Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Det är idag vi borde fylla Sergels torg med blågula flaggor, blommor och sång

av | 6 jun, 2017 | Debatt

Lästid: 4 minuter

Min allra första svenska nationaldag, 6 juni 1975. Jag är klädd i kjol som jag fått av svenska staten, ett av de plagg som socialtjänsten i Täby införskaffade åt vår familj på rekvisition som vi som nyanlända invandrare hade rätt till (trots att pappa var professor, anställd av Svenska Kungliga Vetenskapsakademin). Jag minns mycket väl hur vi tillsammans åkte till PUB vid Hötorget och fick varsitt klädpaket, jag, lillebror, mamma och pappa. Det var både högtidligt och genant för en 11-åring.

Sverige, mitt kära andra hemland. Jag vill gärna gratulera dig på din nationaldag, en dag som tyvärr inte firas med några glada folksamlingar på Sergels torg, direktsända konserter och ett blomhav av gula rosor och blåklint. Jag önskar vi likt norrmän gick man ur huse och omfamnade vårt land, detta generösa men ack prövade rike som tålmodigt utstår än det ena, än det andra. Jag vill krama dig, Moder Svea, viska i ditt öra under den blonda flätan att allt kommer att bli bra. Men du behöver pepp! Som alla andra prövade individer behöver du kärlek, uppmuntran, omtanke och värme. Jag beklagar att du behandlas som om du var osynlig, värdelös och obehövd.

Vi kom till Sverige en iskall januaridag 1975, hade åkt bil från Köpenhamn över ett energikrisdrabbat smutsgrått landskap. Vi hade bott i Danmark i exakt ett år men mamma hade inte lyckats få något arbete och pappa, som hade arbetat som fysiker på Niels Bohr Institutet, hade fått en inbjudan från Svenska Kungliga Vetenskapsakademin, att komma och arbeta på Manne Siegbahninstitutet på Stockholms universitet. Även mamma fick en tjänst. Vi var fortfarande tjeckiska medborgare då (okej, mamma och jag ryska men det är en annan historia, som jag kan ta en annan gång) och mina föräldrar hade inte tänkt söka politisk asyl i Sverige. Det var meningen att vi skulle tillbaka hem, om/när situationen i det av Sovjetunionen ockuperade Tjeckoslovakien förbättrades. Men ingenting blev bättre, tvärtom fråntogs pappa sitt medborgarskap efter några månader i Sverige, och sökte då asyl. Något som beviljades nästan omgående, varpå vi alla fick nya personnummer och blev svenska medborgare (samtliga i familjen utom jag fick fyra sista siffror som började på nr 9, ett konkret bevis på att man var utlänning – utom jag då, som slank igenom och fick en trea som förstasiffra. Kanske var det ett tecken? På att jag var lite svenskare än resten av min lilla familj?)

Sverige 1975 saknade våldsamma utanförskapsområden och polisen i Täby centrum hade en hel del tid att sitta och fika. Det brann inte så ofta bland höghusen. Vi var en extrem minoritet bland vissa finska och chilenska invandrare (men Rinkeby var socioekonomiskt utsatt redan då, jag vet, för min bästa tjeckiska kompis bodde där och jag lekte med henne bland loftgångarna och satt och gluttade porrtidningar i grovsoprummet, samt fick åka med badbussen om somrarna, där fanns fler svarthåriga ungar än i mitt eget homogena Täby där 98% av klasskompisarna i Viggbyskolan var av lintottkaraktär).

Sverige, älskade Sverige. Du gav mig en alldeles egen svenskafröken, Margareta, som tragglade verb och pronomen med mig och lärde mig den svenska som står grund för mitt författarskap. Sverige, älskade Sverige, som erbjöd vistelse i svenskt hem om sommaren, så råttfärgade lilla jag fick bli sommarbarn (nästan som en sommarkatt med den skillnaden att jag fick komma hem till mina riktiga föräldrar sedan) hos en underbar familj på svenska vischan. Köttbullar, gräddsås, lingonsylt, iskall fil och nyplockade blåbär, bad i en kvällsljummen sjö när skymningen föll, ett möte med en ståtlig älg på en liten skogsväg, samt lek med svenska ungar som lärde mig Ryska posten och att vilja lära mig älska hästar och ett liv i stallet (ett projekt som aldrig föll väl ut). Jag önskade så innerligt att jag hade fötts här, i detta fantastiska land, istället på en kraftigt trafikerad ocharmig gata i utkanten av Prag.

Jag ska inte dröja mig kvar vid 70-talet även om det förstås är en söt nostalgitripp. Jag vill säga en del om Sverige av idag. Det är inte en dag för anklagelser och gnäll. Tvärtom, idag vill jag lyfta allt det jag älskar med Sverige. Kanske framför allt människorna, de ibland hårt prövade, vars sinne visserligen på ytan kan te sig surt och kargt (för en öst- eller sydeuropé) men som, när man skrapar på ytan, är vänliga, generösa, tillitsfulla. Det man vill kalla för mesighet är egentligen förståelse och tolerans. Svensken vill så gärna förstå, inte vara ovettig. Hur kan man inte älska folk som verkligen anstränger sig? Som öppnar sin famn? Som försöker, trots att de ibland råkar illa ut?

Man kan tycka mycket om att rättvisetänket ibland gränsar till dumhet, men som grundläggande egenskap är det nog en kvalitet som gjort Sverige till ett föredöme ifråga om fred, jämställdhet och generositet.

Visst har jag klagat många gånger, men denna nationaldag är inte tid för klagosång. Jag tänker inte förfasa mig över vädret (som ingen av oss kan påverka) eller att det bitvis är ett land som är dött, stelt och avfolkat. Jag tänker inte lyfta fram att man genom huvudlösa politiska beslut för alltid förstört viktiga delar av Stockholm (mitt hjärta kommer alltid att blöda för Klarakvarteren och hur de obarmhärtigt slaktades, och jag hoppas man ska ta lärdom och därmed inte förstöra Stureplan på samma sätt). Ja, det finns massor att kritisera men jag tänker inte ens ge politikerna en känga idag, fast de skulle behöva en hel omgång med stryk.

Idag vill jag bara tänka på allt det fina, vackra och underbara som Sverige är.

Naturen är magisk. Skogarna, haven och de vidsträckta fälten, just så här års bitvis gyllengula av raps. Himlen, ren och förlåtande. Landsbygden, så pittoresk med sina röda stugor. Utsikterna, till exempel den över Vättern från Brahehus, och den över Siljan! Och fjällen förstås. Det karga, iskalla.

Biblioteken, skolorna och universitetet. Alla människor som arbetar för att tillsammans göra det bästa av tillvaron. Sjukvårdspersonalen, de anonyma änglarna som håller de gamla och sjukas händer. Aldrig en skugga över dem! Poliserna, blåljuspersonalen, som drivs av något annat än begär efter ett välfyllt konto, för deras slit avlönas aldrig i paritet med vad de ger. Alla de ideellt arbetande, som ställer upp, som stöttar. Jourerna, medmänniskorna, individerna som öppnar sina dörrar. Som lyssnar, tröstar, skänker pengar. Jag älskar er för det, glöm aldrig hur viktiga ni är!

Det finns mycket att skriva, men jag slutar här. Jag önskar er alla en underbar dag. Idag skiner solen och himlen är klar. Precis som den svenska fanan, färgerna är vackert gul och blå. De färger är för mig liv, frihet, gemenskap. Låt oss tillsammans förvalta det väl, även i framtiden.

Jag ser vår flagga vaja i vinden och mitt hjärta är fyllt av kärlek.

Problemen fortsätter vi att jobba med nästkommande vardag.

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer