mig så jag sätter mig på en plats där det nästan är fullt och han sätter sig på den enda andra tomma platsen snett bakom mig. Så fort personen mitt emot mig ska gå av rusar han dit och sätter sig så att hans ben nästan nuddar mina trots att jag flyttar på dem så gott jag kan samtidigt som han plockar upp telefonen och vinklar kameran mot mig. Det är inte första gången jag har blivit fotograferad av främlingar så jag vet hur det ser ut. Jag reser mig upp igen och går, han följer efter. Efter att han följt efter mig genom halva tåget ska jag äntligen gå av, jag väntar till sista sekund och hinner precis hoppa ut när dörrarna stängs så att han inte hinner efter.

Jag är 16 år och ska köpa böcker i Gamla Stan. Det är sommarlov. På vägen har jag sett män ropa förolämpningar och förslag åt unga tjejer som har shorts men jag har satt på mig långbyxor trots att det är högsommar för att slippa just det här. När jag ska gå av tunnelbanan reser sig ett gäng som suttit i närheten och ställer sig i vägen för dörrarna. Jag försöker först med ett hövligt ”ursäkta” men de bara skrattar och några ställer sig bakom mig och börjar dra i min väska och tröja samtidigt som de säger någonting jag inte förstår till varandra. De hånskrattar och jag börjar få panik. När varningssignalen för att dörrarna ska stängas ljuder knuffar jag till dem så hårt jag kan och hinner precis ut. Efter det sitter jag några minuter på stationen och försöker att lugna ner mig och sluta skaka – ända tills en annan man kommer och sätter sig bredvid mig på bänken för att granska min kropp trots att det i övrigt är tomt.

Jag är 14 år och ska handla med en vän i city. Jag tar tåget in till stan själv. Det är sommar och varmt och jag har inte lärt mig än att jag inte kan klä mig som jag vill så jag bär kjol. På tåget är det en man som försöker fotografera mig, så jag sätter mig bortvänd så gott det går och hoppas att han inte ska göra någonting värre eftersom han är mycket större och tåget nästan är tomt. Efter att jag och min vän handlat ska jag följa med henne till tunnelbanan och nedgången från Sergels torg är närmast. Det står stora grupper unga män som röker och skränar där, men det står också vakter inomhus så vi vänder inte utan undviker klungorna. När vi kommer till dörrarna är det några som får syn på oss, ställer sig i vägen och gör pussljud med munnen vilket fångar uppmärksamheten från de andra bakom oss. Jag försöker säga åt dem att flytta på sig men det gör dem bara mer uppspelta och de ropar saker till varandra, skrattar och kommer med förslag som jag önskar jag aldrig hade hört. Till slut är det en av dem som försöker ta tag i min väska, jag armbågar honom och knuffar till en av dem framför oss så att vi kommer förbi.

Jag är 13 år och ska åka helt själv till en galleria för första gången, det är lite nervöst. Jag går till en bankomat för att se hur mycket månadspeng jag har kvar och sätter mig sen på en bänk för att tänka igenom vad jag kan köpa. Två äldre män som har tittat på mig ställer sig i närheten, en av dem pekar och säger någonting till den andra som efter det går och sätter sig på bänken där jag sitter. Jag märker hur de tittar på varandra och att han som satt sig hoppar närmare mig så jag flyttar bort en bit men han fortsätter. Det har aldrig hänt någonting sånt här förut och ingen har varnat mig så jag sitter skräckslagen kvar. Jag försöker att inte börja gråta samtidigt som jag låtsas titta på min lapp från bankomaten och hoppas att han ska försvinna. När han sträcker sig för att lägga armen runt mig samtidigt som hans kompis ställer sig i vägen så att jag inte kan gå iväg inser jag äntligen att de inte är som andra människor: de bryr sig inte om vad jag vill. De bryr sig inte om att jag mår dåligt utan finner det underhållande. De respekterar inte mig. Jag rycker åt mig väskan och flyger upp för att skynda därifrån när hans hand bara är några centimeter från mig. De hånskrattar och jag springer det fortaste jag kan.

Nu kanske du tänker – men det hände ju inget? Då ska jag berätta att du har fel. Det som hände var att min tillit till samhället och min tro på andra människor försvann. Det som hände var att jag var tvungen att lära mig att om jag inte passade mig noga var jag ett lovligt byte i en sjuk lek. Det som hände var att min och många andras frihet togs ifrån oss samtidigt som vi alldeles för tidigt fick lära oss hur otroligt lågt vissa män värderade oss och såg på oss. Exemplen ovan är enbart ett axplock, jag har mer att skriva om för det här är inte enstaka tillfällen. Det här är vardag för många, precis som att ständigt vara på sin vakt och avvärja farliga situationer är vardag för många.

Inget av det ovan är anmält och inget har bevittnats av svenska män. Och nej, svenska killar och män håller inte på så här. På sin höjd klär de av en med blicken. De förstår själva inte vad vi tjejer tvingas utstå och kan komma med förminskande råd. För det handlar oftast inte om enstaka perversa typer som inte kan hålla sig. Låt oss prata klarspråk: Det handlar om rasistiska och i vissa fall religiöst motiverade trakasserier. Framför allt handlar det om att roa sig på bekostnad av dem som uppfattas stå lägst i samhället – hororna. Inte hororna som i prostituerade, utan som i kvinnorna och framförallt flickorna som tror att de har rätt att leva sitt liv som de vill, som har fått för sig att det är deras rättighet att inte gömma sig. Som av någon anledning tror att de kan cykla vart de vill, klä sig som de vill och därför måste tillrättavisas genom att förnedras och skrattas åt. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet vi pratar om, även om det är värre när det är mörkt. Det spelar ingen roll om man har heltäckande kläder, även om det är värre när man har klänning, även en lång. Det spelar inte heller någon roll om man undviker smink, även om det är fler som stirrar och gör ljud när man har mascara.

Så varför uppmärksammats inte det här mer? Min teori är att ingen, inte ens de vars agenda gynnas av det, vill tro på hur illa det är samtidigt som unga tjejer ofta snabbt förstår att det är de som måste anpassa sig. Har man blivit fotograferad eller trakasserad för att man har shorts som tretton- eller fjortonåring har man det inte gärna igen om man inte vet att andra som kan försvara en är med. De flesta drar också den korrekta slutsatsen att de inte kan röra sig fritt. Trakasserierna är med stor sannolikhet grovt underrepresenterade i statistiken och anledningen till att det inte är fler våldtäkter, gruppvåldtäkter, taharrush och tafsande är för att de flesta redan fått lära sig av erfarenhet att de inte kan leva fritt och ständigt måste akta sig. Detta trots att privilegierade äldre feminister hävdar motsatsen eller skyller på mansnormer medan de låtsas som att det alltid har sett ut såhär och inte är så farligt. Dessutom, vem vill kallas rasist, vek eller lögnare när man försöker be om hjälp? Rasist är du om du berättar hur han som trakasserade dig såg ut. Vek är du enligt de män som inte minns hur det är att vara mindre och svagare i en utsatt position med allt att förlora. Lögnare är du enligt egoisterna som lever ett skyddat liv och som inte vill få sin dag förstörd genom att lyssna på ditt gnäll.

 

Maja är 23 år, frilansande skribent och enligt sin egen beskrivning ”den värsta sortens 90-talist som inte klarar av någonting förutom att ha åsikter om precis allt”. Och hon är jäkligt förbannad. Till en början funderade hon på att skriva helt anonymt men nu är det bara efternamnet hon behåller för sig själv. ”Efter att ha pratat med min sambo kom jag på igen att det inte är jag som har gjort fel. Det är inte jag som ska skämmas,” skriver hon i sitt följebrev.

 

**********

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swisch på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnumret). Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer