Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Den nya franska revolutionen kräver direktdemokrati och Macrons avgång

av | 7 apr, 2019 | Utrikes

Lästid: 9 minuter

Igår var det den 21:a lördagen i rad som gilets jaunes, de gula västarna, samlades i Paris för att tillsammans protestera mot Macron, maktmissbruk och ett samhälle man anser har svikit folket. Gräsrotsrörelsen, som uppstod i december och till en början var främst en protest mot höjda bensinpriser, har utvidgats till att kritisera ett förlegat system, och är en nagel i ögat på politikerna eftersom den enar fransmän i hela landet. Målet för den nya franska revolutionen är mindre koncentration av makt och mer direktdemokrati, om man ska sammanfatta det enkelt. För att uppnå detta fortsätter fransmännen gå ut på gator och torg. Lördagen den 6 april gick marschen från République till La Défence, en tur på tretton kilometer. Den här gången gick jag själv med, för att kunna bilda mig en egen uppfattning om det som mainstreammedierna ogärna rapporterar om.

Klockan är 12 och människor börjar samlas intill bronsstatyn av Marianne, som symboliserar den franska republiken. Hon håller en olivkvist i högra handen och står intill deklarationen om mänskliga rättigheter. En ytterst laddad plats, med andra ord. Avfärden sker vid 13.00. Det är första gången gula västarna går just denna sträcka, via Gare du Nord som är hårt drabbat av kriminalitet och drogförsäljning, samt boulevard Barbés och vidare via Boulevard de Clichy mot avenue de Villiers. Målet är den stora kontorsstadsdelen La Défence med sitt köpcentrum och sina skyskrapor av glas och stål. Marschen går symboliskt nog genom den finare stadsdelen Neuilly, där många välbemedlade parisare bor. Etablerade medier vill gärna tysta ner och förminska omfattningen av de gula västarnas manifestationer. Däremot vill man gärna lyfta antalet poliser, och framhålla deras insatser mot det man vill beskriva som våldsamma upplopp.

Vi är många tusen som likt en brokig flod väller genom gatorna. Efteråt rapporterar de franska mainstreammedierna att detta var en av de mindre demonstrationerna och att gula västarna tycks tappa kraft. Man hävdar att det rör sig om 3500 demonstranter, och att det finns 10 000 poliser som håller ordning. Jag som sett och deltagit i demonstrationen kan säga att jag skulle uppskatta antalet människor till många fler tusen, kanske 10 000, kanske 20 000, medan poliserna är få, trots att man mobiliserat stora styrkor, det syns tydligt, med piketbussar och kravallutrustning, samt den speciella civilklädda enhet som är beryktat mer brutal än deras uniformerade kollegor.

Trafiken står still medan gammal som ung marscherar sida vid sida. Det är en protesmarsch, en demonstration som samlar alla slags människor. Gamla, unga, medelålders, kvinnor, män, samt en variation av politiska åsikter. Alla har inte gula västar på sig, vissa har draperat sig i franska flaggan. Många är hitresta från andra delar av Frankrike och har med sig sina landskapsflaggor. Jag ser bland annat Bretagnes svartvita Gwenn-ha-du vaja ovanför huvudena, samt den gulrödrandiga flagga som representerar Région Sud, med Provence, Alperna och Côte d’Azur. Men här finns också olika slags slogans, uppmaningar, citat och uttryck för vad demonstrationen handlar om, samt många uttryck för avskyn mot Macron. En vanlig förkortning som står skriven på mångas gula västar är RIC, som står för Référendum d’Initiative Citoyen, översatt ungefär ”Medborgarinitiativ för folkomröstning” som innebär just det man strävar efter, en mindre koncentration av makt och en möjlighet för lokala demokratiska beslut, som i till exempel Schweiz och Italien.

Jag ansluter till en grupp personer som jag lärt känna via sociala medier och som varit engagerade i Gula västarna  sedan protesterna började.

Äntligen får jag träffa Pierre, som jag tidigare intervjuat på telefon, samt flera av dem som han lärt känna i demonstrationerna. Människor knyter kontakter på gatorna. Jag hälsar på en man från en av Paris förorter, banlieu, och hans partner. En annan man ansluter sig, han ska träffa sin 20-åriga son längre fram i demonstrationståget. Vi träffar en del journalister från fransk alternativmedia som rapporterar, då etablerad media inte gör sitt jobb. Det påminner om Sverige, och när jag berättar det för en av journalisterna ser han förvånat på mig och säger att det inte är den bild man får av Sverige, att han trodde att vi hade full yttrandefrihet och demokrati… men att man samtidigt inte riktigt vet vad som händer i Sverige just nu eftersom det inte skrivs särskilt mycket om det.

Så här sa Pierre i början av februari:

– Vi vill naturligtvis att Macron ska avgå – men det räcker inte att byta ut honom, det är inte lösningen. I åratal har vi valt olika politiker men resultatet har blivit detsamma. De är förrädare, de gör inte saker som gynnar det franska folket. Macrons agenda är klar. Han valdes av eliten och han förstör Frankrike suveränitet. Till exempel har han sagt att det inte finns någon fransk kultur…

 

Intervju med en gul väst i Paris: ”Vi kommer att kämpa tills eliterna faller”

 

Idag är han vid gott mod.

– Vädrets makter står oss bi, det är ett tecken, säger han efter att vi hälsat på varandra med den obligatoriska franska kindpussen, en luftpuss på vardera kinden. Det har bara regnat en enda gång trots att vi hållit på sedan i december.

Solen skiner och demonstrationer känns mer som en folkfest än en politisk manifestation. Vissa sjunger den franska nationalsången Marseljäsen, vissa skanderar slogans. Någon har med sig musik, det blir hip hop och spontan dans mitt i protesttåget, någon spelar Slim shady med Eminem… Folk dricker öl och läsk, man äter medhavda baguetter, kakor, wraps, det är trots allt en flera timmar lång marsch. Då och då blir det oroligt, till exempel när vi vandrar över bron över péripheriquen, alltså motorvägsleden som går runt Paris. Det hörs sirener, bilar som tutar, och polisernas närvaro skapar en spänning. Men det är ingen fara, inga handgemäng sker och vi fortsätter framåt. Medan vi går diskuterar vi politik och de föregående tjugo lördagarna. Polisens övervåld. Pierre berättar att en kvinna som med sin foodtruck stöttat demonstranterna hotats av polis, att hennes foodtruck ska slås sönder. Han berättar att man kan få böter för att vifta med franska flaggan på annan plats än den en demonstration med tillstånd går fram. Det kostar 130 euro att visa sin fosterlandskärlek, säger han med ett snett leende. Han berättar om dem som skadats och som mist ögon då de blivit beskjutna, bland annat en journalist som stod och filmade och fick en kula i ögat. Han berättar om allt förtal och smutskastning som de gula västarna får tampas med, som fallet med den judiske författaren som blev attackerad och skulden som lades på de gula västarna, fast det var en salafist som stod för angreppet. Etablissemanget försöker demonisera gräsrotsrörelsen, få dem att framstå som enbart aggressiva och illvilliga, allt för att kväva fransmännens ilska och upprorslystnad. Han berättar om polisens provokationer, om att man låtit huliganer infiltrera utan att ingripa, för att kunna anklaga gula västarna för att orsaka skadegörelse och förstörelse på Champs Elysées. Han berättar om rykten som går om Macron, att presidenten är utbränd och sover illa.

Ovanför våra huvuden kretsar en polishelikopter och då och då hörs sirener. Plötsligt börjar det sticka i näsan, det är tårgas som sprids någonstans längre bak i leden och vinden för den mot oss. Det svider i halsen och munnen blir torr, jag dricker lite vatten för att få bort den obehagliga känslan. Allt går dock fortsatt lugnt till.

Vi går genom gatorna och många står på sina balkonger och tittar ner på oss. ”Stå inte och titta, kom med oss” skanderar demonstranterna. Andra sjunger ”Vi är inte trötta”, som en markering om att man ingalunda tänker ge upp demonstrerandet.

– Jag tror inte att Macron kommer vara kvar året ut, säger Pierre. Jag tror att han kommer att avgå.

Plötsligt ser vi en grupp svartklädda tonåringar ansluta sig till demonstrationståget. Det är extremvänstern, Antifa, säger Pierre. Jag frapperas av hur unga de ser ut. Några verkar inte vara äldre än 12-13. Taniga, bleka, med färgat hår och kroppar som ser ut att just nått puberteten. De har ryggsäckar och några är lite tafatt maskerade, men allt som allt gör de ett harmlöst intryck. Jag får en känsla av att de knappt ens vet vad de håller på med… Men de går med i tåget, beskedligt och snällt.

– Våra demonstrationer samlar alla oavsett politisk ideologi, säger Pierre. Höger, vänster, det kvittar. Det är nu vi måste stå upp för Frankrike, och för Europa. Jag tror det är vår sista chans.

Att man inte är särskilt förtjust i EU är inte att ta miste på. Man talar om att ”alkoholisten Juncker” måste bort och att EU blivit en maktmissbrukande koloss som lägger sig i ländernas egna angelägenheter. Migrationspolitiken och yttrandefriheten är två viktiga frågor. Jag ser hur en grupp personer samlas och försöker få eld på en EU-flaga. Det går dock dåligt, det blå tyget med sina gula stjärnor vägrar ta fyr. Kanske är det fuktigt?

Vi fortsätter att gå, genom Neuilly sur Seine, de finare kvarteren i utkanten av Paris. Här bor de rika, de som har det gott ställt, gräddan av Paris överklass.

– Det är nog inte många av dem som är med oss här idag, säger Pierre, men just därför är det bra att vi passerar deras kvarter.

”Révolution”, skanderar folkmassan runtomkring. ”Macron au prison”. (Macron i fängelse). Hur många kan vi vara? Det är svårt att tänka på hur mäktigt det är när så många står enade tillsammans, och jag tänker på de gula västarna i Sverige, att nya manifestationer planeras, nya demonstrationer, eftersom svenskarna också protesterar mot politikernas maktmissbruk och deras fullständiga nonchalans mot det folk de fått förtroendet att leda. Att få vara här i Paris är inspirerande.

Till slut är vi framme vid La Défence. Klockan är fem på eftermiddagen och det enorma torget bland skyskraporna sväljer demonstranterna, å andra sidan får det väl plats runt hundra tusen personer här om man skulle vilja…

Vi står kvar ytterligare en stund och jag hälsar på Marie, som troget är på plats med sin hund, för 21:a lördagen i rad.

Men sedan ropar arrangörerna ut i sina megafoner att det är dags att skingra sig och vi säger adjö.

– Jag är glad att du fick se vilken kraft och styrka som finns i i folket, säger Pierre. Och att det gick lugnt till. För ibland gör det inte det, de omringar oss bara för att jävlas… Men kanske var det den svenska närvaron som skapade lugnet idag? Vi skrattar lite, och kindpussas sedan till avsked.

Metron går inte som den brukar, i högtalarna annonseras att på grund av gula västarnas manifestation så gäller andra rutter och vissa nedgångar är avstängda. Det är gott om uniformerade poliser vid biljettautomaten och en kille i svart huvtröja förs åt sidan, men släpps sedan. Jag hoppar på RER-tåget och byter sedan till ordinarie transport vid Chatelet.

Nästa lördag kommer Paris gator fyllas igen, av gula västar och andra som vill ha politisk förändring.

När det tar slut vet ingen. Men beslutsamheten i folks ögon går inte att ta miste på. De kommer inte att ge upp förrän, som Pierre tidigare sa, eliterna faller.

(Fotot i början av reportaget är taget under en av demonstrationerna i mars 2019. Alla andra foton är från den 6 april.)

******

Vill du gå med i 1,1 miljonersklubben? Välkommen!

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig påinfo@katerinamagasin.se– dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122

Paypal: info@katerinamagasin.se

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok heter ”Bilden av Verkligheten” och finns nu att köpa här:

https://www.vulkanmedia.se/bilden-av-verkligheten/

Min bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund heter ”Budbärarinnan” och kan köpas här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405163/budbararinnan/

 

 

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer